Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v35/1995
31/8/1995

Med viss försening - förklarad av några osedvanligt hektiska dagar - skrivs detta veckobrev under onsdagens non-stop flygning ca 8.600 km från Paris, som varit Bosnien-konfliktens diplomatiska centrum under de senaste dygnen, till Seoul i Sydkorea där International Democrat Union (IDU) kommer att ha sitt partiledarmöte under de närmaste dagarna.

Vi lever verkligen i en förändrad tid där kontrasterna är märkbara. En ny generation flygplan - i mitt fall just nu nya Airbus 340 - flyger utan uppehåll distanser som för inte så länge sedan var otänkbara. Och detta samtidigt som revolutionen med de nya informationsteknologierna skapar helt nya möjligheter till kontakt och kommunikation. När jag tittar ut genom flygplansfönstret 13.000 m upp mitt i den sibiriska natten är det stjärnklart, men på marken i den närmast oändliga ödemark vi flyger över finns inte ett enda ljus att se.

Och mitt i denna nya värld lever vi dessutom med barbariet och brutaliteten i konflikter som den vi ser mitt i Europa i Bosnien, men som ju dessvärre inte är ovanliga när vi vidgar perspektiven och tittar ut över världen.

Under måndagen och tisdagen har Paris varit centrum för det diplomatiska arbetet med Bosnien-konflikten, även om detta kom att ta sig en delvis annan vändning än vad vi hade tänkt oss.

Den serbiska granatattacken mot Sarajevo i måndags gick inte att tolka på annat sätt än en medveten attack med sikt på att stoppa eller allvarligt störa den politiska process som under de senaste veckorna fått en viss ökad kraft. Det var nödvändigt - mänskligt såväl som politiskt - att reagera även om detta innebär att vi nu befinner oss mitt uppe i det kanske allra mest riskfyllda av skeenden under hela denna konflikt.

Sedan de möten som var i Washington i mitten av föregående vecka - föranlett av minneshögtiden för de omkomna amerikanska diplomaterna - har det varit möjligt att föra arbetet framåt på vissa viktiga punkter. Utan publicitet hade jag möjlighet att ha en längre överläggning någonstans i Europa med en delegation representerade den politiska såväl som militära ledningen för de bosniska serberna, ledd av talmannen i deras parlament Krajisnik, och även om denna visade det gap som återstår att överbrygga skildes vi dock åt med en försiktig optimism om att det kanske skulle vara möjligt att gå framåt. Det var den andra överläggningen jag på kort tid hade haft möjlighet att föra med dem.

De diskussioner som fördes i olika konkreta frågor visade på en rörelse och en öppenhet som ingav visst hopp, samtidigt som jag såg vissa möjligheter att få till stånd det närmande mellan de bosniska serberna och president Milosevic i Belgrad som är en förutsättning för att denne skulle kunna företräda de samlade serbiska intressena vid en kommande mer konkret förhandling. Detta har varit ett konkret krav från den bosniska regeringssidan, och som sådant fått stöd också av amerikanarna.

Det var dessa diskussioner som ledde till att det bosnienserbiska “parlamentet“ inkallades till en extrasession i söndags. Där fick de en redovisning för samtalen, och gav av allt att döma ett mandat för att gå vidare in i en konkret politisk process. Motsvarande signaler gavs, förutom till mig, till f d amerikanske presidenten Carter, som jag f ö också samordnar en del arbete med.

Mot denna bakgrund framstår attacken mot Sarajevo som lika märklig som upprörande. Vi kan alls inte utesluta att det handlar om en “Hamas-falang“ inom de bosniska serberna som vill fortsatt krig och som vill störa och förstöra den politiska processen. Men även om denna möjlighet måste leda till slutsatsen att den politiska processen måste föras vidare eller t o m förstärkas var det inte möjligt att undgå att reagera också militärt, eftersom det skulle ha underminerat trovärdigheten i det samlade arbetet, och eftersom det so oder so måste vara ett absolut krav att de bosnienserbiska myndigheterna har möjlighet att kontrollera aktiviteter som t ex tunga granatkastare på sitt territorium.

Under tisdagen informerades bosnienserbernas militära och politiska ledning om den entydiga slutsatsen om ansvaret för attacken och om att detta skulle leda till en omfattande militär reaktion, samtidigt som vi var fast beslutna att fortsätta det politiska arbetet. Det förflöt avsevärd tid mellan dessa samtal och inledningen av de militära insatserna. Delvis hade detta tekniska skäl, men delvis också politiska för att det skulle finnas tid att få fram dessa budskap tydligt och klart och för att det skulle finnas en viss möjlighet för dem att reagera politiskt innan vår militära reaktion kom. Även president Milosevic i Belgrad informerades.

