Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v25/1997
19/6/1997

I dag strax efter tolv lyfte det lilla flygplan Frankrike ställt till mitt förfogande med mig för sista gången från flygplatsen i Sarajevo. Om någon timma landar vi på Arlanda och detta veckobrev sänds iväg.

Det var ett långt och svårt farväl från Bosnien och Sarajevo. Från medarbetare från olika länder som arbetat hårt och engagerat i fredsprocessen. Från vänner man kommit nära under omständigheter som varit unika. Från en uppgift och ett engagemang som krävt varje timma av mig under de mer än två år som gått sedan jag lämnade Sverige en junidag 1995.

Då sade alla att uppdraget var omöjligt. Att ingen kommit ur Bosnien med sin politiska heder i behåll. Att kriget knappast kunde stoppas.

På kort sikt var det rätt. Krigssommaren 1995 blev den värsta sedan 1992. Massakern av muslimer i Srebrenica och den etniska rensningen av de serbiska områdena av Kroatien. Men samtidigt snubblade vi fram mot en politisk process som så småningom ledde oss till tre veckor på en flygbas i Ohio och ett fredsavtal som undertecknades i Paris i mitten av december.

Där kunde jag ha hoppat av. Men när alla ville jag skulle fortsätta var mitt engagemang för det vi åstadkommit för starkt. Och efter 44 månader av krig har jag nu varit med om att leda närmare 18 månader av arbete med en begynnande fred.

Det säger sig självt att detta varit en krävande tid. Misslyckandena, bakslagen och frustrationerna har varit många. Ibland har man tvivlat på möjligheterna. Men när jag under de senaste dagarna av samtal med vänner och politiska ledare runt om i Bosnien och runt om i regionen summerat, framst
år
ändå framstegen som viktigare.

För två år sedan kom jag för första gången till Bosnien i en pansarvagn över Igman-berget under beskjutning. I dag lämnade jag från ett “Sarajevo International Airport“ med dagliga reguljära flygförbindelser som är bättre
än vad de var före kriget.

På den emotionellt laddade vägen mellan Sarajevo och Pale har vi nu fått bort varje tillstymmelse till spärrar och poliskontroller, och på den serbiska sidan av gränslinjen har under den senaste månaden öppnats en restaurang med namnet “Dayton“.

Det är små tecken som visar hur en ny verklighet, dag för dag, håller på att växa sig stark. Och som en dag kommer att vara starkare än den etniska rensningens och den etniska separationens tragiska konsekvenser.

Steg för steg har vi börjat att riva de murar av rädsla som, inte minst i människornas inre, förhindrat försoning och samverkan och verklig fred. Vi har börjat, men alls inte avslutat, det arbetet. Oerhört mycket återstår, men det är ingen tvekan om att Bosnien är ett bättre land nu än för ett eller för två år sedan.

I onsdags kväll höll jag ett kort TV-tal till Bosnien. Att få en samsändning mellan de olika sidornas TV visade sig icke möjligt, och inte heller att de skulle använda samma inspelning av mitt korta anförande. Jag fick spela en med tre TV-kameror som tog tre olika vinklar att sändas av tre olika TV-företag - men budskapet var detsamma, och sändningstiden var densamma. Det var första gången sedan kriget började som TV-tittare i hela Bosnien sett samma sak vid samma tidpunkt. Litet för mänskligheten - men stort för Bosnien.

Mitt budskap var enkelt. Bosnien måste se framåt - inte bakåt. Det hemska som hänt måste läggas till historien - annars kommer historien att ständigt upprepas, och morgondagens generationer få uppleva vad dagens och gårdagens fått i form av hemskheter.

De erfarenheter jag bär med mig är många. Ingen går obemärkt genom ett engagemang i en situation som denna. Det har jag märkt inte minst under de senaste dygnen av avsked. Jag kommer aldrig helt att lämna Bosnien - därför att Bosnien aldrig kommer att lämna mig.

Nu återvänder jag hem. Till ett annat engagemang. Till mitt eget land och dess framtid. Till lite av vila - och mycket av arbete.

Jag har en skyldighet att summera och sammanfatta de erfarenheter vi gjort under dessa år. Många har sagt att vi brutit ny mark när det gäller fredsarbete generellt. Våra erfarenheter - goda och dåliga - tillhör nu dem som kommande fredsoperationer i denna eller andra delar av världen kommer att utformas med utgångspunkt från. Och den allmänna uppfattningen som jag hör den reflekteras i den internationella debatten är att vi bildat skola för år framöver.

Formerna för detta återstår att utreda. Kanske en bok. Säkert någonting i skrift. Jag har en skyldighet att dela med mig av det jag lärt.

Och engagemanget för regionen kommer att fortsätta. De sista dagarna i juni kommer jag att tala på en stor konferens i Tessaloniki i Grekland om hur motsättningar i sydöstra Europa skall kunna överbryggas.

Men från och med nu är det Sverige som åter är mitt hem, min utgångspunkt och mitt engagemang.

Jag har ett behov av att lyssna. Inte för att lägga ut min kurs i de avgörande frågorna. Den kommer av mitt engagemang och min övertygelse. Men lyssna på hur det Sverige jag varit borta från under två år har förändrats och utvecklats. Hur människors drömmar och förhoppningar ser ut när vi nu snabbt närmar oss sekelskiftet.

Frågorna är många. De flesta känner ni som läser dessa veckobrev väl.

Förutsättningarna för nya jobb genom en ny start för företagande. En solid grund för välfärden. Ett skolsystem i Europa-topp. En stark svensk röst i ett starkt europeiskt samarbete. Ett Sverige som går i täten in i det nya informationssamhället. En bättre framtid genom den förnyelse som är en allt tydligare nödvändighet.

Jag tror att Sverige kan bättre än vad vi hitintills förmått. Att Sverige är värt en bättre regering och en bättre politik. Till det tänker jag efter förmåga nu söka att ge mitt bidrag.

Sarajevo-Stockholm torsdagen 19 juni 1997


Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]