Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v30/1995
24/7/1995

Något veckobrev blev det dessvärre inte den föregående veckan, vilket i mitt fall inte berodde på att jag i likhet med de flesta andra hade semester och gjorde just ingenting, utan snarare på dess motsats i form av ett osedvanligt intensivt arbetsprogram i Bosnien-frågan.

Veckan som gick var ju annars sommarpolitikens sedvanliga Gotlands-vecka när de politiska journalisterna drar till Visby i förhoppningen om att det skall bli sol och varmt och dessutom en eller annan nyhet från därvarande eller ditresande sommarpolitiker. Under åren som gått har veckan kommit att bli dels ett forum för politiska anföranden och dels för seminarier om främst den ekonomiska politiken med socialdemokraterna och moderaterna som de dominerande partierna.

Så blev det även i år. Socialdemokraterna råkade dock ut för fadäsen att ha bjudit in den internationella och som närmast vänsterekonom betraktade Paul Krugman, bara för att få höra honom lansera åsikter om vad som krävs för att åstadkomma nya riktiga jobb som framstod som ett stöd för moderata snarare än för socialdemokratiska ståndpunkter i den svenska debatten. Hans tal om rörlighet och liberalisering när det gällde arbetsrätt och lönebildning, för att på det sättet få fram nya jobb, kom snarast att bli ett understöd till vad som sades av Staffan Burenstam Linder, Per Unckel och Bo Lundgren på det moderata seminariet i samma ämne.

Jämför vi situationen i debatten nu med situationen för ett år sedan - när vi var på väg in i valrörelsen - är det påfallande hur det är socialdemokraterna som förlorar argumenten och vi som vinner debatterna.

Då förklarade socialdemokraterna att det inte behövdes några besparingar alls för att klara statsskuld och underskott, medan vi sade att det skulle behövas stora och smärtsamma besparingar för att inte skutan skulle haverera. I dag vet alla att det var vi som hade rätt.

Då förklarade socialdemokraterna att de enkelt och lätt skulle kunna få bort arbetslösheten, medan vi klart sade att nya riktiga jobb krävde ett bättre företagarklimat och att den socialdemokratiska politiken i stället skulle bromsa det arbetet. I dag är det uppenbart att förbättringen på arbetsmarknaden går markant långsammare än väntat, och att risken för att vi blir sittande med en socialt och ekonomiskt plågsam långtidsarbetslöshet hasr ökat högst väsentligt.

Den politik som jag kallat ”den enda vägens” politik förblir den enda som kan leda till resultat. Större eller mindre avvikelser från den bromsar och försvårar det som annars är möjligt att uppnå. Och det är ingen tvekan om att den massiva skattechocken tillsammans med vänsterpartiet i förening med den dogmatiska återställarpolitiken och de otillräckliga insatserna med centerpartiet har bromsat och begränsat Sveriges möjligheter.

Idédebatten i andra länder visar i dag samma mönster. När jag under de senaste veckorna haft anledning att vara i London har jag följt också den utveckling som sker i det socialdemokratiska Labour-partiet, där nye ledaren Tony Blair gör allt han kan för att orientera sitt parti så långt åt höger som det är möjligt.

Han förklarade härom veckan att det nu krävdes en ”grundläggande reform” av välfärdsstaten, att en politik för att stärka familjen är grunden för välfärdens utveckling, att ansvar och plikt alls icke får vara konservativa monopol och att det måste bli mer av valfrihet och konkurrens när det gällde olika välfärdstjänster som tidigare varit enbart offentliga. I det senare sammanhanget nämnde han speciellt pensionssystemet som borde vara en kombination av offentligt grundskydd och enskilt ansvarstagande.

Hur mycket av detta som är genuint omtänkande och hur mycket som bara är opportunism för att få stöd av den medelklass som gett den konservativa reformpolitiken under det senaste decenniet sitt stöd, och som är djupt skeptisk mot Labours tradition av ständigt höjda skatter och ständigt ökade offentliga utgifter, är inte lätt att veta men heller inte det för ögonblicket intressantaste. Det som är värt att notera är i vilken riktning vinden alldeles uppenbart blåser i den grundläggande debatten om statens roll och individens, företagens och familjens roller i ett gott och dynamiskt samhälle.

Det vi ser i Storbritannien i denna del är därmed detsamma som det vi ser i den amerikanska debatten, och som jag ju ägnade en del uppmärksamhet i några av mina veckobrev i maj och juni.

Debatten om välfärdsstaten kommer säkert att bli allt mer intensiv. Och det är viktigt att den också blir en konkret debatt om konkreta problem som kräver konkreta lösningar.

