|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v49/1997
1/12/1997
Förra helgen var jag kort tillbaka i Bosnien för ett kombinerat privat och personligt besök. Det var en annan känsla att kunna flanera på Sarajevos och Banja Lukas gator som privatperson, även om det blev tid för långa och inträngande samtal med president Izetbegovic i Sarajevo, president Plavsic i Banja Luka, min efterträdare Carlos Westendorp och åtskilliga gamla vänner.
Under mina år i Bosnien har jag besökt det allra mesta av detta varierande land. Men det fanns en plats som jag inte hade haft möjlighet att besöka, nämligen vad som är kvar av det utrotningsläger vid Jasenovac som de kroatiska fascisterna upprättade under det andra världskriget, och vars känslomässiga och politiska konsekvenser jag konfronterats med så oändligt många gånger under mitt arbete med den brutala konflikten en generation senare.
Nu åkte jag från Banja Luka upp till de delar av Jasenovac-komplexet som ligger på den södra sidan av Sava-floden. Huvudanläggningen ligger på den norra, och därmed i dagens Kroatien, men mycket av komplexet ligger också tvärs över floden kring den lilla byn Gradiska.
Under veckan som var har statsminister Persson i riksdagen informerat om vad som hände när det gällde främst utrotningen av judar under andra världskriget, och vice statsminister Thage Peterson tog med sig en delegation och åkte till Auschwitz.
Det var bra. Att besöka dessa koncentrationsläger, inte minst Auschwitz, är en upplevelse som inte kan undgå att lämna spår. Vi måste ha vetskap om den ondska som kan finnas mitt ibland oss, och ständigt påminnas om att samarbetet mellan nationer och människor inte är något en gång för alla givet.
I morgondimmorna i måndags i förra veckan stod jag så vid fälten vid byn Gradiska mitt uppe i utrotningskomplexet Jasenovac. Vi hade letat oss dit med hjälp av detaljkartor eftersom alla vägskyltar och anvisningar var borta. I den lilla byn var de flesta husen rejält sönderskjutna av det senaste kriget.
Under gräset på de fält jag blickade ut över, in bland de höga trädens raka stammar, låg resterna av närmare 400 000 människor begravda i massgravar utan motsvarighet. På andra sidan floden var uppskattningen att fälten rymde ytterligare ca 300 000 människor.
Ingenting av detta var exakt. Massgravar så stora som dessa går aldrig att gräva upp för identifiering på det sätt jag arbetat med efter det senaste kriget. Och alla detaljuppgifter av hur många som dödades i Jasenovac brändes innan lägret befriades i krigets slutskede.
Här var det inte tyska nazister som bedrev utrotning, utan kroatiska fascister. Och de som skulle utrotas var serber, judar och zigenare kollektivt och oppositionella av olika nationaliteter mer individuellt. Dödandet var inte maskinellt och industriellt på det sätt som Auschwitz utvecklade till perfektion, utan mekaniskt med skott, yxor, klubbor, hängningar och de speciella knivar som tagits fram för ändamålet.
Fångarna fördes på flottar över Sava-floden till de fält där jag stod och massakrerades sedan i eller vid randen av de gravar som grävts. Tusental efter tusental efter tusental i en hantering som fortfarande sätter sina spår i människors medvetande i denna del av Europa.
Ute på fältet låg resterna av en liten minnesplatta där ett citat av Tito förklarade att detta aldrig mer skulle kunna inträffa. Strax bortom den sönderskjutna byn i det krig som inte kunde förhindras. Under dessa fält ligger resterna av dubbelt så många människor som man uppskattar kom att förlora livet i detta område i 1990-talets krig.
Sådant leder till tankar om vad vi kan göra för att denna gång se till att det aldrig inträffar igen. Upplysning är värdefull och viktig, Men än viktigare och än mer avgörande är att bygga de starka band mellan stater och nationer som kan göra kriget omöjligt och otänkbart. Det var i koncentrationslägren som övertygelsen om det europeiska samarbetets nödvändighet växte sig stark. Det har vi inte rätten att glömma.
Det var en viktig helg för mig nere i Bosnien, men det kändes skönt när jag
åter på tisdagen landade på Arlanda.
Debatten om Göran Perssons flygplan fortsatte att rasa i media under veckan som gick. Jag har satt en del utropstecken i marginalen på det jag läst om hur dessa frågor hanterats, men än mer kring sättet att desavouera medarbetare som hade ansvaret för allt som nu kunde ifrågasättas. Att den medarbetare det handlar om dessutom är den person som socialdemokratin satt som ordförande i den försvarsberedning som skall pröva Sveriges säkerhetspolitiska läge tycker jag är ett extra memento.
