Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v31/1997
28/7/1997

I lördags var det så dags igen för det sommarmöte som sedan 15 år tillbaka anordnats av den lokala moderatföreningen i Grisslehamn i norra Roslagen, och där jag traditionellt brukar tala.


Då, för tio-femton år sedan, var detta relativt små tillställningar, men har nu blivit en bra bit större, dock utan att förlora sin karaktär av sommarmöte på hamnplan i detta charmiga lilla roslagssamhälle.

I år bjöd vädrets makter på intresseväckande variation. Jag anlände i duggregn och inledde mitt anförande i rejält regn, spanande ut över en mindre ocean av kolorerade paraplyer. När regnet sedan upphörde, ett antal sidor in i mitt manus, visade det sig att under paraplyerna doldes vad som sannolikt var en rekordstor publik.

Min ambition var att tala om framtiden och om de uppgifter som vi som nation står inför. Min avsikt var att göra det i termer av sakfrågor, och utan att nödvändigtvis ägna mig åt att anklaga den ena eller den andra för att ha försummat sina plikter eller fört in landet på fel vägar.

Jag vet hur gärna inte minst de politiska journalisterna vill ha politiska
"gräl" i olika frågor, eller hur gärna de vill se samhällsdebatten som omväxlande en skönhetstävling och gyttjebrottning mellan olika personer. Men detta medför så gott som alltid att det man försöker att säga i sak alldeles försvinner, och att diskussionen och dialogen om viktiga uppgifter vi står inför degenererar till sandlådebatalj av en art som många människor
- och det med rätta! - ställer sig frågande inför.

Lite av detta blev det nu i alla fall. Socialdemokraterna har sedan en tid tillbaka, med utgångspunkt från en avsiktlig misstolkning av vår programskrift "Land för hoppfulla", sökt att få till stånd ett råkurr om flyktingpolitiken. I sak förefaller detta mig obegripligt. Det kan självfallet finnas olika meningar om delar av flyktingpolitiken, och det är viktigt att också denna ständigt är föremål för debatt och prövning, men i sina huvuddrag råder det dock en ganska bred enighet om den politik som olika regeringar fört och för.

Under min tid som statsminister hade vi att fatta svåra beslut i flyktingpolitiken. Konflikten i det f d Jugoslavien medförde ett hårdare tryck på vår politik än kanske någonsin tidigare. När vi tog beslutet att ge permanent uppehållstillstånd till många av dem var det förvisso ett kontroversiellt beslut, men ett beslut som jag var övertygad om då och som jag sedan dess inte ångrat en sekund.

Krypskytte mot detta förekom. Ölbackspopulisterna på badstränderna lämnar jag därhän. De har sedan dess - tackom och lovom! - lämnat det politiska livet. Men också socialdemokraterna lämnade sina bidrag. I de futtiga s k sparplaner de lade fram i riksdagen, där de ju i övrigt motsatte sig i stort sett allting i den vägen, var neddragningar på flyktingpolitiken egentligen det enda som var konkret.

Att det i dag skulle finnas intresse av att dra upp större skiljelinjer än dem som möjligen finns i dessa frågor förefaller mig märkligt. Att vi moderater står för ett öppet samhälle också i dessa avseenden tror jag de flesta vet. Avsikten med de socialdemokratiska attackerna är med all sannolikhet att skapa strid för stridens egen skull på ett område som för bort uppmärksamheten från inte minst arbetslösheten.

För min del handlade det i Grisslehamn om att försöka att visa vägarna för den förnyelsepolitik som nu måste stå i fokus för den politiska debatten. Det var då - i lördags - 421 dagar kvar till valdagen nästa år och 888 dagar till vi går in i det nya århundradet och årtusendet. Valet ligger - bildligt talat - halvvägs till framtiden.

Och mot denna bakgrund frågade jag om det inte skulle vara möjligt att uppnå bred politisk enighet om en skattereform, en företagandereform och en välfärds- och socialförsäkringsreform. Dessa tre skulle utgöra en viktig grund för förnyelsepolitiken.

Skattereformens mål skulle, omedelbart, vara att uppnå det som faktiskt lovades 1990, nämligen att nio tiondelar av alla heltidsarbetande inte skulle behöva betala mer än ca 30% i inkomstskatt och att ingen skulle behöva betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt.

I dag har, främst genom de allra senaste årens kraftiga skattehöjningar också på inkomster, vi hamnat i en situation där 42% av alla heltidsarbetande betalar högsta skattesats, och att denna dessutom nu med raska steg närmar sig 60 snarare än de utlovade 50%.

Detta borde, menade jag, vara möjligt. Det som alla stora partier kom
överens om 1990 borde kunna infrias år 2000. Ingen kan rimligen vara mot det man själv har varit för.

Företagandereformens utgångspunkt är det enkla faktum att så länge de nya jobben i världen så tydligt går Sverige förbi, och vi därmed sitter låsta i massarbetslöshet, bör vi hela tiden inrikta oss på att skapa bättre villkor för företagandet. Det kommer att kräva inte bara full medverkan så tidigt som möjligt i det europeiska valutasamarbetet, utan också att vi mer rejält tar i itu med heliga kor när det gäller vår reglerade arbetsmarknad och när det gäller tron att hög beskattning av företagande och kapital på ett eller annat sätt är rättvis.

Och reformens mål skulle helt enkelt vara att se till att Sverige fick Europas bästa företagandeklimat. I dag ser vi hur de nya jobben i mycket hög utsträckning går Sverige förbi.

