Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v43/1997
22/10/1997

Åter får jag börja med att be om ursäkt för ett försenat veckobrev. Men jag hoppas att mina försök med dessa brev skall värderas mer för innehållet än för det faktum att de ibland kommer lite tidigare och ibland lite senare.

I förra veckan hade jag möjlighet att göra några snabbresor i Europa för politiska och ekonomiska diskussioner. Jag var i Österrike för en sammandragning av olika politiker där, och i London på bl a en större diskussion med ekonomer och företagsledare från främst Storbritannien och Tyskland om förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning under kommande år.

Och det händer mycket just nu. I centrum för hela den europeiska ekonomiska
- och för all del också politiska - debatten står frågan om övergången till euro-valutan. Det finns en allt starkare övertygelse om att denna nu kommer att ske i enlighet med de planer som dragits upp, och att starten kommer att omfatta kanske upp till 11 länder.

Därmed har mycket av debattklimatet förändrats. Tydligast tycker jag att detta är när man lyssnar till rösterna från andra sidan Atlanten och de analyser som där görs. Man ser framför sig en viktig förändring i hela den globala ekonomins sätt att fungera. Medan USA har en BNP på ca 7.300 miljarder dollar kommer det nya euro-området att ha en BNP på ca 6.800 miljarder dollar, men medan USA har ett underskott gentemot omvärlden på ca 200 miljarder dollar om året har det kommande euro-området ett överskott på ca 100 miljarder dollar om året.

Detta är en av de faktorer som gör att amerikanska bedömare nu snarast förefaller att tro på en relativt stark euro. Men det avgörande är annars att de arrangemang som beslutats om den gemensamma europeiska centralbanken skapar den mest oberoende centralbank som något stort valutaområde har. Detta skapar goda förutsättningar för den låga inflation som är den grundläggande förutsättningen för låga räntor med all den positiva betydelse som detta på sikt har för alla delar av ekonomin.

Också i London är det tydligt att klimatet svängt. De företrädare för brittiskt näringsliv jag hade möjlighet att träffa och lyssna på var samtliga för ett relativt snabbt brittiskt medlemskap. Jag ser att ordföranden i den brittiska motsvarigheten till LO sedan dess har varit ute med samma budskap och efterlyst en klar strategi från Blair-regeringens sida. Om det allmänna klimatet i London tidigare var milt euro-skeptiskt i denna fråga är det i dag ingen tvekan om att det svängt.

Vad detta konkret kommer att innebära för den brittiska regeringens politik
återstår att se. Med all sannolikhet kommer den att säga att Storbritannien helt och fullt vill bli medlem. Det finns dock en debatt om tidpunkten som påverkas en hel del av att konjunkturcyklerna i den brittiska ekonomin och i de andra stora europeiska ekonomierna just nu ser lite olika ut.

I land efter land ser man hur det är euron som står i centrum för diskussionen. Detta är dock ingen garanti för att allting blir rätt. I Italien räddades regeringen Prodi genom en uppgörelse med kommunisterna som bl a innebar att man till år 2001 skall lägga förslag om 35-timmarsvecka. Och i Frankrike har regeringen Jospin nu kommit med ett motsvarande förslag. Att detta är gammaldags och felaktig politik kan det inte råda någon tvekan om. Den utgår från att nya jobb inte kan skapas, utan att de gamla måste omfördelas, och gör det på ett sätt som lägger nya bördor på företagen. Det vore synd om den i övrigt imponerande italienska omvandlingen och förnyelsen skulle bromsas av denna gamla vänsterpolitik.

Den europeiska ekonomin går nu allt bättre. Europakommissionens höstbedömning av de olika ekonomierna kom också den förra veckan, och innebär klart uppmuntrande läsning. Vi ser en uppgång med bredd och styrka tvärs över hela Europa just nu. Och det finns förutsättningar för att detta kan bli en uthållig uppgång som också skapar förutsättningar för nya jobb. Få saker behövs mer i ett Europa med 18 miljoner arbetslösa.

Också för Sverige är de ekonomiska förutsättningarna därmed bättre. Men det finns tyvärr anledning att notera, att Sverige fortsätter att halka efter. Denna senaste prognos innebär att Sverige också 1997 och 1998 kommer att ha en tillväxt under genomsnittet för länderna i EU, och tydligt under den tillväxt som vi ser i grannländer som Finland och Danmark.

