|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v15/1995
12/4/1995
Den gångna veckan bjöd förvisso på åtskillig politisk dramatik, vars konsekvenser kommer att dominera det politiska och ekonomiska skeendet i Sverige ett bra tag framöver.
Huvuddraget i det som hände känner vi alla. Regeringen hade förlorat kontrollen över den ekonomiska utvecklingen i och med att vänsterkursen och skattechocken lett till en allvarlig misstroendekris mot Sverige. Kronan sjönk ner till nivåer ingen hade trott den kunde nå, och räntorna steg på ett sätt som förr eller senare riskerar att strypa ekonomin.
När man nu i efterhand ser vad olika företrädare för regeringen säger till försvar för uppgörelsen med centern är det uppenbart att de var ytterligt desperata. Ett statsråd sade i helgen att detta var den värsta situation han varit med om under sina 13 år i regering, medan statsministern själv skrev i ett brev till “partiagitatorerna“ att det var bland det mest förnedrande han varit med om i hela sitt politiska liv.
Det som då var uppenbart - och detta efter bara sju månader av regeringsutövning - var att socialdemokraterna inte klarade den ekonomiska politiken. Och skälet var inte svårigheter med andra partier i riksdagen, utan orsaken låg i det socialdemokratiska partiet och dess politik.
Samtidigt hördes allt tydligare rop på en bred samling för att klara de åtgärder som skulle behövas för att få den förtroendechock som skulle kunna leda till kraftigt stärkt krona och dramatiskt stärkta räntor. Och man blev bokstavligt talat skräckslagen när man insåg att den konkreta innebörden av detta skulle vara att man kanske skulle tvingas till en uppgörelse med oss moderater om delar av den ekonomiska politiken.
Sedan början av mars visste man också genom olika kontakter att det fanns en beredskap från vår sida för sådana samtal. Och när krisen blev allt värre blev de därför allt mer skräckslagna inför att kanske tvingas till samtal med oss för att klara Sverige. När vi så begärde en extra riksdagsdebatt om den ekonomiska krisen och jag skrev ett offentligt brev till Ingvar Carlsson med förslag om överläggningar mellan regeringen och de fyra borgerliga partierna förefaller det som om man gick från desperation till ren panik.
Det som under natten mellan tisdagen och onsdagen kokades ihop mellan regeringen och centern innebar ingen förstärkning av statsfinanserna alls. Tvärt om visar alla beräkningar att summan av de olika åtgärder som man kommit överens om innebär en ytterligare försvagning av de redan alltför svaga statsfinanserna.
Riktiga och nödvändiga åtgärder som sänkt ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen och bibehållen karensdag - som klippt och skuret ur vår ekonomiska motion “Vägen Vidare“ från januari - blandas med ett fullständigt huvudlöst förslag om att nu sänka matmomsen. Det är en uppgörelse dikterad av politisk panik och alldeles uppenbart utan ekonomisk logik.
Presentationen av vad man kommit överens om på onsdagen var närmast skandalartad. Den normalt så självsäkre Göran Persson kunde på presskonferensen inte svara på de enklaste av frågor. Ingen kunde ge något sammanhängande svar på vilket bidrag till att klara vår ekonomi som en till betydande del ofinansierad sänkning av matmomsen skulle innebära. Vi kan inte äta oss ur krisen, som flera bedömare påpekat.
Till det som bekymrar allra mest hör att de som slöt pakten verkar förstå så lite av den situation som i dag är Sveriges. I brevet jag nämnde ägnar sig Ingvar Carlsson åt utgjutelser mot marknaden som mer passar gamla marxistiska svamlare än statsministern för den moderna nationen Sverige. Han hävdar på fullt allvar att det vi nu ser är en strid mellan å den ena sidan de som hävdar det demokratiska samhället och å andra sidan “de som kräver marknadsdiktatur“ genom att bl a tvinga socialdemokraterna till samarbete med moderaterna.
Tydligare än så kan knappast visas hur lite dessa tillbakablickande f d socialister begriper av den moderna och öppna värld som också Sverige nu är på väg in i. Ingvar Carlsson må drömma tillbaka till en tid då alla ekonomier var reglerade och alla nationer åtskilda med murar av olika slag, men tack och lov befinner vi oss i det globala liberala systemskiftets epok med de helt nya möjligheter som detta ger individer, företag och nationer.
Den som ser marknadsekonomin som en fiende såväl till sig själv som till demokratin - och det gör uppenbarligen Ingvar Carlsson - i stället för den vän och det verktyg för ett öppnare, rikare och bättre samhälle som den är har dåliga förutsättningar att lyckas med sin politik i denna moderna tid.
I den öppna och fria ekonomin är det en självklarhet att en ekonomisk politik som ger bättre utvecklingsförutsättningar för ett samhälle leder till ökat förtroende med alla de positiva ekonomiska följder som detta har. Men på samma sätt är det en självklarhet att en ekonomisk politik som man uppfattar som en långsiktig fara för det landets utveckling leder till att man snarare satsar på andra länder med alla de konsekvenser som detta för med sig.
Och det vi just nu ser är att man konstaterar att vänsterkursen i den ekonomiska politiken innebär att förutsättningarna för arbete, sparande och företagande kommer att försämras i Sverige under kommande år samtidigt som vi kommer att ha en nivå på de samlade offentliga utgifterna som vi inte förmår att finansiera på annat sätt än genom ständigt allt högre skulder. Den ekvationen går på sikt inte ihop.
