Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v38/1997
17/9/1997

Så har då riksdagen åter samlats för att ta itu med gamla och nya arbetsuppgifter under detta sista arbetsår under den första av de nya fyraåriga mandatperioderna.

Statsminister Göran Perssons regeringsförklaring i går innehöll inga nyheter, vilket knappast heller var väntat. Det som fanns anledning att notera var att det var mer av Sundsvall än av Sverige i framtoningen, mer av den egne partiordföranden och mindre av den samlande statsministern.

Inte på någon enda punkt nämndes betydelsen av samarbete med någon annan i någon enda fråga. Inte ens Centern fick vara med när Socialdemokraterna skulle skina.

Någon framtidskongress blev det sannerligen inte för socialdemokraterna i Sundsvall. Också socialdemokratiska bedömare har tvingats konstatera att perspektivet sällan var vidare än dagen eller valrörelsen, och att den politiska inspirationen låg i det som var långt mer än i det som skall komma. Framtiden verkade att vara förr. Någon beskrev det hela som trist traditionalism.

Det som inger bekymmer är självklart inställningen till Sveriges ekonomiska framtid, och därmed till möjligheterna att klara sysselsättning och välstånd. Budskapet är nu att alla problem är över, att ingenting mer behöver göras och att det är fritt fram för att dela ut nya bidrag, nya utgifter och nya offentliga ingripanden. Efter en beklaglig och besvärlig paus vill man nu gå vidare på sin egen långa marsch mot ett samhälle med högre bidrag och högre skatter och högre s k fördelningspolitiska ambitioner.

Men det är fel. Som jag skrivit många gånger tidigare i dessa brev är förnyelsen och förändringen av Sverige inte avslutad. Långt därifrån. Arbetet med att skapa grunden för ett långsiktigt dynamiskt och starkt samhälle i en starkt förändrad värld har bara börjat. Men budskapet från Sundsvall förefaller att vara att allt som göras skall redan är gjort, och att det nu mest gäller att bromsa och att blicka bakåt.

De antydningar som tidigare funnits om att socialdemokraterna började att fundera på att lätta på skattebördorna också för låg- och medelinkomsttagare sopades snabbt under mattan när LO och partiopinion skulle blidkas. Och det var inte omvandlingen och förnyelsen, utan den kvantitativa expansionen, av den offentliga sektorn som sattes i fokus.
Återställarsträvan slog igenom rejält när det gällde bl a beslutet om att i praktiken behandla a-kassan som en allmän medborgarlön och i antydningar om stora fortsatta subventioner av byggande och boende.

Och när Aftonbladet på ledarplats klagade över att "hela sysselsättningspolitikens struktur saknades" kunde jag inte göra annat än att hålla med. Någon riktig politik för nya riktiga jobb fanns inte på denna kongress.

Mönstret är bekant. Före i stort sett varje val har socialdemokratin
återfallit i traditionalism, velat se staten som den store godisutdelaren och förkunnat att vi nog lever i den bästa av alla världar. Inför 1988 drabbades man av den valfeber Kjell-Olof Feldt så vältaligt beskrev. Inför 1991 var det tal om att nu hade den stora vändpunkten inträffat och inga problem fanns. Inför 1994 sades att något sparande egentligen inte behövdes och att arbetslösheten snabbt kunde halveras om man bara ville. Och inför 1998 verkar nu budskapet vara att alla ekonomiska problem är lösta och att godisutdelandets glada dagar är tillbaka.

Så länge det nu varar. Och den som går tillbaka till de tidpunkter jag nämnt under det senaste decenniet minns hur socialdemokratin alltid tvingats till plågsamma reträtter, hur tidningarna skrikit om svek och om hur man stått där rådvill och handfallen.

Jag tror att det är ett misstag att inte nu tala tydligare om vad framtiden kräver för att vi skall kunna utnyttja alla dess möjligheter. Att inte våga att radikalt lägga om politiken för företagande och nya jobb. Att inte vilja gå med i det europeiska samarbetets kärna. Att inte se de ekonomiskt bättre tiderna som en möjlighet att accelerera snarare än bromsa en nödvändig förnyelseprocess.

Det finns en ryckighet i politiken som jag skulle tro att många har svårt att förstå. I början av året skall sjuklöneperioden för företagare förlängas. I slutet av året skall den återställas. I början av året skall förmögenhetsskatten se ut på ett sätt. I slutet skall den plötsligt och utan föregående varning se ut på ett helt annat sätt. Och för den enskilde
är det svårt att se något sammanhang och någon konsekvens i en politik som svänger så mycket och svänger så starkt.