I min posthög låg nyligen resultatet av den studie av de s k bidragsförskotten som Riksrevisionsverket låtit utföra. Dessa har som bekant växt mycket snabbt under senare år, och är ett av de system som vi moderater pekat på när vi talat om vikten av att ompröva olika system i socialförsäkringarna och bidragssystemet. Och RRV:s granskning ger oss snarast mer än rätt i den debatt som varit.

Man finner, att ”stödet i inte obetydlig omfattning går till barn och vårdnadshavare som enligt föräldrabalkens bestämmelser inte skulle anses vara i behov av detta stöd samt i många fall även tillkommer familjer som inte är berättigade till det.” Enligt RRV är närmare 40% av de som får bidragsförskott som egentligen inte borde ha det eftersom de klarar sig själva. Man konstaterar vidare att det finns en överkompensation eftersom omprövning av underhållsbidragen sker sällan - man har t o m funnit fallet där ingen prövning skett på 18 år. Vidare konstateras att systemet leder till att individer riskerar att drabbas av marginaleffekter på 100 procent samt att det också leder till att man med s k skenbara separationer kan öka på sin famileinkomst med flera tusen kronor i månaden och att detta förvisso förekommer.

Granskningen är förödande såväl i sina detaljer som i sin helhet. RRV räknar med att staten genom olika brister och felaktigheter riskerar att betala ca 1 miljard kr för mycket varje år till olika hushåll som inte borde ha alls eller som nu får mer än vad som är rimligt och riktigt. Och till denna statsfinansiella belastning kommer så den snedvridande effekt som ett bidragssystem som detta får på individers och familjers samhällsmoral och enskilda ansvarstagande. Det handlar om ett utslag av ett välfärdssystem som i sin allmänna godhet utvecklats till en belastning för samhället också i moralisk bemärkelse.

Men märkligt nog har denna rapport gått sommardebatten så gott som spårlöst förbi. Jag har - även om jag kan ha misstagit mig - inte sett någon debatt kring de uppseendeväckande resultat om ett av våra viktiga välfärdssystem som rapporten presenterar.

Annars har också den svenska debatten präglats mycket av det drama i Bosnien som upptagit min tid under de senaste veckorna. Frustration och förbittring har lett till en debatt där man söker vägar för engagemang och påverkan för att på det sättet kunna lindra lidande och stoppa våldet och förnedringen. Våra svenska debatt har varit en återspegling av den debatt som förts i de flesta andra länder under dessa veckor, och som kom att leda fram till det internationella möte om läget i Bosnien som hölls i London i fredags.

Sedan början av våren pågår det en upptrappning av kriget i Bosnien. Initiativet togs inledningsvis snarast av den bosniska regeringsarmén redan innan vapenvilan hade löpt ut, och dess avsikt var att successivt trappa upp det militära trycket med en storoffensiv med inledning i mitten av juni för att bryta belägringen av Sarajevo som ett av de viktigaste inslagen. Det fanns en bedömning att den bosnienserbiska armén hade försvagats och inte skulle kunna stå mot eller gå till offensiven på samma sätt som tidigare.

Än är det för tidigt att avgöra hur dessa olika militära offensiver kommer att sluta. Men det som hänt under den senaste månaden är att regeringssidans Sarajevo-offensiv bromsats upp, och att den bosnienserbiska armén gjort framryckningar mot de svagaste av regeringssidans positioner på det sätt som krigets brutala logik dessvärre dikterar. Srebrenicas plötsliga fall, och de strider som nu pågår kring Zepa och Bihac, är en del i denna den upptrappade krigföringens onda cirkel.

Den internationella uppmärksamheten har nu kommit att fokuseras kring den - om Zepa skulle falla - kvarvarande östra flyktingenklaven i och kring staden Gorazde. Besked om flygbombningar för att försvara den har sitt värde och sin betydelse, men den omedelbara uppgift jag haft att ägna mig åt är att försöka att skapa förutsättningar för att få fram mat och förnödenheter åt FN-trupperna där liksom konvojer med hjälp till de ca 60.000 människor som i dag finns i enklaven.

I någon utsträckning har detta också lyckats. I mitten av förra veckan fick FN-generalen Rupert Smith och jag fram den överenskommelse med den bosnienserbiska armén som dels skapar möjligheter för konvojer med förnödenheter till Gorazde och dels på nytt öppnar en normal landväg in till och ut från Sarajevo. Det är lätt att säga att detta är långt ifrån allt vi har anledning att kräva, och att vi är beroende av att överenskommelsen håller, men det är i alla fall väsentligt mer än det ingenting i bägge dessa hänseenden som vi tidigare hade.

