Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v50/1997
8/12/1997

Förra veckans ryska statsbesök i Sverige var förvisso av betydelse. Internationellt liksom i den inhemska ryska debatten har det lett till en del frågetecken kring hur beslutsfattandet i den högsta ryska statsledningen går till. Det har spekulerats åtskilligt i president Jeltsins hälsa.

Men tydligt både i Stockholm och efter det att han kom tillbaka till Moskva är att Jeltsin har en klar uppfattning om vart han vill leda Ryssland i de stora frågorna. Hans inriktning när det gäller reformpolitiken är mycket tydlig, och vid sin återkomst till Moskva säkrade han statsdumans stöd för statsbudgeten, vilket var en framgång som var lika överraskande som den var viktig.

Av speciell betydelse var kanske att förste vice premiärminister Boris Nemtsov, som tillsammans med Anatolij Tjubajs är kärnan i reformpolitiken, tog sig tid att studera vårt land och dess möjligheter. Han var kanske inte imponerad av allt han såg, vilket kom till uttryck i hans kommentarer om det svenska skattetryckets skadlighet innan han lämnade Sverige och styrde färden mot Chile för att där studera erfarenheterna av radikal reformpolitik när det gäller bl a hur man utformar ett fungerande pensionssystem. Inte heller på den punkten ansågs Sverige vara en modell värd att föra över till det nya Ryssland.

Det var målmedvetenheten hos Jeltsin som kom att ge statsbesöket en speciell karaktär. Uppenbart togs den svenska regeringen på sängen av den tydliga ryska inriktningen på att få till stånd ett avtal om gasleveranser genom och till Sverige, och manövrerandet kring denna fråga kom därmed att dominera besöket på ett sätt som förberedelser borde ha sorterat ut i förväg.

Det hela slutade i ett protokoll som undertecknades mellan Nemtsov och näringsminister Sundström. Protokollet kan tolkas som det mesta mellan ingenting alls och det allra mesta, och det finns därmed en risk för att det kommer att leda till en viss dissonans i de svensk-ryska relationerna framöver.

Att regeringen hade svårigheter att hantera den ryska gasoffensiven har självfallet sin förklaring i den förvirring som råder om svensk energipolitik framöver. Den svenska regeringen hade helt enkelt ingen möjlighet att vara en rationell motpart till en rysk statsledning som drev en i allra högsta grad både rationell och kraftfull politik. Med en energipolitik i förvirring fick vi en svensk regering som inför Ryssland kom att framstå som förvirrad.

Och till den allmänna förvirringen i regeringens energipolitik skulle ju dessutom läggas att man på den stora konferensen om de globala klimatproblemen i Kyoto står som en av de få regeringar i utvecklade länder som förefaller inriktad på att fortsätta att
öka de farliga utsläppen.

President Jeltsin hade noterat att kärnkraften skulle avvecklas - en politik som man inte förstår - och visste att kol är det realistiska alternativet. Det var mot denna bakgrund som Jeltsin gång på gång återkom till att kol var ett dåligt alternativ, att han trodde att kol inte skulle accepteras av den allmänna opinionen i Sverige, och att det därför vore mycket logiskt att se på de möjligheter som naturgasen innebär.

Men då stod regeringen där och stammade. Kol som alternativ till kärnkraft vill man inte tala om. Naturgas vågar man inte heller tala om eftersom Centerpartiet är mot då en naturgassatsning anses slå ut en satsning på s k biomassa. Jag måste medge att jag hade påtagliga svårigheter när jag för olika delar av den ryska delegationen försökte att ge en någorlunda objektiv beskrivning av den svenska energipolitikens olika irrgångar. De tittade misstroget på mig, skakade på huvudet och frågade om det verkligen var så att vi trodde att ved i olika former kunde vara vår framtida energiförsörjning.

Tyvärr tror jag att diskussionen om energipolitiken, som för den ryska delegationen var de viktigaste, efterlämnade ett intryck hos dem av ett ganska så konstigt och förvirrat land. Ett land utan energipolitik har man svårt att ta riktigt på allvar. Och helt fel har de inte i den reaktionen.

Besöket var dock betydelsefullt för att det ägde rum. Att se de ryska och svenska flaggorna sida vid sida genom centrala Stockholm var en historisk upplevelse i sig. Förhoppningsvis leder det till att förbindelserna mellan Sverige och den ryska samhällsomvandlingen på olika områden fördjupas.

Också för mig var det ett givande besök med möjligheter till långa och intressanta samtal med både Boris Nemtsov och utrikesminister Primakov, personer som jag ju i bägge fallen känner sedan tidigare. Gives det möjligheter med hänsyn till mitt program i
övrigt hoppas jag att ha möjlighet att besöka dem i Moskva i början på det nya året.

Den vecka som nu inletts kommer att domineras av upptakten till EU:s toppmöte i Luxemburg i slutet av veckan, där kommandostaven går
över från Luxemburg till Storbritannien, och där fokus förskjuts från efterdyningarna av den icke alltför spektakulära regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i juni till de utvidgningsförhandlingar som nu inleds samtidigt som de första verkligt konkreta besluten om den ekonomiska och monetära unionen nu måste tas.

