Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v19/1995
9/5/1995

Med partiöverläggningen i fredags ville regeringen markera att den inte är beredd till ytterligare besparingar i de offentliga utgifterna, att den inte ser något behov av att lägga om politiken i tillväxtfrämjande riktning och att något intresse för att åstadkomma åtminstone ett anständigt samtalsklimat när det gäller säkerhetspolitiken knappast finns.

Därmed går man på nytt på kollisionskurs med de allra flesta i övrigt som haft anledning att ägna sig åt dessa frågor. Det är få bedömare som inte ser ett behov för ytterligare besparingar i den storleksordning på ca 20 miljarder kr som vi moderater talat om under hela detta år, vilket under den senaste tiden framgått av uttalanden såväl av olika bankekonomer som av t ex Kjell-Olof Feldt.

Vi har under den senaste veckan sett räntorna komma ner en del som en följd av inte minst utvecklingen i Europa i övrigt, men utan betydande ytterligare åtgärder förefaller sannolikheten för att kronan skulle kunna häva sig upp från sin C-nivå eller för att vi skulle kunna få signifikant lägre räntor att vara begränsade. Och därmed kvarstår de risker för en kombinerad inflation och stagnation i den svenska ekonomin som jag tidigare talat om och som inte blivit mindre av att det nu finns en del tecken som tyder på att uppgången i ekonomin håller på att mattas av.

De senaste siffrorna från arbetsmarknaden är t ex störande i och med att de visar att antalet nya jobb vara färre i april i år än vad de var i april för ett år sedan. Man kan hoppas att det rör sig om tillfälligheter, men i ett osäkert läge som det vi nu har finns det anledning att uppmärksamma tecken som detta.

När jag i slutet av förra veckan besökte ledningen för internationella valutafonden IMF i Washington var de självklart intresserade av vad som händer i den svenska ekonomin, och i den offentliga halvårsrapport World Economic Outlook som de nyligen publicerat skrivs mycket tydligt om den oro man känner för Sverige och att det kommer att krävas åtgärder utöver dem som regeringen hitintills har varit beredd till.

I World Economic Outlook skriver man, att ”in Canada, Greece, Italy and Sweden the high levels of public debt make fiscal adjustment programs very susceptible to derailment by adverse shocks, including higher-than-anticipated interest rates... In all of these countries, and most urgently in Italy and Sweden, there is a need for more ambitious fiscal adjustment plans and efforts.”

Säkert kommer Göran Persson sin vana till trogen att hävda att deras synpunkter mest beror på att de lyssnat för mycket till mig, men faktum är att de satt sina synpunkter offentligt på pränt väl innan de hade möjligheten att ställa frågor till mig i sammanhanget.

Att det går att göra det som måste göras kommer att visas i morgon onsdag när vi moderater presenterar vårt alternativ till regeringens ekonomiska politik. Vi kommer här att bygga vidare på det alternativ ”Vägen Vidare” som vi presenterade i januari i år och presentera ett än mer omfattande program för besparingar än i januari i förening med de skattesänkningar som är nödvändiga för att få fart på tillväxt och jobb.

Inte minst det senare är viktigt. Viktig som underskotts- och skuldsituationen är, finns det minst lika stor anledning att vara oroad över att vi fortsätter att släpa efter andra europeiska länder när det gäller tillväxt och förmågan till nya jobb. Detta måste ändras!

De säkerhetspolitiska samtalen i fredags blev - efter det referat jag fått - tämligen andefattiga. Utan att försvarsministern ens fick vara med deklarerade statsministern att några studier av långsiktiga säkerhetspolitiska alternativ för Sverige över huvud taget inte fick göras, och att han inte ens ville att utrikesnämnden skulle kunna sammankallas för diskussioner om ämnen som dessa.

Strutsen förblir den främsta symbolen för socialdemokraternas attityd i säkerhetspolitiken - utan att detta har annan effekt på verkligheten än att man vägrar att se den som den faktiskt är. Bra för Sverige är det sannerligen inte, och jag kan inte undgå att hysa en betydande medkänsla för dem i t ex vår utrikesrepresentation som har att företräda och förklara denna i Europa alldeles unika strutsattityd till verkligheten.

Illa är att detta nu medför att varje möjlighet till samråd om försvars- och säkerhetspolitiken nu förefaller att försvinna. Det är, vad jag kan påminna mig, alldeles unikt att Sverige nu har en regering som inte ens har ambitionen att söka samförstånd. Och detta sker samtidigt som tidningsuppgifter talar om försvarsnedskärningar som skulle medföra att en fjärdedel av armén skulle läggas ned. Att inbilla någon seriöst tänkande person i omvärlden att detta inte får några säkerhetspolitiska konsekvenser torde knappast vara görligt.

