Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v29/1997
17/7/1997

Förra veckan, med det då lite sena brevet, konstaterade jag att utvecklingen i Bosnien, och då enkannerligen i dess serbiska delar, åter höll på att bli dramatisk. Vad jag då inte visste var att brittiska specialstyrkor samma dag skulle göra ett tillslag mot två personer i Priedor-området som varit föremål för s k slutna anklagelser från Haag-tribunalen.

Att de NATO-ledda styrkorna på detta sätt kastade tärningen och accepterade att man har en möjlighet att gripa personer som anklagats för krigsförbrytelser var utomordentligt. Det borde ha skett långt tidigare. Däremot var jag mindre förtjust över det sätt som det skedde på.

Min rekommendation har konsekvent varit att utnyttja överraskningsmomentet för en parallell operation mot Karadzic på den serbiska och Kordic på den kroatiska sidan. Att även få med en huvudanklagad på den kroatiska sidan var viktigt för att begränsa möjligheterna att tala om det hela som bara en anti-serbisk operation. Och att ha en mycket tydlig planering för den omedelbara politiska uppföljningen av operationen.

Operationen i Priedor har förberetts under lång tid. Så måste det vara med insatser som dessa. Sekretessen har vari total. Min klara rekommendation dagarna innan jag lämnade Bosnien var dock att vänta med den, och det främst av anledningen att om detta var den första operationen skulle därefter
överraskningsmomentet gå förlorat, och de viktigare operationerna skulle inom loppet av bara någon timme bli avsevärt mycket mer komplicerade att genomföra.

Nu drevs Priedor-operationen fram i alla fall. Rubicon korsades. Det var inte minst den brittiska regeringen som ville bryta trögheten i Washington i dessa frågor. Förberedelserna skedde till största delen under den tidigare regeringen, men det blev den nya regeringen som fick trycka på knappen.

Fortsättning måste nu följa. Fredsprocessen i Bosnien har i och med detta, avsiktligt eller oavsiktligt, gått in i ett nytt skede. Om man i de viktigare huvudstäderna har fullt klart för sig vad detta kommer att innebära är tveksamt. Att man genomförde Priedor-operationen utan någon som helst samordning med min efterträdare, och att den skedde mitt upp i ett mycket känsligt skede av maktkampen i den bosnienserbiska republiken, tyder dessvärre på en bristande synkronisering. Det måste rättas till för att fortsättningen skall fungera.

I dagarna kom också Haag-domen mot Tadic, som dömdes till 20 års fängelse för sina olika brott, också de begågna under senvåren och sommaren 1992 i området kring Priedor i nordvästra Bosnien. Här var den etniska resningen både osedvanligt systematisk och brutal, och det är värt att notera att en mycket stor del av de bosniska flyktingar som fått en fristad i vårt land kommer från Priedor- och Banja Luka-områdena.

Tadic satt ett år i häkte innan rättegången mot honom började, och den kom fram till dom att pågå i mer än ett år. Domen är ett omfattande och intressant dokument på mer än 300 sidor. Däri ligger ett memento. De rättegångar som förestår kommer att ta avsevärd tid och kommer i flera fall att vara mycket komplicerade. I fallet Tadic handlade det om att fastställa ett direkt ansvar för olika brott, men i fall som Karadzic eller Kordic blir det till stor del en fråga om indirekt ansvar, vilket öppnar upp för omfattande politiska resonemang från både åklagare och försvarare.

De stora rättegångarna kommer att ta tid och de kommer att ge betydande politiska svallvågor i Bosnien. Det har varit ett av mina viktigaste skäl för att komma igång tidigt med dem, eftersom det annars finns en betydande risk att de släpar in i och över den planerade bosniska valrörelsen i september 1998 och därmed kommer att medföra att vi får ytterligare ett polariserat, nationalistiskt och tillbakablickande valresultat. Och det vore, milt sagt mindre bra för framtiden.