I diskussionen om hur utvidgningsförhandlingarna skall inledas har regeringen under de senaste veckorna börjat att justera sin linje i en riktning som är realistisk. Man förklarar emfatiskt att man inte vill bromsa en förhandlingsbörjan för Estland, Polen, Tjeckiska Republiken, Ungern och Slovenien, men har dock fortfarande en linje som med all sannolikhet skulle leda till detta. Den linje som Luxemburg och London nu gemensamt för fram borde dock kunna bilda basen för en konstruktiv kompromiss, och om regeringen accepterar att det är kring denna som resonemangen måste föras har man säkert möjligheter till inflytande.

I fredags presenterade premiärminister Blair utgångspunkterna för de strävanden som kommer att bära upp det brittiska ordförandeskapet. Han talade om det kommande halvåret som "a test for Europe to show it can embrace the need for change and reform". Och gjorde tydligt att bl a en reformerad arbetsmarknad, inte nya kostnader och bördor på företagen, är vägen framåt när det gäller att skapa nya jobb och ny sysselsättning.

Dagen innan tog så den svenska riksdagen ställning till regeringens icke-politik vad gäller deltagande i den gemensamma valutan euro. Det var en ganska sorglig tillställning. Centerns Per-Ola Eriksson uppträdde som nationalistisk populist, och finansminister Erik
Åsbrink fortsatte att framträda på ett sätt som förefaller ha som avsikt att få regeringens politik att framstå som så småskuren och inskränkt som möjligt.

Inser man inte att Europa håller på att förändras, att det i detta ligger långt mer av möjligheter än av faror för ett land som vill visa framfötterna som Sverige, att det är i situationer som dessa som det ställs krav på statsmannaskap och framtidsvision? Frågan är retorisk, för debatten visade med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet.

Innan all den europeiska diskussionen koncentreras på det kommande toppmötet i Luxemburg kommer det femtiotal länder som ingår i Peace Implementation Council för fredsarbetet i Bosnien att samlas till sin årliga översynskonferens i Bonn på tisdag. Det första mötet med PIC hölls i London i december 1995, därefter en
"halvårsuppföljning" i Florens i juni 1996, en andra större konferens i London i december 1996 och så nu denna, för första gången i Bonn.

Konferensen kommer att värdera vad som uppnåtts och vad som inte skett, inte minst sedan mötet i Sintra i slutet av maj, då jag lämnade över till min efterträdare. Och även om man kommer att koncentrera sig på det som inte uppnåtts, och ställa krav på snabba beslut på ett antal områden, finns det nog anledning att konstatera att utvecklingen går långsamt framåt. Att bytet av NATO-överbefälhavare i juli dessutom skapat förutsättningar för ett mer bestämt och politiskt koordinerat uppträdande har också förbättrat arbetsmöjligheterna för min efterträdare på ett sätt som varit bra.

Under de senaste veckorna har jag och mina medarbetare ägnat viss möda åt att se på detaljerna i den statsfinansiella sanering som regeringarna Carlsson och Persson under denna mandatperiod utfört, och vars framgång de uppenbarligen ser som det alldeles avgörande argumentet till varför de är förtjänta av förtroende för ytterligare en mandatperiod.

Att statsbudgeten gått från stora och växande underskott till en situation som nu snabbt närmar sig balans är mycket bra. Den som minns kommer säkert ihåg hur mycket jag som statsminister talade om nödvändigheten av detta, och argumenterade för den absoluta nödvändigheten av en sparpolitik som var både tydlig och långsiktig. Och trots att vi i riksdagen hade både socialdemokraterna och nydemokraterna mot oss så fort det kom till besvärliga sparbeslut tog vi beslut om stora och viktiga sparpaket. Vid slutet av mandatperioden minskade budgetunderskotten, och vi såg också början på utvecklingen när de minskade snabbare än vad prognoserna hade trott att de skulle göra.

När Göran Persson beskriver sina sparinsatser på sammanlagt ca 71 miljarder kr så upphör alltid hans beskrivning våren 1996. Och det
är logiskt, för det var då man slutade att fatta beslut om att spara i de offentliga utgifterna och i stället kom med det ena utspelet efter det andra om ökade statsutgifter. Man måste också ta hänsyn till de borgerliga besparingar som man ärvde. Redan nu har man lagt på ca 35 miljarder kr i ökade utgifter, och ser man framåt och räknar på det som aviserats från regeringen kommer vi 2000 att ha kommit fram till en situation då alla minskade utgifter under regeringarna Carlsson och Persson balanserats av ökade utgifter. Av sparande i ordets egentliga mening har det då inte blivit någonting alls.

Men, frågar man sig då, hur har underskottet då försvunnit? Jo, genom en kombination av dynamiska effekter av främst borgerliga sparbeslut, massiva socialdemokratiska skattehöjningar, en snabbare nedgång av de internationella räntorna än vad någon vågade att räkna med, omfattande engångsoperationer av olika slag och det välkända faktum att statens inkomster ökar snabbare än väntat när konjunkturen går upp på samma sätt som de minskar snabbare
än väntat när den går ned.

