Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v26/1997
26/6/1997

En dag efter min hemkomst från Bosnien - fredagen 20 juni, vår midsommarafton - fattade det gemensamma bosniska parlamentet äntligen beslut om att godkänna den s k Quick Start Package av lagar och budgetbeslut som vi brottats med under större delen av detta år, och som ju var föremål för ännu en av dessa kriser under mina sista två veckor.

Det var ett betydelsefullt steg i fredsarbetet. Medan mycket av uppmärksamheten koncentrerats på de problem som handgripligen syns, har det verkliga problemet varit frågetecknen kring möjligheten att verkligen bygga en gemensam bosnisk stat. Och arbetet med QSP - som vi började förbereda förra sommaren, utarbetade mot slutet av förra året, presenterade till de nyvalda organen kring årsskiftet och sedan dess förhandlat - har varit nyckeln i det statsbyggande vars framgång eller misslyckande kommer att avgöra fredsprocessens fortsättning.

Framgången med QSP var inte total. En viktig del - medborgarskaps- och passlagstiftningen - återstår. Och en del av de kompromisser som tvingades fram, inte minst den av amerikanarna i viss hast gjorda lösningen om en s k gemensam valuta, ligger en bit i underkant av vad jag skulle ha önskat.

Med det viktiga är att godkännandet av QSP nu gör att det finns anledning att tala om en gemensam stat som mer än bara en diplomatisk fiktion eller en politisk dröm. Två år av intensivt arbete har i alla fall gett vissa resultat. Den som för två år sedan hade vågat påstå att ett gemensamt valt bosniskt parlament skulle fatta beslut om en gemensam tulltaxa och en gemensam statsbudget hade nog inte ansetts riktigt vara vid sina sunda vätskor.

Utvecklingen nere i sydöstra Europa kommer att fortsätta att intressera mig. Just nu är jag på väg till Thessaloniki i Grekland för en större konferens över helgen om just de kulturella spänningarna - och möjligheterna - i denna del av Europa. Och med ett hårdhänt tal av Milosevic i Kosovo i onsdags och helgens kommande och mycket osäkra val i Albanien kommer det att finnas mycket att tala om.

Slutet av juni är alltid toppmötenas tid. Ett EU-toppmöte. Ett världstoppmöte i form av G7 eller - som nu - De Åtta. Och därtill NATO-möten och annat smått och gott.

Detta år mer så än vanligt. Amsterdam-mötet med EU:s ledare innebar avslutningen på den s k regeringskonferens som i två års tid strävat efter att revidera EU:s grundlag så att organisationen skulle stå bättre förberedd för den kommande stora utvidgningen. Avslutandet av regeringskonferensen var en förutsättning för att utvidgningsprocessen skulle kunna inledas.

Många av kommentarerna kring Amsterdam-mötets resultat har talat om besvikelse. Och förvisso var det ett misslyckande att man inte lyckades att fatta beslut om de institutionella förändringar som kommer att krävas i samband med att medlemstalet växer. Nu skjuts denna fråga i allt väsentligt på framtiden, och kommer därmed med all sannolikhet att försvåra och kanske t o m försena utvidgningen av EU. Med den betydelse Sverige tillmäter utvidgningen har vi all anledning att vara bekymrade över detta.

Samtidigt tycker jag inte att det finns anledning att beklaga att varje regeringskonferens inom EU inte tar radikala och revolutionerande steg framåt. Efter Maastricht med dess höga ambitioner tror jag inte att det fanns anledning till ett motsvarande språng framåt vid denna tidpunkt. Och de olika små steg som togs var alla steg som togs åt rätt håll. Det europeiska samarbetet förblir en de små stegens revolution.

På det utrikes- och säkerhetspolitiska området beslutades att ministerrådets generalsekreterare nu kommer att fungera som High Representative för EU på dessa områden, och att olika förändringar i hans stab skall genomföras för att detta skall vara möjligt. När det gäller genomförandet av den gemensamma utrikespolitiken blir också i vissa fall majoritetsbeslut möjliga. Och när det gäller försvarsfrågorna handlar det visserligen inte om en beslutad sammanslagning med den Västeuropeiska Unionen, men dock om ett betydelsefullt steg i den riktningen.

