Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v24/1995
12/6/1995

Med denna vecka avslutas riksdagsåret 1994/95 - den socialdemokratiska minoritetsregeringens första - och den politiska utvecklingen går in i sitt sedvanliga försommarskede av olika större partimöten för att värdera utvecklingen och dra upp riktlinjerna för den vidare utvecklingen.

Och säkert är det också detta tema som kommer att dominera avslutningsdebatten i riksdagen nu på torsdag.

Jag har slagits av de paralleller som är så uppenbara mellan utvecklingen efter valet 1988 och efter valet 1994 när det gäller de bägge regeringarna Carlsson framför allt på den ekonomiska politikens så avgörande område.

I båda fallen vann man valen på ekonomiska förespeglingar som var falska och med en ekonomisk politik som i viktiga stycken var fel, började därefter driva en politik som mycket snabbt skapade stora svårigheter och tvingades därefter under betydande tumult i det egna partiet och i relationerna till fackföreningsrörelsen till olika nödmanövrar som slutade i att man mer eller mindre tillfälligt sökte nödhamn i en mycket hastigt tillyxad överenskommelse med centern. 1989 på våren var det tvångssparandet som skulle rädda landet och som framställdes som det stora uttrycket för nationellt ansvarstagande, medan det våren 1995 är den konstiga saltomortalen med sänkt matmoms och en del besparingar som skall klädas i samma skrud.

Vad allt detta ånyo visar är, att socialdemokratin saknar en ekonomisk politik värd namnet. Gång efter gång startar man iväg åt ett håll, hamnar i problem och drivs iväg till olika mer eller mindre briljanta nödlösningar. Så var det under hela den förvirrade och sorgliga mandatperioden fram till valet 1991, och så finns det efter detta första år all anledning att tro att vi kommer att se det hela utvecklas också under denna mandatperiod.

Men skillnaderna mellan de bägge mandatperioderna är trots allt betydande. Nu krävs väsentligt mer radikala åtgärder för att klara våra långsiktiga problem med låg tillväxt, höga statsutgifter och hög arbetslöshet. Och nu är vi en del av den Europeiska Unionen med allt vad detta innebär i form av såväl krav som möjligheter.

Att detta EU nu arbetar på att förverkliga en ekonomisk och monetär union talar man från socialdemokratiskt håll inte gärna om. Man vill, kan eller vågar inte ta ställning till den frågan - trots att det ju var uppenbart när vi gick in i EU att vi gick in även i detta arbete.

Men socialdemokraternas ovilja har inte bara att göra med deras allmänna ovilja att diskutera vad det europeiska samarbetet verkligen innebär. Här är det ju alldeles uppenbart att de är försvagade av sin kraftiga interna splittring. I bakgrunden finns sannolikt också den smygande insikten om att den ekonomiska politiken inte kommer att klara av att föra Sverige in som ett av startländerna i den ekonomiska och monetära unionens avgörande tredje steg med bl a en gemensam valuta.

Det regeringens s k konvergensprogram som i dag publiceras har inte stöd av vare sig folkpartiet eller oss moderater eftersom det - trots en viss rörelse i vår riktning under de senaste veckornas samtal - är otillräckligt och ofullgånget i relation till den uppgift som måste lösas. De ytterligare besparingar som man nu äntligen medger är nödvändiga skjuts på en osäker framtid, tillväxtproblemen vill man inte riktigt ta i och när det gäller viktiga områden som de fortsatta privatiseringarna är det uppenbart att de ideologiska blockeringarna sitter djupt.

Därmed är detta ett program som är svagt i sak och svagt till sin parlamentariska förankring. Möjligheten att bygga en brygga av förtroende mellan den ekonomiska reformpolitik som den borgerliga regeringen företrädde och det som socialdemokraterna försöker har åter försummats och försuttits.

De ekonomiska konjunkturerna har nu pekat uppåt sedan hösten 1993, och det debatteras flitigt hur länge detta kommer att fortsätta att vara fallet, med vitt skilda meningar just nu företrädda bland den s k expertisen.

Men alldeles oavsett hur det är med den saken är det uppenbart att den möjlighet att i denna uppgång ta itu med några av våra grundläggande problem - statsskulden, arbetslösheten - inte utnyttjas fullt ut.

