Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v37/1997
9/9/1997

I går måndag återupptog jag min tradition med måndagsresor runt om i Sverige, och tillbringade en dag i sydvästra Skåne med att bl a besöka
Öresundsbro-projektet.

Det var den 16 juni 1994 som den regering som jag ledde gav det slutgiltiga och avgörande gröna ljuset för broprojektet. Och detta skedde efter en mycket ingående prövning där hela projektet "vässats" när det gällde såväl miljökraven som de ekonomiska kraven. Beslutet ledde som bekant till att Olof Johansson lämnade regeringen, även om centerpartiet som sådant stannade kvar.

I dag växer bropelarna och brosegmenten sakta fram och förändrar denna del av Öresund. Allt talar för att bron kommer att stå färdig och klar andra halvåret år 2000 som en symbol för svensk framtidstro och europaorientering när vi tar steget in i det nya århundradet.

Viktigt för mig att konstatera var dels att man hitintills klarat de tuffa miljökraven med betydande marginal dels att det förefaller som om den ekonomiska kalkylen när det gäller kostnaderna för den upplåning som finansierar själva kust-till-kust förbindelsen också kommer att klaras med betydande marginal. Det var dessa bägge punkter som kritikerna främst sköt in sig på under den upphetsade debatten våren 1994.

Samtidigt är det tydligt i dag att det tunnelalternativ som då förordades hade inneburit mycket stora problem från praktiskt taget alla utgångspunkter. Tågtunneln under Hallandsåsen - ett i jämförelse tämligen begränsat projekt - har drabbats av stora svårigheter när det gäller allt från tidsplan och ekonomi till de miljökrav som måste ställas. Det var tur att den vägen inte valdes för den fasta förbindelsen över Öresund.

I dag står vi inför en diskussion liknande den om Öresundsförbindelsen när det gäller kärnkraften i Barsebäck. Åter ser vi en nej-koalition runt om i Sverige som ofta med samma företrädare och inte sällan med likartade argument nu vill avveckla denna teknik. Men nu med den avgörande skillnaden att den sittande regeringen har gett vika och slagit sig in på en politisk väg som kommer att innebära stora kostnader för statskassa och samhällsekonomi.

Ännu vet ingen hur kostnaden för förtidsavvecklingen av kärnkraften skall betalas. Det talas om en kapitalkostnad på ca 20 miljarder kr och en årlig dyrare elproduktion till en kostnad av 1-2 miljarder kr. Det är mycket stora summor som förvisso kunde användas bättre. Och det vi får för dessa pengar är sämre miljö och försämrade förutsättningar för nya riktiga jobb.

Kanske är motiven främst partitaktiska. Att socialdemokraterna vill säkra ett samarbete med centern. Sådana spekulationer har förekommit. Skulle de vara riktiga skulle samma taktik med en socialdemokratisk regering under den föregående mandatperioden med största sannolikhet lett till att man sagt nej till Öresundsförbindelsen.

Det är viktigt att Sverige vågar satsa på framtiden. Även om vi inte fick OS 2004 var det tveklöst rätt att satsa, att vilja och att våga. Det gjordes ett fint jobb för Sverige av alla som arbetade med den svenska ansökan, och dessa insatser kommer vi att ha nytta av på många andra områden. Alldeles säkert kommer Aten att arrangera ett bra OS 2004, och det
är lätt att se de skäl som ledde till detta val.

I går inleddes också den socialdemokratiska partikongressen. Efter vår förnyelsestämma i Umeå är det nu dags för dem att i Sundsvall söka att visa sina vägar. Och förvisso kommer det att finnas anledning att följa detta med uppmärksamhet.

I sitt inledningsanförande fann statsminister Göran Persson anledning att gå till angrepp mot mig. Det är uppenbart att han tycker att den deppiga rörelsen behöver lite attacker på moderater för att piggas upp. Det må vara rätt taktik för en trängd partiordförande, men om det är rätt strategi för en statsminister med ansvar för att se lite längre är en mer öppen fråga.

Jag tror det inte. Jag tror att det är bättre att diskutera sakproblem i ett sakligt tonläge och med ett öppet sinnelag.

Skattefrågan är viktig. Och det är alldeles uppenbart att den är besvärlig för socialdemokraterna att hantera.

