Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v52/1997
22/12/1997

I torsdags var det så slut med riksdagens arbete för detta år, och samtidigt en dag som dominerades både av försvarsministerns svårigheter med försvarsekonomin och av det rena övergrepp som beslutet om förtidsavveckling av kärnkraften i Barsebäck innebär.

I bägge fallen handlar det om frågor som vi kommer att få höra mer om under månaderna som kommer. Att det tidigare försvarsbeslutet nu de facto brutit samman gör det nödvändigt att pröva många frågor på nytt, och även om det måhända kan finnas skäl till detta, ger det ändå ett lite lustigt intryck när försvarsministern i olika media uttalar sin glädje över att det beslut som hans regering tillsammans med centerpartiet bär ansvaret för nu har brutit samman.

Energipolitiken kommer att bli en av de betydande frågorna under de närmaste månaderna. Beslutet om förtidsavvecklingen av Barsebäck har fattats utan någon som helst godtagbar redovisning av konsekvenserna för energiförsörjning, miljöbelastningar eller offentliga finanser.

Något vet vi dock.

Vi vet att man måste elda tre ton danskt stenkol i minuten för att ersätta bara den ena av de två reaktorerna i Barsebäck.

Vi vet att den villaägare som byter från elvärme till oljepanna i Sverige numera får statsbidrag för att göra det, och detta trots allt som sagts i Kyoto om vikten av att begränsa ökningen av användningen av fossila bränslen.

Vi vet att hushållens elskatter har ökat med ca 50% under den tid som Göran Persson varit statsminister.

Vi vet att elförbrukningen nu stiger på ett sätt som gör att energikommissionens beräkningar av det framtida elbehovet framstår som föråldrade. I slutet av november detta år importerade Sverige el motsvarande produktionen från två kärnkraftsreaktorer.

Till alla dessa ekonomiska och miljömässiga problem skall så läggas de rent rättsliga. Staten har inte velat avveckla sina egna reaktorer, utan valt sådana som är i enskild ägo. Hur man kommer att driva igenom sin vilja
återstår att se. I ett brev till näringsminister Anders Sundström dagen för beslutet skriver Sydkrafts VD på uppdrag av dess styrelse att företaget kommer att ”vidta de juridiska åtgärder som erfordras för att värna våra intressen.”

Under höstriksdagens sista vecka fanns det anledning att med viss uppmärksamhet följa hur regeringen avsåg att hantera en av de allra viktigaste frågor som nu står på den gemensamma politiska agendan, nämligen det framtida pensionssystemet. Här slöts som bekant en uppgörelse mellan de dåvarande fyra regeringspartierna och socialdemokraterna våren 1994, och det som skett sedan dess är att det i den s k genomförandegruppen förts samtal om hur denna överenskommelse skall förverkligas.

Dessa samtal har varit omständliga och besvärliga mot bakgrund av vad som förefaller att vara djupgående slitningar inom socialdemokratin. Det finns alldeles säkert de som vill stå fast vid den uppgörelse de träffat, väl medvetna om hur betydelsefull för framtiden den är, medan det är tydligt att främst LO men också mer ideologiska krafter inom partiet bedrivit en hård kamp för att överenskommelsen de facto skall rivas upp. Man talar om att frångå delar av denna som man vet är av avgörande betydelse för andra avtalsparter, och man säger öppet att det inte betyder så mycket om fempartiöverenskommelsen ligger kvar eller ej.

Vid partikongressen i Sundsvall i september var det tydligt att partiledningen hade svårigheter med att hålla dessa stämningar stången. Men omedelbart efter partikongressen gavs försäkringar om att man fortfarande ville stå fast vid överenskommelsen och att vi från de övriga partiernas sida inte skulle fästa så stort avseende vid allt som hade sagts i Sundsvall i denna fråga.

Och förvisso har socialdemokraterna samma rätt som vi och andra partier att föra fram förslag till förändringar av överenskommelsen. Orimligt vore det annars. Men det sägs klart och tydligt, att om inte enighet nås om sådana
ändringar så skall det som vi ursprungligen kom överens om gälla.

”Partiernas företrädare har förklarat sig överens om att inte ensidigt genomdriva förändringar i pensionsreformens grundläggande beståndsdelar.”

Tiden börjar nu snabbt att rinna ut. Regeringen måste redan tidigt gå med ett förslag till lagrådet om det skall vara möjligt att senare lägga en proposition och därefter få ett riksdagsbeslut före utgången av denna mandatperiod. Redan är arbetet med att genomföra det nya pensionssystemet allvarligt försenat, främst p g a inre spänningar inom socialdemokratin, och det skulle självfallet vara ett smärtsamt nederlag i sak om socialdemokraterna inte under en fyraårig mandatperiod lyckades fatta de slutliga besluten om den överenskommelse som slöts för tre och ett halvt år sedan.