Från Chicago - där jag för ögonblicket befinner mig - har jag haft anledning att gratulera Jacques Chirac till segern i det franska presidentvalet. Efter 14 års av en socialistisk president, och efter det att valen till nationalförsamlingen lett till en icke-socialistisk majoritet på ca 80%, var det självfallet hög tid för ett skifte på presidentposten. Och Chirac känner vi väl från många år av samarbete inom såväl European Democrat Union som International Democrat Union.

Som president har Chirac sagt att han kommer att sätta bekämpandet av arbetslösheten högst på sin politiska agenda, och även om den uppgiften är svår är det förvisso sant att hans politik har klart större möjligheter att klara den än den gammaldags socialistiska politik som fört Frankrike in i långtidsarbetslösheten.

Men Europapolitiken kommer att stå i centrum under de kommande åren. Chiracs mandatperiod sträcker sig fram till år 2002, och under denna period kommer bl a att avgöras om Frankrike och Tyskland kommer att vara redo att ta det stora steget till en gemensam valuta enligt de planer som lades fast i Maastricht 1991. Jag tror att så kommer att bli fallet, men tror samtidigt att uppgiften kommer att bli svårare än vad de flesta föreställer sig.

Ekonomisk modernisering är inte bara nödvändig, utan dessutom möjlig. Här i Chicago befinner jag mig i kärnan av den MidWest som för bara ett tiotal år sedan sågs som ett ”rostbälte” med ständigt stigande arbetslöshet och hopplöst föråldrade industrier. Men utvecklingen sedan dess har vänt, och i dag har denna region, som representerar ca en fjärdedel av den amerikanska ekonomin, en tillväxt över och en arbetslöshet under genomsnittet för USA. Många nya jobb har tillkommit i servicesektorn, men också i högteknologisk tillverkningsindustri som nu befinner sig på stark tillväxt.

Ett besök på Chicago Mercantile Exchange rekommenderas för var och en som råkar ha vägarna förbi. Med rötter i den gamla smör- och äggmarknaden har CME under de senaste decennierna blivit världens mest sofistikerade och största marknad för olika typer av finansiella tjänster, inte minst s k futures. Här kan vissa dagar göras affärer på upp mot en biljon dollar - d v s tusen miljarder dollar - som underlättar den globala ekonomins förmåga att effektivt fördelar resurser och placera sparande.

Och i motsats till den bild av marknaden som all ondskas ursprung som simplistiska socialister försöker att predika hemma ser man på en stor marknad som denna just hur den möjliggör smidig handel mellan och inom länder på ett sätt som inte var möjligt förr. Väl fungerande marknader av denna typ är en nödvändighet för att vårt sparande skall kunna placeras säkert, för att vi skall kunna reducera risker med olika typer av ekonomiska åtaganden i framtiden, för att resurser skall finnas tillgängliga för de ändamål som har förutsättningar att ge de bästa resultaten för den ekonomiska utvecklingen och för att vi snabbt skall kunna få signaler om sådant som håller på att gå fel i den ekonomiska utvecklingen.

Jag har skrivit det förr och tänker upprepa det igen - marknaden är en vän, och den som börjar att se den som en fiende kommer snabbt att tvingas att duka under för verkligheten.

Sedan jag skrev förra veckan har den amerikanska inrikespolitiska debatten knappast förändrats. Striden om det offentliga sjukvårdsfinansieringssystemet Medicare står i centrum för diskussionen om hur de stora underskotten skall hanteras, och medan President Clinton duckar sitt ansvar för att tala om en kommande kollaps för systemet skall undvikas, filar republikanerna i kongressen fortfarande på det förslag om att begränsa dess årliga utgiftsökningar från ca 11% i dag till ca 7% i morgon som är en nödvändighet.

Presidenten har nu avvikit till Moskva för firandet av krigsslutet och för ett toppmöte med President Jeltsin som kommer att bli föremål för mycket noggrann analys och utvärdering. Han har försatt sig i en situation när det gäller den ryska försäljningen av kärnkraftverk till Iran som kommer att bli svår att hantera, men i övrigt finns det nog anledning att utgå från att de bägge presidenterna har ett likartat icke minst inrikespolitiskt betingat intresse av att detta möte dem emellan utfaller på ett sätt som gör att relationen i alla fall inte försämras.

I morgon tisdag fortsätter jag så till Minneapolis för mottagning på kvällen på det Svensk-Amerikanska Institutet och på onsdag för anförande inför delstatsparlamentet och möten med bl a den synnerligen svenskättade guvernören Arne Carlson Och därefter blir det två hektiska dagar med anföranden i Atlanta och ytterligare en dag med anförande inför en större konferens i Charleston innan färden till helgen åter bär hem till fosterjorden...


Carl Bildt








Thursday 
14/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]