Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v25/1995
19/6/1995

För min egen del har den gångna veckan så gott som helt dominerats av min uppgift som EU:s särskilde representant i konflikten i f d Jugoslavien - som är den egentliga beteckningen på det som i media oftast betecknas bara som “EU-medlare“.

Det har inneburit resor som - efter föregående helgs samtal i Ryssland - fört mig till EU:s utrikesministermöte i Luxemburg, styrkommittén för den s k ICFY-konferensen i Genève, överläggningar med den amerikanska administrationen i Washington och olika genomgångar med FN-ledningen i New York.

Veckan har gett de resultat jag strävade efter när det gäller olika former av stöd för det jag avser att göra. I dessa avseenden har jag all anledning att vara nöjd. Samtidigt har veckan ånyo visat hur komplicerat läget i de olika konflikterna i f d Jugoslavien är och de svårigheter som vi står inför under de närmaste veckorna och månaderna.

Mot slutet av veckan inledde de bosniska regeringsstyrkorna vad som kan vara den största militära offensiven i denna konflikt sedan sommaren 1992 i ett vad man själva sagt är ett försök att bryta inringningen av Sarajevo. Samtidigt har utvecklingen under veckan inneburit att de bosniska serberna gradvis släppt den gisslan de tidigare tog för att på detta sätt måhända undvika att drabbas av den totala internationella isolering som annars hotade.

Min måndag kommer i huvudsak att ägnas åt sammanträde med den moderata partistyrelsen - där vi skall diskutera en del av de större frågor som kommer upp på vår extra partistämma i september - men därefter kommer jag frampå kvällen att åka till Paris för samtal med den franske utrikesministern för att därefter sent på kvällen komma till Genève som med all sannolikhet kommer att vara min bas under huvuddelen av denna vecka.

Jag hoppas dock snabbt få till stånd ett sammanträffande med företrädare för den bosniska regeringen - vilket är praktiskt mycket besvärligt i ljuset av läget runt Sarajevo - för att därefter kunna ha direkta överläggningar också i Belgrad och med olika FN- och andra representanter i Zagreb. Efter dessa olika kontakter - och en del andra - är det dags att mera noggrant börja att överväga hur det fortsatta arbete skall läggas upp, och jag räknar då med en ny omgång av kontakter med EU-länderna liksom med företrädare för Ryssland och USA.

Efter förra veckans hektiska resande kändes det skönt att på lördagen komma hem och kunna åka till idylliska och vackra Visby för det årliga seminarium som vi sedan några år tillbaka har med företrädare för tyska CDU om säkerhets- och samarbetsfrågor i Nordeuropa. Vi hade denna gång en bättre deltagarkrets än någon gång tidigare, och till det som alla enades om efter helgens diskussioner var att dessa Visby-seminarier blivit så viktiga att de måste fortsättas.

Lite symboliskt var kanske att dessa seminarier nu är så centrala att företrädare för den socialdemokratiska regeringen får söka sig till Gotland för att träffa några av dess deltagare. Försvarsminister Thage G Peterson fick t ex åka över till Gotland för ett snabbmöte med den tyske försvarsministern Volker Ruehe som kommit till Sverige för att delta i vårt möte.

Veckans inrikespolitiska begivelse var väl annars att finansminister Persson förklarade att regeringen avsåg att “brännmärka“ de som utomlands talar illa om “fosterlandet“ genom att framföra synpunkter på den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik. Uttalandet är i hög grad anmärkningsvärt.

För det första är det magstarkt att sätta likhetstecken mellan fosterlandet och finansministern. Det är fullt möjligt att älska Sverige utan att älska Göran Persson - jag skulle nog t o m vilja påstå att det är ett i hög grad normalt mönster i detta vårt gemensamma fosterland. Den som sätter likhetstecken mellan sig själv och fosterlandet har drabbats av en kombination av kejsarkomplex och omdömeslöshet som det finns all anledning att vara vaksam på.

För det andra är den attityd som Persson ger uttryck för rent stalinistisk till sin karaktär. Kritik av den sittande regeringen utmålas som fosterlandsfientlig på ett sätt som brukar känneteckna rent stalinistiska regimer i deras försök att kväsa varje form av opposition eller ifrågasättande. För en god demokrat är det en självklarhet att en vital demokrati kräver en stark och levande opposition vars uppgift det är att granska regeringens politik och att erbjuda vad den anser vara ett bättre alternativ. Den som gör oppositionen till fosterlandsfientlig har ringa förstått av demokratins villkor och förutsättningar.

Och för det tredje får man nog säga att Persson tar på sig en ganska så stor uppgift om han skall “brännmärka“ alla de som utomlands haft synpunkter på den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik. Jag kan på rak arm inte erinra mig något enda yttrande, någon enda analys eller någon enda artikel om den ekonomiska politiken i Sverige sedan herr Perssons ankomst på scenen som han inte skulle tvingas att “brännmärka“. Sanningen är att kritiken mot skattechocken, återställarpolitiken och den otillräckliga sparförmågan varit lika enad som den varit massiv.

