|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v32/1995
7/8/1995
Om mitt brev för en vecka sedan dominerades av den inrikespolitiska debatten och socialdemokratins tilltagande förvirring i de viktiga tillväxt- och sysselsättningsfrågorna, förefaller det denna vecka alldeles ofrånkomligt att lägga tyngdpunkten vid det dramatiska skeendet i det f d Jugoslavien.
Medan det förra veckan fanns en socialdemokratisk tillväxtdebatt att kommentera, förefaller det nu som om Persson beordrat total tystnad i det ärendet. Medan andra sände upp nödraketer i insikt om att skutan höll på att gå på grund är det nu tystnad som gäller i avvaktan på att regeringen omformulerar sin politik bäst den kan.
De signaler vi ser är emellertid signaler om att inte mycket är att vänta. Nödvändiga modifieringar av arbetsrätten skall skjutas till en osäker framtid, några rejäla sänkningar av löneskatterna förefaller knappast aktuella och liberaliseringar och privatiseringar på det sätt som så gott som alla ekonomer kräver som en del i en tillväxtstrategi torde man knappast heller klara av. Och de för den långsiktiga tillväxten nödvändiga skattesänkningar som Bo Lundgren pläderade för i en debattartikel i DN i veckan vill socialdemokraterna med sin kollektivistiska ballast självfallet inte veta av.
När den kroatiska armén kl 05.00 i fredags morse inledde sitt storanfall mot de serbiska delarna av Kroatien inleddes ett nytt skede i den pågående konflikten i det f d Jugoslavien. Konflikten om de serbiskdominerade s k Krajina-områdena i nuvarande Kroatien låg i botten på den första urladdningen av brutalitet och våld under 1991, och det vi nu ser är en fortsättning på denna grundläggande konflikt mellan serber och kroater i området.
Att denna konflikt varit under akut uppsegling har inte varit någon större hemlighet. I början av maj gick den kroatiska armén in i den FN-kontrollerade sektorn i västra Slavonien och etablerade sin kontroll där med påföljd att huvuddelen av den serbiska befolkningen tvingades eller valde att fly. Den operationen gick militärt bättre än man väntat, och den internationella reaktionen blev också påfallande mild.
I mitt och Thorvald Stoltenbergs gemensamma arbete har ingått att försöka att få till stånd förhandlingar mellan ledningen för de kroatiska serberna i Knin och regeringen i Zagreb. Det var för oss uppenbart, att dessa förhandlingar var den enda vägen att avvärja den kroatiska militäroperation som det kunde finnas anledning att förvänta sig fram mot eller under hösten.
Att få igång dem var inte lätt. I Knin sade den föga flexibla ledningen, att den saknade tilltro till kroaternas vilja till genuina förhandlingar efter inmarschen i västra Slavonien i början av maj och den de facto-fördrivning av serber som där skett. Och i Zagreb fanns det hela tiden anledning att ställa frågan hur pass genuint intresserade man egentligen var av en politisk lösning som genom någon form av autonomi skulle skapat en möjlighet för serberna att bo kvar i områden där de bott sedan hundratals år tillbaka.
Genom att utnyttja inflytandet också från Belgrad blev det dock möjligt att få till stånd en överenskommelse om att inleda samtal i Geneve mellan de bägge partierna. Men samtidigt skedde en försämring av situationen i Bosnien som gjorde att regeringarna i Sarajevo och Zagreb plötsligt fördjupade sitt samarbete och började att koordinera också sina militära operationer på ett sätt som inte skett tidigare.
Samtidigt som den kroatiska armén mobiliserades lyckades Thorvald Stoltenberg få de bägge parterna till konkreta förhandlingar i Genéve i torsdags. Dessa kommer att kunna skrivas in i den diplomatiska historien som ett skuggspel när beslut om krig redan hade fattats. Den kroatiska delegationen ville enbart läsa upp ett hårt formulerat ultimatum, inkassera ett nej och sedan använda detta som en förevändning för den redan beslutade attacken.
När det visade sig att den serbiska delegationen var beredd att acceptera en i ljuset av tidigare positioner mycket långtgående överenskommelse hamnade man i en situation där kroaterna inte kunde acceptera ja som svar, och tvingades att lämna Geneve med anklagelser mot serberna samtidigt som det var uppenbart för alla och envar att dessa hade gått dem långt till mötes och Thorvald Stoltenberg talade om att nu fanns verkligen möjligheterna till politiska framsteg och en politisk lösning.
Och detta var inte bara ett spel i Geneve. Parallellt hade den amerikanske Zagreb-ambassadören samtal i Belgrad med företrädare för Knin-myndigheterna och med samma resultat. Även han uttalade sig på samma sätt efter dessa.
När offensiven inleddes tidigt på fredagmorgonen inleddes den med en dramatisk artilleriattack mot den serbiska staden Knin. Man räknar med att två kroatiska artilleribataljoner under ett antal timmar med full kapacitet attackerade staden, och därefter fortsatte artilleribeskjutningen kontinuerligt under dagen och den följande natten intill dess att staden tömts från vettskrämda människor och de kroatiska anfallsförbanden hade kommit fram.
Avsikten med detta terroranfall mot staden var med all sannolikhet att driva bort dess invånare för att på det sättet åstadkomma den etniska rensning av dessa delar av Kroatien som betydande delar av kroatisk opinion med all sannolikhet skulle acceptera. Även om man formellt säger att serberna är välkomna att stanna talar det kombinerade språket av massiv artilleribeskjutning av staden och samtidiga kraftiga meddelanden om två vägar längs vilka civila kan lämna Kroatien och ge sig in i de serbiska delarna av Bosnien sitt mycket tydliga språk.
