Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v34/1997
18/8/1997

I dessa dagar firas 50-årsminnet av såväl Indien som Pakistans självständighet, och därmed för den ordentliga början på den avkoloniseringsprocess som kom att prägla några decennier av global utveckling.

Självständigheten var en nödvändighet och en självklarhet. Samtidigt kom den att utvecklas till en hemsk tragedi när området i en formlig orgie av våld och förföljelser delades i en muslimsk och en övrig del. För den som måhända tror att det vi upplevt i Bosnien med dess kulturella och etniska strider är unikt och speciellt för just denna del av världen så är det en nyttig påminnelse att gå tillbaka till de etniska resningar, förföljelser och mord som ur den forna brittiska kolonin skapade dagens Indien och Pakistan.

Under det halva sekel som gått sedan dess har Indien förvisso gjort stora framsteg. Det finns i stort sett ingen högteknologi i dagens värld som inte behärskas också på den indiska subkontinenten. Kvaliteten på högre utbildning, forskning och utveckling imponerar också i ett vidare globalt perspektiv.

Men Indien blev inte riktigt vad Indien kunde ha blivit. Och skälet var framför allt politiskt. Med en politisk inriktning kännetecknad mycket av det sena 1940-talets tro på planlösningar, i kombination med en s k alliansfri inriktning som satte samarbetet med dåvarande Sovjetunionen i högsätet, kom Indien att gå en s k tredje väg som egentligen aldrig gjorde lyftet ur massfattigdomen och misären möjligt.

Det var inte förrän 1991 som Indien mer eller mindre tvingades att slå in på en liberaliseringskurs. Avregleringar, tullsänkningar och privatiseringar öppnade upp ekonomin. Tillväxten ökade, de utländska investeringarna började att komma in, en ny medelklass började snabbt att växa fram. Jag minns hur det under dessa år gjordes jämförelser mellan den kinesiska och den indiska reformpolitiken och man frågade sig vilket land som skulle bli mest framgångsrikt.

I dag förefaller det som om den indiska reformpolitiken inte fick tillräckligt med kraft. Landets infrastruktur bromsar kraftigt. Tullsatserna är fortfarande mycket höga. Privatiseringar har bromsats av en politiserad byråkrati. Utbildningssatsningar har inte alls den bredd som de har i de ost- och sydostasiatiska framgångsekonomierna. Det går förvisso fortfarande uppåt, och det finns remarkabla framgångsområden t ex på IT-sidan, men det går inte så mycket framåt som det hade funnits anledning att hoppas på.

Indiens framtid är viktig. Med närmare en miljard människor - tre gånger EU
- är Indien ett land som ingen kan bortse från. Vi har alla anledning att hoppas att brottet med den politik som under en generation bromsade landets utveckling skall bli tydligare och klarare. Det vore bra för världen i dess helhet - också för Sverige.

I vårt västra grannland Norge, som ju hamnat lite vid sidan av genom sitt folkomröstningsnej till deltagande i det europeiska samarbetet, har nu valrörelsen inför stortingsvalet den 15 september inletts. Och det ser ut att bli en dramatisk tillställning.

Norska Arbeiderpartiet framstår inte längre som det trygga parti som ofta var fallet under Gros dagar. Den norska ekonomin surfar visserligen fram på de allt väldigare oljeintäkterna, men det hjälper knappast regeringen Jagland att få förtroende ute bland människor. Det finns, också i Norge, en tydlig känsla av att socialdemokraterna har förlorat kompassen, inte riktigt vet vad de vill och inte är den framtidskraft som behövs.

Samtidigt är det inte alldeles lätt med alternativ. Det norska Senterpartiet gav sig ut på anti-europeisk galej som förde dem in i en lusekoftsromantism som visserligen var pittoresk, men som nu lett till ett närmast fritt fall i opinionsmätningarna. Och frågan är nu vilka samarbetsförutsättningar som kan finnas mellan Höyre, Kristeligt folkeparti och Venstre.

Den uppdykande kraften just nu förefaller att vara Carl I Hagen och hans Fremskrittsparti. Hagen själv är en politisk slitvarg alls icke utan talang i den populistiska skolan. Han har en förmåga att, när så krävs, uppträda något mindre oseriöst än de populister som härjade i vårt politiska liv för några år sedan, men förenas med dem i den närmast totala hämningslösheten i det populistiska budskapet.

