|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v20/1995
15/5/1995
Hemkommen från USA efter två veckors resa för att representera EU och den europeiska utvecklingen i stort känns det ofrånkomligt med några reflektioner om det som nu håller på att ske i USA.
Det är svårt att undgå att bli imponerad över den förnyelse som under senare år skett i den amerikanska ekonomin. Boston, Chicago, Minneapolis, Atlanta, Charleston - överallt möter man en ekonomi som gått från utslagning, kris och effekter av försvarsneddragningarna till en ny konkurrenskraft och en påtaglig tillförsikt för framtiden. Och det är inte bara servicenäringarna och den nya informationsteknologin som växer mycket starkt, utan därtill den klassiska industri som genom denna utveckling växt samman allt mer och mer med såväl tjänste- som IT-sektorn.
När affärstidskriften Fortune i förra veckan publicerade den senaste versionen av sin berömda lista över de 500 största företagen i USA tog man därför steget att avskaffa de olika kategorier som dessa olika delar av näringslivet sedan länge varit indelade i - nu handlar det, skrev man, om en i grunden annorlunda ekonomisk struktur som håller på att växa fram.
Ett för en svensk eller europé slående resultat av denna förnyelse är att arbetslösheten som stort politiskt eller socialt problem knappt längre existerar i USA. I Minneapolis låg arbetslösheten kring 2% och tidningarna talade om företagens svårigheter att också i denna lättrörliga ekonomi kunna anställa så många som de ansåg att de behövde. Och inte någonstans ser man de problem med stor och bestående långtidsarbetslöshet som riskerar att utvecklas till Europas svåraste problem på sikt.
I den europeiska debatten brukar det ofta heta att denna amerikanska utveckling beror på att det tillkommit mängder med mindre kvalificerade och mindre väl betalda jobb. Men detta är långt ifrån hela sanningen, även om den inledande omställningen delvis inneburit också detta. Den växtkraft som nu förefaller att finnas i det amerikanska näringslivets olika delar i förening med förmågan till snabba omställningar gör att sysselsättningen ökar på betydande bredd. Och so oder so är det tveklöst en fördel när människor har jobb i stället för att uppleva hopplösheten av att inte kunna få det.
Politiskt är USA i dag ett förändrat samhälle i förhållande till när jag senast var här på kort besök för ett år sedan. Republikanernas seger i kongressvalen i november var ett jordskred vars effekter håller i sig. Newt Gingrich har med sitt “Contract with America“ satt sig själv entydigt i centrum för den politiska utvecklingen, och det sätt som republikanerna under den gångna veckan visade att de menar allvar med att till år 2002 få den federala budgeten i balans genom utgiftsbegränsningar har imponerat på alla.
Helt lätt kommer det inte att bli när de ramar som senatens budgetkommitté i torsdags godkände med röstsiffrorna 12-10 och representanthusets motsvarande kommitté i fredags röstade igenom med 24-17 skall omsättas i detaljer under de närmaste månaderna. Det handlar om att minska utgifterna med sammantaget ca 1.300 miljarder dollar under de kommande sju åren, vilket är ca dubbelt så mycket som i Clintons budgetplan 1993 som dessutom till något mer än hälften handlade om att höja olika skatter.
Medan Clinton-administrationen startade med målet att sanera budgeten förefaller det nu som om man inte klarar av det. En inledande nedgång i underskottet förklarades delvis av olika tillfälliga faktorer, och nu visar prognoserna på sikt snarare en försiktig uppgång med den politik som administrationen företräder. Därmed blir skillnaden mellan republikanernas klara beslutsamhet när det gäller att på sju år få bort underskottet och Clinton-administrationens mer obestämda oförmåga mycket slående.
Det är tveklöst så att det är republikanerna som återspeglar de nya politiska stämningarna i USA, och att demokraterna bara två år efter Clintons tillträde befinner sig på ideologisk reträtt. Det finns en allmän känsla av att centralstyrningen från Washington gått för långt, att “mindre stat“ är att fördra före “mer stat“ och att när det gäller de växande sociala problemen den gamla välfärdsstaten och dess filosofi snarare är en del av problemet än av lösningen. Så formulerar sig republikaner, men också många av de demokratiska bedömare jag träffat.
USA styrs i dag snarare av Newt Gingrich än av Bill Clinton - med utrikespolitiken som undantag. Och han ställer i sina tal såväl de sociala spänningarna och problemen som de nya möjligheter som den teknologiska revolutionen innebär i fokus. Han är stenhård när det gäller “kontraktet“ att se till att underskottet är borta 2002 och att inte höja skatter, men noga med att söka att sätta in besparingarna också i ett bredare sammanhang.