Därmed illustreras väl att Sveriges ekonomiska problem inte är konjunkturella, utan att de är strukturella. Det går sämre för Sverige än snittet när konjunkturen är svag och det går mindre bra för Sverige än snittet när konjunkturen är stark. Och över tiden leder detta till att vi halkar efter.

I början av 1990-talet talade jag ofta om en inriktning av den långsiktiga reformpolitiken så att vi mot mitten av 1990-talet skulle komma upp i samma genomsnittliga tillväxt som Europa i övrigt för att därefter varaktigt kunna ligga över. Nu tvingas vi tyvärr konstatera att detta inte lyckats. Det var bara 1994 och 1995 som Sverige ett kort tag lyckades ligga över medelvärdet, på samma sätt som vi lyckades ett kort tag i mitten av 1980-talet. I bägge fallen kom detta omedelbart efter och som ett resultat av en kraftig försvagning av valutan 1982 och 1992. Därmed illustrerades tyvärr väl Sveriges långsiktiga svaghet.

Att komma med i euro-samarbetet är utan tvekan viktigt för våra politiska och ekonomiska möjligheter i Europa. Men här vågar inte vår nuvarande regering. Dagens Nyheter kallade på sin ledarsida den proposition som regeringen avgivit i ärendet, utan någon politik alls för framtiden, för ett "ynkedomens dokument". Det var hårda ord. Men dessvärre ord som var berättigade. Ett land med en regering utan politik i en avgörande framtidsfråga är ett land som försämrar sina förutsättningar.

Regeringspropositionen innehåller inte ett enda argument mot att det skulle vara bra för Europa med euron eller mot att det skulle vara bra för Sverige att vara med. Enda argumentet är att opinionsundersökningar visar att stödet för ett svenskt euro-medlemskap är svagt.

Mot detta resonemang kan många invändningar resas. För det första är jag snarare förvånad över att det finns en majoritet som i dessa undersökningar säger antingen att vi bör gå med nu eller göra det senare. Tillsammans är de klart fler än de som säger att vi inte skall gå med alls. För det andra
är det snarare så att opinionen i Sverige förefaller mindre skeptisk än opinionen i åtskilliga andra av de länder som kommer att vara med, men där graden av politiskt ledarskap och framtidsinriktning är högre. Och för det tredje är det ett i grunden felaktigt sätt att föra politik i viktiga frågor. Jag hoppas att regeringen inte lägger om politik totalt i flyktingfrågor under hänvisning till att opinionsundersökningar visar svagt stöd för den nuvarande politiken. Det vore lika fel att göra det i denna fråga som det är att göra det i euro-frågan. Den representativa demokratin bygger på ledarskap och förtroende - inte på opinionsmätningar.

En annan sak är om man har invändningar i sak. Då skall de respekteras och diskuteras. Och nu har statsministern i en intervju i Veckans Affärer redovisat en lång rad enligt hans mening allvarliga frågetecken. På frågan varför dessa inte finns i regeringens proposition förklarar han att denna fått sin utformning för att den läses av utlänningar och inte skall reta dem. Regeringens propositioner till riksdagen är tydligen avsedda för utlandet medan regeringens politik för svenskar redovisas i Veckans Affärer. Lite underligt är det allt.

Kontentan av det hela är i alla fall att man bör vänta och se. Statsministern vågar inte och vill inte. Han vill veta om det blir någon gemensam finanspolitik eller inte av det hela.

Problemen med denna uppläggning är flera.

Det första och uppenbara är att Sverige reduceras till en åskådare när Europa försöker att bygga bättre för framtiden. Där vi kunde vara med och påverka och skapa stiger vi nu tillbaka och tittar på och grubblar. I stället för att vara med och påverka politiskt såväl som ekonomiskt stiger vi av. Jag vill göra tvärt om. Jag vill vara med och påverka och skapa. Och jag är övertygad om att vi också kan göra det. Jag tror på våra möjligheter att vara mer än passiva åskådare.

Det andra är att de frågor statsministern ställer egentligen aldrig kommer att få något definitivt svar. Ingenting i dag tyder på att vi får en federal superstat. Och hur som helst tror nog knappast ens de som målar detta spöke på väggen att det skulle vara möjligt inom t ex ett decennium. Framtiden kommer alltid att vara osäker, och det kommer för överskådlig tid alltid att vara möjligt att säga att man inte kan vara säker på att vissa saker inte kommer att inträffa. Statsministerns osäkerhetsargument för utanförskapet har dessvärre närmast evig giltighetstid.

