Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v15/2000
10/4/2000

Vänner,

Det är vårsol i Bryssel där jag för ögonblicket befinner mig efter snabb förflyttning från Geneve i dag på förmiddagen, och från Stockholm i går eftermiddag.

Middag i kväll med bland annat NATO:s generalsekreterare Robertsson och Europakommissionens ordförande Prodi,
överläggningar på det militära Natohögkvarteret SHAPE i Mons under morgondagen och därefter samtal med EU:s så kallade Höge Representant Solana om Balkan-utvecklingen, står på min dagordning här.

Och därefter blir det tillbaka till Geneve.

Den gångna veckan blev en dramatisk vecka på de internationella marknaderna. I tisdags gick den amerikanska Nasdaq-börsen med dess koncentration på teknologiföretag igenom vad som närmast var en så kallad nära döden-upplevelse när den föll inte mindre än 13,6 procent på tre korta timmar.

Sedan dess har vi sett fortsatt osäkerhet och svajighet, om än inte samma dramatik. Men ändå råder det ingen tvekan om att den gångna veckans drama kommer att förändra åtskilligt. Och det, skulle jag tro, i allt väsentligt till det bättre.

Nu är den nya guldruschens stormande dagar med all sannolikhet
över. De som trodde att kombinationen av Internet och börsutvecklingen var någon sentida version av alkemi med förmåga att tillverka guld ur intet har nu börjat att vakna upp.

Det vi i stället kommer att se är hur den nya ekonomins möjligheter kommer att börja granskas med den gamla ekonomins
ögon. Företag kommer att förväntas att förr eller senare också gå med vinst. Och olika typer av fusioner och uppköp kommer att granskas mindre för den finansiella finurlighet som producerat dem och mer för vad de strukturellt faktiskt kan åstadkomma.

Detta kommer förvisso att innebära att många företag kommer att fortsätta gå mycket bra. Under de senaste veckornas börsnedgång för teknologiföretag har vi sett att vissa tydligt trotsat trenden och fortsatt. Toleransen gentemot dem som inte gör det kommer med all sannolikhet att minska. Och jag skulle bli långt ifrån förvånad om vi inte under den närmaste tiden också kommer att se de första mer påtagliga krascherna i denna starka tillväxtbransch.

Det handlar inte om att den nya ekonomin som sådan omvärderas. Det handlar om att kvalitetskraven ställs hårdare, och den gamla ekonomins skarpa glasögon kommer att börja tillämpas tydligare på den nya ekonomins alla möjligheter. Det kommer att innebära att vi kommer att få en fortsatt uppgång som måhända är mindre spektakulär men som i gengäld har förutsättningar att bli så mycket mer stabil. Om så blir fallet är det alldeles utmärkt.

Vi har redan sett hur föreslagna fusioner nu värderas på ett annat sätt än för bara någon vecka sedan. Och att detta också får konsekvenser.

I Tyskland strävade man efter en ”tysk lösning”, då det är tydligt att internationellt bankväsende kommer att utsättas för allt hårdare konkurrens inte minst på den allt mer integrerade europeiska marknaden. Men den föreslagna fusionen mellan Deutsche Bank och Dresdener Bank för att skapa världens största bank höll inte för detaljarbetets påfrestningar, och har nu upplöst i en bitterhet vars fulla konsekvenser vi säkert ännu inte sett.

Och i den något mindre men alls inte obetydliga skalan har vi också sett hur den föreslagna fusionen med svenska Cell Mandator och tyska Pixelpark nu slutat i bitter snabbskilsmässa. Den byggde på värderingar av de olika företagen som plötsligt visade sig ha en mycket begränsad förankring i verkligheten. Därmed kommer kraschen som på posten.

Men tumultet och osäkerheten och den förändrade synen betyder föga när det gäller att bedöma hur den globala ekonomin utvecklas just nu. Den grundläggande optimismen är oförändrad. När president Clinton i torsdags i förra veckan samlade USA: s ledande ekonomer till en heldagskonferens om den nya ekonomin i Vita Huset var det ingen som sade annat än att det fanns goda förutsättningar för att de goda tiderna skulle bestå. Och man på onsdag offentliggör bedömningarna inför IMF: s och Världsbankens sedvanliga vårmöten i Washington kring den kommande helgen tyder allt på att vi kommer att få en ny uppsättning av i grunden mycket optimistiska prognoser.