I ett tidigare veckobrev kommenterade jag kort AMS siffror för april och noterade mot bakgrund av dem att det fanns all anledning att noga följa den fortsatta utvecklingen under våren. I förra veckan kom så siffrorna för maj, och de bekräftade den tendens till svagare utveckling som vi sett sedan en tid tillbaka. Det är uppenbart att arbetslösheten i den ekonomiska uppgången sjunker långsammare än vad AMS hade räknat med och långsammare än vad den borde göra.

Den totala arbetslösheten i maj var 12,3 procent, vilket förvisso är en nedgång i jämförelse med de 13,8 procent som var arbetslösa för ett år sedan, men samtidigt mycket högt efter en längre period av delvis mycket kraftig ekonomisk uppgång. Och antalet lediga platser maj 1995 är faktiskt bara 2.000 högre än motsvarande antal för ett år sedan. Just detta är - om det är ett utryck för en bestående trend - ett mycket allvarligt tecken på att det är svårt att få fram de nya jobb som kan pressa ned arbetslösheten.

Från vår utgångspunkt kan detta möjligen sägas inte vara särskilt förvånande. Vi ägnade valrörelsen åt att peka på de allvarliga risker för den ekonomiska uppgången och för de nya jobben som låg i alla de socialdemokratiska skattehöjningarna och hela den återreglering av arbetsmarknaden som deras beroende av facket tvingar dem till. Att vår kritik av deras politik nu dels fått stöd i en nyligen publicerad undersökning utförd av OECD och dels nu förefaller att bekräftas av verkligheten är bara att notera.

Samma sak gäller dessvärre utvecklingen av statsskulden. Visserligen medför konjunkturuppgången en snabbare ökning av skatteintäkterna är vad vi räknade med för ett år sedan, och därmed kommer också statsskuldbördan att kunna stabiliseras snabbare än vad man då trodde, men samtidigt är det uppenbart att detta inte kommer att räcka. En studie som Konjunkturinstitutet redovisade i veckan innebar att även med en väsentligt kraftigare tillväxt än vad som nu förefaller att bli fallet kommer inte skuldbördan att kunna minskas med mer än från ca 78% av BNP 1994 till ca 75% år 2000. Och då ligger vi på en nivå klart över de 60% som krävs för att kunna komma med i den ekonomiska och monetära unionen samtidigt som vi inte har den kraftiga och kontinuerliga minskning som skulle vara önskvärd.

Det är således uppenbart, att politiken inte är tillräcklig vare sig för att åstadkomma den kraftiga ökning av antalet nya jobb som krävs eller den kraftiga minskning av statsskuldens börda som också förr eller senare kommer att vara en nödvändighet.

Och till dessa något dystra observationer så här när sommaren håller på att infinna sig skall möjligen också läggas de faror för inflation som ligger såväl i den ytterligt svaga kronan som i de löneavtal som nu håller på att komma fram. Storkonflikten på Handelns område tyder verkligen inte på någon insikt om hur Sveriges långsiktiga ekonomiska läge egentligen ser ut.

I förra veckans brev redovisade jag lite av bakgrunden till de diskussioner som i fredags kväll ledde till att EU:s stats- och regeringschefer vid sitt extra möte i Paris beslöt att utse mig till EU:s särskilde representant i konflikten i f d Jugoslavien. I mer formell mening handlar detta om att jag efterträder Lord Owen som en av de bägge ordförandena i International Conference on Former Yugoslavia, men därtill kommer att jag förväntas arbeta i närmare samarbete med den s k kontaktgruppen - USA, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien - än vad som tidigare har varit fallet.

När jag träffade President Chirac förra onsdagen sade jag ärligt till honom att det fanns minst 300 olika skäl att säga nej till detta uppdrag. Jag hade tänkt att ägna denna sommar åt barnen mer än åt Bosnien, och jag kan inte klaga på att i övrigt vara direkt undersysselsatt med de olika uppgifter jag har som partiordförande, ordförande i IDU och åtskilligt annat. Men ändå finns det frågor och uppdrag som det är tveksamt om man har rätt att säga nej till. Jag tror på det europeiska samarbetets nödvändighet, och detta uppdrag blir något av min värnplikt för Europa.