De militära åtgärderna har utformats av de militära befälhavarna på platsen. I media ges lätt intrycket att allt skett i USA eller i NATO-högkvarteret i Bryssel, men detta är i grunden fel. Initiativet och den grundläggande utformningen låg - som sig bör - hos FN:s befälhavare i Bosnien medan den detaljerade utformningen skett dels av den s k snabbinsatsstyrkan på Igman-berget ovanför Sarajevo, dels av NATO:s sydkommando i Neapel.

Från politisk sida i Paris var vi noga med att ge de militära befälhavarna rätten att utforma åtgärderna. Jag hade en dialog med dem, men underströk just detta, och i den information som jag lämnade till den s k utvidgade kontaktgruppen var detta också en viktig del. Alltför många gånger har vi sett politiker från fjärran detaljstyra det som bäst kan avgöras av de som på platsen har kompetensen och erfarenheten.

Det politiska arbetet med en fredlig lösning är nu viktigare än någonsin. Trots massakern mot alla oskyldiga - inte minst barn - var det mer med sorg än med vrede som nyckeln vreds om när det gällde dessa insatser, och det finns hos samtliga inblandade i beslutet och den process som ledde fram till det en mycket stark övertygelse om att detta inte är lösningen och att det i efterhand bara kommer att kunna försvaras om det visar sig att det för oss närmare den.

Samtalen med de bosniska representanterna i Paris - såväl de franska som de amerikanska och mina - visade att det finns ett genuint intresse för att gå vidare i fredsdialogen. Viktigt är - såväl för den serbiska som för den muslimska och kroatiska sidan - att finna en konstitutionell konstruktion som bevarar Bosnien-Herzegovina som ett land samtidigt som dess styrelse sker i form av två olika enheter varav den ena är den s k federationen mellan muslimer och kroater och den andra den serbiska republiken. Här återstår ännu mycket arbete innan enighet är möjlig.

När jag efter frukost tillsammans med USA:s emissarie Richard Holbrooke lämnade Paris för Seoul lämnade han samtidigt i riktning Belgrad. Under den tid jag är i Seoul kommer han att söka pröva vissa möjligheter innan vi åter kommer att koordinera våra åtgärder under helgen och då mot bakgrund av dels de politiska samtalen och dels de militära reaktionerna. Jag kommer att återvända från Seoul redan på fredagskväll för att via Hong Kong och Frankfurt kunna vara i konfliktområdet under den senare delen av lördagen.

Hur situationen då är går inte att i detalj bedöma i dag. Det är min förhoppning att utvecklingen innebär att hotet mot Sarajevo kommer att ha lindrats, att den politiska processen kan fortsätta och att vi kanske får en öppning för den vapenvila eller det avtal om upphörande av fientligheterna som hitintills under detta år icke varit möjligt.

I Korea möter jag en annan konflikt som från ett vidare perspektiv är än farligare för framtiden. En framgångsrik marknadsekonomi och - numera - demokrati i söder och en allt mer rutten men totalt totalitär kommunistisk diktatur i norr. Att den dessutom har en av världens större arméer och alldeles uppenbart varit inriktad på att skaffa sig kärnvapen gör inte saken bättre.

Den politiska och ekonomiska utvecklingen i Ostasien är imponerande och revolutionerande. Här stöps den globala ekonomins förutsättningar om i en ekonomisk revolution som är den central del i det globala liberala systemskiftet. På 1950-talet var Korea ett land som var fattigare än Sudan, och nu befinner det sig i snabb fart på väg mot de framgångsrika medelinkomsttagarländerna. Utvecklingen i området i dess helhet under de senaste decennierna innebär den snabbaste välfärdsökning som mänskligheten veterligen någonsin har upplevt i en region.

Den koreanska ekonomin växer nu med ca 10% främst p g a stora exportframgångar som underlättas av den japanska yenens styrka under de senaste åren. Och denna tillväxt är alls icke unik i regionen.

Att IDU träffas i denna del av världen är symboliskt. Här har våra idéer visat en styrka som få trodde möjlig för några decennier sedan då diktatur och statsstyrning fortfarande stod stark. Och IDU är i dag en organisation i mycket stark ideologisk medvind. Till Seoul kommer den ryske ledande reformpolitikern Jegor Gajdar i samband med att hans parti Rysslands Val nu formellt blir medlem i IDU, och från USA medverkar på satellitlänk representanthusets talman Newt Gingrich.