Mot slutet av förra veckan kom signaler från socialdemokraterna som de facto innebar att de ville bryta upp från överenskommelsen. De tankar man presenterade var av den arten att man måste ha vetat att de inte skulle komma att accepteras av vare sig oss moderater eller av folkpartiet eller kristdemokraterna. Och därmed handlade det de facto om ett uppbrott.

Sedan dess har arbetet med pensionsöverenskommelsen av allt att döma gått i helgträda. Statsministern förefaller inte inkopplad på frågan, det ansvariga statsrådet Klingvall förefaller att vara upptagen av annat och statssekreteraren lär ha råkat ut för en mindre bilolycka. Men kontentan av detta är att intet händer, klockan tickar, och vi går mot vad som nu förefaller att bli en stor kris i den viktiga pensionsfrågan.

Det finns tre möjliga utgångar.

En är att allt bara skjuts på framtiden, ingenting uträttas under hela denna mandatperiod, och den grundläggande osäkerheten om framtidens pensionssystem består. Det vore ett betydande nederlag som skulle riskera att hårt drabba den socialdemokrati som ju annars säger sig fästa vikt vid trygghetssystemens framtid.

En annan är att socialdemokraterna de facto bryter överenskommelsen och går till riksdagen med ett helt nytt förslag. Pensionsfrågan och hela frågan om det går att lita på politiska partier och överenskommelser kommer då med betydande sannolikhet att bli en stor fråga i valet. Många människor kommer att känna oro.

Och en tredje är att det sker en snabb återanslutning av socialdemokraterna till överenskommelsen och att den, med de justeringar eller kompletteringar som det kan uppnås enighet om, läggs fram först som lagrådsremiss och därefter som proposition till vårriksdagen.

Det säger sig självt att det är det tredje av dessa alternativ som alla borde sträva efter. Det ligger entydigt i det nationella intresset att stå fast vid nationella överenskommelser. Och få frågor är av så långsiktig och för många människor djupgående karaktär som frågan om hur framtidens pensionssystem kommer att utformas.

Hur regeringen avser att hantera frågan nu, när de avgörande dagarna i samband med att riksdagen fortfarande var samlad har gått förlorade, är för mig något av ett mysterium. Den moderata riksdagsgruppens nästa sammanträde
är tisdagen den 20 januari kl 16.30, och så vitt jag förstår finns inte heller några tidigare sammanträden med den socialdemokratiska riksdagsgruppen inplanerade.

Veckan som gick innebar också att en del nya ekonomiska bedömningar av intresse presenterades. I stora drag gick de i linje med den ökade oro för konsekvenserna av den ekonomiska oron i Ost- och Sydoastasien som jag skrev om i mitt förra veckobrev.

Industriförbundet publicerade en rapport om den nordiska utvecklingen i sin helhet som gav en tydlig bild av Sverige som landet som utvecklas svagare
än de övriga länderna. Man konstaterar att 1997 blev tillväxten starkare i Norden än vad man trodde i början av året. Den ekonomiska aktiviteten ökade snabbare än väntat i både Danmark och Finland under våren och sommaren, och det förefaller nu som om tillväxten 1997 kommer att vara ca 3,5 respektive 5 procent, i bägge fallen en bit över de prognoser som gjordes. Finland är det land som utvecklas starkast med Norge strax efter med en tillväxt kring 4 procent. Det är bara Sverige som har en tillväxt tydligt under genomsnittet i EU.

För 1998 framträder denna bild i prognosen ännu tydligare. Industriförbundet kommer nu med en mycket låg prognos med en tillväxt på 1,9 procent, vilket då skall jämföras med 4,6 procent i Norge, 2,5 procent i Danmark och 4,0 procent i Finland.

Jag har tidigare talat om hur Sverige halkar efter det övriga Europa. Nu blir det tydligare och tydligare hur vi också halkar efter det övriga Norden. Medan det nordiska området sedan 1994 varje år haft en tillväxt som legat tydligt över genomsnittet för EU-området, har Sverige under flertalet av dessa år, och tydligare under senare år, legat under EU-genomsnittet och därmed halkat efter inte bara Europa i största allmänhet utan också vår egen del av Europa.

Och det torde vara utomordentligt svårt att förklara detta utan att se på den ekonomiska politik som bedrivits. Det går att peka på speciella faktorer för samtliga de andra nordiska länderna, men när vi år efter år halkar efter dem alla går det knappast att undgå slutsatsen att den speciella faktorn ligger hos oss och då i den brist på förnyelse- och tillväxtvänlig politik som varit så tydlig.

Detta har sin betydelse också för den diskussion om tillståndet för statsfinanserna som jag försökt att fästa uppmärksamheten vid under de senaste veckorna.

