Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v31/1995
1/8/1995

Efter veckor då jag främst varit sysselsatt huvudsakligen med det bosniska dramats fortsatta utveckling var det skönt att under helgen få komma hem och också ägna sig åt den svenska inrikespolitiken. Det som kommer att hända i Bosnien påverkar oss indirekt i och med att det rör Europas framtid, men det som händer i Sverige påverkar oss självfallet mer direkt och mer omedelbart.

I mitt anförande i Grisslehamn i lördags förefaller jag att ha utmanat de socialdemokratiska känslorna genom att hävda att socialdemokratin “är slut som politiskt projekt“ och att också sommardebatten visat, att det är vi moderater som genom våra idéer framstår som “fyrtornet i framtidsdebatten.“ Dessa stilla påpekanden har lett en rad socialdemokratiske tidningar till att fråga hur den europeiskt medlande Bildt kan vara den i Sverige gentemot socialdemokratin utmanande Bildt.

Motsättningen må vara besvärande för dem men torde knappast existera för så många andra. När jag reser runt i Europa - som jag refererat i dessa veckobrev - finner jag inte någonstans annat än en socialism som kollapsat, en kollektivism som är stadd på reträtt och en socialdemokrati som förlorat sin självständiga politiska kraft. Och det gäller också i de fall - främst Storbritannien - där det socialdemokratiska partiet står starkt i opinionsmätningarna, men då gör det icke minst p g a sin ideologiska anpassningsrörelse högerut.

Sommardebatten har, enligt min mening, visat den förvirring och den upplösning som råder inom socialdemokratin. Om de förra sommaren alla lät som vänsterpopulister, förkunnade att ytterligare besparingar “bergsäkert“ var fel och att skattehöjningar, AMS-satsningar och återregleringar var vägen till fler nya jobb, låter det denna sommar påtagligt annorlunda. Den ena socialdemokraten efter den andra har varit ute och sagt att det är uppenbart att deras klassiska politik inte längre fungerar, och att det nu behövs en omorientering av politiken. Och denna nödvändiga omorientering har så gott som undantagslöst beskrivits i termer som gjort dert tydligt att ljuset från vårt fyrtorn nu börjat att tränga in i det kollektivistiska mörkret inom socialdemokratin.

Exemplen på detta kan mångfaldigas, men allra tydligast var väl när näringsminister Heckscher talade om att sänka löneskatterna. Han är dock statsråd i den regering som alldeles nyss - på tvärsen också mot alla EU-rekommendationer om hur arbetslösheten skall bekämpas - höjt dessa löneskatter, och ledande företrädare för den socialdemokrati som i riksdagen under våren bekämpat oss moderater när vi föreslagit det som han nu är ute och talar om. Förvirring och upplösning är ett fint uttryck för detta.

Och inte heller de socialdemokratiska tidningar som kritiserat mig för mitt påstående om att socialdemokratin är “slut som politiskt projekt“ har egentligen sagt så mycket annorlunda.

Arbetet konstaterade i sin ledare att “den senaste veckans socialdemokratiska utspel och förslag (vare sig det handlat om försöksballonger eller nödraketer) i och för sig inte präglats av klarhetens fulla pregnans“ samt att “de politiska resultaten har i en del fall heller inte motsvarat många högt ställda förväntningar.“ Och påtagligt vänsterinriktade Länstidningen i Östersund skrev i sin ledare som kommentar till mitt ordval om oss moderater som fyrtornet i framtidsdebatten, att “den liknelsen kan ha ett visst fog för sig med tanke på de olika borgerliga förslag som nu förs fram i ny tappning av en socialdemokratisk regering.“

Ett regeringsparti som på detta sätt tvingas att sända upp “nödraketer“ - ordvalet lånat från Arbetets ledare - har onekligen problem. Och det var ju också detta som Kjell-Olof Feldt konstaterade i sin krönika i DN den 21 juli där han sade, att “det tycks mig bli allt svårare att dölja att socialdemokratin befinner sig i ideologiskt trångmål“ genom att dess gamla ideologiska bas nu allt tydligare vacklar.

En gång trodde nog många att socialdemokratin genom sin politik kunde åstadkomma jobb genom en listig kombination av arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik, och även sedan denna tro gradvis försvagats var det åtskilliga som trodde att socialdemokratin genom sin politik i alla fall kunde sörja för att rejäla bidrag utbetalades. Men nu börjar det bli allt tydligare för allt fler att den socialdemokratiska politiken inte kan erbjuda vare sig de nya jobb som krävs eller de oförändrade bidrag som på ett eller annat sätt utlovats. Verkligheten har sprungit ifrån ideologin, och den politiska krisen är ett faktum.

När jag sade att socialdemokratin är slut som politiskt projekt sade jag däremot inte - vilket någon tycks ha trott - att socialdemokratin är slut som politiskt parti. Förvisso inte. Jag har den största respekt för socialdemokratins politiska anpassnings- och därmed också överlevnadsförmåga, och det vore i allra högsta grad oklokt av mig eller någon annan att underskatta dem i dessa hänseenden. Men från ideologisk utgångspunkt är den avgörande förändringen att det under kommande år är med ideologisk defensiv snarare än med offensiv som förr som socialdemokratin kan klara sig.

