Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v34/1995
22/8/1995

När detta brev når er på tisdagen befinner jag mig på väg till Washington för begravning av och minneshögtid över ambassadören Robert Frasure och de två övriga amerikanska representanterna efter den tragiska olyckan på Igman-vägen in i Sarajevo i lördags.

Robert Frasure var en mycket framstående diplomat och en synnerligen rik människa. Indirekt lärde vi känna varandra när han under de senaste åren var amerikansk ambassadör i Tallinn, och vi bägge arbetade med att säkra det fredliga tillbakadragandet av resterande ryska trupper från det självständiga Estland. Och vi kom att etablera en utomordentligt nära kontakt i samband med att han var en av dem som bidrog till att övertyga mig om att ta uppdraget som EU:s särskilde representant i konflikterna i f d Jugoslavien. Sedan dess har vi haft anledning att ha kontakt om än inte dagligen så i alla fall inte långt därifrån under de senaste månaderna.

Robert Frasure kommer att bli svår att ersätta. Hans utåt dämpade kompetens och skarpa analysförmåga gjorde honom icke bara till en utomordentligt god företrädare för sitt lands intressen, utan också till en person vars vidsyn gjorde honom till en omtyckt samarbetspartner icke minst för oss på denna sida Atlanten. Jag fann sällan att han och jag hade skilda bedömningar i viktiga frågor.

Tillsammans kom vi bägge inte minst att få ansvaret för relationerna och förhandlingarna med den serbiske presidenten Milosevic. Den förhandling som Robert Frasure förde under vårmånaderna kom jag direkt att ta över under sommarmånaderna, och slutförde denna del i arbetet med de olika byggstenarna i en politisk uppgörelse i mycket nära samverkan med honom.

Vår sista möte kom också att bli på den amerikanska ambassaden i Belgrad i torsdags kväll. Jag hade just kommit direkt från Sarajevo och Split till ett möte med Milosevic, som dessförrinnan mött den amerikanska delegationen, och efter mitt möte samlades vi på kvällen för att gå igenom situationen och bedöma läget. Vi diskuterade mycket och länge - också deras planerade resa på Igman-vägen in i Sarajevo på lördagen. Som vanligt hade Robert Frasure och jag i det närmaste identiska bedömningar - och på sitt lågmälde sätt gjorde han sin mening klar också när andra delar av den amerikanska delegationen inledningsvis kanske tyckte annorlunda.

Då träffade jag också de bägge övriga amerikaner som dog i olyckan. Joseph Kruzel hade jag bara hört talas om tidigare när han kom ut till militärflygplatsen utanför Belgrad för att briefa mig efter deras nyss avbrutna samtal, och Nelson Drew kom jag att träffa för första och sista gången under vår långa kvällsöverläggning på amerikanska ambassaden.

Dagen innan hade jag själv färdats i pansarbil längs Igman-vägen in i Sarajevo, och visste väl alla de problem som denna väg innebar. Budet nådde mig om olyckan när jag stod mitt i den svenska sommaridyllen i Smygehuk på lördagseftermiddagen och var i rent geografisk bemärkelse långt bort från platsen, men i andra bemärkelser utomordentligt nära.

Till Washington reser nu också de chefer för de politiska avdelningarna i utrikesdepartementen i London, Paris och Bonn, som jag var tillsammans med där för tre veckor sedan när vi gemensamt uppmanade Richarde Holbrooke och Robert Frasure att inleda en mer aktiv politisk fas av den amerikanska Bosnien-politiken. Tillsammans deltar vi i den minneshögtid för de tre som President Clinton avbryter sin semester för att också han flyga till Washington och medverka i. Med tanke på att han bad Robert Frasure att avbryta sin semester - där han målade om sitt fritidshus i Shenandoah Valley - för att i stället åter ägna sig åt den bosniska diplomatin är det inte mer än rätt.

