Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v36/1995
6/9/1995

I lördags i förra veckan återkom jag från ett mycket lyckat möte med International Democrat Union, IDU, i Seoul i Sydkorea, som gav en mycket god möjlighet att diskutera igenom den politiska och den ekonomiska utvecklingen i denna allt viktigare del av världen.

Och den bild som framträder är att problemen för de återstående halv- eller helsocialistiska regimerna i området håller på att fördjupas ekonomiskt såväl som politiskt. I fredags hade jag möjlighet till först lunch i Seoul med den koreanske presidenten Kim Young Sam och sedan middag i Hong Kong med dess guvernör Chris Patten innan det var dags att flyga till Europa, Bonn och den bosniska konflikten.

Utvecklingen i Nordkorea - den sista dogmatiska kommunistiska bastionen i världen - kan mycket väl leda till någonting som börjar att likna en kollaps. Om jag jämför med tidigare besök i Korea är det ingen tvekan om att bilden av vad som håller på att hända i Nordkorea har undergått en dramatisk förändring.

Under de fem senaste åren har ekonomin gått tillbaka med sammanlagt ca 25% (i den mån detta över huvud taget är möjligt att mäta). Handeln har minskat till ca hälften av vad den tidigare var. Och under detta år har det blivit allt tydligare att regimen inte längre klarar av ens den allra mest grundläggande försörjningen med livsmedel. Mycket omfattande gratisleveranser av ris från Sydkorea och Japan har kommit under de senaste månaderna, men allt tyder på att situationen kommer att fortsätta att försämras på ett sätt som kan få dramatiska konsekvenser.

I grunden handlar det självfallet om att ett kollektivistiskt kommunistiskt jordbruk - eller ekonomiskt system över huvud taget - inte fungerar. Till detta skall då läggas en extrem militär satsning som haft som en väsentlig del att skaffa en kärnvapenkapacitet. Och under de senaste veckorna har till detta också lagts de förödande effekterna av de utomordentligt omfattande regn som drabbat den koreanska halvön, men som man i syd var lika väl förberedd på att hantera som man i norr förefaller att vara oförberedd på dem. Ovanpå en systemkollaps läggs således nu effekterna av naturens härjningar. Den massvält som redan är ett faktum i denna kommunistiska mönsterstat riskerar nu att bli allt värre, och nu kommer dessutom rapporterar om att i svältens kölvatten håller epidemier av kolera på att bryta ut.

Jag ser utvecklingen på den koreanska halvön som en av de allvarligaste utmaningar som den internationella politiken kan komma att ställas inför under de närmaste åren. En till tänderna beväpnad och ideologiskt allt mer trängd kommunistdiktatur som riskerar fullständig intern kollaps p g a massvält är ingen alldeles bekväm granne att ha för något land.

Den kinesiska utvecklingen har alls icke samma förtecken, men talar man med affärsmän är det ändå tydligt hur stämningarna har förändrats i förhållande till den eufori om den kinesiska marknadens nya möjligheter som fanns för några år sedan. Nu är problemen mitt uppe i den ekonomiska expansionen allt tydligare, affärsmöjligheterna färre och den politiska osäkerhet som den kommande successionen efter den seglivade Deng Xiao Ping om möjligt ännu mer påtaglig än vad den var tidigare.

För oss i IDU är det lätt att konstatera att det är våra värderingar och våra idéer som står allt starkare också i denna allt mer betydelsefulla del av världen. Och att det är vi inom IDU som lyckats att knyta de viktiga politiska banden inte minst mellan oss här i Europa och den politiska utvecklingen i dessa länder.

För min del innebar mötet att jag blev ombedd att leda organisationens arbete ytterligare två år. Det kommer jag att göra med den republikanske partiordföranden Haley Barbour från USA som min ställföreträdare och med Pierre Lellouche från Frankrike och Jack Kemp från USA som ledare för de viktiga arbetsgrupperna om dels utrikespolitik och dels ekonomisk politik.

Från Asien åkte jag direkt till Bonn för möte med den s k kontaktgruppen om Bosnien, och sedan dess har det arbetet fört mig till Geneve på lördagskvällen, Belgrad på söndagskvällen, Neapel på måndagskvällen och åter till Geneve på tisdagskvällen. Det har handlat om samordning med den amerikanska förhandlingsgruppen under ledning av Richard Holbrooke, överläggningar med den serbiske presidenten Milosevic, utvärdering med amiral Leighton Smith på NATO-högkvarteret för Sydeuropa och konkreta förberedelser för olika delar i den politiska förhandlingsprocessen.

Mycket av uppmärksamheten har handlat om de olika militära insatser som i olika omgångar följt sedan onsdags i förra veckan. FN-kommandot har begärt understöd av NATO också med flyginsatser eftersom detta ansetts nödvändigt för att nå de mål som satts upp inte minst vad gäller situationen kring Sarajevo.