Det har varit intressant att se olika debattinlägg från enskilda socialdemokrater under de senaste veckorna som argumenterat för ömsom sänkta egenavgifter för att klara låginkomsttagarna, ömsom sänkta fastighetsskatter för att klara boendet och ömsom sänkt tjänstebeskattning för att få fram nya jobb i denna del av vår ekonomi. Det finns i detaljfrågor en växande insikt om att skatteskruven skruvats år för hårt och att detta fått negativa konsekvenser.

Men samtidigt verkar man ha svårt att formulera en klar och korrekt politik.

Jag har ännu inte fått något svar av Göran Persson på mitt förslag om att se över förutsättningarna för att uppfylla det löfte om 30/50 som de flesta stora partier gav i början av 1990-talet. Han började med att välkomna att jag anslöt mig till vad han beskrev som socialdemokratisk politik - den uppfattningen har vi dock haft länge - men har sedan fortsatt på ett sätt som närmast antyder att han nu definitivt övergett denna politik. Och i sitt öppningsanförande på kongressen närmast polemiserade han mot 30/50-tanken - som var socialdemokratisk politik för inte så länge sedan.

Den s k värnskatten infördes som ett tillfälligt avsteg från skattereformen 1995. Och det sades uttryckligen och tydligt att det var ett tillfälligt avsteg. Jag betvivlade att så skulle bli fallet, men fick försäkran efter försäkran om att man sedan skulle återgå till en statsskattesats.

Men nu ändras det beskedet. Och nu förefaller det inte att handla om ett tillfälligt avsteg utan om en permanent ändring av det som ingick i skattereformen. Detta är utan någon som helst tvekan ett svek mot vad man tidigare sagt, lovat och försäkrat. Och det är ingen tillfällig sak motiverad av höga underskott. Det är en permanent ändrad politik - ett svek att lita på.

Lena Mellin på Aftonbladet tolkar beskeden från den socialdemokratiska kongressen hitintills som att "socialdemokraterna går till val på höjd skatt" och att "inkomstskatten kommer att höjas för praktiskt taget alla." Och Dagens Nyheters ledarsida säger efter beskeden från Sundsvall att
"socialdemokratin går därmed i praktiken till val 1998 på höjda skatter."

Det vi hitintills hört handlar långt mer om nya offentliga utgifter i form av nya generella bidrag till kommuner och landsting än om insatser som skapar bättre ekonomiskt utrymme för vanliga familjer och bättre förutsättningar för nya jobb och nytt företagande. Det är ett påfallande traditionalistiskt budskap.

I en polemisk vändning i sitt anförande i måndags sade statsministern att han under sin regeringstid inte sett en enda tjänsteman från Internationella Valutafonden i Rosenbad och att "så skall det förbli. Dörren är stängd."

Det lät nog bra i Sundsvall, men är inte med sanningen överensstämmande. Långt därifrån. IMF gör årliga granskningar av den svenska ekonomin. Och i sin senaste granskning tackar man regeringskansliet för den hjälp man - alldeles självklart - fått i det arbetet. Jag hoppas dessutom innerligt att Göran Persson som statsminister läst de bedömningar som först IMF:s ekonomer redovisade i maj och därefter den bedömning ovanpå dessa som gjordes av IMF:s s k exekutivdirektörer så sent som i slutet av augusti.

IMF:s granskning av den svenska ekonomin noterar med tillfredsställelse att statsfinanserna nu är i bättre balans, men är oroade över att detta till så stor del skett genom ökade skatter, och efterlyser strukturella reformer av bl a arbetsmarknaden för att göra det möjligt att på allvar få fram nya jobb.

I slutsatsen av diskussionen mellan IMF:s exekutivdirektörer om den svenska ekonomin från den 22 augusti sägs, att "they considered that the heavy tax burden was an obstacle to growth and employment creation in the private sector, and suggested that the main fiscal policy objective for the medium term should be to achieve a significant reduction of both expenditures and taxes while also meeting the target for fiscal balance."

Och det konstateras, att "such a fiscal stance would not only lower the cyclical sensitivity of government finances, but also create room for reducing the large tax wedges created by payroll and income taxes that were serious obstacles to job creation in the private sector."

Jag kan bara helhjärtat instämma i denna bedömning.

