Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v41/1997
10/10/1997

Efter onsdagens partiledardebatt i riksdagen har vi åter fått en diskussion om hur och när Sverige fullt ut skall bli medlem i det europeiska valutasamarbetet. Det är utmärkt. Från min sida var det givetvis en del av avsikten med det jag sade.

Efter min återkomst från Bosnien är det självklart att jag ägnat en del tankar om hur politiken i Sverige skulle kunna utvecklas på lite sikt. Inte till nästa debatt, eller ens främst nästa val, utan hur vi på olika sätt kan klara av uppgiften att skapa bättre förutsättningar för Sverige i det lite längre perspektivet.

Det är därför jag talat om nödvändigheten av tre stora reformer - ett stabilt och pålitligt skattesystem, ett företagandeklimat i Europatopp, trygghet i socialförsäkringssystemen - liksom om betydelsen av t ex Internet-satsningen ute i våra skolor. Allt är del av den nödvändiga förnyelsen av Sverige.

För var och en som tänker i detta perspektiv är det uppenbart att frågan om Sveriges deltagande - eller icke-deltagande - i den gemensamma europeiska valutan är av avgörande betydelse. Den avgör mycket av det politiska inflytande vi kommer att ha - eller inte - i det europeiska samarbetet och den avgör viktiga förutsättningar för företagande och ekonomisk utveckling i Sverige in i 2000-talet.

När vi, under den tid jag var statsminister, förhandlade fram avtalet om Sveriges medlemskap i EU innebar detta också att vi förklarade vår anslutning till strävandena att skapa en gemensam europeisk valuta. Det gjorde vi inte därför att vi skulle ha tvingats till det, utan därför att vi ansåg att denna strävan var både viktig och riktig. I samförstånd mellan den dåvarande regeringen och den dåvarande oppositionen beslöt vi att inte kräva några undantag av dansk eller brittisk modell, utan att helt och fullt acceptera principerna för denna strävan.

När vi i folkomröstningen hösten 1994 godkände Sveriges avtal, och senare i riksdagen röstade för avtalet, innebar detta att vi också godkände vårt deltagande fullt ut i euro-samarbetet. Vi förbehöll oss dock rätten till ett slutgiltigt ställningstagande, inom ramen för det avtal vi undertecknat, i vår riksdag. Samma sak hade andra länder gjort.

Ett sätt att lösa frågan i linje med Sveriges traktatsenliga förpliktelser gentemot EU skulle kunna vara att låta beslutet sommaren 1999 gälla tidpunkten för deltagandet i EMU:s tredje steg, vilket ju är huvudfrågan i sammanhanget.

Sverige kan då vid ett ja-beslut träda in som en fullvärdig medlem i det europeiska valutasamarbetet före Sveriges ordförandeskap i EU första halvåret 2001 medan ett nej innebär att frågan skjuts på framtiden.

Om detta är den formella sidan av saken vet vi alla att den reella förhåller sig något annorlunda. Den nuvarande regeringen är rädd för frågan, och strävar därmed efter att förhala den så länge det över huvud taget går. Först trodde man nog inte riktigt att det skulle bli av. Sedan förklarade man att allt var skakigt. Och nu är det mest att man måste vänta och se i största allmänhet och att det absolut är för tidigt att ha någon mening alls.

Det är min uppfattning att Sverige borde gå med från början. EU kommer att fatta beslut om vilka länder som är med från början mot slutet av våren nästa år, och med början av 1999 träder euron i funktion, även om det dröjer till 2002 innan nya sedlar och mynt kommer.

Regeringen har redan i regeringsförklaringen sagt att man kommer att stoppa detta. Samma sak har upprepats av statsminister och finansminister vid otaliga tillfällen. En formell proposition i ärendet läggs på riksdagens bord i dag.

Jag sade i riksdagen i onsdags, att jag så länge det går kommer att fortsätta att hävda att vi borde gå med från början. Men samtidigt vet jag hur majoritetsförhållandena i riksdagen ser ut och att regeringen Persson de facto kommer att stoppa och bromsa detta.

Samtidigt går det inte att stå utan politik i en för nationen viktig framtidsfråga som denna. Statsministern uppträder mer som partiledare än som statsminister när han inte vill ha någon politik alls och i stället bara vill skjuta allt på framtiden. Som nationell strategi duger detta inte. Det kommer att skada Sverige ju längre det fortsätter.

Om regeringen Persson utesluter medverkan från starten gäller det att utforma en strategi för att komma med så snart och så säkert som möjligt därefter. Och det är i detta sammanhang som det faktiskt kan ligga ett värde i att söka ett folkligt mandat i samband med det val vi i alla fall kommer att ha i juni 1999 när vi på nytt skall välja ledamöter till Europaparlamentet. En sådan nationell strategi respekterar det som socialdemokraterna sagt om ett nytt folkligt mandat samtidigt som den begränsar den skada som utanförskapet innebär.

I media i går var statsministerns något överraskande första reaktion att detta var "för tidigt". Själv tycker jag att det snarare skulle kunna kritiseras för att vara för sent. Och det han hela tiden bortser från är att Europa går vidare och förändras, och att detta förändrar våra förutsättningar vare sig vi vill det eller inte. Den som gång på gång bara säger att det är för tidigt riskerar att en dag tvingas konstatera att det
är för sent.