Att dessa kommer att nås är jag förhoppningsfull om. Mina kontakter med såväl den serbiska som den bosnienserbiska ledningen leder mig till slutsatsen att de är beredda att gå oss till mötes på de punkter vi begär. Men osäkerheten i deras agerande har gjort att de militära insatserna har fått förnyas vid olika tillfällen, och så kommer att förbli fallet kontinuerligt intill dess att de uppställda kraven till fullo infriats.

De senaste dygnens utveckling i dessa avseenden har varit talande. I måndags var beskeden från den politiska ledningen i såväl Belgrad som Pale tydliga när det gällde accepterande av de krav som FN ställt. Men på kvällen anlände ett femsidigt brev från generalen Mladic som närmast hade formen av en längre tirad mot allt och alla, och som utan att ge något entydigt besked ledde till frågor om de militära myndigheterna verkligen avsåg att efterkomma vad de politiska myndigheterna sagt.

Och när vi bl a hos NATO i Neapel på morgonen följde vad som hände, med de tekniska medel av olika slag som stod till förfogande, var det dessvärre uppenbart att de tillbakadragande som skett under den tidiga natten hade stannat av helt och att ingen verksamhet som kunde beskrivas som ett tillbakadragande pågick. Beslutet om att återuppta insatserna med flyg och artilleri var självklart.

Dessa militära insatser är dock inget självändamål - och heller inget inslag i förhandlingsarbetet - utan ett medel att nå vissa begränsade mål.

Viktigare är det politiska arbete som nu pågår. Mina överläggningar i Belgrad var på denna punkt konstruktiva och hoppingivande, liksom de parallella kontakter där som amerikanarna har. Jag kan se konturerna av de lösningar som borde vara möjliga på de återstående konstitutionella och territoriella problemen, men vet samtidigt att nya problem kan stöta till under vägen.

Dessa kan vara både militära och politiska. Varje form av militär offensiv just nu riskerar att ha negativa konsekvenser. Det är ingen tvekan om att det skulle vara en fördel om vi kunde få ett avtal om snabbt inställande av striderna. Ett sådant avtal är i skrivande stund den bosnienserbiska sidan redo att ingå - det har f ö varit deras position sedan en tid tillbaka - medan skepsisen fortfarande finns på den bosniska sidan.

Också politiskt är faromomenten många. Även om de militära insatserna utformas fristående från den politiska processen, och hitintills snarare varit ett stöd än ett hinder, går det inte att bortse från riskerna att de i ett visst skede får oönskade konsekvenser. Där är vi förvisso inte än, men möjligheten skall vi inte bortse från.

Under de kommande dagarna går den politiska aktiviteten in i en ny fas. Vid sidan av det fortsatta arbetet med substansfrågorna, där varje detalj kräver noggranna överväganden, blir det en serie viktiga möten som jag måste delta i dels för konkret förhandlingsarbete och dels för att rapportera och stämma av.

I morgon - torsdag - träffas i Paris åtskilliga av kontaktgruppens utrikesministrar tillsammans med företrädare för de islamiska länderna. På fredag i Genève är det så dags för den första förhandlingskontakten med de tre utrikesministrarna från Bosnien, Serbien och Kroatien, och dagen därpå är det informellt möte med EU:s utrikesministrar i Santander i norra Spanien för att diskutera också läget i Bosnien.

Allt detta fungerar som bakgrund också till den debatt som nu blir allt intensivare inför vårt eget EU-val. Och om förhandlingsarbetet tillåter det kommer jag på söndagen att vara i Göteborg för ett större möte för att sedan under måndagen vara i Karlstad, Linköping, Halmstad och Lund för olika möten för att diskutera våra egna alternativ i EU-valet. I Lund är det studentafton, vilket alltid brukar vara spännande tillställningar.

Under den senaste veckan har det blivit allt tydligare hur olika vänsterföreträdare på olika sätt vill bromsa den alldeles nödvändiga utvecklingen av EU till en fredsallians för Europa i dess helhet.

Maj Britt Theorin mumlar om gammal neutralitetspolitik och kritiserar öppet de militära åtgärder vi tvingats att vidta för att skydda Sarajevo från det som inträffade förra måndagen, och olika andra vänsterföreträdare gör allt tydligare att de kommer att motsätta sig den utvidgning av EU till Central- och Östeuropa som är så viktig för den framtida stabiliteten.

Och Per Gahrton säger att miljöpartiet kommer att alliera sig med alla där som är mot EU-medlemskap, och avslöjar därmed att man inte har någonting emot att gå i armkrok med den ömkliga skara av bruna fascister och röda kommunister som där bär det anti-europeiska baneret. Det är sorgligt att fanatismen mot det europeiska samarbetet leder miljöpartiet in i vänslande med fascister och kommunister på det sätt som nu alldeles uppenbart kommer att ske. Det blir rödbruna stänk på den gröna fanan.

Den socialdemokratiska inställningen i de säkerhetspolitiska frågorna framstår som allt mer motsägelsefull. Det verkar som om man inte vill vare sig det ena eller det andra, och därmed hamnar i en position där man på ytterligare ett centralt område inte har någon egen långsiktig politik värd namnet.

