Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v39/1997
24/9/1997

Först får jag be om ursäkt för ett veckobrev som kommer lite senare än vanligt. Min tanke hade egentligen varit att kommentera regeringens budget lite snabbare, men annat kom emellan. Måndagsresan gick till Ronneby och Karlskrona och i går var jag dessutom i Oslo för begravning av den f d norske statsministern och Höyre-ledaren Jan P Syse och i anslutning till det olika informella samtal med bl a avgående och tillträdande statsministrar i Norge.

Att regeringens budgetpresentation skulle vara en fortsättning på den s k godis-linje som etablerades på den socialdemokratiska partikongressen i Sundsvall och fortsatte med regeringsförklaringen var väntat. Detta är nu den linje som man bestämt sig för och den kommer man av allt att döma att fortsätta med.

Och visst finns det mycket som går bättre. Vid de pågående internationella finansiella toppmötena i Hong Kong har IMF-chefen Camdessus anslagit påtagligt positiva tongångar om världsekonomin och bl a sagt att man avser att revidera upp sin prognos för de europeiska ekonomierna. På den europeiska "hemmafronten" växer dessutom tillförsikten om att en bred och stabil start för den gemensamma valutan kommer att bli möjlig.

Allt detta kommer också Sverige till del. Och till detta kommer intrycket av att statens budget kommer att börja att gå ihop under de närmaste åren och att prisstegringarna inte förefaller att skena i väg. Detta är viktiga signaler inte minst till de finansiella marknaderna.

Inriktningen på att sanera statsfinanserna har knappast varit kontroversiell under senare år i Sverige. Jag minns hur jag drev denna tes mycket hårt under min tid som statsminister och lade fram det ena sparpaketet efter det andra i detta syfte. Det som varit kontroversiellt har varit metoderna inte minst mot bakgrund av strävan att klara sysselsättningen.

Det var här debatten stod hård för tre år sedan. Jag och andra hävdade att en budgetsanering genom skattehöjningar skulle göra det mycket svårare att få fram de nya jobben ute i företagen och att den inte skulle ge ekonomin den dynamik som krävdes. Andra hävdade att s k rättviseskäl gjorde skattehöjningar bättre.

Lite av facit ser vi i regeringens budgetförslag. Skattehöjningarna har bidragit rejält till att sanera statsbudgeten. Men regeringens egna siffror visar en total arbetslöshet på 12,1 % under dess första år 1995 och på 12,1
% under dess sista år 1998. Trots en successivt förbättrad internationell situation har Sverige under en mandatperiod misslyckats med att pressa tillbaka arbetslösheten och få upp sysselsättningen. Ändå var det just denna uppgift - "jobben, jobben, jobben" - som det nuvarande regeringspartiet i valrörelsen självt angav som den allra viktigaste och allra mest avgörande.

Förhoppningarna ställs nu i budgeten till att de kommande åren - 1999 och 2000 - skall uppvisa en mycket snabb förbättring. Hur det blir med den saken är svårt att veta i dag. Konjunkturen borde gett draghjälp. Men av det vi faktiskt vet om denna mandatperiod går det inte att undvika slutsatsen att den förda politiken misslyckats med det som den själv angav som sin huvuduppgift.

Och den politik som hittills misslyckats har rimligen begränsade möjligheter att plötsligt lyckas under kommande år. Att pressa ner den
öppna arbetslösheten till hälften skulle kanske kunna ske om man är beredd till olika kortsiktiga åtgärder. Men det är inte det viktiga. Den avgörande politiska uppgiften under kommande år är att få bort arbetslösheten som samhällsproblem genom en politik som radikalt förbättrar förutsättningarna för företagande och nya jobb.

Finansminister Erik Åsbrink talade om "skördetid". Och det som skall skördas är nya bidrag, nya utgifter och nya löften. Men jag vill hellre se de bättre ekonomiska tiderna som en tid när vi skall plöja och förbereda för framtiden genom att lätta på skattetrycket på medborgarna och förbättra företagandeklimatet. Inte ställa ut godis-löften om bidrag som vi kanske
åter tvingas att ta tillbaka om något år. Detta de traditionella politiska löftenas kretslopp tror jag inte har mycket till framtid.

Journalisten Göran Skytte, vars politiska hemvist alldeles tydligt legat åt ett helt annat håll, tillhör dem som bäst formulerat reaktionen inför den godis-linje som Sundsvalls-kongressen innebar och som nu förts vidare i
Åsbrinks skördetids-budget. Han skrev så här i sin krönika i Aftonbladet den 19 september:

"Deltagare på den socialdemokratiska framtidskongressen talar inte om företag - i vart fall inte så högt att det hörs utåt. De talar inte om företagaranda. De talar inte om personligt initiativ. Inte om personligt ansvar. Inte om att utveckla den individuella människan. De talar inte om familjens betydelse. Inte om viljan att klara sig själv. Inte om drivkraften att stå på egna ben. För dessa människor tycks det bara finnas en enda viktig framtidsfråga som förtjänar att diskuteras med hög röst: mera skatt, mera bidrag."

Omdömet är hårt, men inte alldeles orättvist.

