Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v51/1997
15/12/1997

Mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Luxemburg under fredagen och lördagen blev betydelsefullt i och med att de delade meningar som fanns på ett antal punkter kunde överbryggas och utvecklingen vidare mot såväl den gemensamma valutan som utvidgningen med nya medlemmar därmed bekräftades.

Detta innebar dock inte att allt löstes. Långt därifrån. Det ambitiösa reformdokument - Agenda 2000 - som kommissionen presenterade i somras, och som bland annat innehöll dess uppfattning om utvidgningsstrategin, har man egentligen bara börjat arbetet med. Reformfrågorna kommer att stå på EU:s agenda under åtskilliga ordförandeskap framöver.

För den svenska regeringens vidkommande är det mycket svårt att se annat än att mötet i Luxemburg blev ett dubbelt misslyckande. Med yvig retorik och hög profil hade man satsat dels på att Sverige skulle vara med i det s k EuroX-råd som skall diskutera den nya gemensamma valutan och dels på att det skulle bli en gemensam förhandlingsstart för samtliga de elva länder som sökt medlemskap i EU. Man uppnådde intet av detta.

Lösningen i Luxemburg i utvidgningsfrågan kom i huvudsak att följa den modell som kommissionen föreslog redan i somras, dvs att förhandlingar inleds under våren 1998 med Estland, Polen, Tjeckiska Republiken, Ungern, Slovenien och Cypern, och att det därefter löpande prövas vilka av de
övriga som vid olika tidpunkter kommit så långt i sina förberedelser att de kan anslutas till den formella förhandlingsprocessen.

Det som lagts till kommissionens förslag är framför allt det ursprungligen franska, men av britterna vidareutvecklade, förslaget om en s k europeisk konferens med alla ansökarländerna för att bilda en ram för dem alla och för att tydligt markera att processen icke har några som är ”inne” och andra som är ”ute”, utan i stället handlar om det som med den terminologi som kommit att utvecklas kallas ”in's” och ”pre-in's”.

Den svenska regeringens ursprungslinje med gemensam förhandlingsstart för alla finns det inga spår alls av i slutsatserna från Luxemburg, och inte heller det relativt sent framlagda och ursprungligen danska förslag som också den svenska regeringen anslöt sig till har lämnat mycket av spår. Det förslaget, som dock innebar en viss verklighetsanpassning, innebar ju att alla skulle starta med ett år av gemensamma genomgångar, men att det skulle finnas en garanti för att de sex skulle få starta förhandlingar efter denna tidsperiod tillsammans med de andra som då möjligen kunde anses vara kvalificerade. Den risk med detta förslag som jag så såg var ju att det skulle innebära att förhandlingsstarten för bl a Estland och Polen skulle försenas.

Nu blev det inte så heller. Slutuppgörelsen följer i stället det förslag som presenterades ca en vecka före Luxemburg-mötet av det avgående luxemburgska och det tillträdande brittiska ordförandeskapet gemensamt. Förhandlingsstart sker med de sex som planerat under våren 1998, och med början i slutet av 1998 kommer därefter kommissionen att rapportera om utvecklingen i de övriga fem och när dessa, enligt kommissionens bedömning, har möjlighet att också starta formella förhandlingar.

Att beskriva detta som gemensam förhandlingsstart, vilket media antyder att statsminister Göran Persson försökt under lördagskvällen i Luxemburg, får nog beskrivas som utomordentligt djärvt. Vad var det i så fall man förde sådant liv både in- och utrikespolitiskt om?

Den lösning det nu blev är emellertid bra för Europa och bra också för de baltiska staterna. Däremot har det som skett sannolikt lett till en viss förlust i inflytandemöjligheter för den svenska regeringen framöver.

Att man inte klarat av det hela på den europeiska spelplanen är tydligt, men det som nu sker är ju dessutom att detta tydligt noteras i Tallinn, Riga och Vilnius. Det skulle inte förvåna mig om man där på sina håll kommer att känna sig missledd av vad den svenska regeringen sagt dem. Hur som helst har det för dem visats att den svenska regeringens inflytande
över de viktiga europeiska frågorna är relativt marginellt. Och detta är inte bra för våra långsiktiga intressen och möjligheter.