Om denna min bild är riktig så består socialdemokratins bidrag till budgetsaneringen huvudsakligen av skattehöjningar på allt och alla. Alla inkomsttagare - hög som låg - har fått mycket betydande höjningar av inkomstskatten. Beskattningen av boende har höjts kraftigt. För främst företagarnas kapitalförsörjning har situationen också kommit att försämras tydligt.

Och detta skall läggas samman med andra delar av den
återställarpolitik som drevs i armkrok av Göran Persson och Gudrun Schyman under denna mandatperiods inledning. Även om den inte är hela förklaringen - det fanns också internationella faktorer - så går det inte att komma från att denna vänstersväng i politiken bidrog till det tvärstopp i uppgången för nya jobb som inträffade 1995 efter det att uppgången varit snabb under hela 1994.

Därvid är det, tragiskt nog, fortfarande. SCB:s siffror för november, som publicerades i fredags, visade att sysselsättningen var lägre än motsvarande månad innan för tjugonde månaden i rad.
Även om arbetsmarknads- och utbildningsinsatser nu expanderas med all den kraft man förmår för att påverka statistiken, och även om det talas om en kraftig uppgång i konjunkturen, har vi således fortfarande en situation där sysselsättningen i Sverige faktiskt sjunker.

Var det detta man ville uppnå? Massiva skattehöjningar för allt och alla? Och en sysselsättning som fortsätter att sjunka också en bra bit in i konjunkturuppgången? Nej, det var inte detta vi ville ha. Syftet var att sanera statsfinanserna främst genom besparingar på ett sätt som gav företagsamhet och tillväxt nya möjligheter, för att sedan färre bidragstagare och fler löntagare skulle ge statsfinanser och samhällsekonomi en successivt allt bättre utveckling.

En liten anspråkslös skrift från den s k expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, med titeln "Lönar sig arbete?" sätter en del av de problem som högskattepolitiken och sysselsättningsmisslyckandet lett till i blixtbelysning. Denna sammanfattning inleds med att säga, att "den höga arbetslösheten och den omfattande förtidspensioneringen innebär att alltfler människor måste försörja alltfler. Det tär på de offentliga finanserna, tunnar ut medborgarnas kunskapskapital och på sikt kan det hota den sociala sammanhållningen." Och tyvärr förhåller det sig på det sättet.

Vi har nu hamnat i en situation där omkring åtta procent av de totala offentliga utgifterna används till att försörja individer som antagligen långt hellre skulle vilja ha möjligheten att försörja sig själva. Jag tänker på de sammanlagda kostnaderna för arbetslöshetsersättningen och förtidspensioneringen. Och det
är ofrånkomligt att finansieringen genom ökade skatter av dessa mycket höga kostnader ställer till stora problem. ESO-rapporten beskriver hur de senaste årens skatteökningar skapat nya problem.

Och man konstaterar, att "om problemen skall minskas måste man i grunden förenkla skatte-, socialförsäkrings-, bidrags- och avgiftssystemen så att tröskeleffekter och marginaleffekter kontrolleras i ett och samma system, företrädesvis inom skattesystemet." Det kan egentligen bara åstadkommas om man inriktar politiken på tydligt lägre nivåer när det gäller inte minst inkomstskatterna. ESO-rapporten efterlyser ett systemskifte i svensk skatte- och bidragspolitik.

För min del fortsätter måndagsresorna med ett besök i Jönköping denna måndag. Det är lite ovanligt i och med att det
är Alf Svensson som i egenskap av ordförande i Allmänna Försvarsföreningen i länet bett mig komma för att diskutera mina olika erfarenheter från arbetet i Bosnien med utgångspunkt från min bok.

På tisdag är det dags att tala om Sveriges ekonomiska strukturproblem på det traditionella julmötet med Stockholms Handelskammare, som bl a kommunförbundets direktör Gunnar Wetterberg påpekade i en större artikel i SvD i lördags har diskussionen om Sveriges ekonomiska strukturproblem i stort sett alldeles upphört. Det måste rättas till under kommande år om vi inte skall försumma ytterligare möjligheter.



Stockholm den 8 december 1997







Carl Bildt



PS.

Jag är, som bekant, en stark anhängare av den Europeiska Unionen för att vi gemensamt skall kunna ta ansvar för allt det där nationalstaten blivit för liten. Men det är viktigt att vi har klara principer för vem som skall besluta om vad. När EU:s ministerråd nu fattat beslut om att förbjuda tobaksreklam har man i detta avseende definitivt gått för långt. Alldeles oavsett vad vi tycker om tobaksreklam eller inte är detta inte en fråga som ligger inom EU:s kompetens. Här tycker jag det är viktigt att den svenska regeringen har en klar linje. EU skall vara starkt i de områden man har kompetens och mandat för, men inte lägga sig i de som ligger tydligt utanför.









Monday 
24/1/2005 
New Look!


Welcome to the updated version of www.bildt.net.

In this column, you will find news about both the European Union and the UN that is continously updated.

I have also included more material in the different sections. There is, for example, more on the the non-socialist government 1991-1994.

Comments are always welcome!


[email protected]