Och den tredje är självfallet de ekonomiska följderna. Utanförskapet innebär sämre strukturella förutsättningar för lägre räntor och stabila marknader än vad vi annars skulle ha fått. Det blir svårare att uppnå allt det som vi vill uppnå med politiken i övrigt när vi väljer utanförskapets väg.

Jag har efterlyst en nationell debatt om den nationella strategi som krävs för att säkra Sveriges inflytande och för att förbättra Sveriges förutsättningar för företagande genom deltagande i euro-samarbetet. Regeringens bidrag är hitintills att allt är för tidigt, allt är för osäkert och allt är för svårt. Men med den politiken kommer Sverige att förbli landet som halkar efter och kommer för sent. Jag vet att också många socialdemokrater känner djup olust inför detta perspektiv.

Detta har sin betydelse också i det Östersjö-perspektiv som är viktigt. Vi ser nu storaffärer med euro-Finland. Den statsägda Nordbanken kommer nu att flaggas ut till euro-landet Finland. Delvis är det tydligen utformningen av den svenska beskattningen som har lett till denna utflaggning. När regeringen tycker att det är bra att den statsägda banken flyttar sitt säte till Finland av skatte- och euro-skäl sänder man en mycket tydlig signal om förutsättningar för annat företagande i Sverige.

I de baltiska staterna finns knappast den svenska tveksamheten till att införa euron som valuta. Också här vill man gå med så snabbt som möjligt. Med nuvarande inriktning av politiken i de bägge länderna skulle vi kunna hamna i en situation där t ex Estland kommer att införa euron som valuta före det att Sverige kommer sig före att fatta detta beslut.

Viss debatt har uppstått om de baltiska ländernas möjligheter till medlemskap i den Europeiska Unionen. Med viss förenkling kan sägas att regeringen vill att alla de länder som sökt medlemskap skall börja att förhandla om detta samtidigt, också de tre baltiska, förordar vi mer av en politik med individuell kvalificering.

Skälet till detta är att jag är övertygad om att det är den politik som skapar bäst förutsättningar för att de tre baltiska länderna snabbast blir faktiska medlemmar. Det är ju inte startpunkten, utan i stället slutpunkten av processen som är det viktiga.

Det viktiga som inträffade i somras med det förslag som kom från kommissionen i Bryssel var att den blockering som funnits mot de baltiska länderna bröts genom förslaget att omedelbart börja förhandlingar med Estland. Detta var en framgång för alla de baltiska länderna, och detta får inte äventyras.

Att samtidigt föra substantiella förhandlingar om medlemskap med 11 länder och samtidigt låta dem bli medlemmar är en omöjlighet. Om inte annat så p g a misslyckandet i Amsterdam med att lösa de institutionella frågorna kommer det att bli nödvändigt med en uppdelning och differentiering. Det är ju dessutom så att förutsättningarna i form av konsekvent reformpolitik är olika i de olika länderna.

En politik där alla binds till alla innebär att Lettland och Litauen binds till Rumänien och Bulgarien. Jag tror att det är en överhängande risk. Och att det skulle leda till sämre förutsättningar för någorlunda tidigt medlemskap för Lettland och Litauen kan det inte råda någon tvekan om. De skulle starta någon form av förhandlingar tidigare, men de skulle med största sannolikhet hamna i en situation där de inte skulle ha möjlighet att slutföra dem förrän långt senare. Med gemensam start som princip kommer det snabbt att byggas upp ett tryck för gemensam målgång som princip. Och då har det som var rätt menat plötsligt blivit fel.

Det är viktigt att det sänds signaler att dörren är öppen för alla som sökt medlemskap. Jag hoppas att det blir en stor och permanent europeisk konferens för alla dessa länder, inom vars ram formella förhandlingar liksom de olika för-anslutningsdialogerna kan bedrivas. Det blir en europeisk konferens med länder från Estland i norr till Cypern i söder. Också Turkiet kommer med stor sannolikhet att ha sin plats i detta sammanhang.

Inom denna ram går så vissa fram till formella förhandlingar snabbare i takt med att deras egen reformpolitik skapar förutsättningar för detta. En bättre sporre för reformpolitiken är dessutom svårt att föreställa sig. Jag
är övertygad om att Lettland och Litauen har bättre förutsättningar att snabbt ta det steget än vad Rumänien och Bulgarien har. Och därefter avslutas de formella förhandlingarna och inträdet sker i enlighet med de individuella förutsättningarna.