När det gäller det s k EuroX-rådet - som efter maj kommer att heta Euro11-rådet - misslyckades man, vilket var både logiskt och väntat, med att få ett fullt svenskt deltagande. Och jag vet att det på sina håll uppfattades som lite magstarkt att den svenska regeringen så hårt drev kravet att få vara med i styrelsen för någonting som de i den inrikes debatten annars mest ägnar sig åt att markera avstånd ifrån.

Nu sanktionernas bildandet av det informella Euro-rådet för att diskutera de frågor som har med den gemensamma valutan att göra. Vilka dessa kommer att vara återstår att se när det hela börjar att fungera. Länder utanför kommer att få vara med när det är olika gemensamma frågor som diskuteras, men inte annars.

I kön över länder med anspråk och möjlighet på att kunna få vara med här kommer Sverige med all säkerhet att hamna tydligt sist. Storbritannien har en klar inriktning på att gå med i den gemensamma valutan, Grekland uttalar sig än mer bestämt på den punkten, Danmark har förklarat att man tänker deltaga fullt ut i det nya växelkurssamarbetet ERM2 och kvar finns bara Sverige som vare sig har en uttalad politik om vad vi vill eller inte vill eller en avsikt att gå med i ERM2.

Att den svenska regeringen misslyckas i två frågor av två på det sätt som nu skedde tror jag knappast kan förklaras utan att hänvisa till den allmänna marginalisering av Sveriges inflytande i det europeiska samarbetet som all tvekan lett till.

Och detta kan också få mer konkret betydelse än så. Den brittiska regeringen har drabbats av en viss diskussion under den senaste veckan efter det att den japanska biljätten Toyota beslutat att lägga sina nya europeiska bilfabrik - en investering på ca 4 miljarder kronor och ca 8.000 arbetsplatser - i norra Frankrike i stället för att utöka existerande anläggningar i Storbritannien. Tidigare i år sade Toyotas ledning att ett brittiska beslut att inte gå med i den gemensamma valutan skulle komma att leda till att man lade investeringar i andra länder. Och möjligen har det brittiska euro-uppskovet nu fått konkreta konsekvenser.

Finlands regering har, det har konstaterats förr, lyckats avsevärt bättre
än Sveriges i sin Europapolitik, och det finns anledning att notera att Finland fullt ut sitter med i Euro11-rådet, att utvidgningsbeslutet låg i linje med vad man arbetat för och att slutkommunikén också innehåller en uttrycklig hänvisning till det finska initiativet för att ge det europeiska samarbetet en s k nordlig dimension. På denna punkt ombeds kommissionen att komma med en speciell rapport som skall diskuteras vid ett av de europeiska toppmötena under det kommande året. Helsingfors känner sig säkert väl tillfreds med ett framgångsrikt toppmöte.

Till den europeiska agendan framöver kommer det att finnas anledning att
återkomma. Diskussionerna i Luxemburg visade en del av de svårigheter som kommer, inte minst i de finansiella frågorna. Det visade sig t ex inte möjligt att skriva in det utgiftstak på 1,27% av den samlade BNP som kommissionen föreslagit eftersom detta stötte på hårt motstånd från inte minst Spanien och Portugal. Och de viktiga frågorna om fortsatt reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken hann man i dessa sammanhang knappt med.

Nu inleds det brittiska ordförandeskapet för att därefter följas av det
österrikiska. Och problemen är tydliga. Att Turkiet tackat nej till inbjudan till den s k europeiska konferensen innebär en avsevärd komplikation för hela utvidgningsprocessen genom de kopplingar som finns till Cypern och till inledningen av de formella förhandlingarna med den sex-grupp som nu pekats ut.

I svensk debatt har debatten om Europa och Turkiet inte uppmärksammats speciellt mycket, och regeringens inställning har också varit tämligen sträv, men här handlar det om en fråga av mycket stor och långsiktig betydelse. Den har alla förutsättningar att stå i centrum för mycket av den europeiska debatten under i alla fall den första delen av det kommande halvåret.

På den internationella scenen går det inte att undvika att notera att den finansiella oron i Ost- och Sydostasien förefaller att fortsätta. Nu är det Sydkorea som är i fokus efter ett stort hjälpprogram på 21 miljarder dollar från IMF men ändå med en valuta som förlorat ca halva sitt värde. Också i Indonesien är osäkerheten stor.