Den gångna veckan har inneburit en avgörande försämring i och med vänsterpartiernas nattliga raid för att påtagligt försämra villkoren för det privata pensionssparandet. Åtgärden är felaktig i sak men är än värre därför att den visar att vi nu har ett vänsterstyre som innebär att enskilt sparande och enskilt ägande åter är politiskt rättslöst. Denna nattliga raid kommer att kosta Sverige betydligt mycket mer än den statsfinansiella vinst man kortsiktigt tror sig göra.
Regeringens hopp är nu att en pakt med centern kommer att ge det förtroende som de själva inte klarar av att skapa. Mot bakgrund av det konkreta innehåll vi hitintills sett i pakten - och så värst mycket mer kommer det inte att bli - finns det dessvärre anledning att betvivla det. Inte heller allmänna besvärjelser om samarbete över blockgränsen hjälper särskilt mycket när man samtidigt gör klart att övningens främsta syfte är att undvika just den typ av samling som möjligen skulle kunna ge förtroende.
Vart samverkan mellan centern och socialdemokraterna nu leder återstår att se. Att Ingvar Carlsson själv gärna vill se en koalition finns ingen anledning att betvivla. Han känner samhörighet med centern i stora delar också av den återhållsamma Europa-politiken, och han vill gärna få ihop en uppgörelse om inledd avveckling av kärnkraften med dem. Han tillhör de socialdemokratins traditionalister som - i motsats till de utdöende modernisterna - långt hellre ser samarbete med centern än med folkpartiet. Och som gammal socialist vill han inte ha någonting med moderater att göra.
De säger nu att de tillsammans skall ta ansvaret för den ekonomiska politiken under kommande år. Om detta verkligen är ambitionen är en koalition icke bara logisk utan sannolikt dessutom nödvändig.
Med de påfrestningar som ligger framför oss, och med viss kännedom om de ingående aktörerna, ser jag annars en betydande risk för att den ekonomiska politiken kommer att bli än mer vinddriven och än mer mottaglig för konstiga tillfälliga opinioner än vad vi sett hitintills under denna så tumultartat inledda mandatperiod. En koalition - som kommer att innebära i grunden socialdemokratisk politik men med tydligare inriktning vad gäller kärnkraftsavvecklingen och med tydligare distans till EU-arbetet - kommer samtidigt inte att vara en uppbygglig tillställning.
Därmed alls icke sagt att det blir en sådan. De motkrafter som finns på ömse håll är mycket starka. Nostalgiker som tänker på 1930-talets och 1950-talets uppgörelser mellan de bägge partierna balanseras dock av de som inser att det är 2000-talet som Sverige är på väg in i med allt vad detta innebär.
Vi moderater kommer självfallet att fortsätta vår konsekventa politiska kurs. Vi välkomnar öppet steg som leder åt vårt håll, och kritiserar lika öppet steg som leder bort från det som Sverige nu behöver. Med den röra vi nu ser är behovet av en klar röst och ett klart alternativ snarast starkare än vad som tidigare var fallet.
Vi har också all anledning att påminna socialdemokraterna om det som de sade under sina år i opposition. Ingen annan fråga ledde till sådana manifestationer av hat mot den dåvarande regeringen som sänkningen av a-kassan från 90 till 80%. Och inför valet gjorde Ingvar Carlsson det “glasklart“ - ordet lånat från en debatt han och jag hade i LO-Tidningen i ärendet - att man under denna mandatperiod skulle sträva efter att återgå till just 90%.
Det hyckleri socialdemokraterna ägnat sig åt i denna fråga är alltför grovt för att kunna tolereras. Det är inte marknadsekonomin som hotar demokratin, utan snarare undermineras respekten för det politiska systemet av politiker som så uppenbart säger ett och gör ett annat.
Det som nu skett innebär inte bara att man frångått det illa underbyggda men ofta framförda löftet att arbeta för att återställa 90%-nivån, utan att man dessutom gått längre än vad vi då gjorde i sänkning. Och det går inte att skylla på att ingen kunde veta hur situationen skulle vara eftersom det ju hela tiden funnits minst ett parti som hela tiden sagt som det är och sagt vad som skulle komma att hända.
Sanningssägandet och ärligheten hos oss står i denna fråga i bjär kontrast mot dubbelmoralen och hyckleriet hos dem.
Till veckans dramatiska händelser hörde också sammanbrottet - igen! - för samtalen om säkerhetspolitiken. Åter handlar det om att traditionalisterna och tillbakablickarna vägrar att se det nya - och i den mån de ser det alltid ser det som ett hot i stället för en möjlighet. Säkerhetspolitiskt samarbete i Europa - som också inkluderar en utvidgning av NATO med de nya demokratier som nu vill bli medlemmar - är ett sätt att stärka även Sveriges säkerhet.
Den vecka som nu inletts har riksdagen tagit ledigt, även om företrädare för de bägge paktpartierna kommer att få en del jobb med att skapa klarhet i allt det som var så oklart under den gångna veckan.
Själv far jag till Moskva för att, också i min egenskap av ordförande i International Democrat Union, samtala med ledarna för de olika demokratiska reformpartierna om läget efter Tjetjenien och inför dels parlamentsvalet i december i år, dels presidentvalet i juni nästa år.
På den internationella scenen kan också noteras att våra vänner i självständighetspartiet på Island klarade sig bra i helgens val medan det gick sämre för socialdemokraterna. Även om ingenting är avgjort än hoppas jag att det skall vara möjligt för David Oddsson att fortsätta sitt framgångsrika arbete som statsminister.
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
