Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v21/1995
23/5/1995

Under veckan som gått har vi börjat att få olika rapporter om att den ekonomiska utvecklingen kanske kommer att bli lite annorlunda än vad de flesta tidigare utgått från. Jag nämnde i ett tidigare veckobrev den lite förändrade atmosfären när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden, och samma sak förefaller nu att gälla ekonomin i dess helhet.

Tre olika stora rapporter - från Verkstadsindustrin, Företagarna och LO - har från olika utgångspunkter gett i stort sett samma budskap. Kanske kan det sammanfattas med detta citat ur senaste numret av LO-Tidningen:

"Det såg bra ut i den svenska ekonomin under 1994. Om tillväxten bara fortsatt i samma bana hade BNP ökat med fyra procent i år. Men nu blir det bara hälften de närmaste åren. Och det räcker inte på långa vägar att minska den totala arbetslösheten, som kommer att ligga på 11,5 - 12 procent i år och nästa år"

Den bild som ges av inte minst Företagarna visar att den kraftiga förbättring av konkurrenskraften som industrin hade under 1993 och 1994 klingar av helt under 1996 som en följ av stigande lönekostnader och sjunkande produktivitetsökning i den svenska ekonomin. Och när industrins och i synnerhet exportindustrins möjlighet att ge "draghjälp" åt ekonomin i allmänhet nu minskar går det inte heller att se att någon annan del av ekonomin skulle vara beredd att ta över och ge denna "draghjälp". Och därmed avtecknar sig risken för en utveckling under kommande år med klart lägre tillväxt än vad vi skulle behöva för att klara sysselsättningen och statsskuldproblemen.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som Sverige ligger mitt i Europas kanske mest dynamiska tillväxtområde under de närmaste åren. Såväl Norge som Finland kommer att ha en tillväxt kring 5% om året, och ser vi på Polen och de baltiska staterna innebär utvecklingen där med stor sannolikhet en än mer imponerande tillväxt. Sverige som fortsatt lågtillväxtekonomi mitt uppe i ett dynamiskt högtillväxtområde visar på nytt och med stor kraft att vi håller på att halka efter andra länder.

Orsakerna till detta är flera. Ingen bestrider dock att regeringens politik när det gäller kraftigt höjda skatter på bl a företagande och sparande, liksom dess återregleringspolitik när det gäller främst arbetsmarknaden, spelat in när det gäller att försämra tillväxtens förutsättningar i Sverige i förhållande till i andra länder. LO lägger en stor del av skulden på arbetet med att sanera statsbudgeten, men glömmer att skadan till större delen uppstår genom att detta i så hög grad sker genom höjda skatter på så gott som allt och alla.

Utvecklingen gör det än viktigare att se till att Sverige får en politik för tillväxt. Och denna måste - för att vara framgångsrik - föras enligt de linjer som skedde under de borgerliga regeringsåren. Vi måste sätta företagandets alla möjligheter snarare än fördelningstänkandets alla begränsningar i centrum för den politiska debatten om hur Sveriges smygande tillväxtkris skall kunna hävas.

Under dessa veckor pågår en mer eller mindre strukturerad dialog mellan regeringen och övriga riksdagspartier om det s k konvergensprogram Sverige skall lämna in till EU. Och de olika studier som gjorts inför detta visar också hur viktig tillväxten är. Vi ser att en procentenhets skillnad i tillväxt under en femårsperiod betyder 20 procentenheters skillnad i den börda på vår ekonomi som statsskulden innebär. Sverige behöver förvisso en tydligare sparpolitik när det gäller de offentligas utgifterna - det säger nu snart sagt alla - men Sverige behöver i minst lika hög grad en kraftfull tillväxtpolitik för att klara detta.

Tyvärr innebär regeringens inriktning att sannolikheten för att Sverige kring sekelskiftet skulle klara av steget in i den europeiska ekonomiska och monetära unionen och dess gemensamma valuta är ganska så liten. För att det skulle vara möjligt för oss att med viss säkerhet säga att detta kommer att gå krävs en väsentligt starkare politik när det gäller såväl sparandet som tillväxten. Och på bägge dessa punkter krävs ett rejält omtänkande av socialdemokratin.

Frågan om denna union - EMU i förkortning - kommer att bli en av de allra viktigaste i europeisk och i svensk politik under de närmaste åren. Här kommer länder och ekonomier att sorteras i A-, B- och C-lag med alla de konsekvenser detta för med sig.

För min del är det en självklarhet att vi skall sträva efter att bli en del av A-laget - i dess positiva bemärkelse! - och att vi inte skall hymla om att vi vill komma med. Att socialdemokraterna är så förlamade av sin inre splittring i Europafrågan att de inte kan eller inte vågar att ha en åsikt i frågan tror jag dels försvagar våra möjligheter till inflytande i EU och dels försvårar en öppen och hederlig offentlig debatt i ärendet.

Man kan inte smyga på människor ställningstaganden som detta - det kräver en öppen debatt mellan klart redovisade ståndpunkter! Europapolitiken kan inte drivas som en serie av överraskningsanfall mot en oförberedd opinion på det sätt som socialdemokraterna tyvärr alltför mycket ägnat sig åt under tidigare år.

