Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v35/1997
25/8/1997

På torsdag i denna vecka samlas moderater från hela landet till partistämma i Umeå. I fyra dagar skall det diskuteras kring den politik som vi anser rätt och riktig för de kommande åren för Sverige.

Folkpartiet har redan haft sitt landsmöte i Göteborg, där man bl a antog ett nytt partiprogram, och i övrigt markerade den stabilitet i den politiska kursen som i dag förefaller att finnas inom partiet. Och socialdemokraterna kommer andra veckan av september att ha sin partikongress i Sundsvall för att där diskutera hur man tänker hantera de kommande åren.

Jag skall inte nu föregripa vare sig vad jag tänker säga i Umeå - det skulle jag möjligen kunna göra - eller den inriktning som debatterna på stämman kommer att ha - det skulle jag so oder so aldrig klara av.

Men jag hoppas och tror att förnyelsetemat kommer att gå som en röd tråd genom allt det vi säger och allt det vi gör. Sverige behöver förvisso en allians för förnyelse som är långt bredare än vad bara moderater kan förmå, men samtidigt är det uppenbart att denna allians och denna förnyelse knappast kan föras framåt utan den kraft som det moderata partiet och de framtidens idéer vi står för representerar.

I mitt anförande i Grisslehamn i slutet av juli försökte jag att ge lite av min syn på Sveriges situation och de uppgifter vi står inför under de kommande åren. Jag talade om behovet av en stor skattereform för lägre och bättre skatter, en stor företagandereform för att verkligen få fram de nya jobben och en stor välfärdsreform med ett reformerat och stabilare socialförsäkringssystem som ett mycket viktigt inslag.

Mitt anförande har sedan dess blivit mer kommenterat för sin form än för sitt innehåll. Att jag valde att diskutera verkligheten i samhället utanför och vid sidan av den politiska debatten. Och att jag valde att försöka att tala om vad vi vill göra för att göra Sverige bättre rustat att möta 2000-talet. Rubriksättare som ropat efter gyttja och pajer blev besvikna. Människor som ville ha dialog och tankar kring viktiga framtidsfrågor reagerade positivt.

Förvisso är det en betydande förändring som inträffat i det politiska landskapet i Sverige - och omvärlden - under de senaste decennierna. Jag har inte minst haft anledning att reflektera kring detta i samband med Gösta Bohmans bortgång.

Då - under 1960- och en stor del av 1970-talet - föreföll det som om hela samhällsutvecklingen drev i väg i socialistisk riktning. Jag minns hur socialdemokraterna i sitt nya partiprogram 1975 åter satte upp frågan om den socialistiska samhällsomvandlingen på dagordningen och sade att man nu skulle ta det man kallade det tredje och avgörande steget för att göra Sverige till ett den demokratiska socialismens samhälle. Och det var löntagarfonderna som var instrumentet.

Då var vår roll i hög grad att utgöra en motkraft. Att med all den politiska och intellektuella kraft vi förmådde mobilisera bromsa, begränsa och stoppa denna utveckling.

Och detta kom också till betydande del att lyckas. Den internationella utvecklingen spelade förvisso in. Men i grunden låg det inre misslyckandet för den socialistiska offensiven. Och vi spelade en inte oväsentlig roll i det skeendet

Därefter kom det politiska initiativets stafettpinne att sakta men säkert hamna hos oss. Steg för steg blev det tydligt att vänsterkanten inte längre hade några projekt eller några tankar, de såg en värld rasa samman kring sig, och det blev vår uppgift att bli de främsta företrädarna för de framtidens idéer som senare i mer eller mindre betydande utsträckning skulle komma att leta sig in också i andra politiska partier.

Det var då många som trodde, eller kanske hoppades, att detta skulle vara ett snabbt övergående fenomen. Och ständigt förkunnades att en ny vänstervåg var på gång, och att den s k högervågen eller liberala vågen nu hade ebbat ut och stod inför sitt sammanbrott. Så har det låtit i nu snart två decennier, men utan att detta någonsin visat sig riktigt.

I stället är det snarare så att insikten om nödvändigheten av den liberala förnyelsen och förändringen också av det svenska samhället vuxit sig allt starkare och starkare. Och i takt med detta har alltfler och fler kommit att se oss moderater som fyrtornet och ledstjärnan i den politiska utvecklingen.

Det har varit tydligt på många områden. Se bara på hela frågan om informationsteknologin och den inverkan denna har på samhällsutvecklingen.