Att också socialdemokraterna nu ställt upp på allt detta visar hur långt vi på bara några år kommit från den förvirrade debatt som fördes när bl a jag som statsminister förklarade att vi genom medlemskapet i EU lagt neutralitetspolitiken bakom oss. Den tjänade vårt land väl under ett långt och viktigt skede - men nu är det samverkan också i utrikes- och säkerhetspolitiken som är vår kungsväg.

Mycken uppmärksamhet ägnades i Amsterdam åt sysselsättningsfrågorna. Och det är nödvändigt. Skillnaden i utveckling mellan Europa och övriga delar av världen håller på att bli allt mer besvärande, vilket inte minst mötet i Denver kom att visa. Medan andra ekonomier i andra delar av världen skapar ständigt fler nya jobb, står många av de europeiska ekonomierna, och bland dem inte minst den svenska, och stampar med en förödande hög arbetslöshet.

Amsterdam-mötet pekar på en del av orsakerna och visar på delar av vägarna ur problemen. "A reduction in the overall tax burden is desirable in most Member States, in particular the tax burden on labour. Also, a restructuring of public expenditure is called for to encourage investment in human capital, research and development, innovation and the infrastructure essential to competitiveness." Och man underströk betydelsen av "flexible labour markets responsive to economic change."

Men EU - och inte minst Sverige - måste visa förmågan att gå från ord till handling i dessa hänseenden om de nya jobben skall komma fram och välfärdsutvecklingen på sikt kunna hävdas. Och Amsterdam-mötet kom dessvärre att i detta hänseende bromsas av den påtagliga förvirring som utmärker den nya socialistiska regeringen i Frankrike. Efter diverse krumbukter lyckades man åstadkomma ett till mycket föga förpliktande papper med allmänna principer, en önskan om att den Europeiska Investeringsbanken skulle finansiera investeringar och ett beslut om ett extra toppmöte i
ärendet.

Av det senare kan man kanske hoppas att någonting skall komma. Vad som behövs i EU i dag är en skarp fokusering grundad på en skarp analys och därefter en vilja och förmåga att ta till skarpa åtgärder. Socialdemokratiska luftpastejer - oavsett om de uttalas på franska eller på svenska - gör ingenting alls för att förbättra Europas konkurrenskraft och skapa förutsättningar för nya och riktiga jobb.

Annars blir det nu utvidgningsfrågan som ställs på dagordningen. I mitten av juli presenterar kommissionen sin s k Agenda 2000 med bl a yttranden och rekommendationer om de olika länder som sökt medlemskap. Och vid toppmötet i Luxemburg i december kommer sedan de viktiga besluten om hur utvidgningsprocessen skall genomföras att fattas.

Jag har sagt, och kommer att fortsätta att säga, att säkrandet av de baltiska staternas plats i den första utvidgningsomgången är Sveriges i särklass viktigaste utrikespolitiska uppgift under 1997. Amsterdam-mötet gjorde tyvärr inte den uppgiften enklare, och det finns därför nu än större anledning att uppmana regeringen att lägga på ett antal rejäla kol i frågan.

Jag skulle önska att statsminister Persson under hösten besökte samtliga EU-huvudstäder för att direkt och omedelbart arbeta för stöd för vår ståndpunkt i denna fråga.

Vill han ha stöd och hjälp av mig eller andra svenska företrädare i det viktiga nationella arbetet skall han alldeles självklart få det. Vi får inte hamna i ett läge där det kan sägas att den svenska regeringen inte gjorde sitt yttersta i en fråga så viktig som denna. Och med all respekt för de insatser som jag är övertygad om att utrikesministern gör i denna fråga kommer det att behövas tungt engagemang och tungt arbete på den högsta nivån för att lyckas.


På tisdag övergår Hongkong från att vara brittisk kronkoloni till att bli en speciell administrativ region i den kommunistiska kinesiska folkrepubliken. Guvernören Chris Patten seglar med kungajakten Britannien tillbaka till Europa.