Själv gjorde jag ett uttalande om detta som inte blev alltför positivt mottaget i Zagreb. Jag påminde om att den kroatiska regeringen brännmärkt den s k presidenten i Knin Martic som en krigsförbrytare, vilket krigsförbrytartribunalen i Haag instämt i, mot bakgrund av att han måste anses som ansvarig för den serbiska raketattacken mot Zagreb i början av maj, och sade att jag hade svårt att se någon principiell skillnad mellan denna och den artilleribeskjutning av Knin som President Tudjman på samma sätt måste anses ha det yttersta ansvaret för.
När jag i söndags i Geneve hade överläggningar med den kroatiska utrikesministern Granic hade han svårt att på ett sammanhängande sätt reda ut denna fråga. Han hävdade att det fanns militära mål i Knin, vilket är ett lika sant och irrelevant påstående som att rättfärdiggöra raketattacken mot Zagreb med att det finns militära mål där. Jag föreslog honom direkt att krigsförbrytartribunalen i Haag borde ge sin syn på saken, och jag utgår från att de också kommer att göra det. Även mitt i detta brutala krig är det viktigt att vi gör vad vi kan för att reagera mot uppenbara och grava övergrepp.
Det som kommer att dominera nu är den nya flyktingtragedin. FN:s flyktingmyndighet talar om risken för upp mot 150.000 människor som tvingas att fly, och tror att det handlar om den kraftigaste och allvarligaste etniska resningen sedan de värsta serbiska excesserna för tre år sedan. Och jag har hört kroatiska ministrar tala om att de räknar med att 99% av serberna nu kommer att skrämmas ut ur Kroatien.
Vart dessa människor kan ta vägen vet vi inte. De flyr nu hals över huvud undan de kroatiska trupperna in i de serbiska delarna av Bosnien, men det är svårt att se att det där skulle finnas möjligheter att ta mot ett så stort antal under ordnade omständigheter. Med betydande sannolikhet kommer en betydande del av dem att tvingas att fortsätta in till det egentliga Serbien för den händelse det inte är möjligt eller lämpligt att ta emot dem i andra europeiska länder.
I Zagreb tror man nu att man med den militära rensning en gång för alla löst det serbiska problemet i Kroatien. Men alltför lätt glömmer man de revanschistiska strömningar som alltid finner grogrund i människor som brutalt fördrivits på det sätt som nu sker. Jag tror att vi kommer att få se fortsatt våld i en eller annan form i och kring detta område under lång tid framåt.
Jag har tidigare konstaterat, att det är krigets snarare än fredens vindar som dominerar i konfliktområdet nu. Det gäller tydligt i Zagreb, och det är värt att notera att detta sker i intim allians med Sarajevo. Den bosniska regeringens desperation över sitt läge är det inte svårt att moraliskt sympatisera med, men samtidigt finns det all anledning att varna för den nu allt mer utbredda tron att det går att söka militära i stället för politiska lösningar.
Våld föder alltid våld i konflikter som denna, och ju mer våldet trappas upp, ju mindre blir möjligheterna för den försoning som en fred förr eller senare måste bygga på. Grymheterna i Srebrenica kan aldrig ursäkta bombardemanget av Knin, och detta får heller inte ursäkta nya terrordåd. Den enes etniska rensning är aldrig mer moralisk än den andres.
Med den situation som nu uppstått har den politiska processen för den närmaste tiden med all sannolikhet blockerats. Till detta bidrager en attityd i Washington som ju kom till uttryck i uttalanden som i media uppfattats som att man gett närmast grönt ljus åt det kroatiska agerandet.
Skulle så ha varit fallet är detta vare sig mer eller mindre än skamligt - och därtill ytterligt farligt för framtiden. Om det är OK för Tudjman att rensa bort serberna, hur skall vi då någonsin kunna säga att vi inte accepterar att Jeltsin rensar bort tjetjenerna eller att Milosevic en dag låter sin armé rensa bort albanerna? Utrikespolitik måste bygga på ett konsekvent tillämpande av klara principer om denna inte skall förlora sin kraft och sina långsiktiga möjligheter.
Min egen vecka kommer att innebära en gradvis förskjutning från samtalen kring konflikten och de politiska vägarna framöver till den begynnande Europavalrörelsen i Sverige. Till helgen har vi moderat partistyrelse och valupptakt i Luleå, och därifrån kommer jag att påbörja en bussturné som kommer att sträcka sig från Haparanda i norr den kommande lördagen till Smygehuk i söder den därpå följande lördagen, men där jag dessvärre inte kan utesluta att jag tvingas att göra en avstickare till Sarajevo under några av de planerade kampanjdagarna.
Carl Bildt
PS.
Jag såg att Mona Sahlin hade varit ute och beklagat att den socialdemokratiska valrörelsen för ett år sedan var alldeles för förenklad och att problemen var långt större än vad man då hade sagt. Hon tvingas nu inse att det var vi som hade rätt. Vore det inte bättre att socialdemokraterna upphörde med att föra en felaktig politik och föra ut ett alltför förenklat budskap i stället för att på detta sätt ständigt be om ursäkt för allt när det redan är för sent?
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