Så även om guldruschen på börserna har upphört och vi kommer att få se utslagningar och konvulsioner, finns det alls ingenting som tyder på att den grundläggande utvecklingen inte fortsätter. Men vi kommer att betrakta den med lite större nykterhet än vad som varit fallet under ett skede.

Mer och mer ser vi hur utvecklingen inom bioteknologin kommer i fokus för uppmärksamheten. Under de närmaste månaderna kommer det stora projektet att dechiffrera den mänskliga arvsmassan – det s k HUGO-projektet – sannolikt att slutföras, och därmed kommer med stor sannolikhet också den politiska debatten kring dessa frågor att intensifieras.

Det handlar om att kartlägga den exakta sammansättningen av de så kallade 3,5 miljarder paren av kemiska substanser som bildar DNA i de mänskliga cellerna. Och dessa kemiska substanser bildar de ca 100.000 gener som förs vidare genom arv och som är något av det mänskliga livets mjukvara med miljarder efter miljarder av instruktioner om hur kroppen och livet hos individer skall utvecklas.

Nu dechiffreras denna arvsmassa i en kamp mot klockan av dels privata företag och dels offentliga institutioner. Centrum för den globala utvecklingen ligger mycket tydligt i Washington, i USA med dess enorma koncentration av medicinska forskningsresurser. Och i förorten Rockville i Maryland där de två privata företag som ligger längst framme har sina laboratorier.

I förrförra veckan påverkades utvecklingen av att president Clinton och premiärminister Blair gick ut med ett något otydligt uttalande med innebörd att det inte skulle gå att ta patent på forskning som denna. Sedermera har i alla fall Clinton rätt rejält justerat det intryck detta uttalande gav.

Och i förra veckan var det påståendet från företaget Celera Genomics i Rockville om att man nu dechiffrerat 99 procent av den mänskliga arvsmassan som satte fart på både sinnen och finansiärer. Vad den kommande veckan kommer att innebära vet jag inte.

Dagens Nyheters mångårige politiske chefredaktör Hans Bergström har meddelat att han kommer att lämna sin post för att i stället
ägna sig åt forskning på Stanford-universitetet i Kalifornien om de konsekvenser som denna utveckling kommer att få.

Det innebär att vi kommer att förlora en av de mest konstruktiva, konsekventa och kompetenta rösterna i den svenska samhällsdebatten. Men det innebär samtidigt att vi har att se fram emot att de utmaningar som ligger i biologins nya utveckling kommer att få den sakkunniga samhällsbelysning som kommer att vara alldeles nödvändig.

Betydelsen av vad som kommer att ske på detta område kommer att vida överstiga betydelsen av den utveckling vi nu ser drivas fram av informationsteknologierna. Och de går hand i hand.

Det är den kraft som ligger i nya processorer som gör det möjligt att nu knäcka det som kan beskrivas som livets kod. Företaget Celera Genomics hävdar att de har större beräkningskapacitet i sitt laboratorium än vad USA:s regering har i sina två jättelika laboratorier i New Mexico och Californien för att utveckla, förfina och simulera kärnvapenexplosioner.

Nere på Balkan fortsätter utvecklingen med sitt välkända tempo av två steg framåt och ett steg tillbaka.

I lördags var det lokalval i Bosnien, och till det hade många förhoppningar om en politisk förändring kommit att knytas. Det fanns en förhoppning om att den skepsis mot nationalistisk politik som man tyckt sig se i den kroatiska valen nu skulle komma att svepa in över också Bosnien och bereda vägen för en bättre fungerande fred.

Detaljresultatet har inte redovisats när dessa rader skrives ner. Det förefaller som vi i de större städerna i den muslimska delen av Bosnien har fått lite av en ”kroatisk” reaktion, vars mest tydliga uttryck förefaller vara att muslimsknationalistiska SDA-partiet förlorat makten över Sarajevo till reforminriktade socialdemokratiska SDP-partiet. Ett parti vars ledare Zladko Lagumzja för övrigt har solid förankring i Sverige.

Det är ett resultat som det i så fall finns all anledning att välkomna. På samma sätt som i Kroatien tror jag dock att det till större delen handlar om en reaktion mot ett styre som man uppfattar som ineffektivt, halvkorrumperat och oförmöget att ta sig an de sociala och ekonomiska frågor som med all rätt dominerar för de flesta människor. Den gamla retoriken duger helt enkelt inte längre för att lösa de konkreta problemen.

Men i de kroatiska och serbiska delarna tyder indikationerna på att resultatet blivit annorlunda.