Historien om Hongkong är historien om en enastående framgång. Några obetydliga klippöar i pärlflodsdeltas yttre delar har genom en kombination av brittisk rättsordning där och kommunistiskt förtryck runt om i det
övriga Kina blivit en av världens mest blomstrande och mest dynamiska ekonomier. När det kommunistiska mörkret och förtrycket i slutet av 1940-talet sänkte sig över Shanghai flydde de företagare och finansiärer som kunde till Hong Kong, och sedan dess har flyktingvåg efter flyktingvåg fört ständigt nya talanger till kronkolonin.

Nu ställs av många frågan om framtiden. Är det verkligen möjligt att förverkliga tesen om ett land och två system? Och inte minst ställs frågan om framtiden för de modiga män och kvinnor som trots de iskalla vindarna från Peking etablerat och kämpar för demokrati och frihet i Hongkong.

Jag tror knappast att dagens fria Hongkong och dagens förtryckta Kina kan leva samman inom en och samma ram under överskådlig framtid. Frågan är snarare om det blir det nordliga Kinas krav på stabilitet och disciplin, eller det sydliga Kinas krav på mer av frihet och företagande, som kommer att dominera på sikt.

Och min tro är att det tyvärr kommer att vara de förra som på kort sikt avgår med segern - ledarna från massakern på Tiananmen-torget sitter fortfarande vid makten i Peking - medan det på längre sikt förefaller närmast ofrånkomligt att frihetens och företagandets vindar kommer att välta det kommunistiska förtrycket i Kina i dess helhet över ända.

Så har det varit förr i den växlingsrika kinesiska historien. Förändringen har ofta kommit från söder och inte minst från området kring pärlflodens delta. Det var här det västliga inflytandet noga kanaliserades under kejsardömets dagar. Det var härifrån den nationalistiska revolutionen under Sun Yat-sen tog sin början. Det var här som Deng Xiao-Ping gömde sig under kulturrevolutionens härjningar. Det är här som etablerandet av frizoner och ett mindre odrägligt företagarklimat gjort störst framsteg också i det moderna Kina.

Vad som än händer, kommer att påverka oss. Vi måste ge Hongkongs demokrater allt det stöd vi kan. Dess främste ledare Martin Lee var gäst hos oss moderater i Sverige i början på året, och togs sedan mot av President Clinton i Vita Huset för att understryka amerikanskt stöd.

Den ekonomiska utvecklingen i Kina är hisnande. Medan det under industrialiseringen under förra seklet i Storbritannien tog ca 50 år att fördubbla den nationella ekonomin, och mönstret för framgångsrika ekonomier under efterkrigstiden varit en fördubbling på ca 20 år, ser vi nu hur denna gigantiska ekonomi för mer än fem miljarder människor fördubblas ca vart nionde år. En bit in på 2000-talet kommer Kina med all sannolikhet att passera USA som världens största ekonomi.

Möjligen kan detta bidraga till en viss eftertanke i vår inhemska debatt om vår egen ekonomiska situation. Det förefaller mig som om socialdemokraterna nu är på väg in i en av sina periodiskt återkommande skeden av tillfredställelse med allt som gjorts och övertygelse om att ingenting mer behöver göras. Och dessa skeden sammanfaller så gott som alltid med vissa konjunkturuppgångar och med annalkande partikongresser och riksdagsval.

Men så är det inte. Vår ekonomi börjar nu gå uppåt - men fortfarande svagare och saktare än genomsnittet inom EU, och alldeles tydligt svagare och saktare än andra mindre västeuropeiska ekonomier som vi borde kunna jämföra oss med. Och massarbetslösheten biter sig fast allt starkare och starkare för varje år som går.

Svensk ekonomi vände uppåt under 1993 efter de olika svårigheter vi haft med att vända den snabba nedgången i början av 1990-talet - en produkt av 1980-talets misslyckande - och den europeiska valutakrisen. Och den uppgången ledde till att arbetsmarknadsläget förbättrades påtagligt under främst 1994 men även 1995.