Recensionerna i omvärldens kvalificerade publikationer har inte varit nådiga. Financial Times skrev i en ledare, att kongressen "is looking depressingly atavistic" och att "the party is embracing tired socialist shibboleths". The Economist spädde på genom att säga, att hade man slutit
ögonen i kongressalen, "you could have been forgiven for thinking the clock had been turned back to a bygone age." Och Wall Street Journal blåste på med konstaterandet, att "the traditionalists have not been bowed by their past failures; nor has the rest of the party learned the lessons of those failures."

Nu är det konjunkturuppgången som skall bli regeringens räddning. Och runt om i Europa är det nu tydligt att ekonomin vänder uppåt. Bilförsäljningen i Tyskland, villapriserna i Sverige och konsumentförtroendet i Spanien ger på denna punkt alla samma tydliga besked. Men den avgörande frågan kommer att bli i vilken grad som den ekonomiska uppgången kan förenas med en ekonomisk förnyelsepolitik för att varaktigt få upp tillväxten i de europeiska ekonomierna och varaktigt få fram de nya jobb som krävs.

För Sverige räcker det inte med ett eller annat år av hygglig tillväxt. Vad vi behöver är uppemot ett decennium av tillväxt över snittet i EU. Och för att det skall vara möjligt krävs en annan inriktning på politiken än den vi sett i Sundsvall och som fått så kritiska kommentarer av de bedömare i andra länder som ser på vårt land med lite andra ögon än vi som är här gör.

Lite förvånade det mig att inga av de tal som hölls i samband med riksdagens högtidliga öppnande ens antydde medvetenhet om den betydelse som diskussionen om tvångssteriliseringarna har för vårt kollektiva samvete och för bilden av vårt land i världen i övrigt.

Jag tror att det hade varit klokt både inåt och utåt att visa både moralisk skuld och moralisk medvetenhet i en fråga som riskerar att bli en kvarnsten för vår nation under lång tid framöver om den inte hanteras öppet och
ärligt. En kommission har tillsatts - det är bra - men det är inte bra om det skapas ett intryck av att det officiella Sverige inte vågar eller inte vill beröra en fråga som är så moraliskt känslig som denna. Politiken måste också kunna vara en del av nationens moraliska samvete.

Samma dag som regeringsförklaringen presenterades kom också den s k storstadskommittén med en underlagsrapport som försökte att svara på frågan om det förekommer segregation i våra förorter eller inte.

Även den frågan är besvärlig. När vi från moderat sida tog upp denna sommaren 1988 minns jag vilket väldigt liv som utbröt från socialdemokratiskt håll. Perfektionismen i välfärdsmodellen fick inte ifrågasättas. Problemen hanterades bäst genom att förnekas.

Men den bild som tecknas nu är, att "segregationen i storstäderna kan betecknas som allvarlig", och att det i hög grad rör sig om ett ökande gap mellan de som har en fast förankring på arbetsmarknaden och de som av olika skäl inte har det. Vi ser hur socialbidragsberoendet bara ökar och ökar, och hur områden som var segregerade för ett decennium sedan framstår som än mer segregerade i dag.

Ytligt sett handlar detta i dag inte om något stort samhällsproblem. Det är lätt att se det som ett marginellt problem som rör marginaliserade människor. Men i det längre perspektivet tror jag att det är en farlig inställning. Förmår vi inte att bryta den ofta negativa spiral som finns i människors livssituation i vissa av dessa områden, kommer det att bilda en grund för konflikter som kan beröra oss alla.

Också kring dessa problem skulle det inte skada om det officiella Sverige mitt i festtalen till sig själv ibland stannade och ställde en del frågor till sig själv.

Regeringsförklaringen med dess besked om att Sverige nu ställer sig utanför starten av det europeiska valutasamarbetet kom bara dagar efter det att EU:s finansministrar fattat beslut om att accelerera förberedelserna för denna. Vi vet att bedömningarna av hur starten kommer att gå svänger kraftigt upp och ned, men med signalen från finansministermötet i förening med de ekonomiska signaler vi nu ser i de olika ekonomierna finns det anledning att tro att starten kommer att ske enligt plan och att den också kommer att omfatta ett större antal europeiska länder än vad de flesta trodde för något år sedan.