Hagens framgångar förefaller att vara främst ett resultat av socialdemokratins kollaps. Han klär sig i socialdemokratiska kläder och anklagar Arbeiderpartiet för att de inte gör vad de lovade att göra. Det är i denna valrörelse knappast främlingsfientligheten, utan snarare den allmänna populistiska potentialen i spåren av Arbeiderpartiets fall från piedestalen, som driver Carl I Hagen och hans parti framåt.

Hur det kommer att gå vet ingen i dag. Den senaste opinionsmätningen visade att bara lite mer än 40 procent av väljarna ännu bestämt sig. Det innebär att i stort sett allting kan hända. Det som är klart är dock, att det knappast kommer att gå att bilda en ny regering i Norge om det inte också går bättre för Höyre än vad det gjorts i valkampens inledning. Men med bristande tilltro till Arbeiderpartiets förmåga borde det också vara naturligt att inse att det behövs ett ankare i ett nytt regeringsalternativ. Det borde ge Höyre bättre möjligheter.

Här hemma i Sverige förefaller det som om socialdemokrater och centerpartister vaknat upp och plötsligt insett att de höjt inkomstskatter och bensinskatter och andra skatter långt mer än vad ekonomin och de vanliga hushållen egentligen tål. Och så har vi då fått se än den ena och
än den andra tala om lindringar och sänkningar och avdrag för att mildra effekterna av det som de redan ställt till.

Det råder ingen tvekan om att både skattetryck och skattesystem är ett avgörande samhällsproblem i Sverige. Det är egentligen ingen nyhet. Med ett närmast unikt högt skattetryck, och en tilltagande internationalisering, hamnar vi i en programmerad kris som går runt och runt innan man med rejäla kliv tar sig ur situationen.

Ungefär en gång i decenniet koncentreras mycket av uppmärksamheten kring skattefrågan, och det läggs fram någon typ av lösning som beskrivs som antingen decenniets eller århundradets. Så var det med den stora skattereformen 1971, så var det med den omläggning som beslutades 1981 och så var det förvisso med den reform som beskrevs som århundradets 1990. Men historien visar att de alla dels varit otillräckliga och dels successivt förstörts.

När jag talade i Grisslehamn satte jag upp kravet på en stor skattereform som ett av de allra viktigaste under de närmaste åren. Inte minst är detta viktigt för att vi långsiktigt skall klara av att få fram nya jobb och bli av med arbetslösheten.

Och jag hoppades att det skulle vara möjligt att uppnå en så bred enighet som möjligt om att, som en bas för vidare arbete, återgå till de inkomstskatter som reformen 1990 ville etablera. Det som accepterades som rätt och riktigt 1990 borde kunna accepteras som rätt och riktigt av samma partier även i dag.

Och det innebär att ca nio tiondelar av inkomsttagarna - heltid, rimligen - bara skall betala kommunalskatt. Och att statsskatten inte skall vara högre
än att man alltid, och det egentligen oavsett hur mycket man tjänar, skall få hälften av en inkomstökning kvar. Man skall kunna leva på sin lön, och man skall också ha rätten och möjligheten att med eget arbete skaffa sig trygghet i form av tillgångar och sparande.

Kring detta fanns det ett brett samförstånd i Sverige i början av 1990-talet. Och i ljuset av såväl arbetslöshet som internationalisering sedan dess borde den saken vara än mer självklar i dag.

Skattedebatten under de senaste månaderna har varit otydlig. Det är inte lätt att veta vad centern eller socialdemokraterna vill. Att de förefaller inställda på att fortsätta att höja inkomstskatten i form av egenavgifterna nästa år är djupt beklagligt.

Jag skulle önska att de klart och tydligt deklarerade om de vill vara med och sätta upp ett återupprättande av skattereformen från 1990 vad gäller inkomstskatterna som ett viktigt politiskt mål. Detta vore viktig och riktig saneringspolitik med inriktning på framtiden.

Om de är det, skulle vi ha en ny och bättre bas för den skattepolitiska debatten.

Stockholm den 18 augusti 1997



Carl Bildt









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]