“I believe we must remake government for reasons much larger than saving money or improving services. No civilization can survive with 12-year-olds having babies, with 15-year-olds killing each others, with 17-year-olds dying of AIDS, with 18-year-olds getting diplomas they can’t read. Every night on every local news we see the human tragedies that have grown out of the current welfare state.“
Trots kraftigt ökade välfärdssatsningar har de sociala problemen i USA ökat under de senaste decennierna, och många ser de olika bidragsprogrammen som bidragande till snarare än mildrande av denna utveckling. Här handlar det om en ny syn på det offentliga som, om den får starkare genomslag och visar sig verkligt varaktig, kan komma att bli lika betydelsefull för den framtida utvecklingen som genombrottet för Roosevelts New Deal på 1930-talet visade sig att bli.
Och alldeles säkert kommer detta i så fall att påverka utvecklingen i Europa och i Sverige.
Budgetdebatten kommer att stå hård under detta år. Demokraterna satsar stenhårt på att efter känt mönster mobilisera olika intressegrupper mot de konkreta besparingarna. Men samtidigt riskerar de efter ett tag att framstå som impotenta när det gäller att lösa de underskottsproblem som det inte råder någon tvekan om att man vill se en lösning på.
Redan kastar kommande års presidentval sin skugga över det mesta. Inom det republikanska partiet diskuteras de olika kandidaterna fram och tillbaka, även om den debatten nu framstår som mindre spännande mot bakgrund av att partiets politiska kurs ligger tämligen fast och mycket av makten kommer att ligga hos republikanerna i kongressen. Bortom de rubrikknipande namn som kommer att kämpa om nomineringen som presidentkandidat - Bob Dole, Phil Gramm, Pete Wilson m fl - finns det anledning att notera hur Richard Lugar formar riktlinjerna för den republikanska utrikespolitiken och Jack Kemp nu fått det centrala uppdraget att ta fram en ny skattepolitik för att bättre stimulera tillväxt och företagande.
Men att republikanerna i dag har initiativet innebär inte nödvändigtvis att Clinton är slagen. Det kommer att rinna mycket vatten under broarna med höstens avgörande i budgetstriden, vårvinterns snabba primärval och sommarens stora partikonvent med demokraterna i Chicago och republikanerna i San Diego som centralpunkter innan valets avgörande sker i november nästa år.
Politiken är en snabbt föränderlig tillställning i USA lika väl som i Sverige, och hur det kommer att gå är en öppen fråga. Men den politiska attitydförskjutning som skett i grundläggande frågor som det offentligas ansvar och välfärdsstaten under de senaste åren kommer knappast att i sina grunddrag ändras. Jag tror att det här handlar om en bestående och betydelsefull förändring.
Den republikanska beslutsamheten att balansera budgeten har utan tvekan varit en av de viktigare faktorerna bakom den utveckling vi sett inte minst den senaste veckan när det gällt dollarn och de amerikanska räntorna, och som ju i hög grad påverkat också Sverige positivt. Tidningen USA Today hade härom dagen ett diagram som tydligt visade sambandet med de olika republikanska iniativen och de sedan november och i synnerhet efter de senaste dagarna kraftigt fallande räntorna. Det var ställningstagandena i de bägge budgetutskotten i förra veckan som påtagligt sänkte räntorna och stärkte dollarn med ett omedelbart och snabbt internationellt genomslag också i Sverige.
Till denna utveckling har också bidragit bilden av att den amerikanska ekonomin nu håller på att “mjuklanda“ efter de senaste årens starka expansion. Det handlar just nu om en tämligen kraftig inbromsning, men de flesta väntar sig att ekonomin därefter kommer att komma tillbaka försiktigt.
För Sverige finns både positiva och mindre positiva sidor i det som nu sker. Medan det vid årsskiftet efter händelserna i Mexico var tydligt att vi gick mot en turbulens som skulle komma att bli besvärlig för oss förefaller det nu som om vi kan se fram mot seglats i betydligtt lugnare vatten. Den trendmässiga ökning av de internationella räntorna som vi sett framför allt sedan februari 1994 har brutits, och sannolikt nu förbytts i sin motsats. Att detta påverkar oss positivt har vi sett på räntor och kronan senaste veckan.
Till denna utveckling i USA kommer så en stabilare situation i Frankrike efter valet av Chirac och antydningar om att de tyska räntorna kan komma att fortsätta något ned.