Politik bedöms alltid bäst i det längre perspektivet. Och samma sak gäller ett lands ekonomiska utveckling. Konjunkturer går upp och ner, medan det är de grundläggande strukturerna och incitamenten som avgör ekonomins och därmed välfärdens utveckling i det längre perspektivet.

Detta är värt att notera mot bakgrund av att Skandia-chefen Wolrath nu varit ute och sagt att ekonomin och statsfinanserna nu ser åtskilligt mycket bättre ut än vad de gjorde för ett år sedan. Och det är förvisso sant. Även om förbättringen av såväl ekonomi i allmänhet som statsfinanser då hade inletts - ekonomin började ju att vända uppåt sommaren 1993 - var vi då under ett påtagligt tryck från ihålligt stigande internationella räntor.

I dag är läget ett annat. Den ekonomiska uppgången har fortsatt ytterligare ett år med allt vad detta innebär. Socialdemokratin har tvingats till budgetförstärkande åtgärder som de alls inte hade tänkt sig inledningsvis. Och vi har fått en påtaglig nedgång i de internationella räntorna med allt vad detta för med sig. Det behövs ingen Wolrath för att påpeka att sommaren alltid är varmare än vintern.

Men många av de långsiktiga problemen har - detta till trots - snarare förstärks. Skattehöjningar och återregleringar har försämrats ekonomins långsiktiga utvecklings- och omvandlingskraft. På toppen av den goda konjunkturen lyckas vi inte ens få en tillväxt som når upp till genomsnittet inom EU. Och vår valuta förblir påtagligt svag samtidigt som våra räntor ligger mycket tydligt över icke minst det övriga Norden. Inte minst kontrasten med det Finland som intill för ett år sedan var vår följeslagare genom krisen - men nu med klart lägre räntor, påtagligt starkare valuta och mer än dubbelt så hög tillväxt - är slående och illavarslande.

Från olika håll varnas nu för riskerna för att vi får en utveckling liknande den efter de stora devalveringarna 1981 och 1982. Också då fick vi en period med snabb produktionsökning, imponerande investeringsuppgång och stark förbättring av statsfinanserna. Men investeringarna gick till större delen till att bygga ut existerande industri och näringsliv, och resultatet blev att vi snarast investerade oss fast i strukturer som långsiktigt kanske inte tillhörde de mest expansiva eller lönsamma. Nu ser man - och det är naturligt med en så stark konkurrenskraftsförbättring - exakt samma risker.

Förvisso behövs mer besparingar i statsutgifterna. Men än viktigare är åtgärder för tillväxten, omvandlingen och dynamiken i ekonomin. Och detta innebär inte minst skattesänkningar - dubbelbeskattningen, löneskatterna, extra inkomstskatter m m - som i sin tur måste finansieras med reducerade utgifter. Någon annan väg gives helt enkelt inte om vi skall klara jobb och välfärd under kommande år. Kollektivismens era är över - vi lever mitt uppe i det globala liberala systemskiftet med alla dess konsekvenser och möjligheter.

Efter helgen är det nu åter det bosniska dramat som upptar huvuddelen av min tid. Efter samtal under måndagen bl a med förbundskansler Kohl på hans hyrda sommarställe vid Wolfgangsee i Österrike är jag på tisdag i Paris för samtal med president Chirac och på onsdag och torsdag i Washington för olika överläggningar. Vi befinner oss i ett avgörande skede när det gäller att utforma den samlade politiska och militära strategin för att möjligen kunna påverka händelseutvecklingen.

Den inrikes trätan om hur den nordiska/svenska bataljonen i Bosnien skall uppträda har jag följt med viss häpnad. Det förtjänar påpekas, att denna bataljon inte står under svenskt kommando, och att alldeles oavsett vad vi må anse om saken är det FN-kommandet i Sarajevo och Zagreb som ger den order om hur den skall uppträda och agera. Vi må ha våra åsikter som vi kan framföra när FN formulerar mandatet för de militära befälhavarna, men när detta är gjort och vi ställt trupp till deras förfogande har vi ingen möjlighet att ge dem order åt det ena eller det andra hållet.

Förvisso har det funnits tendenser från olika länder att se de egna FN-förbanden som nationella förband som kan beordras nationellt. Det är viktigt att Sverige inte faller för dessa tendenser.
Och jag tror också att det är viktigt att vi försöker att upprätthålla ett visst nationellt samförstånd kring dessa frågor. Med bortseende från andra meningsskiljaktligheter har jag ett gott samarbete med och upplever ett påtagligt stöd från regeringen i mitt arbete.

Jag hoppas också att de insatser jag kan göra är av värde för Sverige i dess helhet genom att höja vår samlade profil på den europeiska scenen och verka för ett större genomslag för det vi nationellt står för.


Carl Bildt









Monday 
12/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]