Och det som IMF säger i sin granskning är i grunden vad också andra bedömare säger. I veckans nummer av Veckans Affärer talas om ett möjligt
"svenskt under" i ekonomin genom omvandling av näringslivet och IT-revolutionen, men konstateras samtidigt, att "fortfarande hämmar en genomreglerad arbetsmarknad och ett alltför högt skattetryck Sverige från att fullt ut skörda frukterna av den 'nya ekonomin'."

Av dessa analyser och rekommendationer fanns än så länge föga i det traditionalistiska budskapet från Sundsvall. Här handlade det i stället om
ökade offentliga utgifter och höjda snarare än lägre skatter. Att detta kommer att göra det mycket svårare att klara av den avgörande uppgiften att skapa förutsättningar för nya jobb borde stå klart. Men det förefaller nu som om den uppgiften är mindre viktig. Att med traditionalism bygga upp det egna partiet förefaller för dagen viktigare än att med förnyelse skapa bättre förutsättningar för företagande och nya jobb.

I retoriken heter det att allt detta är nödvändigt för vård, skola och omsorg. Men de nya bidrag till kommuner och landsting som föreslås är på intet sätt bundna till detta. Jag såg att en ekonomisk analytiker trodde att de i huvudsak skulle gå till finansiell konsolidering av kommunernas ekonomi. Och det man alldeles bortser från är att välfärden på sikt bara kan säkras om vi förmår att göra en stor del av dagens bidragstagare till löntagare och skattebetalare.

Om antalet bidragstagare växer snabbare än antalet löntagare - och det är den situation vi haft och har - kommer skatterna successivt att pressas upp och tillväxt och välfärd successivt att pressas ned.

Och hitintills finns ingenting alls i budskapet från Sundsvall om hur bidragstagarna i stället skall bli löntagare. Detta måste, enligt min mening, vara den alldeles avgörande uppgiften för oss alla när det gäller den ekonomiska politiken. Klarar vi inte den, kommer vi heller aldrig att klara välfärden i övrigt.

Nere i Bosnien spetsas maktkampen i den serbiska republiken till för varje vecka som går. Och tyvärr måste sägas, att de internationella styrkorna under den senaste veckan agerat på ett sätt som varit mindre bra. Uppenbarligen skrämda av de huliganupplopp som den hårdföra Pale-falangen lyckades organisera gav sig SFOR-styrkorna in i förhandlingar som resulterade i att en alldeles avgörande TV-sändare i nordöstra Bosnien
överlämnades till den hårdföra falangen.

Och det var, enligt min bedömning, denna avgörande vinst för dem som gjorde det möjligt för dem att gå till offensiv direkt mot president Plavsics maktbas i Banja Luka med planer på att föra in busslast efter busslast av terrorister och provokatörer för att genomföra olika typer av demonstrationer. Det är inte fel att beskriva det som ett regelrätt kuppförsök mot Republika Srpskas lagligt valde president.

Hur konfrontationen kommer att utfalla under de närmaste dagarna och veckorna vet vi ännu inte. Det är enligt min mening alldeles avgörande att det internationella uppträdandet när det gäller stödet till president Plavsic är klarare och starkare än vad vi tyvärr sett under den gångna veckan. Under kommande helg går man till kommunalval över hela Bosnien, och hur det kommer att hanteras kommer att ha stor betydelse för utvecklingen inte minst under de närmaste månaderna.

Under denna vecka är vi moderater i Stockholm värdar för en veckolång konferens med alla ledamöterna i Europaparlamentet från European People's Party - de kristdemokratiska och konservativa partiernas partigrupp som såväl vi som våra svenska kristdemokrater tillhör.

Konferensen ger anledning till viktiga diskussioner. I dag tisdag med utrikeskommissionären Hans van den Broek och Litauens premiärminister Vagnorius om utvidgningsprocessen liksom med kommissionsvicepresidenten Sir Leon Brittan om Europas konkurrenskraft. I morgon tisdag med bl a såväl Frankrikes som Sveriges centralbankschefer om arbetet med den ekonomiska och monetära unionen. Och en ständig dialog med de olika europaparlamentarikerna om hur de olika frågorna skall föras framåt.

Åter visas, att vi moderater står mitt uppe i den europeiska framtidsdebatten i de viktiga frågorna, alls inte vid sidan som iakttagare, och alls inte vid sidan som ovilliga deltagare i den debatt och process som kommer att betyda mer för oss än mycket annat när det gäller att forma vår framtid.

Stockholm den 9 september 1997



Carl Bildt









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]