Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v28/1997
10/7/1997

Sommaren har kommit till Sverige. Jag sitter just nu nere vid Öresunds strand och blickar över mot Kronborgs slott i ett hänförande sommarväder.

Men samtidigt är det bosniska dramat tillbaka på nyhetssidorna, och mina telefonsamtal och min elektroniska post handlar mycket om att ge synpunkter och råd till efterträdare och f d medarbetare om hur situationen kan hanteras.

Konflikten i den bosnienserbiska republiken har byggts upp under hela detta
år. På många håll i omvärlden fanns länge tron att President Plavsic i Banja Luka var en icke-person som aldrig skulle vilja eller våga utmana den mer hårdföra ledningen i Pale. Jag försökte säga att så inte var fallet, att konfrontationen skulle komma, och att det då var viktigt att ge företrädare för vad som är konstitutionellt rätt och i överensstämmelse med fredsavtalets anda ett tydligt stöd.

Nu har President Plavsic öppet utmanat Pale och pekat ut Radovan Karadzic som den som förhindrar en mer positiv utveckling. Detta är en mycket viktig utveckling. Tidigare har Karadzic ofta utmanats av militären under generalen Mladic, men de hoten var alltid mer begränsade, eftersom militären inte vill ge sig direkt in i den politiska sfären. Förra året blåste konflikten upp mellan Karadzic och den Banja Luka-baserade premiärministern Kasagic, men hans stöd var alltid mer begränsat, och i slutläget var han inte heller beredd att föra konflikten vidare.

Nu är läget annorlunda. Plavsic tillhör den ursprungliga kärnan i SDS-partiets ledning. Hon ingick som en av de två serberna i det gemensamma bosniska presidentskapet innan kriget bröt ut. Hon kom under kriget att företräda och associeras med mycket hårda nationalistiska positioner. Hon går inte att framställa som vare sig en ointressant outsider eller en allmän mjukis.

Hur maktkampen kommer att utvecklas återstår att utreda. Enligt min mening kan och får det internationella samfundet inte tolerera att Karadzic-falangen vinner. Det skulle få allvarliga effekter på fredsarbetet i dess helhet, icke minst i det lite längre perspektivet. Därmed är det också viktigt att man agerar och hur man agerar. Och nyckeln är, enligt min mening, att man är beredd till direkta ingripanden för att förhindra att TV används som ett instrument för hat och förtal riktat i detta fall mot president Plavsic och det internationella samfundet.

För detta borde det finnas möjligheter nu. När jag för ett år sedan begärde detta av Natostyrkorna var svaret ett tvärt och bestämt nej. Men i dag har man nog insett konsekvenserna av passivitet i detta avseende. Vid mitt sista framträdande för Natorådet tog jag upp frågan, och vid Sintra-mötet kom ett allmänt formulerat beslut i ärendet, som i sin tur ledde till ett brev från mig till befälhavaren för truppstyrkorna i Bosnien om de konkreta förberedelser som behövde börja att vidtas.

Det återstår att se hur långt och hur snabbt man nu är beredd att gå i denna del. Efter viss inledande tveksamhet är nu det internationella stödet för Plavsic påtagligt. Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma till frågan.

I Madrid har just Natos ledare avslutat sitt toppmöte med att avgöra vilka länder som skall vara med i den första omgången av utvidgning av organisationen. Och beslutet blev, som väntat, att Polen, Ungern och den Tjeckiska republiken kommer att komma in i första omgången, medan Rumänien och Slovenien denna gång får nöja sig med "hedersomnämnande" och de baltiska staterna omnämns uttryckligen som framtida kandidater till fullt medlemskap i organisationen.

Från nordeuropeisk utgångspunkt är detta en tillfredsställande lösning. Att de tre baltiska staterna inte skulle komma med i denna första omgång har stått klart sedan lång tid tillbaka. Men viktigt är nu dels att det klart framgår att denna första omgång om någon tid kommer att leda vidare till en andra, och dels att det är tydligt att de tre baltiska staterna kan komma att tillhöra denna. Försök att utesluta de baltiska staterna ur den krets som kan komma att bli Natomedlemmar har därmed misslyckats.