Hur frågan kommer att utvecklas återstår att se. Mitt direkta ansvar ligger i dag i den svenska och inte i den bosniska politiken. Men följa den noga kommer jag förvisso.

Om juli är sommar och semester i Sverige så är det fortfarande arbetsmånad i stora delar av det övriga Europa. Och det framgick tydligt när Europakommissionen i onsdags presenterade sin Agenda 2000 inför Europaparlamentet i Strasbourg.

Den viktiga rekommendationen om vilka länder som är mogna för medlemskap i EU i den första omgången följde vad jag spekulerade om i brevet förra veckan. Medan svenska regeringen fortfarande hävdar att förhandlingar skall inledas med samtliga ansökarländer samtidigt - en ståndpunkt som kommer att få överges - rekommenderar kommissionen nu förhandlingar med Polen, Ungern, Tjeckiska Republiken, Slovenien och Estland. Redan tidigare har man gett i princip grönt ljus för Cypern. Övriga länder får sin reformsituation prövad löpande för att det skall kunna bedömas när de är mogna för medlemskap.

Utvidgningen av EU till att omfatta också f d socialistiska och sovjetiska länder är ett avgörande steg i den historiska omgestaltningen av Europa. Genom att ekonomins och det civila samhällets nätverk av allt tätare samarbete utsträcks även till dem skapas bättre förutsättningar inte bara för fred och säkerhet utan också för ekonomisk utveckling i Europa i dess helhet.

För oss är det viktigt att Estland kommer med i den första omgången. Därmed sänds först och främst den tydliga signalen att EU-samarbetet inte g
ör halt vid f d Sovjetunionens gräns - en avgörande politisk/psykologisk gräns som
åtskilliga varit måna om att bibehålla raseras - men också signalen att det
är framstegen i det inre systemskiftet som avgör om man klarar av steget in i EU eller ej.

Men frågan är inte avgjord i och med kommissionens ställningstagande. Nu inleds debatten i och mellan medlemsstaterna och i Europaparlamentet, och det är först i samband med toppmötet i Luxemburg som bilden börjar att bli alldeles klar. Förhandlingsstart kommer därefter under det brittiska ordförandeskapet i början av nästa år, och förhandlingarna kommer säkert att ta hela 1998 och sannolikt även 1999 i anspråk.

Det kommer att finnas starka krafter som, inte minst i ljuset av det klena resultat i de institutionella frågorna i överenskommelsen i Amsterdam, vill begränsa den första kretsen till ett mindre antal, t ex de tre som nu getts grönt ljus till NATO:s första omgång. Därför är det av största vikt att regeringen i allmänhet och statsministern i synnerhet ägnar de närmaste månaderna till att se till att så inte sker.

Utåt är det Danmark som nu kommit att framstå som det ledande landet i dessa frågor. Med större djärvhet än Sverige har Danmark under de senaste åren drivit de baltiska frågeställningarna, och president Clintons mycket lyckade besök i Köpenhamn - det första officiella besök en amerikansk president avlagt i ett nordiskt land - får ses som ett uttryck för erkännande av detta.

Att Clinton valde att stryka Sverige från listan var mindre bra, men ett tydligt uttryck för sakernas tillstånd. Sverige är inte den mest relevanta och mest intressanta utrikes- och säkerhetspolitiska aktören i Norden.

Det man hade anledning att vänta från Clinton vid besöket i Köpenhamn var klarare ord vad gäller de baltiska staternas möjligheter att komma med i NATO i nästa omgång. Utrikesminister Albright gick aningen längre vid sitt sammanträffande med de tre baltiska utrikesministrarna i Vilnius i Litauen, men fortfarande finns det en antydan till tveksamhet och reservation i de amerikanska högnivåuttalandena.