Det kroatnationalistiska HDZ-partiet hävdar att de bibehåller sina maktställningar i de olika kommunerna, och i Republika Srpska förefaller det som om serbnationalistiska SDS-partiet etablerar sig som det största och dominerande partiet. Internationella förhoppningar om att kunna isolera SDS genom att till exempel arrestera dess f d portalfigur Momcilo Krajisnik under valrörelsens slutskede har grusats. Jag tror snarare att det man gjort i olika avseenden har kommit att spela SDS i händerna.

Nu återstår att se om detta valresultat kan förverkligas i de olika kommunerna, och om man gör bedömningen att det är lämpligt att gå vidare till de nationella val som planerats till i höst.

Jag är övertygad om att vi kommer att se en ganska så bitter debatt kring detta, med bittra kommentarer från Izetbegovics SDA
över vad man uppfattar som inblandning av omvärlden och bittra kommentarer internationellt till utvecklingen i de serbiska och de kroatiska områdena. Man får vara utrustad med starka kikare för att se ett multinationellt politiskt system växa fram i Bosnien snart fem år efter det att kriget tog slut.

I Serbien fortsätter försöken från oppositionen att samla sig till en större manifestation mot regimen. Nu på lördag är det
äntligen dags för samtliga mer betydande oppositionsledare att stå på samma tribun i Belgrad och kräva val på alla nivåer i Serbien och i Jugoslavien. De personliga motsättningarna mellan vissa av dem är djupa, men deras gemensamma politiska intresse också av sin egen överlevnad kommer förhoppningsvis att ta
överhanden.

Jag tillhör dem som är övertygade om att Milosevics ställning håller på att bli allt svagare, men som samtidigt misstänker att det nu är omvärldens försök till en isoleringspolitik som är hans främsta tillgång när det gäller att klamra sig fast vid makten. Vi borde ha ett intresse av att öppna upp Serbien för alla möjliga och omöjliga former av kontakter, medan det ju är tämligen uppenbart att han har ett intresse av att isoleringen blir så tät som möjligt med den fiendebild som han därmed har möjlighet att bygga upp.

Det finns en risk för att omvärldens politik ger Slobodan Milosevic en möjlighet att bli en långlivad Saddam Hussein eller Fidel Castro på ett sätt som bara den inre utvecklingen i Serbien aldrig skulle göra möjlig. Utan isoleringspolitiken är det sannolikt att till exempel Fidel Castro skulle ha fallit på Cuba för decennier sedan, och hur det hade gått i Irak är en öppen fråga. Den historiska erfarenheten av isoleringspolitik kan hur som helst inte anföras som argument för att en sådan politik har stora möjligheter till framgång.

I Kosovo rör sig utvecklingen långsamt mot de lokalval som planeras till i höst, om än med betydande förseningar och med betydande problem. Om det kommer att vara möjligt att ordna val som håller rimlig europeisk standard eller inte under detta år är en i hög grad öppen fråga, och det finns en risk för att vi genom olika förseningar hamnar i en situation där val i år snarare blir av balkansk än av europeisk kvalitet. Och det skulle inte båda alltför gott för våra långsiktiga ansträngningar att bygga någon typ av anständig demokrati och anständigt samhälle ur det som i dag är oförsonlighetens och hatets Kosovo.

Valen i Grekland blev ett drama utöver det vanliga, men med minsta möjliga marginal lyckades Pasok klara sig kvar vid makten för en tredje mandatperiod.

Det är ingen tvekan om att det är den styrka med vilken man fört landet fram mot medlemskapet i gemensamma eurovalutan som gjort att man vunnit ny respekt och därmed klarat sig kvar trots de framgångar som Nea Demokratia har registrerats i både valrörelsen och den allmänna debatten. Också Grekland har visat att möjligheten till politisk överlevnad för gamla vänsterpartier är att gå till höger.

I Essen i Tyskland samlas i dag och i morgon ett tusental företrädare för CDU för att välja den partiledare som kommer att föra partiet in i perioden efter Helmut Kohl. Och det kommer att bli Angela Merkel, som med en bakgrund som hade gjort henne otänkbar till inte så länge sedan nu får den svåra men viktiga uppgiften att reformera detta stora parti och ge det en ny ledargeneration.

Jag stötte på henne för första gången mitt i den tyska omvandlingen för cirka ett decennium sedan. Hon tillhörde den demokratiska opposition i dåvarande DDR som sökte sig till CDU därför att man inte minst i Kohls person såg inkarnationen av drömmen om återföreningen och ett rimligt liv.