I överläggningarna deltar också Koreas president Kim Young-sam och på Fredag bjuder han också vissa av oss på lunch i sitt officiella residens Blue House.

Alldeles självklart kommer den snabba ekonomiska och politiska utvecklingen i denna del av världen att stå i centrum för våra diskussion. Där som här är det socialismen som står för förfall och förtryck, och våra idéer som står för framgång och frihet.

Såväl utvecklingen i Bosnien som den i Ostasien visar betydelsen av den Europeiska Unionen och den politik vi förmår att föra i den. I Östersund i söndags kritiserade jag - delvis hårt - socialdemokraterna för att ha förmågan till det politiska ledarskap som krävs i de europeiska framtidsfrågorna.

Vi klarar aldrig av den utmaningen som konflikter som den bosniska innebär om vi inte förmår att bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och vi klarar aldrig av den nya konkurrensen från t ex Ostasien om vi inte kan gå vidare med en frigörelse av våra ekonomierna och med samarbetet mot en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta. Att tro att vi klarar konflikter som den i Bosnien med gammalt neutralitetsprat eller konkurrens som den från Ostasien med någon slags Euro-AMS är ingenting annat än löjeväckande.

Just därför är den moderata linjen i Europavalet så viktig, och just därför är det så påtagligt att socialdemokraterna inte klarar av att formulera en framtidspolitik. Det var med knapp nöd de i sista stund insåg att Sverige skulle gå med i EU, och det är med knapp nöd som de nu förmår att ens ta i vissa av de viktiga frågorna.

Inställningen till EMU och en gemensam valuta är speciellt talande. Här vågar man inte ens tala om vad man vill, utan inskränker sig till att myndigt slå fast att riksdagen skall fatta beslut. Det är lika djärvt som att i en diskussion om högre eller lägre skatter säga att riksdagen skall fatta beslut, men att man inte själv vet vad man vill. I debatten i tisdags med Bo Lundgren förklarade finansminister Göran Persson dessutom att detta var ett beslut kanske ännu viktigare än medlemskapet självt, men lämnade ingen förklaring på varför socialdemokraterna inte vågar att ha en politik i frågor som är så viktiga.

Självfallet är det splittringen som är förklaringen. Alla vet det. Och alla vet därmed också att socialdemokraterna inte kan ge Sverige den starka röst i det europeiska samarbetet som komma att krävas under de kommande åren. Där centern säger sitt eländiga “nja“ säger socialdemokraterna knappt ens detta.

Sverige är ett av de länder som släpar efter tydligast i debatten om EMU. Jag var i förra veckan på snabbesök i Finland och kunde där i samtal med bl a statsministern och riksbankschefen konstatera att de håller en klar och konsekvent kurs som siktar på fullt deltagande. De för också en ekonomisk politik som - i motsats till Sverige - skapar förutsättningar för detta. Den finska marken har nu stärkts på ett sätt som gjort att hela försvagningen sedan krishösten 1992 försvunnit och att man har räntor som ligger ca 1,5 procentenheter över de tyska när våra svenska räntor ligger ca 3,5 procentenheter över.

Även i jämförelse med t ex Italien ligger vi efter. Här har valutan stärkts och räntan gått ner, inte minst som en effekt av dollarförstärkningen, mer påtagligt än vad som varit fallet i Sverige, och det diskuteras nu intensivt om det skall vara möjligt för Italien att under året återinträde i det europeiska valutasamarbetet ERM. Om detta är realistiskt eller ej är en i högsta grad öppen fråga, men det är värt att notera att inte ens Italien har en regering som bara säger att den inte vet, att det är för tidigt att ta ställning eller att det ju är parlamentet som skall besluts om saken.

Det politiska ledarskap som t o m ett politiskt och ekonomiskt försvagat Italien förmår klarar den svenska socialdemokratin inte längre av. Uselt är det.



Carl Bildt

PS.
Man noterar icke utan förvåning att regeringen numera kommunicerar inbördes med hjälp av konsulter. När söderhavsresenären Wallström lägger ner 17.000 kr av skattebetalarnas medel för att kommunicera med sina regeringskollegor är det inte bara hennes omdöme som gått alldeles snett utan uppenbart också samtalsklimatet i regeringen. I den regering jag ledde brukade vi tala med varandra - eller skicka elektronisk post. Vi behövde inga konsulter för att umgås.








Wednesday 
7/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]