I vilken utsträckning vi kommer att föra överläggningar om det fortsatta agerandet i Washington återstår att se. Jag tror att det kommer att dröja till i början av nästa vecka innan det mer konkreta diplomatiska arbetet kan återupptas i form av bl a det planerade mötet med den s k kontaktgruppen. Av viss betydelse kan det besök som president Izebegovic avser att avlägga i Paris då komma att bli.

Under tiden finns det en risk för att fortsatta militära operationer nere i Bosnien kommer att försvåra det politiska arbetet ytterligare. Den kroatiska arméns fortsatta operationer inne i västra Bosnien får mindre publicitet än situationen runt Dubrovnik, men är i sak långt mer betydelsefulla och störande även om utvecklingen runt Dubrovnik innebär faror också mot bakgrund av närheten till Serbien och Montenegro.

Och den etniska rensningen fortsätter. Flyktingexodusen från Krajina efter den kroatiska offensiven följs nu av systematisk bränning av serbiska byar, och rapporterna om brott mot de mänskliga rättigheterna är besvärande många och starka. Och samtidigt fördrivs nu kroater och muslimer från återstående områden inne i västra Bosnien där de ännu lyckats att vara kvar trots den etniska rensning som redan skett.

Utvecklingen i Bosnien har satt sina tydliga spår - och det med all rätt! - också i den svenska debatten inför det Europaval som inleds nu på torsdag 24 augusti i och med att poströstningen nu börjar och avslutas på valdagen söndagen den 17 september. Att vi moderater ser EU som den nödvändiga fredsalliansen är knappast någon nyhet, men våra argument har fått en tragisk ny kraft genom utvecklingen i och kring Bosnien. Och även om den s k Sarajevo-listan knappast innebär ett konkret alternativ visar de i alla fall betydelsen av EU för fredsarbetet i Europa.

Det engagemang som Sarajevo-listan visar är ett starkt argument för att rösta på den konkreta kraft i alla dessa frågor som den moderata listan representerar. Medan de vill inskränka sig till att bara rösta i parlamentet om sådant som direkt rör Bosnien - dessvärre inte så mycket - vill vi arbeta hårt inte minst för den utveckling av EU till en fredsallians som syftar till att förhindra fler Sarajevo-tragedier i morgondagens Europa. Det är min absoluta förhoppning att freden skall komma till Bosnien långt innan nästa val till Europaparlamentet i juni 1999 - och eventuella representanter för Sarajevo-listan skulle då hamna i den minst sagt egenartade situationen att de skulle få lägga ner allt arbete över huvud taget.

Den som vill se ett EU som blir en verklig fredsallians för framtidens Europa bör, också mot denna bakgrund, rösta moderat.

Under den gångna veckan presenterade även centerpartiet sin s k Nja-kampanj inför Europavalet, och jag tvingas att medge att jag blev obehagligt berörd när jag tog del av det material man presenterade. Att driva med sig själv - om nu detta är avsikten - må vara en sak, men att närmast driva med väljarnas rätt till klara besked och en klar linje tycket jag inte är demokratiskt ansvarsfullt.

Velandet som politisk princip förefaller mig svår att acceptera med den parlamentariska demokratins grunder. Det länder centerns nuvarande representanter i Europaparlamentet till heders att de markerat tydlig distans till denna devalvering av såväl det egna partiet som av de egna väljarna.

Om det socialdemokratiska valmanifestet har inte mycket sagts, i och med att det kom att dränkas i nyheten om Ingvar Carlssons avgång.

Men manifestet bekräftar allt det vi sagt om socialdemokraternas inställning - eller brist på inställning - i Europa-politiken. Man har ingen mening alls om huruvida Sverige skall sträva efter att vara med eller inte i den ekonomiska och monetära unionen, och man har ingen mening alls om huruvida Sverige skall sträva efter att bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och en fredsallians eller ej.

Det enda man tydligt säger är att man vill kämpa för att EU skall föra svensk arbetsmarknadspolitik. Att omvandla EU till ett stort Euro-AMS förefaller att vara den enda förenande länken i det i alla andra Europa-frågor så svårt sargade socialdemokratiska partiet.

