Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v23/1995
6/6/1995

I torsdags i förra veckan hölls de sista av partisamtalen innan regeringen slutjusterar det s k konvergensprogram om Sverige och EU:s ekonomiska och monetära union som de planerar att lägga fram för riksdagen på fredag denna vecka.

Det är ett viktigt dokument, eftersom det för många bedömare kommer att ge svaret på om Sverige har möjligheten att vara med i kärnan av det ekonomiska och monetära samarbetet i Europa, eller om vi kommer att ställas eller ställa oss själva åt sidan. Få frågor är viktigare under mandatperioden än denna.

Som grund för programmet ligger den s k kompletteringspropositionen från slutet av april som ju grundar sig på överenskommelsen med centern om bl a sänkt matmoms, och i detta faktum ligger en avgörande begränsning såväl vad gäller sakinnehållet i programmet som i dess möjligheter att få en bredare parlamentarisk förankring.

Under samtalens gång har det emellertid blivit tydligare och tydligare att man haft svårt att stå mot den kritik som såväl vi moderater som andra riktat mot denna politik. I tvärt motsats mot vad såväl socialdemokrater som centerpartister hävdade för några veckor sedan inser man nu att det behövs ytterligare besparingar på 15-20 miljarder kronor liksom att vi håller på att få ett problem med alltför låg tillväxt som också kräver åtgärder.

Men medan vi kräver att man nu gör eller ger konkreta besked om det som ändå måste göras, vill man från regeringens sida skjuta det nödvändiga på framtiden. Man talar om att nya sparbeslut skall tas 1996 och 1997, och säger att de nödvändiga tillväxtåtgärderna inte skall diskuteras förrän i höst. Men detta är en farlig inställning såväl i sak - det är nu som den bästa tidpunkten för att sätta in åtgärder är! - som när det gäller att ge programmet trovärdighet gentemot omvärlden. Prat är en sak - handling en annan.

Det som kommer att krävas när det gäller att långsiktigt förbättra färutsättningarna för tillväxt - och det är det på såväl kort som lång sikt allra viktigaste - är att åter genomföra minst det som den borgerliga regeringen föreslog och fick igenom. Det innebär betydande sänkningar av skatterna på arbete, sparande och företagande i förening med ytterligare privatiseringar och betydande liberaliseringar inte minst på arbetsmarknadens område.

Detta är - i bokstavlig bemärkelse - den enda vägen till starkare tillväxt långsiktigt i den svenska ekonomin, och intill dess att denna politik genomförts kommer allt annat att vara halvmesyrer som snubblar fram mellan halva misslyckanden och halva framgångar.

Det återstår att se om regeringen tar något intryck av de synpunkter som vi presenterade i fredags i form av ett brev från Lars Tobisson till finansminister Göran Persson. Med den attityd de hitintills haft förefaller sannolikheten för detta dock tyvärr vara ganska liten.

När Göran Persson efter partiöverläggningarna frankt förklarade att han alls inte uteslöt nya skattehöjningar eller nya skatter för att klara de ytterligare 15-20 miljarder kronor som kommer att krävas stred detta visserligen mot programmets varnande ord för konsekvenserna av höjda skatter, men stämde väl med det vi hitintills sett av denna skattehöjarregerings politik. Under bara den förra veckan meddelades ju dels att en speciell metskatt kommer att införas på fiske och dels att en speciell sopskatt kommer att läggas på våra sopor. Att vi dessutom kommer att få en båtskatt kan vi vara tämligen övertygade om, och säkert kommer den socialdemokratiska uppfinningsrikedomen vad gäller nya skatter inte att ta slut med detta.
Alla Dessa Skatter...

Föregående vecka blev ju annars de stora EU-bråkens vecka inom den så tydligt söndrade socialdemokratin. När utrikesminister Hjelm-Wallén diskret höll ett anförande i Bryssel som var det första försöket till seriös Europa-politik från denna regerings sida, och som innehöll en del berömvärda positionsförändringar, utbröt ett betydande kackel där främst Europaminister Mats Hellström försökte göra gällande att utrikesministern egentligen ingenting sagt och att i den mån hon dock sagt någonting skulle man inte utgå från att hon menade detta och för den händelse hon faktiskt dock skulle göra det fanns det absolut ingen anledning att utgå från att detta återspeglade regeringens position. Han var alldeles uppenbart surt över att ingenting ha vetat och över att så uppenbart ha blivit akterseglad.

Ty i frågan om enhällighet eller ej när det gäller utrikespolitiska ställningstaganden inom EU har ju Mats Hellström agerat dogmatiker och varit ute och rättat till icke bara Margaretha af Ugglas och mig utan också Maj-Lis Lööw som leder socialdemokraterna i Europaparlamentet. Det var därför minst sagt förargligt när den bastion han tyckt sig ha kämpat så ädelmodigt och partinitiskt på plötsligt och utan att ha var konsulterad övergavs av hans egen regering.

Splittringen och osäkerheten inom socialdemokratin kom till ett än tydligare uttryckt när den socialdemokratiska partistyrelsen i fredags misslyckades att ena de olika stridande fraktionerna och i stället beslutade om en Ja- och en Nej-lista i valet till Europaparlamentet den 17 september. I en av de centralaste politiska frågorna uppträder man nu således också formellt splittrade i ett val - det torde sakna motstycke i vår moderna politiska historia.