Debatten i andra länder är intensiv. Den nya franska regeringen under premiärminister Juppé som nu bildats är t ex klart inriktad på att med en delvis radikal avreglerings-, privatiserings- och företagandepolitik säkra att Frankrike och Tyskland redan 1997 och 1998 kan bli den axel kring vilken sedan EMU byggs upp. Också för vår svenska del förefaller det som om det blir under hösten 1997 - eller möjligen vintern och våren 1998 - som de avgörande ställningstagandena måste ske.

Socialdemokraternas splittring i Europafrågan kom till tydligt uttryck när Europaparlamentet i onsdags röstade om en stor rapport om EU-samarbetets framtida utveckling och de svenska socialdemokraterna splittrades i en rad olika fraktioner också på mycket viktiga punkter. Det säger sig självt att en splittrad socialdemokrati aldrig kan ge Sverige en stark röst i det europeiska samarbetet.

Uppladdning pågår nu inför det val av representanter till Europaparlamentet vi skall ha den 17 september. Vårt provval är avslutat, och på måndag i nästa vecka kommer partistyrelsen att fatta beslut om den lista vi tänker föreslå. Jag är övertygad om att den kommer att visa den balans mellan erfarenhet och förnyelse som jag tror är bra, och att den också kommer att visa att det är vi som är det enade och det starka partiet när det gäller att ge Sverige styrka i ett allt starkare Europa.

I tidningarna under helgen kunde vi läsa om att föregående vecka var en "svart vecka" för regeringen Carlsson med allehanda klavertramp i form av schabbel med Malm och LKAB, Sahlin och Israel, Persson och grundlagen, Schyman och Sifo och allt vad det nu var. Och även om listan på schabbel var lång tyckte jag nog inte att veckan var särskilt annorlunda än de flesta andra veckor vi sett denna regering prestera.

Allvarligast principiellt var alldeles självklart Göran Perssons försök att ställa Sveriges grundlag åt sidan därför att den inte passade honom och hans förslag. Hans uttalanden mot grundlagen i början av veckan var lika kategoriska som hans reträtt mot slutet av veckan blev pinsam. Det var hälsosamt att han inte lyckades, men det var skrämmande att han och regeringen över huvud taget försökte köra på som om grundlagen och respekten för dess bestämmelser över huvud taget inte fanns.

I en annan situation och i en annan fråga kan den typen av makttänkande riktat mot grundlagen vara än mer skrämmande än i denna. Jag tycker att det som skedde avslöjade just ett makttänkande som inte är alldeles förenlig med den rätts- och frihetstradition som vi måste göra vårt yttersta för att värna.

Om föregående vecka fylldes av schabbel har detta sedan fyllts på över helgen. Mona Sahlin har sagt att en kärnkraftsavveckling till år 2010 knappast är realistisk, medan Ingvar Carlsson tycks vilja se detta mer som ett debattinlägg bland andra. Sanningen är ju att en kärnkraftsavveckling till år 2010 - som socialdemokraterna dumt nog utlovat - är en orimlighet som jag innerligt hoppas att allt fler kommer att inse dumheten i.

För inte så länge sedan var vi moderater de enda som öppet sade att 2010 är en dumhet. Nu gör allt fler samma sak. Det skall uppmuntras och stödjas!

Denna vecka är en kortare vecka genom helgerna som nu börjar att komma.

Själv har jag i dag på förmiddagen varit på Slottet på en konferens Kungen tagit initiativ till för att diskutera vad som kunde göras för att möta våldet i allmänhet och ungdomsvåldet i synnerhet. Det blev en bra diskussion där allas vårt ansvar lyftes fram, där betydelsen av familjen och föräldrarna kom fram på ett sätt som inte alltid är fallet och där det var tydligt att olika offentliga insatser tyvärr inte alltid räcker långt. Inte minst Kungen själv hade mycket klokt att säga på den efterföljande presskonferensen.

I morgon tisdag presenterar så Industriförbundet sin ekonomiska bedömning, och på onsdagen är det så dags för den stympade lilla försvarsberedning som någon socialdemokrat hade kallat en "sketen liten diskussionsgrupp i försvarsdepartementet" att försöka att säga någonting sammanhängande om vår säkerhetspolitik. Efter allt schabbel i den frågan från socialdemokraternas sida skall det bli intressant att se vad de lyckas att åstadkomma.


Carl Bildt

PS.
Till de mer magnifika omdömeslösheter jag sett i det politiska livet hör näringsminister Sten Heckschers beslut att låta staten bekosta en frack åt sig. Statsråd har ganska hyggligt betalt, och Sten Heckscher är dessutom personligen inte alldeles barskrapad, och inget annat statsråd har mig veterligt någonsin tidigare kommit på tanken att skattebetalarna skall stå för vare sig frack eller smoking eller andra kläder för dem. Till råga på eländet försvarade han sig med att fracken inte var hans personliga utan departementets och därför skulle övertas av hans efterträdare.

Sten Heckscher skall vara mycket glad för att hans företrädare Per Westerberg inte var lika omdömeslös som han själv och efterlämnade en frack i fel storlek. Och menar han att en framtida möjlig kvinnlig näringsminister skall tvingas in i hans frack - eller skall hon och andra kvinnliga statsråd ha rätt att ta ut frackklänningar på skattebetalarnas bekostnad? Man tar sig för pannan inför denna omdömeslöshet...









Thursday 
14/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]