Vi diskuterade Internet och IT långt innan detta upptäckts av andra, och fortfarande har vi en regering där den ansvariga ministern anser att Internet är en övergående "fluga" och statsministern veterligen inte ansett att frågor som dessa varit värt ett enda tal, en enda artikel eller ett enda uttalande.

Men också i mer klassiska frågor har det varit tydligt. När vi nu får en politisk diskussion där skattefrågan står i centrum är det tydligt att ingen vågar eller vill komma på en politisk kurs som radikalt avviker från den som vi har stakat ut.

Skattepolitikens sociala dimension, med det unikt hårda skattetrycket också på låg- och medelinkomsttagare, har kommit i centrum för debatten genom att vi moderater har tagit ledningen.

Och nu hörs alltfler röster som håller med om inriktningen på en snabb
återgång till de nivåer för inkomstskatten som utlovades i skattereformen 1990. Begreppet 30/50 kommer snabbt att bli centralt i skattedebatten - 30
% inkomstskatt för de allra flesta, inte mer än 50 % för någon. Påståenden om att det inte skulle gå att finansiera en väl fungerande offentlig sektor inom en sådan ram faller på sin egen orimlighet.

Mycket är dock - det är en självklarhet - beroende av den ekonomiska utvecklingen i stort. Att vi har en dynamisk ekonomi.

Att titta bakåt är ofta nyttigt. Och när jag röjde i gamla pärmar för att bereda vägen för de nya som Bosnien-uppdraget producerat i stor mängd hittade jag en pärm med ekonomiska bedömningar av situationen för tre år sedan - 1994. Det var intressant läsning.

I början av det året skrev Veckans Affärer, att "man får gå mycket långt tillbaka i tiden för att återfinna lika stark optimism om den svenska ekonomins närmaste framtid som både företag och hushåll visat under senare tid." Konjunkturbarometern för industrin vid årsskiftet mellan 1993 och 1994 talade om "en ovanligt kraftig uppgång" och att "ökad orderingång rapporteras från ett större antal företag än någon gång förut de senaste 20
åren."

Och en av bankerna - Nordbanken - spädde på rejält i en mer omfattande genomgång av Sveriges ekonomiska situation:

"Den svenska ekonomin går nu in i en ny epok. Det dramatiska fallet ner i depression under 90-talets första år berodde inte på internationell lågkonjunktur och var inte heller någon olycklig sidoeffekt av inhemska
åtgärder. Tvärtom var syftet med det ekonomiska systemskifte som påbörjades med avregleringarna och skattereformen och fortsatte med kommunalt skattestopp och reformer av socialförsäkringarna och ATP att få upp hushållssparandet, stoppa kapitalflödet till fastigheter och byggande, minska frånvaron och höja produktiviteten i privat och offentlig sektor. Sällan har en ekonomisk-politisk omläggning lyckats så bra."

Nu kom den bilden att förändras något under loppet av 1994. Inte bara den osäkerhet som valet medförde, utan än starkare uppgången av de internationella räntorna, medförde nya utmaningar. I riksdagen var det också svårt att få gehör för tillräckligt med sparåtgärder under det samlade trycket från opportunister till höger och opportunister till vänster.

Men i sina huvuddrag var bilden ändå riktig. Sverige var kraftigt på väg uppåt. En period av strukturella reformer hade inletts. Men en fortsatt stark inriktning av politiken fanns det skäl att tro på att den andra hälften av 1990-talet skulle kunna komma att bli en gyllene period.

Och den trendmässiga förbättringen av den allmänna situationen har fortsatt, om än i svagare tempo och takt än vad det då fanns skäl att hoppas på. Men det allvarliga är att stoppet för strukturell förnyelse också blev ett stopp för den långsiktiga uppgång i sysselsättning och den långsiktiga nedgång i arbetslöshet som är så viktig av flera olika skäl.

Och här spelade skattehöjningspolitiken en alldeles avgörande roll. Det går att tillfälligt täcka hål i statskassan genom att höja varenda skatt inom syn- och räckhåll. Men det går inte att varaktigt skapa nya jobb och stark tillväxt på det sättet.

Kring dessa frågor tror jag att en stor del av den politiska debatten under det kommande året kommer att stå. Vikten av sänkta skatter för att klara inte minst arbetslösheten - och det samtidigt som den statsfinansiella förstärkningen inte får äventyras och det måste finnas resurser att klara det som är nödvändigt i stat, landsting och kommun.