Och snart började hon att ta det ena steget efter det andra uppåt i partiarbetet. Ordförande i CDU i Mecklenburg-Vorpommern. Miljöminister i förbundsregeringen. Partisekreterare under
övergångskrisens år och nu således partiledare.

Om det är Angela Merkel som kommer att utmana Gerhard Schröder som förbundskansler i september 2002 eller inte kommer det inte att tas ställning till nu. Det beslutet kräver en samsyn med bayerska systerpartiet CSU. Men någon lätt motståndare blir hon med all sannolikhet inte. Hennes personliga popularitet är betydande i dagens Tyskland.

Hur det lyckas för CDU att konsolidera sig återstår att se. Finansieringsskandalen sjunker nu långsamt undan i det allmänna medvetandet, även om det juridiska och finansiella efterspelet förvisso kommer att pågå under lång tid. Avgörande blir delstatsvalet i Nordrhein-Westphalen den 14 maj. Hittills tyder opinionssiffrorna på att socialdemokraterna SPD trots förluster kommer att lyckas att klamra sig kvar i denna sin klassiska högborg, men osvuret är bäst, och en månad är ofta en lång tid i politik.

I vårt östra stora grannland Ryssland har jag ett intryck av att politiken efter presidentvalet har gått i ide. I stället för att snabbt styra upp den politiska kursen efter valet har Vladimir Putin ägnat sig åt symbolhandlingar samtidigt som alla politiska och personella avgöranden skjutits intill dess att han officiellt installerats i maj. Men inte minst arbetet med att reformera den ryska ekonomin riskerar att förlora värdefull tid.

Hans olika symbolhandlingar handlar till stor del om att visa på sådant som har med Rysslands styrka och storhet att göra. I torsdags i förra veckan besökte han Norra Marinen för att närvara vid dess övningar, klev ner i atomubåten Borisoglebsk och var med när denna i undervattensläge avfyrade en interkontinental robot mot ett mål borta i Stilla Havet. Löftena om ökade militära satsningar av olika slag blir allt fler och fler.

Den internationella kritiken mot det som skett och sker i Tjetjenien avvisas konsekvent och bestämt. När FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinsson besökte området och Moskva ville han över huvud taget inte ta emot henne, utan det bliv utrikesministern som fick förklara att hon i allt var ute i ogjort väder.

Denna attityd leder till problem på många håll. Europarådets parlamentariska församling skall nu ta ställning till ett förslag om att suspendera Ryssland från Europarådet efter en rapport från en delegation som studerat förhållandena i nordliga Kaukasus.

Men detta har lett till starka reaktioner från rysk sida, och nu har det portugisiska ordförandeskapet i EU också stigit in på scenen och sagt att det kanske är ett steg som man skall ta det försiktigt med. Detta kan jag i och för sig hålla med om, men problemet är att det har talats mycket om värdegemenskap och vad som kan och inte kan tolereras under senare tid i den europeiska politiken, och risken för att moralen kommer att uppfattas som dikterad av makten skall alls icke underskattas.

Lilla Österrike kan man inte umgås med alls bilateralt trots att landet ännu intet gjort någonting alls som någon velat kritisera. Detta medan stora Ryssland måste vara med fullt ut i den demokratiens kvalitetsklubb som Europarådet skall vara trots att man bombar sönder sina egna städer och brutalt avvisar varje internationell kritik mot förakt för medborgerliga rättigheter.

Med moral har det intet att göra - men med makt har det mycket att göra. Och tyvärr riskerar detta att bli väl uppenbart för många.

Snart närmar sig påsken och möjligheterna till lite mer av sammanhängande ledighet. Innan dess kommer vi på torsdag att få möjlighet att ta del av regeringens vårbudget. Förhandsinformationen om förhandlingarna med vänsterpartiet och miljöpartiet tyder på att den kommer att bli ett svart hål för reformpolitik och ett stort språng framåt när det gäller allmän bidragspolitik.

Då kommer även jag att vara tillbaka i Stockholm. Den nya ekonomins olika företag och satsningar kräver sin uppmärksamhet.

Bryssel den 10 april 2000


Carl Bildt

PS. På http://www.bildt.net har jag lagt upp material från ett av de senaste numren av Newsweek om vad den nya bioteknologin och biomedicinen kan komma att innebära.








Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]