I en artikel i Dagens Nyheter den 9 juli förklarade USA:s ambassadör i Stockholm Thomas Siebert att USA inte kommer att anse Natos utvidgning som fullbordad förrän de baltiska staterna kommit med. Det är ett starkt förpliktande och ett mycket betydelsefullt uttalande. Lite underligt måste det anses vara att det uttalas i en artikel av en ambassadör i ett tredje land i stället för i ett mer officiellt uttalande av presidenten eller utrikesministern. Men det är svårt att tänka sig att ambassadören inte fått sina formuleringar på denna punkt dikterade i eller godkända av Washington. Vi har so oder so all anledning att utgå från att så är fallet.

Det nya Nato med dess nya relation till Ryssland innebär en starkt förändrad säkerhetspolitisk situation för Sverige. Medan Natos gräns vid
Östersjön tidigare gick väl till väster om hela Sverige, kommer den nu att gå väl till öster om hela Sverige. Och med möjligheten för de tre baltiska staterna att komma med hamnar vi i en säkerhetspolitisk revolution.

Till denna hör ju också det nya avtalet mellan Nato och Ryssland. Den 17 juli kommer samarbetsrådet mellan Nato och Ryssland att mötas för första gången, och det blir då intressant att se de ryska reaktionerna inte minst på de positiva signalerna om de baltiska ländernas möjligheter.

Att Göran Persson åkte till Natomötet i Madrid var alldeles självklart bra. På sina håll ser jag att man ifrågasatt att han var en av de relativt få statsministrar som var frånvarande från det stora uppföljningsmötet i New York till Rio-konferensen om uthållig utveckling för fem år sedan. Men deltagandet i Madrid var en milstolpe vars vikt inte skall underskattas.

Det nya Natos nya betydelse är uppenbar. Och därmed innebär vårt utanförskap att vi har ett utanförskap i förhållande till viktiga delar av den säkerhetspolitiska samarbetsutvecklingen i Europa. Det s k Euroatlantiska samarbetsrådet har mer en dekorativ än substantiell funktion.

Självklart innebär dock vårt deltagande här ett kvalitativt nytt steg i våra Natorelationer. Vi har lämnat bakom oss tidigare års axiomatiska och automatiska avståndstagande, och inlett en process vars slutpunkt vare sig kan eller behöver definieras just nu.

I Madrid betonade Göran Persson att alliansfriheten tjänat Sverige väl under gångna decennier. Det är ett riktigt konstaterande. Men av detta följer inte automatiskt att allianslöshet kommer att tjäna Sverige väl under kommande decennier. Vi lever i ett i grunden förändrat Europa, och
även om det ibland går långsamt, är det viktigt att vi drar de slutsatser som måste dras av detta. Hur våra relationer till och vår medverkan i det nya Nato skall utvecklas är en av de allra viktigaste frågorna för vår säkerhetspolitiska debatt under de närmaste åren.

Innan dess kommer dock en annan händelse av stor betydelse att inträffa. Den 16 juli planerar Europakommissionen att publicera sin s k kommunikation Agenda 2000. Det är en massiv serie av förslag på sammanlagt ca 1.200 sidor som utgör det största samlade paketet av sådana förslag i kommissionens historia. Det presenteras först för Europaparlamentet och därefter för ministerrådet.

Viktigast är kommissionens bedömning av vilka länder som kan komma att kvalificera sig för medlemskap i EU. Skall tisdagens Financial Times användas som källa kommer kommissionen att förorda Polen, Tjeckiska republiken, Estland, Ungern, Slovenien och Cypern som redo för att inleda medlemskapsförhandlingar.