Målet bör vara, att Sverige kan träda in i euro-samarbetet innan Sverige
övertar ordförandeskapet i EU. Hur snabbt ett fullt medlemskap kan realiseras kommer till betydande del att avgöras av vilken väg som vissa andra länder, främst Storbritannien och Danmark, väljer att gå.

Med ett fullt svenskt deltagande i euron går vi bättre rustade och med bättre förutsättningar in i det nya seklet. Den försening som följer av regeringens passivitet är förvisso inte bra, och vi kommer att ha ställt oss utanför alla de viktiga besluten om tillsättning av olika positioner och strukturer i det nya systemet, men det ger oss möjligen ändå möjligheten att till år 2002 vara fullt i kapp med de andra.

Vikten av detta kan knappast underskattas. Skall vi ha ett företagandeklimat i Europatopp är detta en nödvändighet. Näringslivets olika företrädare, inte minst de som representerar de små och medelstora företagen, har varit mycket tydliga på denna punkt. Och utan ett företagandeklimat i Europatopp klarar vi aldrig en sysselsättning i Europatopp och därmed heller aldrig den välfärd vi vill ha.

I onsdagens debatt verkade statsministern vara rädd för vad som skulle hända med räntorna under kommande år i Sverige. Med ett euro-medlemskap kan han och alla andra glömma den farhågan. Europas räntor blir Sveriges räntor. Det ger större stabilitet och, med största sannolikhet, lägre räntor än vad som annars hade varit fallet. När han försöker att skrämma med 500% från den europeiska valutakrisens år skrämmer han faktiskt - även om det inte är avsikten - för konsekvenserna av att vara en europeisk randvaluta som ständigt riskerar att utsättas för spekulationer och störningar. Det säger sig självt att detta inte är bra.

Hur frågan nu kommer att utvecklas vidare återstår att se. Jag har formulerat en möjlig nationell strategi som borde kunna inrymma de olika intressen och realiteter som en genuin sådan inte kan bortse från. Det innebär inte att jag vare sig kan eller vill vara låst i varje enskildhet. Finns andra möjliga nationella strategier för att uppnå samma mål - ett så snabbt och säkert svenskt deltagande som möjligt - så bör de självfallet också redovisas.

Ty det avgörande är målet och saken, inte nödvändigtvis formerna. Och Sverige kan inte vara en struts i Europa. Det kommer att skada oss mer än vad de flesta nog har klart för sig. Ekonomiskt såväl som politiskt.

I övrigt bjöd inte onsdagens diskussion på några större sensationer. Jag försökte tala om viktiga framtidsfrågor. Statsministern ville ha polemisk frågestund med mig på ett antal punkter. Men i viktiga sakfrågor efterlämnade han intrycket att regeringens politik läggs ned när konjunkturen går upp.

Bortom och utöver konjunkturuppgången förefaller det knappt att finnas någon ekonomisk politik. Och vi skall aldrig glömma att Sveriges problem inte är kortsiktiga och konjunkturella, utan långsiktiga och strukturella, och att det återstår mycket att göra.

På andra sidan Östersjön fick vi härom dagen beskedet att Litauens sittande president Brazauskas avsagt sig återval, eftersom han sade att hans kommunistiska förflutna höll på att bli en belastning för hans land. Det ligger storhet i detta ställningstagande. Han var den kommunist som först och tydligast, faktiskt i hela Sovjetunionen, utmanade Moskva. Och han beredde därmed marken för mycket av den förändring vi senare skulle komma att se i Ryssland och i de baltiska länderna. Hans insats då var lika betydelsefull som hans steg nu.

Beskedet visar styrkan i reformprocessen i de tre baltiska länderna, och det är också hoppingivande när vi nu arbetar för att alla tre skall kunna bli medlemmar i den Europeiska Unionen så snart som möjligt. Jag tillhör dem som tror att en process där nationer har möjlighet att kvalificera sig individuellt ger de baltiska länderna de bästa möjligheterna att komma in tidigt. Estland har redan rekommenderats av EU-kommissionen, och förefaller att stödjas av ett stort antal medlemsländer. Lettland och Litauen borde ha goda möjligheter på egna meriter.

Att binda processen för Lettland och Litauen till motsvarande process för Rumänien och Bulgarien är säkert ett intresse för dem som ser dessa bägge senare länders omedelbara medlemskap som en stark prioritet, men inte nödvändigtvis om man tror att Lettland och Litauen har möjlighet att ha en starkare utveckling av sin reformprocess.

Under de närmaste dagarna kommer jag att ha en del utrikesresor. När detta skrivs har jag just hållit anförande om bl a erfarenheter från Bosnien för en större konferens i Florens. På måndag blir det sedvanlig måndagsresa till Linköping, och därifrån bär det på tisdag av till Tyrolen i Österrike där den finske finansministern och jag på inbjudan av den österrikiske utrikesministern skall diskutera perspektiv inför det österrikiska EU-ordförandeskapet andra halvåret 1998 och därifrån till London för ett stort diskussionsmöte på onsdagen om vägar till ökad sysselsättning och fler jobb i Europa.

Florens den 10 oktober 1997


Carl Bildt









Monday 
24/1/2005 
New Look!


Welcome to the updated version of www.bildt.net.

In this column, you will find news about both the European Union and the UN that is continously updated.

I have also included more material in the different sections. There is, for example, more on the the non-socialist government 1991-1994.

Comments are always welcome!


[email protected]