På oss ligger då ansvaret att bereda marken för ett politiskt alternativ som bygger på lägre skatter och lägre bidrag, och som därmed skapar förutsättningarna för nya jobb och mer av frihet och eget ansvarstagande. Det kommer självklart inte att gå i en handvändning. Och alldeles säkert kommer det att möta hårt motstånd från den bestående ordningens alla företrädare.

Min måndagsresa till Ronneby och Karlskrona handlade bl a om att se på de IT-satsningar som man gjort där under de senaste åren. Och visst har de gett resultat. Man redovisade för mig ca 1.600 nya arbetsplatser i regionen under senare år som en följd av detta, och i den gamla marinstaden Karlskrona är IT nu viktigare för sysselsättningen än vad flottan är.

Mycket mer skulle kunna göras på detta område. Men exemplet visar i alla fall de möjligheter som finns för de som vågar och vill satsa på framtiden.

Och vi har goda förutsättningar. När Financial Times i dag redovisar en undersökning om vilka som är Europas mest respekterade företag är det svensk-schweiziska ABB som kommer i topp på listan, medan Ericsson, Electrolux och Atlas Copco samtliga finns med på listan över de trettio mest respekterade företagen i Europa.

Att vi har ett svenskt storföretagande som beundras och respekteras i världen är en nationell tillgång. Jag blir uppriktigt bedrövad när jag ser hur regeringen ägnar sig åt att personligen ifrågasätta motiv och heder hos vissa av dess företagsledare när dessa har synpunkter på skattepolitiken i Sverige. Jag tror inte att de överger Sverige för den sakens skull, men jag
är tyvärr alldeles övertygad om att det dämpar lusten hos andra - små och stora - att göra framtidssatsningar i Sverige.

Och dessa företagsledare är inte ensamma. I det senaste nyhetsbrevet från TCO-ekonomerna kommer samma varningar för effekterna av höjda skatter och allmän hoppighet när det gäller t ex förmögenhetsskatterna. "Tillgången till riskkapital minskar därmed, något som knappast gynnar investeringsklimatet på sikt, och därmed inte heller sysselsättningen. Investerare kan än mindre lita på att det som en gång bestämts faktiskt verkställs. Troligen är just den svenska ekonomiska politiken det största hotet mot marknadsräntorna och därmed i slutändan för tillväxten."

Att svenska företag är respekterade i Europa och världen är viktigt. Och det är också viktigt att vår regering och våra ledande politiska företrädare är det. Därför var det viktigt att statsminister Persson i går besökte Bryssel för sammanträffande med såväl Europakommissionens ordförande Jacques Santer som NATO:s generalsekreterare Javier Solana.

Vad som sades på dessa möten vet jag inte. Men jag utgår från ett de referat som förmedlats i massmedia på ett eller annat sätt bygger på missuppfattningar. Jag vill inte tro att det är sant att löneläget hos kommissionens anställda var den viktigaste Europa-fråga som Sveriges statsminister diskuterade med kommissionsordföranden, och jag utgår från att det i media refererade uttalandet "Sverige kommer heller aldrig att ge några säkerhetsgarantier till alliansen eller dess medlemsländer" - ett uttalande som internationellt lätt skulle kunna framställas som löjeväckande - bygger på en misstolkning.

Den gångna helgen har varit en helg av viktiga val i olika europeiska länder.

I vårt södra grannland Polen svängde den politiska pendeln tydligt åt höger inte minst genom den framgång som vårt systerparti Frihetsunionen under ledning av Leszek Balcerowicz hade. Han är det polska ekonomiska undrets främsta företrädare, och i den mån han får möjlighet att forma en ny regerings politik kommer det att underlätta inte minst de kommande EU-förhandlingarna.

I Hamburg resulterade valet i ett överraskande stort bakslag för de regerande socialdemokraterna SPD, medan kristdemokraterna CDU gick avsevärt bättre. Det är tydligt att den tyska socialdemokratin har mycket svårt att forma en trovärdig politisk kurs. Dess reformblockering i skattefrågan har säkert spelat sin roll.

Att utifrån dessa två val spekulera om nya generella politiska trender i Europa vore knappast seriöst, men de demonstrerar i alla fall att en del tidigare försök i denna bransch inte varit särskilt väl grundade.

Val var det också i Serbien. Det handlade både om val till den serbiska republikens parlament och om val till posten som serbisk president. I bägge fallen noterades att det regerande socialistpartiet under Milosevic gick sämre än väntat, medan extremnationalisterna gick klart bättre och den mer eller mindre rimliga opposition som väckte sådan respekt under vinterns gatuprotester har fallit sönder och samman under trycket av sina egna rivaliteter.

Valresultatet inger bekymmer för Serbien och för denna del av Europa. De krafter som förmår att reformera och demokratisera landet är svaga. Och Milosevic står inför risken att nu på allvar utmanas av just de nationalismens krafter som han själv en gång utnyttjade för sina syften och red till makten på. Det är inte omedelbart förestående, men ändå tydligt hur stormmolnen hopas över Serbien.

Stockholm den 24 september 1997




Carl Bildt

PS För de mer datorintresserade kan noteras att mitt veckobrev idag når 10 862 prenumeranter och enligt Sunets förteckning över sändlistor med mer än 10 000 prenumeranter är vi en av de endast fyra (4) utanför USA som kommer med på listan över världens sjuttiofem största.









Wednesday 
23/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]