Nere i Bosnien håller, som ni säkert sett, situationen på att skärpas. Det handlar i grunden om en fortsättning på en trend som vi sett under hela detta år, på olika sätt försökt att förstärka och nu har att hantera konsekvenserna av. Men att den politiska kampen i den bosnien-serbiska republiken blir allt hårdare är ett utomordentligt gott tecken.

Biljana Plavsics målmedvetenhet är för mig ingen överraskning. Mycket av det som nu händer har vi diskuterat under långa middagar sedan lång tid tillbaka. Men det tog lång tid för viktiga huvudstäder att upptäcka det som kunde komma att hända och att tro att hon var annat än en spelbricka som skulle sopas av brädet vid första lilla svårighet.

Och hon har genom sin målmedvetenhet också tvingat det internationella samfundet att agera på ett nytt och annorlunda sätt. Vi såg det med stor tydlighet under den vecka som gick.

I tisdags i förra veckan slog den mot henne lojala polisen till mot polishögkvarteret i Banja Luka och konfiskerade ett mycket omfattande material när det gällde telefonavlyssning såväl av henne som av höga domare, politiskt oppositionella och olika internationella företrädare. Och när en motattack föreföll sannolik gick SFOR-styrkorna och FN-polisen IPTF in och skilde de bägge åt.

Så långt var allt gott och väl. Men det som därefter inträffade var en skandal. I tron att opartiskhet mellan rätt och orätt är en överordnad politisk princip bad man Plavsics poliser att lämna byggnaden, varefter man efter ett tag överlämnade byggnaden till företrädare för de Pale-styrda och Karadzic-lojala polisstyrkorna. SFOR hade levererat Karadzic en seger han inte klarade av själv.

På onsdagen var detta ett faktum. Och nu var situationen på väg att bli farlig. Det hade under natten börjat att upprättas vägspärrar på olika håll i Banja Luka-området, och skottsalvor kunde höras här och där. Det fanns skäl att anta, att Karadzic-styrkorna, stärkta av den seger som SFOR hade gett dem, skulle gå till offensiv mot en Plavsic som nu stod totalt avlövad och totalt utan handlingsmöjligheter.

Men under onsdagen gick ett antal telefoner varma. En viktig omständighet var att den nye överbefälhavaren för NATO-styrkorna i Europa Wesley Clark råkade att finnas i Sarajevo. Likaså fanns det amerikanska sändebudet Robert Gelbard där. De hade på morgonen vid en ceremoni på Igman-berget hedrat de amerikanska diplomater som omkom där under fredsarbetet för exakt två år sedan.

De olika kontakterna ledde till att SFOR bytte kurs. Sent på onsdagseftermiddagen fanns min efterträdare Carlos Westendorp tillsammans med det amerikanska sändebudet på plats i Banja Luka för att ge Plavsic det stöd som hon plötsligt tyckte att hon hade berövats. Och tidigt på torsdagsmorgonen slog de till på bred front mot de olika poliscentralerna i Banja Luka-området. Nu var det inte bara avlyssningsutrustningar som kunde konstateras, utan också betydande mängder vapen av en art som icke alls skall finnas på polisstationer.

Det var ett mycket viktigt steg man i och med detta tog. Och nu har man passerat ytterligare en gräns som kommer att få konsekvenser för framtiden. Ytterligare viktiga steg måste nu tas så snabbt som möjligt.

Det enstaka viktigaste är ett snabbt ingripande mot de TV-sändningar från Pale som nu sprider hat och hämnd i hela den bosnienserbiska republiken. Här jämförs nu Plavsic med Mussolini och nazister, SFOR-trupperna beskrivs som en ockupationsarmé och språkbruket är renodlat stalinistiskt. Detta kan inte, och detta får inte, tolereras.

Det är min förhoppning att NATO i denna fråga så snabbt som möjligt skall
övervinna de tvivel som bromsat detta nödvändiga ingripande under de senaste månaderna. Sker inte detta, kan situationen snabbt komma att bli mycket besvärlig. Vi har inte sett slutet på den politiska striden i Republika Srpska än - bara början.

Stockholm den 25 augusti 1997






Carl Bildt


PS. Jag såg att statsminister Göran Persson i en kommentar till en opinionsmätning beskrev den borgerliga regeringsperioden som en sorglös
"brakfest" med bara godsaker och nöjen och alls inga behov av besvärliga politiska beslut eller ställningstaganden. Jag har - och det tror jag gäller de flesta - lite svårt att känna igen mig i den beskrivningen, och det alldeles oavsett vad man kan anse i övrigt om statsministerns ordval.









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]