Sedan dess har det gått dåligt. Under 1996 försämrades läget på arbetsmarknaden, och det förefaller nu som om 1997 kommer att bli ännu ett
år där försämringen dominerar under större delen av året.
Återställarpolitiken under 1995 har - precis som vi varnade för - gett en
ökad istället för en minskad arbetslöshet.

Det finns all anledning att nu på allvar börja diskutera vad som krävs för att bryta denna alarmerande utveckling. Och signaler med innebörden att allt nu är bra med den ekonomiska utvecklingen innebär ingenting annat än ett tyst accepterande av att massarbetslösheten blivit en del av vårt samhälle.

När den socialdemokratiska partistyrelsen möttes i början av veckan sändes det ut signaler om att vi skall arbeta mindre.

Det är säkert trevligt och bra för den som har råd med detta - och sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare skulle ge fler den möjligheten - men det avgörande problemet i det svenska samhället är faktiskt inte detta, utan i stället att det finns alldeles för många som inte har möjlighet att arbeta så mycket som de vill och förmår. Och vars ekonomi och framtidstro därmed sviktar allt mer och mer.

Arbetstidsförkortningslinjen är ytterligare en tydlig signal om att svensk socialdemokrati befinner sig bland bromsarna också inom den europeiska socialdemokratin. Medan Blair i Amsterdam talade om vikten av en flexibel arbetsmarknad, och Clinton i Denver gjorde detta med än större tydlighet,
är det franske Jospin som lovar att arbetstiden skall sänkas.

Det vi nu ser är hur Persson och svensk socialdemokrati nu går på den mer tillbakablickande Jospin-linjen. Den vägen leder inte till fler nya jobb - den leder med all säkerhet till färre nya jobb än vad som annars hade varit möjligt.

Framtidsförhoppningarna ligger i förnyelsen och förändringen. Och det finns positiva tecken. I dagarna har en intressant omorganisation inom näringslivet skett i och med att Industriförbundet fått en ny branschorganisation. IT-företagen är nu den näst största organisationen inom Industriförbundet som ett tydligt tecken på den förändring som allt tydligare sveper genom också vår ekonomi.

Och kraften i denna kommer bara att tillta. Jag har tidigare i dessa brev talat om den globala revolution, några år på andra sidan år 2000, som de satellitbaserade Internet-förbindelserna kommer att vara.

Teledesic, som företagsgruppen kallas, innebär en jättesatsning på 288 satelliter i låga omloppsbanor till en kostnad av ca 70 miljarder kr. Först var många tvivlande till möjligheterna, och sedan har åtskilliga varnat för risken för ett gigantiskt monopol. Det som nu sker är att det börjar bli konkurrens. Amerikanska Motorola har nu satt igång ett konkurrerande projekt - Celestri - som också till år 2002 planerar att få upp 64 satelliter till en kostnad av ca 100 miljarder kr.

Kostnaderna är svindlande. Men med en marknad för denna typ av kommunikation på ca 5.000 miljarder kr om året och med Internet som själva pulsådern i den nya globala ekonomin är det ingen tvekan om att dessa satsningar kommer. Och att vi har all anledning att diskutera vad de kommer att betyda också för oss om bara ett fåtal år.

Men framtidsperspektiv och visioner finns det inte mycket av i vår politiska debatt i dag. Ganska så typiskt för sakernas tillstånd var att när socialdemokraterna tillsatte en etikgrupp med anledning av att man haft en del problem med politikermoralen inom de egna leden i bl a Gävle och Motala slutade detta i ett förslag om höjd skatt på s k höginkomsttagare i näringslivet.

Man skulle höja den egna moralen - men slutade som vanligt med att höja andras skatter.


Wien/Tessaloniki den 26 juni 1997



Carl Bildt



PS. När jag läste igenom stats- och regeringschefernas kommuniké från toppmötet i Amsterdam noterade jag att de också ägnat sig åt att uttala ett litet tack till mig. "The European Council... expresses its deep appreciation to the High Representative, Mr Carl Bildt, for the way in which he has tackled with commitment, energy and ability an extraordinarily difficult task." Ord som dessa känns extra värmande när de kommer efter det att jag lämnat och efter det att det sedvanliga diplomatiska protokollets krav på tackfraser släppt.









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]