Klassiskt har socialdemokratin ansett att säkerhets- och försvarspolitiken skall förankras tungt i det egna partiet. Personer som Sven Andersson eller Sten Andersson kan ses som exempel på detta genom decennierna. En försvarsberedning jag var medlem i leddes av den f d LO-ordföranden Gunnar Nilsson.
Men nu har uppgiften växlats ner till en tjänsteman på Statsrådsberedningen, som självfallet aldrig kan ha den politiska tyngd som krävs för självständighet i bedömningarna och självständighet i dialogen med andra partiers företrädare. Att denna man dessutom av statsministern förklarats vara ansvarig för att inte kunna beställa flygplan på ett riktigt sätt gör bara det hela än mer konstigt.
Vårt säkerhetspolitiska läge beskrivs som gott, och är det också. När president Jeltsin på tisdag kommer på statsbesök till Sverige bekräftas detta på nytt. Som statsminister var jag hans gäst i Kreml i början av 1993, då vi också undertecknade en högtidlig deklaration om att förbindelserna mellan Sverige och Ryssland gått in i ett nytt och konstruktivt historiskt skede. Och den utvecklingen har fortsatt sedan dess. I samband med detta besök kommer nya samarbetsavtal på olika områden att undertecknas.
Men utvecklingen har inte tagit slut. Den säkerhetspolitiska situationen i Europa kommer att fortsätta att förändras. Jag är övertygad om att vi måste vara beredda att ta ytterligare steg när det gäller samarbetsstrukturerna och vårt deltagande i dem. Rester från det förflutnas klichéer lever visserligen fortfarande kvar - NATO-synen i delar av Ryssland och delar av Sverige är bara ett exempel på detta - men kommer så småningom att
övervinnas av det nya samarbetets realiteter.
En viktig illustration till den nya ordning som nu växer fram, men där Sverige är lite vid sidan av, får vi när NATO:s försvarsministrar under tisdagen och onsdagen diskuterar fortsättningen av engagemanget i Bosnien. Till denna diskussion har man också bjudit in Rysslands försvarsminister samt försvarsministrarna från de blivande medlemsländerna Polen, Ungern och den Tjeckiska Republiken. Så diskuteras nu de viktiga europeiska framtidsfrågorna.
Boris Jeltsin har varit i Sverige förr, men blev då tämligen styvmoderligt behandlad av den dåvarande socialdemokratiska regeringen som var mån om att dess relationer med den dåvarande sovjetiska statsledningen inte skulle störas. Detta fanns ju en tid när de svenska socialdemokraterna t o m hade börjat att etablera partirelationer med de sovjetiska kommunisterna. Då var Jeltsin här för att presentera sin inte alltför imponerande bok
“Bekännelsen“; som dock några år senare kom att följas av en andra mycket imponerande boktitel som nog får anses tillhöra den obligatoriska läsningen för alla som är intresserade av vår omvälvande samtid.
Jeltsins målmedvetenhet när det gäller att driva reformpolitiken i Ryssland har varit och förblir imponerande. Medan Gorbatjov bara drev med i en utveckling som han nog aldrig riktigt förstod, har Jeltsin hela tiden pekat med hela handen också i frågor som varit utomordentligt svåra. Hans stenhårda inställning när det gäller vikten av privatisering och övergången till marknadsekonomi är Rysslands framtidshopp före andra. Och även om svängningarna ibland varit snabba har hans stöd för de ledande reformpolitikerna och reformekonomerna alltid varit tydlig. Här har aldrig funnits några illusioner om någon tredje väg.
Den ryska samhällsomvandlingen i slutet av detta århundrade är en lika omvälvande och viktig utveckling som den ryska samhällsomvandlingen i början av detta århundrade var. Jag har tillhört dem som sett betydligt mer positivt än negativt på utvecklingen i Ryssland under senare år. Detta har inte alltid varit den förhärskande uppfattningen i Sverige, men jag tycker nog att tiden i efterhand visat sig vara riktig.
Moskva och Berlin är i dag Europas mest dynamiska och spännande städer där frihetens ekonomiska och politiska krafter städar upp efter kommunismens bittra förflutna. Men alldeles självklart är de återstående problemen gigantiska. Hälsoproblemet i Ryssland är skrämmande. Miljöproblemen framstår ibland som alldeles överväldigande. De sociala skillnaderna är hjärtskärande. Delar av ekonomin befinner sig fortfarande i sammanbrott.