Att bedöma dessa frågor innan kommissionens material är tillgängligt är knappast möjligt. Avgörande måste vara att ansökarländerna klarar de krav som ställs när det gäller t ex den ekonomiska reformprocessen och en fungerande rättsordning. Och medan det måste anses klart att Estland ligger väl framme i samtliga dessa hänseenden, och att en nedklassning av landet skulle vara ett renodlat politiskt attentat, kan det mycket väl finnas frågetecken som ännu inte hunnit rätas ut vad gäller Lettland och Litauen.

De nordiska EU-länderna måste med stor kraft säkra såväl Estlands rätt till medlemskap i den första omgången som Lettlands och Litauens möjligheter att komma med den stund då de uppnått samma reformnivå som Estland. Mekanismerna för detta behöver säkert diskuteras, men den politiska inriktningen måste vara klar.

Om det som Financial Times uppger vara kommissionens förslag också kommer att bli det, kommer ändå mycket arbete att återstå. Säkert kommer det fortsatt att finnas de som vill skriva ner Estland för att få bort den baltiska möjligheten från dagordningen. Och säkert kommer det att hävdas att antalet av kommissionen rekommenderade länder är för stort med hänsyn till de mycket begränsade institutionella förändringar som man lyckades att ena sig kring i Amsterdam. För Sveriges regering, liksom för Danmarks och Finlands, stundar en het arbetshöst med EU-frågorna.

Agenda 2000 handlar dock inte bara om detta. Med utvidgningen som kärna diskuteras också omläggning av den gemensamma jordbrukspolitiken, reformering av de strukturella fonderna liksom budgetperspektiven för EU fram mot år 2006. Och avsikten förefaller att vara att allt skall klaras av inom en oförändrad ram av 1,27 % av BNP i de olika länderna. Ett synnerligen ambitiöst program.

Förändringarna i vår omvärld handlar inte bara om det nya Nato och den kommande stora utvidgningen av det europeiska samarbetet. I början av förra veckan annonserade president Clinton den amerikanska politiken vad gäller inte minst ekonomiska transaktioner över Internet. Man räknar med att handeln på Internet kommer att bokstavligen explodera under de närmaste
åren, och alldeles säkert kommer det då att resas alla möjliga och omöjliga krav på att detta skall beläggas med tullar, skatter och regleringar av allehanda slag.

Clintons besked var ett klart och tydligt nej till alla sådana tankar. Internet skall vara, sade han, en tull- och skattefri zon för att kunna utvecklas så snabbt och såväl som möjligt. Här handlar det om att skapa en
"hyperlink" till den nya digitala ekonomi som kommer att betyda alltmer och mer.

Jag vet inte om vår svenska regering har någon politik eller någon åsikt i frågor som dessa. Man förefaller fullt upptagen med att avveckla kärnkraft, avveckla sysselsättning och avveckla deltagande i det europeiska monetära samarbetet. Och skulle den socialdemokratiska partikongressen få höra talas om Internet kommer vi säkert att få se en störtskur av förslag till nya regleringar och nya skatter.

Länkar till framtiden är det skrämmande tunt med i den svenska politiken just nu. Lagstadgad arbetstidsförkortning och framtvingad kärnkraftsavveckling är själva kvintessensen på den rödgröna röra det fanns all anledning att hoppas att vårt Sverige skulle besparas. Och konsekvensen såg vi på nytt härom dagen när ytterligare en internationell bedömning av länders konkurrenskraft placerade ner Sverige ytterligare några pinnhål.

Denna utveckling måste vändas. Sverige kan bättre!



Helsingborg den 10 juli 1997


Carl Bildt


PS. För tre år sedan var det frågan om Öresundsbrons vara eller inte som stod i centrum för debatten. Säkert fanns det en och annan som då tyckte att jag skulle ha gjort ett bondeoffer ā la Persson och avvecklat broplanerna. Så skedde, som bekant, inte. Nu ser jag med stor tillfredsställelse att brospannen börjar att resa sig över Sundet, att vi på allvar kan börja räkna med en fast förbindelse över Öresund samtidigt som vi tar steget in i det nya årtusendet. Alltid något!









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]