Den nedrustning av det svenska försvaret som nu föreslås är utomordentligt allvarlig. Att vänstern inom socialdemokratin driver regeringen att ge upp möjligheten av ett nationellt försvar är illa nog. Att centern, som har en tradition av att värna försvaret av Sverige, släpats med i denna nedrustning av försvaret är oroväckande.

Med en armé som nu halveras från 16 till 8 brigader, efter att för ca 10 år sedan ha varit 29 brigader, är det tyvärr uppenbart att den militära alliansfriheten kommer att vara militärt omöjlig. Skulle Sverige anfallas, kommer Sverige icke att kunna försvaras utan tidig och omfattande hjälp från andra länder. Ett begränsat anfall mot en begränsad del av landet kommer att kunna mötas under en begränsad tid - men knappast mycket mer än så.

Den säkerhetspolitiska konsekvensen av denna försvarspolitik borde vara alliansanslutningen. Då blir det politiska stödet för oss än tydligare, och då förbättras förutsättningarna för den hjälp som möjligen skulle kunna påräknas.

Men detta steg skyr socialdemokraterna med samma kraft som de uppenbart skyr tanken på att EU skall utvecklas än tydligare till en säkerhetspolitisk kraft. Och därmed hamnar man i en situation där vi riskerar att befinna oss i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland utan att ens själva verka veta åt vilket håll vi avser att gå och därmed med en än större osäkerhet i omvärlden om detta.

I dagsläget kanske detta spelar mindre roll utanför de säkerhetspolitiska analytikernas kretsar. Några direkta hot finns i dag knappast. Men osäkerheten försvagar tveklöst Sveriges stämma i dessa viktiga frågor, och skulle den europeiska utvecklingen ta en annan vändning än den vi önskar är det tveklöst att den också skulle riskera att försvaga Sveriges direkta säkerhet.

Här står en allt svagare socialdemokratisk politik, flyende från alla tänkbara ståndpunkter, mot en tydligt stark moderat politik som ger säkerhet såväl genom det nationella försvaret som genom en allt starkare också säkerhetspolitisk anknytning genom den Europeiska Unionen.

I veckan publicerade den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD sin årliga bedömning av den svenska ekonomin. Och vad OECD hade att säga lät närmast som en direkt översättning av vad vi moderater haft att säga under de senaste månaderna. På punkt efter punkt rekommenderar OECD mindre av vänsterpolitik och mer av moderatpolitik för att klara Sveriges långsiktiga problem inte minst med tillväxt och sysselsättning. Ett tydligare och ett viktigare stöd för den linje vi drivit är det svårt att föreställa sig.

Rapporten talar för sig själv. Här bara några utdrag ur dess sammanfattande slutsatser:

“It is critically important to find ways to lift the growth potential of the economy beyond the sluggish rates prevailing since the mid-1970s. An important part of such a strategy will be to reduce the share of public spending and taxes in national income. High tax pressures and generous social security provisions inflict potentially large efficiency losses in the economy by discouraging work and savings, and serious doubts attach to the internal efficiency of production of government services where the discipline of the market forces is largely absent.“

För de som fortfarande anser att vi moderater har fel när vi talar om nödvändigheten av ett sänkt skattetryck, reducerade offentliga utgifter och större konkurrens också när det gäller det som i dag är offentliga tjänster borde detta vara kallduscharnas kalldusch när det kommer från just OECD.

Och inte heller arbetsmarknadspolitiken - som nu socialdemokraterna vill tvinga på hela EU - får en nådig behandling:

“The emphasis on active labour-market policy has often been credited with low unemployment in the past, but there are increasing doubts as to whether programme participation has been effective in improving labour market conditions in general. Indeed, while the evidence is mixed, some studies tend to indicate that training and job relief measures have no positive effects on participants job prospects or initial employment.“

Således att studier tyder på att denna av socialdemokraterna hyllade politik snarare har haft negativa än positiva effekter!

Alldeles säkert kommer OECD-rapporten att spela en viktig roll i debatten om vår ekonomis tillstånd och den ekonomiska politikens inriktning.



Carl Bildt


PS.
Försvarsminister Petersons angrepp på arméchefen Sagrén för att denna haft en annan uppfattning är lika häpnads- som oroväckande. Och dessvärre faller angreppet in i ett mönster från denna regering. När Vattenfalls chef Nyquist i början av året hävdade att det var fel att avveckla kärnkraften fick han av näringsminister Heckscher beskedet om att så fick han inte säga. Med en socialdemokratisk regering är det tydligt att yttrandefriheten sitter trångt för ledande befattningshavare. Det är en tystnadens konformism som man nu vill domptera fram genom lika orimliga som obalanserade angrepp också i person mot de som anser att den socialdemokratiska politiken leder fel. Detta får inte accepteras!








Friday 
15/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]