Hur detta kommer att se ut i valrörelsen är en sak, men värre är självfallet att det ju kommer att handlingsförlama regeringen i den viktiga dialog som nu börjat att föras mellan EU-staterna inför regeringskonferensen nästa år. Det som nu kommer att ske är ju ett veritabelt slag mellan socialdemokraternas olika fraktioner om vilken som har det starkaste stödet för sin politiska linje, och det går inte alldeles att utesluta att detta kommer att resultera i ett nederlag för den något mer realistiska linje som utrikesministern började att antyda i sitt anförande i Bryssel.

Hur som helst kommer vi att få se en Europa-politik kännetecknad av stor splittring och betydande osäkerhet. Att detta är mindre bra för Sveriges möjligheter till inflytande säger sig självt. Ett starkt moderat valresultat den 17 september skulle vara den bästa signal som nu kunde ges - det skulle visa att europeisk övertygelse också ger svensk styrka, och skulle bidraga till en starkare svensk röst i den samlade europeiska debatten.

De utmaningar som det europeiska samarbetet står inför på kort och på lång sikt är åtskilliga. Europas återförening genom den utvidgning med de centraleuropeiska och baltiska länderna är utomordentligt viktig. Uppbyggnaden av den ekonomiska och monetära unionen likaså - inte minst om vi skall klara konkurrenskraft och sysselsättning under kommande decennier. Och inte minst en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för att kunna bidraga till att säkra fred och stabilitet i morgondagens Europa.

Sönderfallet i f d Jugoslavien innebär den avgörande utmaningen för varje försök att bygga en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ett Europa som återförenades mellan gamla Öst och Väst men som samtidigt delades upp i ett stabilt Europa och ett allt mer söndrat och sargat Balkan kommer aldrig långsiktigt att kunna fungera. Vi vet vad det kan betyda inte bara i form av moralisk kapitulation inför våldet och hatet utan också konkret i form av flyktingströmmar eller motsättningar som sprider sig in i våra europeiska storstäders förorts- och invandrarområden.

Under det senaste året har situationen i främst Bosnien balanserat mellan halv fred och halvt krig, med ständig osäkerhet om vart den egentligen var på väg. Det vi sett under de senaste veckorna har inneburit en utomordentligt allvarlig skärpning av situationen intill en punkt då inte längre någon utveckling - även den mest dramatiska - går att utesluta.

I media har under de senaste dagarna förekommit uppgifter om att det skulle finnas ett intresse från olika håll i omvärlden för att jag skulle göra en insats i detta område. Jag har valt att inte kommentera dessa olika uppgifter, eftersom det nu pågår olika diskussioner och kontakter som ännu inte nått fram till någon slutsats.

En sådan borde man dock kunna komma fram till inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag kommer att tillbringa onsdagen i Paris för diskussioner i detta ärende med President Jacques Chirac, utrikesminister Hervé de Charette och olika experter i övrigt för att se vad som kan vara möjligt eller lämpligt. Frankrike spelar ju en nyckelroll dels som ordförandeland i EU detta halvår och dels som betydelsefull truppbidragare till FN-styrkorna i Bosnien.

Ett uppdrag av den natur som nu diskuteras kan lätt framställas som lika hedrande som det är hopplöst. Och ser man bara till sin egen personliga bekvämlighet eller omedelbara arbetssituation finns all anledning att säga ett lika bestämt som snabbt nej till varje tanke i denna riktning.

Men så är nu inte det politiska livet beskaffat. Att vara engagerad innebär också att man får vara beredd att ta konsekvenserna av sitt engagemang, och det gäller oavsett på vilken nivå det råkar vara. Den som är engagerad för en bättre skola och plötsligt finner en möjlighet för en plats i den lokala skolstyrelsen är i samma situation som den som är engagerad för en europeisk fredsordning och plötsligt blir erbjuden det kanske viktigaste och svåraste av alla uppdrag i denna långsiktigt så viktiga strävan.

Någon tänkare har någon gång sagt att idéer har konsekvenser, och på samma sätt är det lätt att konstatera att även engagemang kan ha konsekvenser.

Självfallet skulle ett uppdrag som detta innebära att jag under en viss tid skulle använda en mindre del av min tid åt inrikespolitikens viktiga uppgifter - den ekonomiska politiken, utbildningspolitiken, familjefrågorna m m - med de nackdelar som detta kunde vara.

Men problemen skall inte överdrivas. Vi moderater är ett parti med så mycket av talang och kompetens på centrala politiska områden att detta kan vara en möjlighet i än högre grad än det kan vara ett problem. Möjligen skulle det t o m kunna innebära att det blev tydligt för en större allmänhet att moderaterna inte bara är “den där Bildt“ som man ju på sina håll ibland tycker väl mycket dominerar bilden av partiet.

Och förvisso skulle detta mycket handgripligt visa att vi moderater är Europapartiet som märks inte bara i Sverige utan långt utanför vårt lands gränser.

Men där är vi förvisso inte än. Diskussioner kommer att föras under denna vecka, och jag skulle i dag inte våga säga vilket resultat som de kommer att leda till. Ingen slutsats är i dag utesluten.

Aftonbladets ledarsida - som jag inte brukar räkna till mina närmare vänner - konstaterade i söndags att det faktum att jag övervägs i detta sammanhang var hedrande för mig, för moderaterna och för Sverige. Och företrädare för regeringen har - generöst och korrekt- sagt att det självfallet vore en fjäder i hatten för vårt land om ett uppdrag av denna dignitet hamnade hos en svensk.

Vi får se vad veckan kommer att innebära. I nästa veckobrev kommer jag so oder so att ge min bild av varför det blev som det blev.




Carl Bildt









Thursday 
14/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]