Välfärdsreformen skulle främst inriktas på socialförsäkringssystemet. Pensionsreformen under den tidigare mandatperioden måste följas upp med en reform som sätter resterande delar av systemet på stabilare och säkrare fot. Sjukförsäkringssystemet har ju under senare år gjorts om till att dessutom vara ett system för smygbeskattning av svenska folket på ett sätt som inte är acceptabelt.

Dessa tre reformprojekt borde det, enligt min mening, inte vara omöjligt att nå en bred politisk enighet om önskvärdheten och nödvändigheten av. Och finns enigheten om problemen och om de mål vi måste ha, borde det också vara möjligt att konstruktivt resonera om hur man skall sträva efter att detta uppnås.

Hur andra partier ställer sig är deras sak att redovisa. Jag tror att det skulle vara relativt enkelt att till en början med nå en bred enighet mellan moderater, folkpartister och kristdemokrater om en inriktning som denna. Jag har svårt att se att centern skulle ha andra ambitioner. Och långt in i socialdemokratin finns det dem som ser detta som den dagordning Sverige nu måste ta sig an. Den borde i grunden också vara deras.

Sommardebatten i övrigt får utvisa om jag har rätt eller fel i detta antagande. Om mitt Grisslehamns-anförande ses som en inbjudan till ett samtal om möjligheterna till samverkan för en tydlig förnyelse- och framtidspolitik för Sverige tror jag att många skulle uppleva det som befriande.

Viktigt är att se saker och ting i det lite längre tidsperspektivet. Det vi uppnått av strukturella reformer under ekonomins svängningar upp och ner under 1990-talet är en bra bit mindre än vad det borde ha varit. Och det samtidigt som världsekonomin nu går in i ett skede av starkare och stabilare expansion och omvandling än vad vi sett på mycket länge.

Därför måste de strukturella reformerna nu stå i centrum. Att konjunkturen
är bättre, och att en kombination av cykliska svängningar av den art vi tyvärr vet alldeles för mycket om och främst skattehöjningar nu gjort att statsfinanserna förefaller mindre i kris, är alls inget skäl att glömma det som skall göras.

I själva verket borde det vara tvärt om. Det är nu, när tiderna är något bättre, som reform-, förändrings- och förnyelsepolitik borde intensifieras och accelereras.

För den som är intresserad finns självfallet hela mitt tal på www.moderat.se.

Utvecklingen nere i Bosnien fortsätter i de banor jag talat om tidigare. I den serbiska republiken fortsätter president Plavsic sin målmedvetna kampanj mot den korrupta och bakåtblickande ledningen i Pale med dess dominans av Karadzic. Och de som trodde att hon snabbt och enkelt kunde avföras från scenen har fått fel.

Den internationella reaktionen är utomordentligt viktig. Hitintills har den dock mest varit verbal, medan åtskilligt som gjorts snarare spelar den hårdföra Pale-falangen i händerna.

I veckan som gick var det s k givarkonferens i Bryssel där Världsbanken och EU-kommissionen gemensamt försökte att mobilisera de medel som kommer att krävas för återuppbyggnaden. Målet var att få löften på ca 1,4 miljarder dollar, och den summa man nådde upp till låg strax under 1,2 miljarder dollar. Det är ett belopp som, enligt min mening, gör det möjligt att fullfölja rimliga program under de kommande åren, och som kommer att få effekt under förutsättning att landets myndigheter själva dessutom gör sin del i form av ekonomiska reformer.

På konferensen talades mycket om att det nu inte skulle gå något stöd till den serbiska delen av Bosnien. Men det är signaler som kommer på fel sätt och vid fel tidpunkt. Att Karadzic nu kommit i centrum för uppmärksamheten beror ju på att republikens president gått till öppet och hårt angrepp på hans styre och hans gäng. Detta borde rimligen ses som ett positivt tecken som måste uppmuntras, snarare än någonting som bör göras till föremål för ytterligare ekonomiska bestraffningar.

Obalansen i ekonomisk hjälp mellan Bosniens olika delar håller på att bli ett betydande problem. I federationsområdet, och då speciellt dess muslimska del, utvecklas ett farligt bidragsberoende, samtidigt som det i de serbiska delarna hos vanliga människor växer en motvilja mot vad man uppfattar som det internationella samfundets konsekvent obalanserade politik.

Det är en illusion - tydligen fortfarande omhuldad av kommissionen i Bryssel - att det skulle gå att med stopp för ekonomisk hjälp tvinga fram ett utlämnande av Karadzic till Haag-domstolen. Den saken kan endast
åstadkommas genom en direkt militär operation, och en sådan måste förr eller senare komma. Intill dess spelar isoleringen av den bosnien-serbiska republiken huvudsakligen den hårdföra linjens män i händerna, medan president Plavsic får svårare att hävda att omvärlden i grunden vill även dem väl.

Också på sina håll i omvärlden ses freden som ett sätt att föra kriget vidare, om än med andra medel. Men det är inte en konstruktiv inställning i ett läge när bara försoning långsamt kan bidraga till att förankra freden.

Jag hoppas att den vecka som nu inletts blir en vecka av fortsatt semester och avkoppling för de flesta. Själv åker jag tisdag och onsdag över på ett privat politiskt besök i Finland. Samhörigheten mellan våra bägge länder är kanske viktigare i dag än på mycket länge, och jag vill ta tillfället att fortsätta en tradition av informella och öppna samtal kring viktiga framtidsfrågor.

Stockholms skärgård den 28 juli 1997


Carl Bildt









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]