Men samtidigt finns också i denna bild tecken på att tillväxten i omvärlden under kommande år kanske kan komma att bli mindre stark än vad vi skulle önska. Läggs detta samman med de tillväxtproblem som vi alldeles tydligt har i vår egen ekonomi - Handelsbankens prognos förra veckan innebar en nedrevidering av tillväxtutsikterna - ter sig de strukturella problem som vi tar upp i vår ekonomisk-politiska motion snarare som än viktigare att nu hantera med stor kraft.
Till det är regeringen av allt att döma inte redo. Det förefaller som om man nu i stället tar ränta och krona till intäkt för att allt är bra, trots att det är uppenbart att det till den alldeles avgörande delen handlar om att vi är en del av en internationell utveckling där f ö parallelliteten med C-valutaländerna Italien och Spanien fortsätter eftersom de haft i stort sett samma utveckling - dock med det undantaget att det gått bättre för Italien än för Sverige under de senaste veckornas internationellt styrda förbättring av läget.
Vad allt detta visar är åter hur beroende vi är av internationella faktorer intill dess att vi varaktigt fått ner de offentliga utgiftsnivåerna genom mer bestämda besparingar och varaktigt fått upp vår tillväxt bl a genom sänkta skatter på viktiga områden.
På det utrikespolitiska området finns skäl att notera att situationen i Bosnien håller på att ta en oroande vändning. Sedan fem veckor tillbaka är Sarajevo spärrat för hjälpflygningar, och FN-truppernas situation håller på att bli allt svårare. FN:s generalsekreterare har nu beställt en grundlig översyn över deras roll och möjligheter, och inte minst i Paris finns en viss opinion för att helt dra dem tillbaka.
Jag tycker att detta vore en moralisk och politisk katastrof. Men det går trots detta inte att utesluta att detta blir resultatet. Frågan har stor betydelse för oss såväl som medlemmar av EU som med tanke på de soldater vi har där nere, och jag kommer att begära att utrikesnämnden kallas in för att kunna diskutera även denna fråga.
Det är över huvud taget anmärkningsvärt att regeringen ägnar mer tid åt olika egenartade bataljer kring utrikes- och säkerhetspolitiken än att söka samråd kring de verkliga problem Sverige står inför på detta område. Att man utnyttjar konstitutionsutskottet för detta ingår bara i den allmänna bilden av en hantering av nationella frågor som är långt mer partipolisk än vad den är seriös. I omvärlden skakar man bara på huvudet åt vad vår regering ägnar sig åt i dessa avseenden.
Till det jag hade möjlighet att studera i USA hörde också den imponerande utvecklingen när det gäller IT i allmänhet och Internet i synnerhet. Anknytningarna till Internet växer nu så snabbt att med nuvarande trender hela världens befolkning kommer att vara ansluten år 2003. Detta kommer självfallet inte att inträffa, men utvecklingen i USA är imponerande nog, och vi har all anledning att accelera våra olika satsningar för att se till att vi i alla fall kan bibehålla lite av den position som vi byggt upp.
Här växer nya näringsstrukturer nu fram. Förra veckans stora nyhet var självfallet hur telebolaget MCI satsade 2 miljarder dollar i en investering i mediajätten Murdocks företag NewsCorp i akt och mening att förena MCI:s telenät och dess Internetsatsning med det innehåll i form av såväl nyheter som underhållning som mediakonglomeratet NewsCorp kan komma att ge. På många håll ses detta som ett försök att förhindra att Microsoft kommer att dominera även denna jättemarknad i och med att nätverksrevolutionen på allvar börjar att ta fart under detta och kommande år.
För vår del kan noteras att det finns en koppling mellan MCI och British Telecom, som ju nu aggressivt och inte utan framgång håller på att ta sig in på den svenska marknaden. Inom ganska nära framtid skulle jag tro att vi kommer att börja att höra om hur även de nordiska länderna och Sverige kommer in i den jättelika globala positionering som sker inför den kommande nätverksrevolutionen.
Men om detta diskuteras föga i vår egen politiska debatt. Vi har nog skäl att då och då försöka att lyfta perspektiven över de gnättiga grälen till frågan om hur vi som nation skall kunna hävda oss klart bättre i en värld som förändras så tydligt och som innebär så stora möjligheter som jag faktiskt tror att den gör.
Carl Bildt
PS.
Ryktet om detta veckobrev över Internet hade t o m nått Vita Husets stab, som var mycket nyfikna och nu funderade på att göra en efterföljare. Någon annan motsvarighet torde ännu inte finnas någonstans i världen. Och det fanns dessutom åtskilliga som ville att jag skulle försöka att åstadkomma en version på engelska för vidare distribution i USA!
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
