Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v17/1995
26/4/1995

För den som till äventyrs väntat att regeringens kompletteringsproposition skulle innehålla någonting utöver vad som redan var känt - och därmed kunna räta upp det i grunden rubbade förtroendet för den ekonomiska politiken - blev tisdagen en besvikelsens dag.

Trots att såväl finansministern som en och annan företrädare för centern försökte blåsa upp sig ordentligt var det tydligt att propositionen noterades mer för allt det som den inte innehöll än för det lilla som den innehåller. Så gott som allt detta var dessutom faktiskt känt i förväg.

Många har konstaterat, att de ytterligare åtgärder för att förstärka statsfinanserna som föreslås inte är mycket att hänga i julgranen. Regeringen räknar själv med att det handlar om ca 3,6 miljarder kr, medan en mer noggrann beräkning nog reducerar det beloppet mot nollstrecket. Men ca 3 miljarder kr är ungefär den uppräkning av kostnaderna för statsskuldräntorna som man tvingats att göra mellan januari och april som en följd av förtroendefallet för den ekonomiska politiken.

Det är inte lätt att hitta ekonomiska bedömare som tror att de kalkyler regeringen presenterat kommer att gå ihop. Statsskulden kommer säkert att stabiliseras som andel av BNP på toppen av konjunkturen 1996 eller 1997, men därefter förefaller risken för att underskott och skuldbörda åter att börja öka att i dag snarast vara större än vad den var för bara en kort tid sedan.

Att sparandet är så otillräckligt som det är beror självfallet på oförmågan inom socialdemokratin, och kanske i någon utsträckning också inom centern. Finansministern har själv i olika uttalanden sagt att ränte- och kronkrisen måste leda till nytt sparande på mellan 10 och 50 miljarder kr, men har därefter alldeles uppenbart inte klarat av att få fram den politik som lever upp till hans egna krav. Därmed kommer, med all sannolikhet, misstron mot regeringen, den ekonomiska politiken och Sverige att bestå. Och det drabbar oss alla.

Men än allvarligare än bristen på den sparstrategi som behövs är avsaknaden av en tydlig tillväxtpolitik. Alla beräkningar visar, att det visserligen är absolut nödvändigt med rejäla utgiftsbegränsningar för att undvika skuldkrisen, men att det trots detta aldrig skulle kunna gå att klara det hela om vi inte får fart på tillväxten.

Det är den långsiktiga tillväxtkrisen som lett till att Sverige successivt halkat efter i förhållande till andra länder. Vi var en gång ett av de rikaste industriländerna, men befinner oss nu raskt på väg neråt i jämförelse med andra. Och när regeringen t o m i sina optimistiska prognoser inte når längre än att Sverige år efter år fram till år 2000 - där tar beräkningarna slut - kommer att utvecklas sämre än genomsnittet inom den Europeiska Unionen finns det all anledning att slå larm.

Den prognos för tillväxten 1995 och 1996 som regeringen har ligger tydligt över de flesta andra bedömningar av den svenska ekonomin, men innebär trots detta en utveckling sämre inom EU-området i dess helhet. Vi beräknas få en sammanlagd tillväxt på strax över 5%, EU i genomsnitt strax över 6% och vårt östra grannland Finland närmare 10%.

Detta är illa nog, men skulle möjligen kunna förklaras med tillfälliga faktorer. Värre är att politiken därefter inte inriktas på att åstadkomma en markant högre tillväxt. Den borgerliga regeringen hade som mål att sträva efter en tillväxt kring 4% om året, vilket av många sågs som svårt att nå, men som vi var beredda att successivt anpassa politiken för att skapa förutsättningar för. Läser man nu kompletteringspropositionen är det svårt att överhuvudtaget se att det finns några ambitioner på detta område.

Konsekvenserna av detta kommer inte bara att bli att Sverige fortsätter att förlora mark i förhållande till andra länder. Från år till år märks det knappt alls, men över decennierna kommer det att bli både märkbart och kännbart, och historiens dom över en politik som spelade bort Sveriges möjligheter kommer - och det med all rätt - att bli hård.

Den bristande tillväxten kommer att innebära att vi inte klarar den offentliga skuldkrisen, och den kommer också att leda till att vi låses fast i en långsiktig arbetslöshet som inte bara blir ekonomiskt kostsam utan dessutom socialt plågsam.