Inte minst är det i Sydeuropa som framsteg skett. Både Spanien och Portugal har tagit rejäla kliv, och kvalificerar sig nu väl för medlemskap. Spaniens premiärminister Aznar, som besöker Sverige i dag, har anledning att vara nöjd med det han åstadkommit. Och även när man ser på Italien är bilden nu en bra bit ljusare än vad många trodde skulle bli fallet. Italien har nu lägre räntor än Sverige.

Förr eller senare måste diskussionen komma i gång om hur det av regeringen valda utanförskapet skall hanteras och hur den tid det varar skall göras så kort som möjligt. Jag kommer att återkomma i dessa för vår ekonomiska framtid så viktiga frågor.

I Norge gav stortingsvalet ett resultat som inte kommer att bli alldeles lätt att hantera. Arbeiderpartiet gick tillbaka och fick lämna ifrån sig regeringsmakten. Men samtidigt finns det anledning att sätta en del frågetecken för möjligheterna för det s k sentrumsalternativ under Kjell Magne Bondevik som nu avtecknar sig. Bondevik är en erfaren och dugande politiker i den nordiska tätskaran, men svaret på frågan om han lyckas att
överbrygga de djupa motsättningar som inte minst det norsk senterpartiets hejdlöst anti-europeiska populism under de senaste åren skapat får nog vara
öppet till i alla fall mitten av oktober.

För norska Höyre gick det i slutändan något bättre än vad det såg ut att gå tidigare i valrörelsen, om än inte särskilt bra. Jag tror att det är svårt att tänka sig en tillräckligt stabil och realistisk norsk regeringspolitik, med den bastanta borgerliga majoritet som i dag finns i stortinget, utan att Höyre på ett eller annat sätt är med.

Under helgen har det dessutom varit lokalval i Bosnien. Media har uppmärksammat att de kunde genomföras i ordnade former och utan egentliga tillbud. Det var förvisso bra, om än väntat inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från de nationella valen i september förra året.

Det svåra kommer att vara att få valresultaten i kontroversiella och omstridda områden godkända och att sedan se till att dessa valresultat också får ett konkret politiskt genomslag. Redan innan vallokalerna öppnat inleddes en faktisk förhandling mellan den europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen OSSE, som ansvarar för valen, och de olika nationella grupperingarna, och denna faktiska förhandling om valresultatet och dess konsekvenser i städer som Brcko och Mostar kommer med all sannolikhet att pågå ett antal månader.

Konkreta valresultat kommer att dröja i alla fall till den kommande helgen. Men redan nu ser vi vissa tendenser av intresse.

Främst gäller detta internt på den serbiska sidan. Här noteras att oppositionen förefaller att ha erövrat inte bara Banja Luka utan stora områden i västra Republika Srpska, samtidigt som en mer extremnationalistisk gruppering gått fram starkt och t o m blivit dominerande i delar av östra Republika Srpska. Det rör sig om den extremistiske Vojislav Seseljs serbiska radikala parti, som nu dessutom seglar upp till en relativt stark position inför presidentvalet i den serbiska delrepubliken i rest-Jugoslavien. Med ett socialistparti i Bosnien med starkare band till Milosevic och ett radikal-parti med starka band till Seselj är det dessvärre inte banden mellan Bosniens olika delar som stärks.



På den interna muslimska sidan var det egentligen bara i Tuzla som det var någonting av intresse, och där förlorade den stora SDA-ledda alliansen av allt att döma konkurrensen med den lokale mindre nationalistiske borgmästaren Selim Beslagics parti. Internt kroatiskt finns ingenting alls
- där domineras allt av bara ett parti.

I måndags var jag på min andra måndagsresa uppe i Karesuando - så långt norrut i Sverige som vägarna går - och talade i skolan där också om utvecklingen i och erfarenheterna av det som händer nere i Bosnien. Även om avståndet är stort tycker jag att det finns lärdomar - om det europeiska samarbetets nödvändighet - som vi måste inse. Och min tredje måndagsresa går nästa vecka ner till Ronneby och Karlskrona, där det förutom sedvanligt
öppet möte för dialog blir möjlighet för mig att se hur de olika IT-satsningar som gjorts där lett till resultat.

Innan dess kommer dock regeringen på fredag att presentera sin budget, och till den kommer det att finnas all anledning att ha en kommentar. Med all sannolikhet kommer tonläget från Sundsvall - allt är över, framtiden är förr - att dominera även detta dokument.

Stockholm den 17 september 1997



Carl Bildt









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]