Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v36/1997
1/9/1997

Så har då den moderata partistämman i Umeå - förnyelsens partistämma - avslutats. Och att döma såväl av reaktioner från de som var ombud på stämman som de olika bedömningar av den som gjorts i media var den en framgång.

Debatterna på stämman handlade i mångt och mycket om framtidsboken "Land för hoppfulla" som ju tidigare mest uppmärksammats genom en påtagligt felaktig debatt - med medvetna och omedvetna missuppfattningar - om invandrarpolitiken, men som är en inspirerande uppmaning till förnyelse och förändring av Sverige. Och det var inte bara tydligt att boken lästs, utan att den dessutom uppskattats på bredden av alla dem som intresserar sig för framtidsfrågor.

Jag förde fram tre politiska initiativ i mitt inledningsanförande på stämman.

För det första: att vi skulle se om det fanns en möjlighet till bred politisk enighet om att återgå till 30/50-principen när det gäller inkomstskatter. Inte minst är det viktigt för att ge den dynamik i ekonomin som är så avgörande för att få fram de nya jobb som kan ta oss ur arbetslösheten.

Om detta skrev jag brev till samtliga riksdagspartiernas ledare. Skriftligt positivt svar har hitintills inkommit från Alf Svensson, men i media har jag också sett att Lars Leijonborg uttalat sig positivt. Från Centern föreligger ingen tydlig reaktion och från Göran Persson har något svar ännu inte inkommit. Jag förmodar att man överväger det noga, och det tycker jag
är rätt att man gör.

Att göra detta kan kosta upp mot 40 miljarder kr. Det är den summa som motsvarar sveket av de löften om 30/50 som politiker inte minst från socialdemokratins sida gav väljarna i början av 1990-talet. Det är den summa som detta svek kostat individer och familjer inte minst under de senaste åren. Och den alldeles överväldigande delen av dessa många miljarder har, genom de s k egenavgifterna, tagits från låg- och medelinkomsttagare.

Detta måste på ett eller annat sätt finansieras. Vi moderater klarar säkert av det, men frågan blir svårare när det handlar om att uppnå en bredare enighet. Det är lätt att få majoritet i riksdagen för att ta pengar från individer och familjer genom höjda skatter, men långt mycket svårare att få majoritet för att ge tillbaka samma pengar.

Om detta måste det självfallet resoneras. Men utgångspunkten för resonemanget måste givetvis vara vad man skall uppnå. Och det är därför jag tycker att det är viktigt att se om det finns förutsättningar för bred enighet om att uppfylla de löften som utställts och att återställa de svek som gjorts.

Och jag har respekt för att det kan ta tid för Göran Persson att svara på mitt brev. De spänningar i denna fråga inom socialdemokratin han har att hantera är betydande. Höjda skatter och ökade offentliga utgifter är ju något av livsluften inom det socialdemokratiska partiet.

Mitt andra initiativ handlade om nya jobb.

Jag vill sätta upp som mål inte bara att halvera arbetslösheten till år 2000, utan att avskaffa arbetslösheten som samhällsproblem. Det handlar då om att så snabbt som möjligt skapa så bra förutsättningar för företagande att vi får de nya jobb som gör att sysselsättningen stiger radikalt. Och jag föreslog att vi skulle inrikta oss på att fullfölja detta till slutet av den mandatperiod som kommer efter nästa, dvs till mitten av det kommande decenniet.

Jag tror att detta är möjligt. Men är man på detta sätt djärvare i målen måste man också vara beredd att vara djärvare i medlen. Det är en förutsättning för att det skall vara möjligt att diskutera i dessa termer.

Förslag finns, men ofta är de politiska låsningarna kring dem mycket hårda. Därför förde jag fram tanken om en kommission - liknande Bjurel-kommissionen i slutet av 1970- och Lindbeck-kommissionen i början av 1990-talet - för att utan skygglappar och låsningar kunna granska och diskutera olika förslag och tankar, och sedan föreslå den politik som har bäst förutsättningar att leda oss mot det uppsatta målet.

Och det finns ett tydligt samband mellan detta och skatteförslagen. En situation där allt färre skall försörja alltfler kommer att bli alltmer besvärlig. Vi kommer att tvingas att betala allt högre skatter inte för att få vård, skola och omsorg, utan för att finansiera en hög arbetslöshet och ett allt högre bidragsberoende. Vi hamnar i en ond cirkel det kommer att bli alltmer besvärligt att ta sig ur.

Mitt tredje initiativ handlade om Internet och den svenska skolan. Jag föreslog att medel från en privatisering av Telia skulle användas för att se till att varje svensk skola fick en direkt, snabb och bra uppkoppling till Internet.

Sverige har bra förutsättningar på detta område. Det finns, enligt min mening, ingen anledning varför vi skulle acceptera någonting annat än att vara bäst i världen. Andra länder har sedan en tid tillbaka program med samma inriktning, men vi borde kunna vara bättre.