Den uppgift Persson tagit på sig när han skall “brännmärka“ kommer nog att hålla honom sysselsatt ett bra tag framöver. Det konvergensprogram han presenterade förra måndagen kommer knappast enbart att få rosor när det kommer upp till formell granskning i EU:s olika organ, och det skall bli intressant att se hur Persson skall hantera Europas övriga finansministrar och riksbankschefer när även de kritiserar skattehöjningarna, vill ha tydligare besparingar, ifrågasätter regleringsivern och frågor hur man egentligen vill ha det med deltagandet i den ekonomiska och monetära unionen.

Även han kommer att tvingas att ändra sig. I veckan som gick gjorde president Clinton i USA en politisk vändning vars betydelse knappast kan överskattas när han presenterade ett nytt budgetförslag som på avgörande punkter avvek från det officiella förslag han presenterade i februari och som i stället lade sig betydligt mycket närmare det som den starka republikanska majoriteten i representhuset och framför allt senaten under den senaste månaden har fattat beslut om.

Medan Clintons februaribudget innebar att budgetunderskotten skulle fortsätta att öka efter år 2000, lägger han sig nu på en sparlinje som innebär att underskotten helt tas bort på tio år. Republikanernas plan - som figurerade en hel del i mina veckobrev i maj - innebär att detta sker på sju år, men även med ett perspektiv på tio år tvingas Clinton till betydande besparingar också i de program som man från demokratisk sida under den senaste månaden hårt kritiserat republikanerna för att de skulle ge sig på. Främst gäller detta sjukvårdsförsäkringen Medicare.

Ekonomiskt innebär detta att USA verkligen tar itu med sitt budgetunderskott genom rejäla besparingar. Värt att notera är att såväl republikanerna som Clinton samtidigt - om än olika mycket - kommer att sänka skatterna, och att försvarsnedskärningar utöver de som redan skett inte kommer att ske mot bakgrund av det internationella läge man nu tycker sig se. För vår del innebär denna ökade fasthet om budgetsanering i USA att förutsättningarna för lägre långa räntor internationellt med all sannolikhet förbättras med den goda effekt för oss som detta rimligen borde ha. Vi ligger tydligt och klart bland de allra sämsta när det gäller räntor och valuta, men även de allra sämsta lär få del av en viss förbättring om räntorna i omvärlden mildras.

Riksdagens avslutningsdebatt - där vi representerades av Lars Tobisson - blev den sedvanliga diskussionen om samarbete hit och dit. Ingvar Carlsson hade plötsligt upptäckt att det fanns kommunister i vänsterpartiet - någonting som varit tämligen allmänt känt under de senaste decennierna - och fann sig av detta skäl föranlåten att kritisera sin tidigare parlamentariska danspartner fru Schyman. Och Olof Johansson framträdde ånyo i den roll av nationens räddare som han ständigt påtar sig varje gång centern sluter en uppgörelse med socialdemokraterna. På det kan man ha synpunkter i sak, men det råder ingen tvekan om att Olle genuint upplever att det faktiskt är på detta sätt.

I den mån centern manövrerar sig än närmare ett samarbete med socialdemokraterna kommer detta att innebära att politiken på två viktiga områden vrids än mer fel än vad som redan nu är fallet med en socialdemokratisk regering.

Det första området är energipolitiken, där Olof Johansson näppeligen med bevarad heder kan tänka sig att skjuta på slutpunkten för avvecklingen till efter år 2010, även om nu de flesta socialdemokrater förefaller att börja inse att det är vi moderater som haft rätt på den här punkten också. Och det andra är just den ekonomiska och monetära unionen, där Olof Johansson nu ställer en folkomröstning som villkor för Sveriges deltagande i denna. Att en ofullgången ekonomisk politik med stor sannolikhet kommer att innebära att vi inte får vara med även om vi skulle vilja gör att den frågan kanske skjuts på framtiden, men det gör inte denna politiska vridning bort från en sund ekonomisk politik och en stark Europa-politik mycket bättre.

Men hur det blir med koalition och samverkan återstår att se. Socialdemokraterna har fått centerns stöd utan alltför stora svårigheter, samtidigt som centern nog vet att en regeringssamverkan med socialdemokraterna skulle föra dem ut på mycket djupa vatten under de närmaste åren.

Vår uppgift påverkas föga av detta. Vi moderater är det tydliga alternativet till den socialdemokratiska politiken, och vårt arbete under de närmaste åren inriktas på att successivt förbättra och föra ut detta politiska alternativ för ett bättre Sverige och ett starkare Europa. Inför valet 1998 kommer vi att vara redo och öppna för samarbete med de partier som då står redo att ge Sverige möjlighet till den nya start som då kommer att framstå som än nödvändigare än i dag.

Med detta ber jag att få önska en glad midsommar och en trevlig sommar i övrigt. Jag avser självfallet att fortsätta med veckobreven även under sommaren, men möjligen kan mina resor medföra att det någon gång blir en förskjutning med en dag eller två. Jag hoppas att det skall fungera bra i alla fall.


Carl Bildt








Tuesday 
6/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]