Anledningen till att vi inte får den tillväxtpolitik som är en förutsättning för så mycket annat är de ideologiska blockeringar som finns inom främst socialdemokratin, där nästan varje åtgärd som är bra för företagande och tillväxt anses vara oacceptabel från s k fördelningspolitiska utgångspunkter. Och denna oförmåga att se ekonomisk politik som en fråga om att skapa förutsättningar för företagande, och i stället se den främst som ett instrument att fördela om samhällsekonomins tillgångar, är en socialistisk och kollektivistisk ballast som jag knappast tror att socialdemokratin kommer att kunna skaka av sig och som därmed för avsevärd tid framöver kommer att belasta också Sverige i dess helhet.

Och därmed kommer man knappast att klara de långsiktiga problemen. Om vi fäster tilltro till regeringens mycket optimistiska kalkyler visar de en situation år 2000 med ca 10% total arbetslöshet, med en tillväxt som kontinuerligt har halkat efter det övriga EU och med offentliga finanser som efter år av antagen god konjunktur bara nätt och jämnt får näsan över vattenbrynet. Detta är inte en hållbar utveckling.

Annars finns anledning att notera, att världsekonomin nu utvecklas osedvanligt väl. De rapporter som kommit från Världsbanken och IMF i samband med deras sedvanliga vårmöten i Washington dessa dagar visar på en ljusare bild än på mycket länge. IMF justerar upp sin prognos över tillväxten i världsekonomin, och Världsbanken visar hur en beräknad tillväxt i världshandeln på ca 6% om året fram mot år 2000 skapar bättre förutsättningar inte minst för uländerna än vad vi sett sedan i alla fall 1960-talet.

Men för att kunna dra nytta av dessa nya förutsättningar krävs öppenhet och förändringsvilja i politiken. Det är tydligt hur det är de länder som drivit en klar reformpolitik, med liberaliseringar och avregleringar av det slag vi moderater talar om i Sverige, som i dag har de bästa utvecklingsförutsättningarna. Och det är också allt tydligare att förmågan att utnyttja den nya teknologins alla möjligheter - inte minst IT-revolutionen - kommer att bli av allt större betydelse.

Det globala liberala systemskiftet går vidare, och det visar nu allt bättre resultat i en internationell ekonomi som brottas med finansiella problem men dock har bättre tillväxtförutsättningar än på mycket länge. Att Sverige då valt en tvärt om-politik under ledning av våra två kanske allra omodernaste politiska partier är en tragedi som vi bara kan hoppas blir kortvarig.

Den inrikespolitiska utvecklingen går nu fram mot 1 maj med dess demonstrationer. Själv tycker jag att få saker är så omodernt och föråldrat som detta marscherande under hopplöst föråldrade röda fanor och detta skanderande av slagord som inte minst nu framstår som alldeles osedvanligt tomma. I Moskva, Prag och Tallinn har alla utom de allra mest förgrämda lagt av med detta, men våra svenska nostalgiker släpar sig fortfarande fram i sina gamla tåg.

Själv kommer jag de två första veckorna i maj att vara i USA för att som representant för den Europeiska Unionen hålla anföranden om den europeiska utvecklingen inför olika företrädare för politik och näringsliv i olika delar av landet.

Med början i Washington - där jag på tisdag sammanträffar med nye talmannen i representanthuset Newt Gingrich för att diskutera den inrikespolitiska revolutionen där - kommer jag att hålla olika anföranden och träffa ledandee politiker och mediarepresentanter i Boston, Chicago, Minneapolis, Atlanta och Charlottesville innan jag åter kommer hem.

Att det är ett hedrande uppdrag är en sak, men därtill kommer att det är en möjlighet att se på de förändringar som nu sker i den amerikanska ekonomin och den amerikanska politiken. Jag kommer bl a att se en del på hur IT-utvecklingen nu går fram, och kommer självklart också att diskutera de perspektiv man nu har på den svenska och den nordeuropeiska utvecklingen.

Men alldeles självklart kommer veckobreven att fortsätta även under denna period - med den moderna teknologin är det bara bråkdelar av sekunders skillnad om de har sitt ursprung i Stockholm eller i Washington.


Carl Bildt








Thursday 
14/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]