Min tes är, att varje påstående om att arbetet med att sanera statsfinanserna är avslutat är falskt. Och jag noterar att man i ett nyhetsbrev från FöreningsSparbanken nu kommer fram till ett likartat resultat och konstaterar att det en bit fram i tiden kommer en konjunkturförsvagning, och att “då kommer vi att uppleva en markant budgetförsvagning.”

Runt om i Europa fortsätter svallvågorna efter EU-toppmötet i Luxembourg. Om jag bortser från den svenska regeringens något krampaktiga försök att framställa beslutet att i vår inleda medlemskapsförhandlingar med sex av de elva ansökarländerna som en gemensam förhandlingsstart, finns det i det nordiska perspektivet anledning att uppmärksamma att Luxembourg-mötet av allt att döma lett till att relationerna mellan inte minst de finska och svenska regeringscheferna ytterligare försämrats.

Det man uppfattat som anmärkningsvärt är att statsminister Persson offentligt hårt kritiserat den finska regeringens linje i utvidgningsfrågan.

Denna finsk-svenska dispyt på regeringschefsnivå är skadlig och onödig. Att länderna hamnat på olika linjer i viktiga europeiska framtidsfrågor är dessvärre ett faktum - där jag i allmänhet ser den finska regeringen som starkare i sin Europa-politik än den svenska - men detta får inte innebära att klimatet försämras på ett sätt som äventyrar andra viktiga samarbetssträvanden. Inte minst på det säkerhets- och försvarspolitiska området har det de senaste åren öppnats upp möjligheter som i förtroendefull anda nu måste föras vidare.

Under dessa dagar avlägger regeringschefer i mängder besök i Bosnien såväl för att besöka sina soldater där som för att värdera fredsarbetets fortsättning inte minst i ljuset av diskussionen om en fortsatt truppnärvaro efter det tidigare utannonserade slutdatumet i juni nästa år. Under måndagen är president Clinton där och under tisdagen kommer förbundskansler Kohl.

Av störst betydelse är president Clintons besök eftersom det sker efter det att han för andra gången meddelat att tidigare satta tidsgränser för den militära närvaron inte längre gäller. Och det är viktigt. För dem som till
äventyrs läst min bok “Uppdrag Fred” är det bekant att de signaler som kom från omvärlden och inte minst Washington i början av detta år var radikalt annorlunda, med betydande politiska svårigheter för fredsarbetet som resultat.

De europeiska regeringarna har länge försökt att påverka Washington till att inta en förändrad ståndpunkt i denna fråga, och har nu lyckats. I den amerikanska debatten talas nu om att det måste till ökade europeiska satsningar, men då bortser man från att den alldeles dominerande delen av de såväl militära som ekonomiska satsningarna i fredsprocessen i Bosnien kommer från de olika EU-länderna.

Att USA upprätthåller en hög politisk profil är viktigt, men säger inte hela sanningen. Det som det skulle finnas anledning att ifrågasätta är inte nivån på de europeiska insatserna där utan snarare om det för evigt är rätt att USA skall kunna göra anspråk på att ha ledningen för de militära insatserna. Som det nu ser ut är detta dock viktigt för att bibehålla den politiskt viktiga del av den militära närvaron som de amerikanska stridskrafterna utgör.

I Sarajevo-området är dock de amerikanska insatserna begränsade till deras medverkan i de olika staberna. Här är det den gemensamma fransk-tyska brigaden liksom den italienska brigaden som har ansvaret. Och när Kohl besöker den förra har det stor symbolisk betydelse inte minst mot bakgrund av hur den fransk-tyska brigaden sattes upp som ett konkret uttryck för strävandena att komma bort från de krig mellan dessa två nationer och arméer som dominerade så mycket av den första hälften av detta århundrade.

Med detta hoppas jag att julfriden sänker sig ner också över den politiska debatten. Själv tänker jag stanna i Stockholm och göra så lite som möjligt. Men alldeles självklart kommer en del av tankarna att ägnas det kommande
året och allt det som detta kommer att innebära. Till det kommer jag dock att återkomma.

Och med detta önskar jag alla läsare av dessa veckobrev

God Jul!



Carl Bildt


PS. Det förblir ynkligt att den socialdemokratiska partisekreteraren Thalén
ännu inte förmått sig till att återta sina uppenbart oriktiga anklagelser mot mig för lögn. Tyvärr säger detta en hel del om den nivå på vilken socialdemokraterna uppenbarligen avser att föra valrörelse.









Monday 
24/1/2005 
New Look!


Welcome to the updated version of www.bildt.net.

In this column, you will find news about both the European Union and the UN that is continously updated.

I have also included more material in the different sections. There is, for example, more on the the non-socialist government 1991-1994.

Comments are always welcome!


[email protected]