Oron har nu pågått i cirka ett halvår, och ju längre den pågår, desto mer sannolikt blir det att den kommer att ha en mer kännbar påverkan på den internationella ekonomin i övrigt. Sydkorea var tidigare världens nionde industriland, även om fallet i valutan nu inneburit att man förlorat
åtskilligt i position, och nu också medlem i industriländernas samarbetsorganisation OECD.

Det är svårt att se att det som hänt och händer inte skall påverka den betydelsefulla och alls inte speciellt starka japanska ekonomin, och det är alldeles ofrånkomligt att vad som händer med den också påverkar såväl den nordamerikanska som den europeiska ekonomin. Under veckan som kommer skall den japanska regeringen presentera ett finansiellt stödpaket för banksystemet. Jag tror att det finns större anledning i dag än för några månader sedan att också ha blicken fästad vid utvecklingen där borta när vi gör våra egna bedömningar av den ekonomiska utvecklingen.

Hitintills finns det inte anledning att tala om mer än begränsade effekter på den svenska ekonomin. Men i den nya prognos som OECD kommer att offentliggöra på onsdag talar man om en risk för att revidera ner tillväxtprognosen för Europa i dess helhet 1998 med strax under en procentenhet, vilket skulle innebära att ca en tredjedel av den prognostiserade tillväxten försvinner i följderna av den asiatiska krisen.

Man förefaller nu att räkna med en EU-tillväxt på ca 2,8 % 1998 och en svensk tillväxt - som vanligt! - lägre än genomsnittet med ca 2,5 %. Detta
är en siffra en bra bit lägre än de 3,1 % som regeringen hade i finansplanen för bara några månader sedan.

Under veckan som gick presenterade Riksrevisionsverket sin fjärde budgetprognos för statsbudgeten 1997 och sin prognos för 1998. Det har sin betydelse inte minst mot bakgrund av de beräkningar av vad som egentligen hänt med statsfinanserna som jag publicerade i början av den föregående veckan, och som refererades i förra veckans veckobrev.

Det intressanta är inte att RRV:s prognos nu visar lite större underskott för såväl 1997 som 1998 än tidigare - beloppen är små, och det handlar mycket om teknik - utan det enkla faktum att statsbudgeten beräknas komma att visa ett s k underliggande underskott på 53 miljarder kr 1997 och 39 miljarder kr 1998 samtidigt som detta enligt det ekonomiska underlag som finns för dessa prognoser beräknas vara bra år för svensk ekonomi i dess helhet.

Det föreligger en diskussion om hur konjunkturkänsliga de svenska statsfinanserna fortfarande är. Jag tillhör dem som tror att det är utomordentligt klokt att utgå från att de fortfarande är relativt konjunkturkänsliga, och samma uppfattning har ju långt mer kvalificerade bedömare som OECD, IMF m fl. Detta innebär att saldot svänger upp och ner när konjunkturen går upp eller ned.

Med detta sätt att se går det knappast att tala om sanerade statsfinanser om statsbudgeten uppvisar betydande underskott i en situation där ekonomin i övrigt går bra. Det finns, när man ser på RRV:s prognoser och lägger dem vid sidan av den allmänna bedömningen av utvecklingen i svensk ekonomi, tyvärr inte så mycket som talar för att det arbetet är avslutat. Och det är en slutsats som inte kan undgå att få konsekvenser för politiken, och det oavsett vilket parti eller vilken regering vi talar om.

Att bedöma statsfinansernas utveckling är en utomordentligt outvecklad konstform. Men jag kan försäkra att jag kommer att återkomma till ämnet i takt med att nya prognoser och bedömningar kommer fram i akt och mening att se till att den politiska debatten under valåret inte bedrager sig själv. Det har skett förr - och tendenserna nu är inte mindre tydliga.