Verkligheten förändras dock ofta snabbare än retoriken. Just nu påg
år i Estland den näst största militära övningen i Europa i år. Det är PFP-övningen Baltic Challenge 97 som står under gemensamt amerikansk-estniskt befäl, och där enheter ur svenska Fårösunds-brigaden samarbetar med amerikanska marinkåren i en större humanitär hjälpoperation. Stora delar av verksamheten äger rum i anslutning till den tidigare hermetiskt slutna sovjetiska basen vid Paldiski. Just frågan om utrymningen av Paldiski var en av de svåraste att lösa när det gällde det ryska militära
återtåget från Baltikum.

Sakta förändras så också den svenska inställningen till NATO. Fr
ån den s k politikerveckan i Almedalen noteras att t o m centerpartiets, som annars inte tillhör förnyelsepolitikens avant garde i vårt land, nu diskuterar NATO i termer andra än det totala avståndstagandet.

Almedalsveckan blev veckan då socialdemokraterna försökta att undvika frågan om arbetslösheten. Dess stora sysselsättningspaket vid riksdagens extrasession förra sommaren - framdriven av oss moderater - har på det stora hela taget inte gett något resultat alls. Så har ånyo visats att socialdemokraterna inte har någon politik för att varaktigt skapa förutsättningar för nya jobb.

Professor Lars Calmfors konstaterade nyligen, att frågan om reformer för nya jobb förefaller avförd från regeringens dagordning för denna mandatperiod. Nu hoppas man, tror Calmfors, på att turen och en bättre konjunktur kommer att ge lite bättre siffror till nästa års valrörelse. Men med genuin reformpolitik för bättre tillväxt och fler jobb har detta intet att skaffa.

I Svenska Dagbladet skrev den 11 juli den socialdemokratiske riksdagsmannen Widar Andersson om behovet av förnyelse inom socialdemokratin. Det var en utmärkt programförklaring, som i allt väsentligt skulle kunna förena förnyare i olika partier, även om det självfallet fanns åtskilligt som saknades.

Men Widar Andersson pekade själv på problemet. Han skrev om socialdemokratins "identifikation bakåt i tiden" och om hur "partiet utg
ör själva navet i det gamla samhällets maktarrangemang" där "varje förs
ök till förflyttning och förändring utlöser omedelbart motstånd". Så är det - tyvärr.

Och jag säger tyvärr därför att Sverige skulle må väl av en modernare socialdemokrati. Det är viktigt att ledande politiska krafter i ett land har en inriktning som gör att landet kan förnyas och moderniseras. En socialdemokrati som i oppositionen förfaller till tjutande vänsterpopulism och i regeringsställning till tuggande utan vision och sammanhang är lika dåligt för Sverige som en borgerlighet som saknar vilja och förmåga att driva genuin och långsiktig förnyelsepolitik.

På den senare punkten är tillståndet bättre, om än inte perfekt. I Visby sågs Per Unckels visioner om en modern arbetsmarknad och Lars Leijonborgs tankar om ett i grunden reformerat socialförsäkringssystem. Det är knappast någon tvekan om var drivkrafterna i samhällsdebatten numera finns. Här läggs tydligt grundstenarna till ett brett förankrat förnyelseprogram för Sverige med siktet på den kommande mandatperioden och dess steg in i 2000-talet.

Ekonomin går nu bättre när konjunkturen förbättras. Men tabellerna i Europakommissionens senaste ekonomiska bedömning för EU-länderna talar trots detta om en sämre tillväxt för Sverige såväl 1997 som 1998 än genomsnittet i EU, och klart lägre än våra nordiska EU-grannar Danmark och Finland.

För min del finns nu inget hektiskt resande att berätta om. Telefonen ringer förvisso från Sarajevo, Banja Luka och Bryssel, men mer för råd och för bakgrund. Och jag sitter och sorterar såväl tankar som papper inför vad som möjligen under höstens lopp blir en bok om min roll i det bosniska dramat.

Stockholm den 17 juli 1997

Carl Bildt









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]