Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v38/1995
20/9/1995

Med alla rimliga mått mätt var det ett för Sverige nedslående resultat i valet till Europaparlamentet i söndags. Jag fruktar att det kommer att leda till att Sverige för betydande tid framöver etablerar sig som en bromsarnation med endast begränsat inflytande över det europeiska samarbetets framtida utveckling. Socialdemokratins kris - för det är den som är roten till eländet - riskerar därmed att än tydligare också bli Sveriges kris.

Att betrakta valresultat som en överraskning är att avslöja bristande förståelse för den politiska utveckling vi sett under de senaste åren. Visst blev den samlade vänsterns - främst miljöpartiets framgångar - större än väntat och visst blev den socialdemokratiska katastrofen en bra bit större än vad någon väntat, men i grunden handlade det om trender som vi sett sedan en tid tillbaka och som nu kom fram med extra stor tydlighet.

Sedan 1980-talet är socialdemokratin en politisk kraft stadd i ideologisk reträtt, och med en allt tydligare oförmåga att hantera framtidens viktiga frågeställningar. Det har vi under dessa år sett i den ekonomiska politiken, och det har vi med än större tydlighet sett i dess hantering - eller snarare brist på hantering - av Europa-politiken.

När socialdemokraterna inte förmått annat än reträtt har de ofta kombinerat den reträtt de tvingats till i regeringsställning - före 1991 och efter 1994 - med en starkt vänsterpopulistisk retorik. Och kombinationen av vänsterpopulistisk retorik i opposition med påtvingade reträtter i regeringsställning har medfört att man ideologiskt legitimerat och understött en allt starkare vänsteropposition mot den politik som man själv tvingats föra, men samtidigt gruvligt misslyckats med att förankra.

Hela historien om socialdemokratins hantering av europafrågan är historien om ett parti som inte vågar.

Beslutet om medlemskap togs närmast som en fotnot till ett ekonomiskt krispaket. Valrörelserna har man strävat efter att hålla kemiskt fria från europadebatt. Under våra förhandlingar om medlemskap var man visserligen med oss i sak - det var bra! - men inte sällan mot oss i retorik med alla de konsekvenser detta skulle komma att få. Partikongresserna har man velat ägna åt annat. I fjolårets folkomröstning hade man hoppats på att klara allt bara på allmänt förtroende efter valsegern och utan egentlig debatt. Och inför detta val ansträngde man sig för att inte tycka någonting alls i de centrala frågorna och i stället administrera sina splittring genom söndrade listor på ett sätt som var föga klokt.

Att denna sorgliga hantering inte väckt förtroende är egentligen ingenting annat än ett demokratiskt sundhetstecken. Jag hade varit mer bekymrad för vårt politiska system om väljarna svalt detta elände med hull och hår än vad jag är när de nu så uppenbart har revolterat mot det.

Och revolterat har man. Aftonbladets skrev på ledarplats i tisdags, att “väljarna har gjort uppror mot den socialdemokratiska EU-politiken mycket mer än mot EU-medlemskapet“. Så tror jag i stor utsträckning det är - icke minst i den meningen att oförmågan att hantera frågan har berett marken för de grönröda krafter som nu stormat fram så massivt. Det politiska vakuum socialdemokraternas oförmåga lett till har snabbt fyllts av den vänsterpopulism de själva närt och främjat.

Ingvar Carlsson sade på valnatten, att detta val inte får några konsekvenser. Göran Persson sade på finansministermöte i Bryssel i måndags - bra att han var där! - detta med än större kraft. Men detta är nonsens - och det vet var och en med någon politisk erfarenhet. Politiska jordskred kan inte undgå att få politiska konsekvenser - i någon mening är det ju dessutom detta som politiska val handlar om.

Jag fruktar att vi kommer att få se en än mer handlingsförlamad socialdemokrati och ett än mer handlingsförlamat Sverige. På förstasidan i Svenska Dagbladet i måndags skrev Rolf Gustavsson i en kommentar, att “när ett lands politiska ledning mer eller mindre självförvållat framstår som vilsen och vanmäktig inför en EU-fientlig hemmaopinion förlorat dess regeringsföreträdare trovärdighet som förhandlingspartner i EU“ och att “denna försvagade position gör det utomordentligt svårt för Sveriges företrädare att trovärdigt spela en aktiv och konstruktiv roll när de stora kontroversiella frågorna om EU:s framtida färdriktning skall avgöras.“

Vi arbetade i valrörelsen för en stark svensk röst för ett starkt europeiskt samarbete. Socialdemokratins politiska kollaps riskerar nu att i stället leda till en svag svensk röst för ett svagt europeiskt samarbete. Sverige marginaliserar sig självt.

Allra mest konkret kommer vi sannolikt att se detta i diskussionen om vårt deltagande i den ekonomiska och monetära unionen. Genom att från regeringens sida säga att det inte gick att ta ställning, samtidigt som det var fritt fram för alla som var mot, har man skapat en situation som inte kommer att gå att vrida rätt utan en politisk konfrontation som man med stor sannolikhet inte kommer att kunna klara av.

I den ledare i Aftonbladet jag redan citerat krävs - alldeles riktigt! - att socialdemokraterna nu skaffar sig en europapolitik. Men det sägs samtidigt, att “en självklar utgångspunkt är att säga nej till valutaunionen, sådan den nu ser ut“ dels därför att den anses stå i konflikt med delar av välfärdspolitiken - hur förklaras inte! - och dels därför att “det finns en bredare politisk bas för ett nej till EMU“.

Så är det förvisso. För ett nej kan socialdemokraterna räkna in hela den allmänna vänstern och möjligen dessutom ett centerparti vars “nja“ i frågan resulterat i ett hårt krav på folkomröstning före avgörande. Sannolikheten för att en ny och försvagad socialdemokratisk partiledning kommer att våga ta striden mot denna bredare politisk bas för nej-linjen och dessutom vinna denna är dessvärre inte särskilt stor.