Visst finns risken för misslyckande i den större eller i den mindre skalan. Detta område har präglats av kriser, konflikter och krig icke bara under de senaste tre utan snarare under de senaste trehundra åren. Och visst kan uppgiften förefalla i grunden alldeles hopplös. Men det ligger samtidigt mycket i Verner von Heidenstams strof om att “det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge.“ Skulle man säga att detta uppdrag var omöjligt skulle man därmed säga att bara kriget är möjligt - och det skulle vara en för hela Europa allvarlig slutsats.

Omedelbart efter min presskonferens på lördagen inledde jag en serie resor för att under denna vecka föra samtal med företrädare för de olika länder jag skall arbeta nära tillsammans med. Jag flög direkt ned till Sochi bara några kilometer från gränsen till Georgien vid Svarta Havet för en lika lång som nyttig middag med utrikesminister Kozyrev, och hade under söndagen dessutom möjligheter att kort träffa såväl president Jeltsin som andra företrädare för den ryska ledningen som denna helg utlokaliserat sin verksamhet till denna behagliga ort.

När jag skriver detta brev sitter jag i ett flygplan över södra Ryssland på väg hem till Stockholm sent på söndagseftermiddagen. Och tidigt måndagsmorgonen bär det av till EU:s utrikesministermöte i Luxemburg efter lunch och därifrån raskt iväg till London för möten med bl a premiärminister John Major och hans olika medarbetare i dessa frågor. På tisdagen är det så dags för Genève med lunch med Lord Owen och styrelsemöte i ICFY innan det blir avtackningsmiddag för honom senare på kvällen. Morgonen därpå - nu är vi på onsdagen - bär det snabbt av över Atlanten till Washington för möten där också under torsdagen med bl a utrikesministern, och på fredagen blir det så överläggningar i New York med FN:s generalsekreterare Boutros Ghali innan kursen ställs in på det seminarium som vår Jarl Hjalmarsson-stiftelse på lördag-söndag arrangerar i Visby tillsammans med tyska CDU:s Konrad Adenauer-stiftelse om säkerhet och samarbete i Östersjö-området.

Programmet har således en dragning åt det hektiska hållet. Men för mig är det viktigt att så snabbt som möjligt etablera förbindelser, höra bedömningar och börja att lägga upp de trådar som skall vägleda det fortsatta arbetet. Först när detta är gjort, och är väl förankrat, finns det möjligheter att mer konkret börja att agera i den situation som nu dessvärre ser ut att bli allt mer besvärlig.

Att detta innebär att min närvaro i den dagliga politiska debatten ibland kommer att vara mer begränsad är dessvärre ofrånkomligt. Men jag tror snarare att detta kan vara en god chans att låta den stora kompetens och bredd i övrigt som vi har komma fram.

Den s k partiledning vi haft under många år för att diskutera just det dagliga arbetet och den dagliga debatten - med presidiet i form av mig, Lars Tobisson och Gun Hellsvik samt partisekreteraren Gunnar Hökmark som kärna - breddas nu med Chris Heister, Bo Lundgren och Per Unckel. Ledningen för riksdagsgruppen och för partiorganisationen ser jag dock inga skäl att göra några förändringar i.

Till den betydelsefulla utveckling i omvärlden som inte alltid letar sig in i våra media hör under den gångna veckans alldeles avgjort valresultatet i den kanadensiska provinsen Ontario. Med en tredjedel av Canadas invånare och med en än större ekonomisk tyngd är dess politiska utveckling av stor betydelse.

I de förra valet togs Ontario över av en socialdemokrati som sedan dess höjt utgifter och skatter så det står härliga till. Och i de nationella valen för två år sedan råkade våra vänner i Progressive Conservatives ut för ett spektakulärt bakslag som ledde till att de förlorade alla utom två (!) av sina tidigare 295 platser i underhuset. Men nu gjorde PC en lika dramatisk come-back på ett program med radikalt sänkta utgifter och radikalt sänkta skatter och erövrade i ett slag 82 av de 130 mandaten i provinsparlamentet. Politiska bedömare var inte sena att hävda att den vind vi såg med sådan styrka i de amerikanska kongressvalen i november nu också har nått Canada.

Och så är det världen över - den gamla vänstern är slut på idéer och möjligheter, och det är från vårt håll som inspirationen för framtiden kommer!




Carl Bildt








Thursday 
14/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]