Under tidigare besök i Sarajevo har jag fått ta mig in och ut längs den väg över Igman-berget som varit den enda öppna under de senaste månaderna. När jag i torsdags - dagen efter vår överenskommelse - kunde åka den normala vägen från Kiseljak in till Sarajevo var det en skillnad som mellan natt och dag. De olika kontrollerna var denna dag mindre besvärande än de på Heathrow-flygplatsen i London, och det var med stor tillfredsställelse jag kunde se den första truppkonvojen med danska och franska soldater samtidigt som UNHCR:s hjälpsändningar nu - så länge detta varar - kunde få möjlighet att komma in i full omfattning.

Såväl Rubert Smith som jag försökte i London påminna om att Gorazde inte kan försvaras utan förhandlingar och att hot om flygunderstöd aldrig kommer att räcka. Bosnienserberna kan lätt kväsa enklaven genom att helt sonika stänga vägarna dit, och efter en ganska kort tid kommer situationen för såäväl FN-soldater som flyktingar att bli utomordentligt trängd och prekär. Bara för att klara flyktingsituationen krävs det konvojerna med ca 800 ton av förnödenheter varje vecka.

Vägen från Sarajevo till Gorazde är ca 100 km och kan mycket lätt blockeras på ett 40-tal olika punkter av tunnlar, pass eller trånga raviner. Att ta och hålla den militärt för att utan förhandlingar klara försörjningen av enklaven kräver insatser av markstridsförband väsentligt större än dem som nu finns tillgängliga i området. Och jag har inte noterat någon större vilja från länder att i detta läge sända avsevärt fler trupper till området eller gå in i direkta stridsoperationer.

Jag anser att det är alldeles avgörande att vi har en samordnad politisk och militär strategi för att kunna utöva inflytande och kanske driva utvecklingen bort från krig och mot en rättvis fred. Diplomati allena kommer att hjälpa lika lite som isolerade militära insatser som inte är en del i en vidare politisk strategi.

På dessa punkter finns det fortfarande åtskilligt att önska. När London-mötet inleddes sade jag att vi inte fick lämna det med en bombstrategi men utan en politisk strategi. Men när vi skiljdes åt sent på kvällen fanns fortfarande oklarheter dels i det förra sammanhanget men framför allt i det senare som kommer att kräva nya samråd och sammanträden såväl i NATO-kretsen som med den s k kontaktgruppen - USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland - under denna vecka.

Detta till trots var mötet i London värdefullt och bra. Det gav möjlighet till en diskussion där olika meningar kunde brytas mot varandra såväl på det formella mötet som i de många överläggningar som samtidigt pågick i Lancaster House.

Att den möttes med viss besvikelse från den bosniska regeringens sida ligger i sakens natur. De önskar - naturligt nog - att FN och de olika länderna skall gå in i ett alliansförhållande till dem och inleda samordnade stridsoperationer med dem icke minst när det gäller flygbombningar. Allt som i dagsläget inte innebär detta kommer de att betrakta som otillfredsställande. Samtidigt vet de att detta av en rad olika skäl icke kommer att vara möjligt, bl a mot bakgrund av att det skulle alldeles omöjliggöra ansträngningarna att rädda och skydda Gorazde.

Min kommande vecka kommer i hög grad att handla om att fullfölja en del av det som diskuterades i London. Medan de rent militära besluten nu finslipas i NATO-kretsen är det min uppgift att se hur den politiska strategin skall se ut, och därefter måste de två på ett eller annat sätt förenas. Ett möte i kontaktgruppen under veckan kommer sannolikt att kompletteras med ett besök på NATO:s sydkommando i Neapel liksom med täta kontakter med UNPROFOR-kommandot i Sarajevo.

Om övriga partiledare nu dansat sina sommardanser i och kring Almedalen kommer jag på Lördag att dansa min sedvanliga sommardans med sedvanligt anförande i Grisslehamn i norra Roslagen. Talen i den charmiga lilla fiskehamnen har jag nu hållit i betydligt mer än tio år under högst varierande såväl politiska som meteorologiska förutsättningar, och det återstår att se hur förutsättningarna i bägge dessa avseenden kommer att vara när vi kommer fram till lördagen.

För de som är intresserade kommer mitt anförande som vanligt att finnas tillgängligt på BBS Moderat (086768026) så fort det avleverats i naturlig form.



Carl Bildt

PS.
Det var glädjande att se att Göran Persson avbröt sin långa semester för någon dag. Men med tanke på att det enda han lyckades att prestera under sitt avbrott var meddelandet att regeringen nu planerar att införa en båtskatt - vilket de ivrigt förnekade infrör valet förra sommaren - hade det måhända varit bäst om han fortsatt att klippa sitt gräs.








Friday 
15/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]