Nostalgiker och hel- eller halvsocialister beklagar sig ofta över detta och ser det som reformpolitikens fel. Det är i grunden fel. Problemen som kommunismen och socialismen lämnade efter sig var enorma, det kommer att ta lång tid att komma över dem och få hela detta land med sina 160 miljoner invånare på fötter igen. Men ju tydligare liberaliserings- och frigörelsepolitiken är, desto säkrare kommer vägen mot framtiden att vara. Och med alla sina brister är och förblir Boris Jeltsins denna radikala reformpolitiks viktigaste garant i dagens Ryssland.
För oss i Sverige är Jeltsins besök en viktig händelse. I ett bredare perspektiv kommer sannolikt hans besök i Kina och det snabbesök hos Jeltsin som Helmut Kohl avlade under helgen - med dess överenskommelse om bl a ett toppmöte nästa år med Jeltsin, Kohl och Chirac för att diskutera olika europeiska frågor - att framstå som viktigare. Där fördes också en intressant diskussion om samarbete i flygindustrifrågor som det borde finnas anledning för Sverige att haka på.
Men det är viktigt för stabiliteten och samarbetet i vår del av Europa att vi har bra relationer. President Jeltsin var för något år sedan på ett längre besök i Norge, och med Finland är relationerna mycket nära. Så sent som i förra veckan lyfte han i en stor intervju fram dessa. För oss är det viktigt att kunna tala direkt, öppet och rakt med den ryska statsledningen inte minst om de baltiska staternas strävanden och situation. Att det i dag finns tecken på en mer realistisk rysk politik i denna riktning är välkommet, men mer måste ske. Full respekt för deras strävan efter medlemskap i NATO måste t ex vara en självklarhet.
Allra högst upp på den internationella dagordningen denna vecka står det stora miljömötet i Kyoto i Japan, där man nu skall försöka att samlas kring
åtgärder för att möta hotet om en klimatförändring genom de allt större utsläppen av olika s k växthusgaser, främst bland dessa koldioxid.
Kyoto-konferensen kommer att bli svår och viktig. En rad länder - däribland Sverige - har inte klarat av att leva upp till de miljöåtaganden man tidigare gjort. När jag som svensk statsminister på den stora FN-konferensen om den globala miljön i Rio 1992 lovade att vi skulle stabilisera våra utsläpp av växthusgaser för att därefter börja att minska dem var det ett löfte som var realistiskt. Men sedan dess har politiken delvis fått en annan inriktning, och Sverige riskerar nu att komma att framstå som en global miljöbov i och med att vi kommer att medverka till
ökade utsläpp av växthusgaser under de kommande åren.
Detta är illa. I den viktigaste globala miljöfrågan tillhör Sverige dem som förmår allra minst, och som dessutom går åt fel håll. Det kan hävdas att det inte betyder så mycket i det globala sammanhanget, men det innebär i alla fall att våra möjligheter att vara ett föredöme inte längre finns. Vi gör nog bäst i att hålla ganska tyst så länge smutsen står så tät kring vår politik när det gäller utsläppen av koldioxid.
När en kall vinter gör att fossilkraftverken i Karlshamn och Stenungssund får köras innebär det en ökning av utsläppen av koldioxid som motsvarar vad den samlade svenska biltrafiken åstadkommer. Och det är i denna situation som kärnkraftverket i Barsebäck skall avvecklas och till miljardkostnader ersättas av någonting som med all säkerhet kommer att innebära att vi än tydligare blir en internationell miljöbov.
Det har inte givits besked om hur kärnkraftens el skall ersättas. Gaskraftsel från Norge har nämnts. Kolkraftsel från Danmark och Polen är mycket sannolik. Nu talas det också om att det skall skapas förutsättningar för att kunna importera rysk kärnkraftsel till det svenska kraftsystemet. I så fall har vi inte bara medverkat till att öka de samlade utsläppen av växthusgaser i vår del av Europa och åsamka det svenska folkhushållet miljardkostnader, utan också förlängt livstiden på den farligaste kärnkraftsproduktion som världen av i dag känner.
Centern, som ville bygga tunnel med hallandsåsteknik under Öresund, skulle i så fall också bli partiet som räddar kvar de gamla sovjetiska bombreaktorerna längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Historien har sina ironier - och politiken sina totala orimligheter.
Den gångna veckan har vi börjat att få en debatt kring vårdfrågor som går i lite andra banor än de som dominerat hitintills. En debattartikel i DN i tisdags som undertecknats av såväl Läkarförbundets VD som av sjuksköterskefackets ordförande satte mycket tydligt vårdens viktiga organisationsfrågor i fokus för debatten.