Inte minst har detta framgått när man sett hur regeringen nu backar för det ena LO-kravet efter det andra i syfte att få harmoni inför valrörelsen. I veckan som gick förklarade först arbetsmarknadsminister Margareta Winberg att överenskommelsen med Centern om ett bortre parentestecken i a-kassan inte längre gällde, varefter Centerns Per-Ola Eriksson lät meddela att regeringen sagt att den visst gällde. Förvirringen var betydande, men det som förenade var att alla bara ville säga vad de trodde var populärt i respektive partier just då. Sakfrågan, som är stor och viktig, kom helt bort.

Och tyvärr är detta ett mönster. Hela debatten om behovet av strukturella och långsiktiga reformer förefaller att ha tynat bort. Kortsiktigheten och den s k valfebern förefaller nu att ta över.

I veckan som kommer går riksdagsarbetet för denna höst mot sitt slut. Det har dominerats av budgetbehandlingen - under den nya ordningen tämligen odramatisk - men i övrigt knappast av några stora frågor. Regeringens beslut om att inte ha någon åsikt om deltagande i euron var nog tyvärr den största frågan under denna höstriksdag året före valåret.

Men stora frågor tränger sig nu på.

Skall pensionsöverenskommelsen äntligen kunna fullföljas eller inte? Sanningens minut börjar nu att närma sig.

Finns det någon försvarspolitik värd namnet i Sverige? Frågan kommer åter upp i riksdagen på torsdag.

Hur skall beslutet om förtidsavveckling av kärnkraften kunna förenas också med vad som i veckan som gick blev överenskommet i Kyoto om att minska utsläppen av s k växthusgaser från förbränningen av fossila bränslen? Också på torsdag blir det energipolitisk debatt i riksdagen i samband med att den rödgröna majoritetskoalitionen skall tvinga igenom sin förnufts-, tillväxts- och rättsfientliga snabbavvecklingslag.

Planeringsproblemen i försvarsekonomin har under veckan som gått diskuterats i termer av vilka som bör avgå eller inte. Men ytterst ligger ansvaret för hur viktiga delar av den offentliga verksamheten sköts på regeringen, och när denna regering nu förklarat att den har fullt förtroende för ÖB innebär detta också att den tar på sig det politiska ansvaret.

Tydligt är att Socialdemokraterna och centern inte kunnat ge oss ett försvarsbeslut som varit balanserat vare sig vad gäller uppgifter eller vad gäller resurser. Ett i hast krympt försvar har inte fått pengar ens att klara av det som regering och riksdag säger att de skall klara av. Och till detta skall sedan läggas påtagliga svårigheter att anpassa driftskostnaderna inte minst inom armén i samband med den starka mekanisering som nu pågår.

Detta kommer inte att gå att lösa utan antingen mer pengar eller en ytterligare krympning och reformering av försvaret. Och det senare är inte möjligt utan en större ärlighet i den samlade säkerhetspolitiken. Nu lever retorik och i någon utsträckning doktrin fortfarande kvar i en annan värld, allt medan resurserna krymper och strukturkrisen därmed riskerar att bli allt tydligare.

Och alldeles självklart har detta ett samband med den vidare frågeställning om Sveriges roll i Europa som inledde detta veckobrev. Är vi fortfarande någon typ av neutral stat som inte vill beblanda oss för mycket och svarar för det mesta självt, eller är vi en nation som bytt spår från isolering med ett drag av självgodhet till inriktad på samarbete och samverkan på snart sagt alla områden? Intill dess att vi som nation förmått att ge ett sammanhängande svar på den frågan fruktar jag att såväl Europa- som säkerhets- och försvarspolitik kommer att snubbla omkring i ett ingenmansland där den inte inger respekt och inte leder till framgång.

Stockholm den 15 december 1997




Carl Bildt

PS. Jag noterar att partisekreterare Ingela Thalén - hon som ville ha nationell bojkott av Ericssons mobiltelefoner - ännu inte förmått sig till att erkänna att hon hade fel i sin offentliga anklagelse av mig för lögn. Jag kommer att fortsätta att återkomma till den frågan intill den dag då hon kanske vill återupprätta lite av sin förlorade heder.









Monday 
24/1/2005 
New Look!


Welcome to the updated version of www.bildt.net.

In this column, you will find news about both the European Union and the UN that is continously updated.

I have also included more material in the different sections. There is, for example, more on the the non-socialist government 1991-1994.

Comments are always welcome!


[email protected]