Och kostnaderna för att uppnå detta är hur som helst långt mindre än de kostnader som den meningslösa förtidsavvecklingen av fungerande och bra kärnkraftverk kommer att medföra.

Till alla dessa frågor kommer det att finnas anledning att återkomma under de närmaste månaderna och under det kommande året. Jag tror att reformer och förnyelse längs dessa linjer är mycket viktigt för Sverige. Och jag hoppas att det skall vara möjligt att få en politisk debatt som handlar om de vägar vi kan gå för att få rimligare och lägre skatter, bättre förutsättningar för nya jobb och en tätplats när det gäller användningen av den nya informationsteknologin, inte minst i skolorna.

Dessa tre initiativ förde jag fram i förhoppningen om att det skulle vara möjligt att nå en bred samverkan kring dem. Och mycket av kommentarerna har handlat om detta mer än om de sakfrågor jag tog upp.

På sina håll inom socialdemokratin säger man, som kommentar till mitt 30/50-förslag, att det är bra att moderaterna nu ansluter sig till en skattereform som vi var mot när den genomfördes. Men sanningen är att den oenighet som fanns då inte gällde 30/50-nivåerna på inkomstskatten utan i stället oviljan att ens diskutera en sänkning av det totala skattetrycket. Och det var detta som ledde till att vi faktiskt uteslöts från samtalen.

På andra håll har jag hört kommentaren att moderaterna öppnar för samarbete först när de besvärliga sparbesluten är fattade. Men inte heller detta är historiskt korrekt. För det första var det förvisso så att vi under vår regeringstid fattade åtskilliga mycket besvärliga beslut om besparingar. För det andra var det så att jag i brev till Ingvar Carlsson senvintern 1995 erbjöd fortsatt samarbete i just dessa frågor. Det var inte minst detta, i förening med den kris som samarbetet ditintills med vänstern om
återställarpolitiken lett till, som ledde till att man störtade in i samarbetet med Centern.

Men detta är historia. Nu handlar det om framtiden. Och om socialdemokraterna säger att det är bra att vi nu står för 30/50 vore det väl bra om de själva också kunde stå för detta. Då kan vi resonera om hur vi kan nå dit.

Den gångna veckan har sett en mycket intensiv debatt om den tvångssterilisering som skedde i Sverige från 1934 till 1976 och som i allt kom att omfatta ca 60.000 personer, de flesta av dem unga kvinnor. Den uppmärksamhet denna fråga nu fått över världen gör att vi plötsligt fått en i vissa avseenden radikalt förändrad Sverigebild i omvärlden.

Vår moderna historia har många myter, och de senaste åren har sett hur dessa en efter en kommit att ifrågasättas. Den närmare granskning som den s k neutralitetspolitikkommissionen gjorde av vår säkerhetspolitik fram till 1970 visade att det högstämda talet inte alltid svarade mot den konkreta verkligheten. Det fanns en fasad och en verklighet. Och nu handlar det om det inslag i vårt sociala byggande under dessa år som de till stor del rashygienskt motiverade tvångssteriliseringarna utgjorde.

Att finna banden mellan dessa och folkhemsbygget är inte svårt. Men ansvaret är för den sakens skull inte ett partis. Ansvaret - och skammen -
är nationellt. Och det är viktigt att vi försöker att ställa frågan hur detta kunde gå till, och hur det kunde tolereras och fortsätta så länge som faktiskt var fallet.

Var fanns de moraliska larmklockorna i den tidens svenska samhälle? Uppenbarligen fanns de knappt alls. Och det leder till den obehagliga men nödvändiga frågan om dessa larmklockor finns i dagens svenska samhälle. Vi hoppas alla att så är fallet.

Prinsessan Dianas tragiska död i Paris har lett till en ny debatt om medias respekt för kända personers privatliv, och det tycker jag är rätt och riktigt. Diana drevs i döden när hon försökte komma undan dem som vägrade att respektera också hennes rätt till privatliv.

Sverige har förvisso inte upplevt de excesser och övertramp som inte minst engelsk tabloidpress ägnat sig åt, men även här kan det finnas anledning att då och då fundera över dessa problem.

Stockholm den 1 september 1997




Carl Bildt


PS. Jag får ganska ofta frågor om jag skriver dessa veckobrev själv. Visst gör jag det. De skulle snabbt förlora sitt värde både för mig och för er - nu drygt 10.000 - som läser dem om det inte var fallet. Och så kommer det att förbli.

Baksidan av detta är självfallet att det inte finns någon fast tidpunkt när veckobrevet kommer. Ibland räcker tiden helt enkelt inte riktigt till, och då blir det försenat. Ibland händer något speciellt som det finns anledning att kommentera. Och då påverkas det hela av det. Jag hoppas att Du som läser har överseende med det.









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]