Otur är det att detta krav på EU som ett jättelikt AMS kom samma vecka som regeringens s k ekonomiska råd presenterar ett antal forskningsrapporter som riktar grundläggande kritik mot den svenska arbetsmarknadspolitiken. En politik som inte fungerar i Sverige skall nu pådyvlas det övriga Europa.

Det är förvisso betydelsefulla resultat som det ekonomiska rådet publicerar om arbetsmarknadspolitiken. Det gäller främst på fem viktiga punkter.

För det första att den s k jämviktsarbetslösheten, d v s den lägsta arbetslöshet man kan ha utan att inflationen tar fart, förefaller att ha ökat i Sverige. Detta innebär att arbetsmarknadspolitiken misslyckats med att hålla denna nere på det sätt som dess förespråkare ofta hävdat, och att det kommer att vara svårare än vad man tidigare utgått från att få ner arbetslösheten utan att inflationen åter tar fart.

För det andra att man tidigare påtagligt överskattat effekten av arbetsmarknadspolitiken. Nu hävdar t ex Susanne Acken-Agell att de som deltagit i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder förefaller att få riktiga jobb i lägre grad än den som icke gjort det. En grundtanke med de arbetsmarknadspolitiska insatserna var ju att det skulle vara tvärt om!

För det tredje att det förefaller som om arbetsmarknadsåtgärderna slår ut fler riktiga jobb på den reguljära marknaden än vad man tidigare trott. Lars Calmfors drar slutsatsen, att “det finns komplett substitution, d v s för varje ny arbetsmarknadsplats slås ungefär ett ordinarie arbete ut med resultatet att någon nettoeffekt på sysselsättningen inte uppkommer.“

För det fjärde hävdas att en stel arbetsrätt tenderar att leda till högre arbetslöshet bland grupper med svagare anknytning till arbetsmarknaden, t ex ungdomar eller invandrare.

Och för det femte konstateras att utformningen av arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att arbetslösa går rundgång mellan perioder i arbetsmarknadsåtgärder, arbete och förnyat arbetslöshetsunderstöd på ett sätt som har uppenbara såväl sociala som ekonomiska nackdelar.

Det ekonomiska rådets rappport visar, att den arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna numera ofta ser som sitt flaggskepp håller på att bli ett av deras största problem. En politik som gör det svårare att få ner den öppna arbetslösheten, få fram nya riktiga jobb och bryta det förödande bidragsberoendet hos inte minst ungdomar och invandrare är en politik som - i alla fall i dess avseenden - skapar fler problem än vad den löser.

Därmed bekräftas på ytterligare ett viktigt område de avgörande problem som den socialdemokratiska politiska modellen är förknippad med. Och ovanpå den politiska krisen kommer nu, i och med Ingvar Carlssons beslut att avgå, också en ledningskris.

På nyhetsplats i Aftonbladet dagen efter det beskedet var analysen klar:

“För socialdemokraterna innebär Carlssons avgång ytterligare ett problem. Förut saknade de bara en framtidsvision. Nu är de dessutom utan partiledare.“

Det är inte min sak att lägga sig i socialdemokraternas sökande efter en ny partiledare. Den saken kommer säkert att bli nog besvärlig ändå. Men oavsett den kritik som säkert kan framföras mot Ingvar Carlsson på olika punkter är det inte personfrågorna som är socialdemokratins avgörande problem, utan i stället dess politik.

Med fast förankring i gårdagens idéer, och med en tydlig oförmåga att se framtidens nya möjligheter, kan det bara gå som det går.


Carl Bildt


PS.
Torsdag denna vecka är inte bara första dagen för poströstningen i valet till Europaparlamentet, utan för alla som är intresserade av IT-frågor dessutom dagen för lanseringen av Windows 95 med allt vad detta kan komma att innebära under de närmaste månaderna. Själv tillhör jag inte dem som haft möjlighet att prova, men förr eller senare kommer vi väl alla i den mån vi använder Windows att se till att vi tar också detta steg in i framtidens alla möjligheter.









Saturday 
3/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]