Regeringen vill med sin politik snabbt öppna för förhandlingar om medlemskap för alla länder, medan jag är inriktad på snabbast möjliga avslutning av förhandlingarna för och inträde som medlemmar av de tre baltiska länderna. Och jag tror att den väg som kommer att väljas blir den breda permanenta konferensen - av något slag - i förening med en första mer begränsad våg av formella förhandlingar och därefter individuell kvalificering.

De senaste veckorna har dominerats av problemen kring giftutsläppen vid Hallandsåsen. För mig handlar detta, åtminstone delvis, om barndomens bygder. I somras försökte jag att i egenskap av intresserad allmänhet få information om tunnelbygget vid byggplatsen, men misslyckades i och med att informationsutställningen var stängd vid alla rimliga tider för vanliga människor.

Att tunnelbygget var förenat med osäkerheter var klart redan från början. Det gällde främst den nya teknik för tunnelborrning som skulle användas, och på den punkten visade det sig ju snabbt att det fanns grund för osäkerheten.

Jag minns debatten då i dessa frågor. Miljövänner var tunnelvänner, eftersom tunnlar ansågs bättre än broar. Centern och andra som sade att miljön var det viktigaste ville ha en borrad tunnel enligt modell från Hallandsåsen under hela Öresund i stället för bron. Jag pekade på de osäkerheter som fanns vad gällde både teknik och berggrund och säkerhet.

Att modernisera och förbättra hela järnvägssystemet längs västkusten och mellan den skandinaviska halvön och det kontinentala Europa är viktigt. Bron över Öresund liksom tunneln under Hallandsåsen är delar av detta.

Giftproblemen borde aldrig ha fått inträffa. Och det förefaller också som om vattendomstolens krav i olika avseenden inte har respekterats. Enskilda har kommit till skada på olika sätt, och en hel bygd har drabbats av oro och osäkerhet.

Det är nu viktigt att både den juridiska och den övriga processen snabbt drivs framåt. Att ansvar och rätt till ersättning läggs fast. Att de miljömässiga och ekonomiska förutsättningarna för att återuppta tunnelbygget redovisas. Att alternativ studeras. Att vi får en oberoende granskning som ger svaret på hur detta kunde inträffa.

Min egen vecka får ett litet drag av Bosnien över sig. Till Sverige kommer på regeringens inbjudan både min efterträdare som fredssamordnare Carlos Westendorp och chefen för FN:s flyktingkommission Sadako Ogata. Det blir tillfälle till informella samtal om situationen just nu och vad som kan göras ytterligare.

Jag skall återkomma till läget nere i Bosnien i ett senare brev. Som vanligt står händelserna tätt. Presidentvalet i lilla Montenegro i förening med den fortsatta politiska kampen i Republika Srpska och tvånget till ytterligare ett presidentval i Serbien visar hur den politiska och ekonomiska turbulensen i hela det vidare serbiska området hela tiden ökar. Och detta kommer att påverka utvecklingen åt olika håll. Bosnien självfallet, men även i andra riktningen, med den balkanska krutdurk som hela den albanska frågan kring främst Kosovo innebär.

På fredag är det FN-dagen. Den borde vara lika viktig som nationaldagen den 6 juni och Europa-dagen 9 maj. Själv åker jag till Halmstad och talar om fred och internationell samverkan i kyrkan vid Stora Torg.

Stockholm den 22 oktober 1997



Carl Bildt


PS. Jag kan inte låta bli att kommentera socialdemokraternas hemsida på webben. Jag tycker den säger så mycket. När man går in där nås man omedelbart av tre frontalangrepp på moderater i allmänhet och mig i synnerhet. Ingenting
är tydligen viktigare än detta. Om man sedan tycker att man vill veta något om socialdemokraterna klickar man t ex på Politik och når då en tom avdelning där det meddelas att "vi kommer successivt att lägga in vår politik". Men än så länge har den egna politiken tydligen inte kommit längre än till att Bildt är usel. Jag beklagar fattigdomen.








Monday 
24/1/2005 
New Look!


Welcome to the updated version of www.bildt.net.

In this column, you will find news about both the European Union and the UN that is continously updated.

I have also included more material in the different sections. There is, for example, more on the the non-socialist government 1991-1994.

Comments are always welcome!


[email protected]