De skrev så här:
“Det förtjänar att upprepas: en väl fungerande verksamhet är svår, om inte omöjlig, att uppnå inom en organisation som såsom dagens landsting ska vara både myndighet, lokalpolitiskt intresseorgan, arbetsgivare och konsumentföreträdare och som, bland annat genom sin storlek, ofta tvingas fatta sina beslut på ett oändligt avstånd från de i produktionen direkt berörda.“
Detta föranledde snabbt det ena vredesutbrottet efter det andra från den bestående ordningens olika försvarare. Att på detta sätt ifrågasätta landstingen var, förklarades det, att spela moderaterna i händerna i deras politik. Och inte minst sjuksköterskefackets ordförande Eva Fernvall fick löpa gatlopp genom den socialdemokratiska pressen.
Men alldeles självklart har de rätt. Och de som företräder sjuksköterskor och läkare är mer värda att lyssna på än rader av landstingsråd som alla är ense om att deras ställning inte får rubbas. Med 22 av 23 landsting i Sverige socialdemokratiskt styrda blir förändringsmotståndet extra starkt.
Ändå är det längs denna väg som den framåtsyftande debatten kring vårdpolitiken måste föras. Att moderaterna är det enda parti som - hitintills! - vågar och vill ifrågasätta landstingens styrning och monopol visar att vi än en gång ligger på utvecklingens framkant i en viktig samhällsfråga.
För socialdemokraterna handlar det mesta bara om pengar och bidrag. Att vi redan har världens högsta skatter, men dock inte världens bästa välfärd, tycks inte bekymra nämnvärt.
Ett ledtema i deras kampanjer mot oss nu är att vi vill ha “gigantiska nedskärningar“ i statsbidragen till kommunerna, och därmed att vård och skola skulle genomgå dramatiska försämringar med moderat politik.
Men så är det inte. För det första är det vi som har förnyelsepolitiken för att se till att vi verkligen får vård, värde och bildning för skattepengarna på ett sätt som inte alltid är fallet i dag. För det andra innebär våra förslag faktiskt att statsbidragen till kommunerna under den kommande mandatperioden skulle bli högre än vad de varit och kommer att bli under regeringen Persson denna mandatperiod.
När jag påpekade detta - det rör sig om 4050 miljarder kr - utbröt närmast härdsmälta hos socialdemokrater liksom en del häpna journalister. Partisekreterare Ingela Thalén gick omedelbart ut med ett pressmeddelande där jag anklagades för att ljuga. De uppgifter jag gett stämde inte med den socialdemokratiska propagandan, och måste därför vara lögn.
Men de förblir sanning. När jag bett Ingela Thalén ta tillbaka sitt påstående har hon talat runt, samtidigt som hon noggrant undvikit att upprepa det. Hon vet att hennes anklagelse var osann.
Sedan jag kom tillbaka från Bosnien har jag försökt att bidraga till en saklig diskussion om viktiga sakfrågor, inte minst för att försöka att förbättra vanliga människors respekt för det politiska samtalet och den politiska processen. Men gång på gång ser jag hur andra vill helt annorlunda. När Ingela Thalén far ut i sina anklagelser, och sedan inte har heder och resning nog att ta tillbaka dem, visar hon tyvärr den politiska debatten från dess allra sämsta och allra mest vämjeliga sida. Ibland finns det - tyvärr! - fog för det politikerförakt det så ofta talas om.
I dag måndag har vi premiär för den nya moderata web-sidan på www.moderat.se. Vi har varit först i varje del av utvecklingen av användningen av Internet för att föra information ut till alla som vill ha del av den, och är det nu på nytt med Sveriges modernaste och fylligaste hemsida för politisk information.
Därefter bär det av för måndagsresa till Göteborg med besök på Volvo, boksignering - lätt att bli trött i armen! - och öppet kvällsmöte. Och sedan domineras tisdag och onsdag av Jeltsin-besöket med både de officiella arrangemang jag förväntas deltaga i och de direkta samtal vid sidan av de officiella som jag kommer att föra med olika ryska företrädare.
Torsdag är det så dags för riksdagen att ta ställning till regeringens icke-politik om Sverige och den gemensamma europeiska valutan, och vid det laget vet vi dessutom mer om hur det gått för regeringens strävan att förhindra att Sverige marginaliseras i det nya s k Euro-X rådet som skall diskutera den ekonomiska utvecklingen i Europa.
Och ett bättre underlag för diskussionen om Europa-politiken får vi också mot slutet av veckan när premiärminister Blair mer i detalj redovisar inriktningen av det brittiska EU-ordförandeskapet under det kommande halvåret.
Stockholm den 1 december 1997
Carl Bildt
|
|
New Look!
Welcome to the updated version of www.bildt.net.
In this column, you will find news about both the European Union and the UN that is continously updated.
I have also included more material in the different sections. There is, for example, more on the the non-socialist government 1991-1994.
Comments are always welcome!
[email protected]
|
|