Kollapsen söndagen den 17 september innebar med största sannolikhet att det socialdemokratiskt regerade Sverige mälde sig ur denna på sikt så avgörande del av det europeiska samarbetet. Det kan ta tid innan detta officiellt registreras - men reellt förefaller det svårt att se att slutsatsen skulle kunna bli någon annan. Valresultaten i september 1994 och september 1995 innebar sammantaget - intill dess att vi ändrar på detta! - att Sverige gett upp ambitionen att tillhöra de bästa och de främsta.

De internationella reaktionerna kommer. Tisdagens ledare i såväl Financial Times som Wall Street Journal målar bilden av landet som inte riktigt förstått att världen håller på att förändras, och som därmed riskerar att hamna i bakvatten allt mer och mer.

Det är inte med stolthet och styrka som Ingvar Carlsson till helgen åker till det informella mötet med EU:s stats- och regeringschefer på Mallorca för att diskutera de europeiska framtidsfrågorna. Inte nog med att han själv skall avgå - nu verkar det nästan som om Sverige skulle avgå dessutom.

Under de gångna veckorna har ett antal rapporter publicerats om Sveriges ekonomi och allmänna position som det finns all anledning att ge större uppmärksamhet än vad som skett i mer trångsynta svenska media. Framför allt tänker jag på den stora World Competitiveness Report som år från år blir av allt större betydelse när det gäller att värdera olika ekonomiers framtidsmöjligheter.

Konkurrenskraft definieras i denna rapport som “the ability of a country to, proportionally, generate more wealth than its competitors in world markets.“ Att, med andra ord, ge välfärd och sysselsättning åt sina medborgare också i framtiden.

I årets rapport sjunker Sverige dramatiskt ner från plats 10 förra året till plats 15 nu. Vi är passerade av - i nu nämnd ordning - USA, Singapore, Hong Kong, Japan, Schweiz, Tyskland, Holland, Nya Zeeland, Danmark, Norge, Taiwan, Kanada, Österrike och Australien.

Listan är intressant även med bortseende från att Sverige sjunker. USA har tydligt under de senaste åren åter etablerat sig som världens konkurrenskraftigaste ekonomi, medan den japanska oförmågan att ta itu med problemen i sin ekonomiska och politiska struktur medför att man förlorar mark. Samtidigt ser vi hur de sydost- och ostasiatiska framgångsekonomierna nu anses ha större möjligheter att producera och underhålla framtida välfärd än vad t ex de nordiska välfärdsekonomierna har.

Men bilden av Sverige blir än mer dramatisk om man ser de olika komponenter som tillsammans gett oss denna position. Medan vi anses vara tvåa i världen (!) när det gäller företagsledning, har vår plats när det gäller bedömningen av den ekonomiska politikens möjligheter fullkomligt rasat ner till placeringen 33 efter det att vi under de borgerliga åren ansågs tillhöra de bättre i Europa med en total 14:e placering.

Sverige är därmed, med denna ansedda rapports bedömning, ett land med förnämliga talanger för företagande inte minst internationellt, men med ett allt uslare klimat vad gäller de långsiktiga politiska förutsättningarna för detta. Politiken drar ner Sverige!

Samtidigt som den internationella pressen rapporterade eländet med vårt EU-val utkom Financial Times med sin årliga värdering av vilka som är de bästa företagen i Europa, och för andra året i rad toppas listan av svensk/schweiziska ABB med Ericsson med bland de tio bästa och med Astra och Volvo med bland de trettio bästa. För ett litet land som vårt i en värld i stark omvandling och hård konkurrens är det resultat att notera - och att vara stolt över.

Under den senaste veckan har vi sett hur räntorna fortsatt att falla och förstärkningen av kronan från dess katastrofläge förefaller att ha säkrats. Detta är självfallet bra för våra ekonomiska framtidsutsikter.

Till betydande del handlar det om en internationell utveckling. Sedan bottennoteringen i slutet av april har dollarn mer eller mindre kontinuerligt förstärkts, och passerade i början av förra veckan den symboliskt viktigt punkten med 100 japanska yen på en dollar för att sedan fortsätta att förstärkas ytterligare. Denna utveckling var i sin tur en reaktion på att räntorna sänkts i såväl Tyskland som Japan, och påskyndades av samordnade aktioner av de olika centralbankerna i syfte att nå just denna förstärkning.

Hur länge denna utveckling kommer att fortgå är svårt att sia om. Men när jag i mina veckobrev från min resa i USA mot slutet av våren talade om ett betydande trendbrott som skulle komma att bestå och förstärkas var det uppenbarligen inte fel.

Att misslyckandet i EU-valet var socialdemokraternas är alla överens om. Men det innebär inte att inte också vi moderater bör tänka igenom vad vi kunde gjort bättre. Och kring det hade vi en mycket bra diskussion på partistyrelsens sammanträde i tisdags.

Vi borde ha fått fler moderater att gå och rösta. Vi var visserligen markant bättre än andra partier bortom grönvänstern, men vi var sämre än vad vi borde ha varit.

På valnatten sade jag i någon TV-kanal att det låga valdeltagandet innebar att det svenska folket gav sig själv underbetyg. Det framstår väl inte som ett av mina mer briljanta uttalanden. I stället var det nog så att svenska folket gav sina politiker underbetyg i och med att vi inte tillräckligt tydligt lyckades att förklara att det var viktigt att nu utnyttja de europeiska rösträtt som medlemskapet gett oss.

För oss är det lätt att peka på att vi hade svårt att få igång någon debatt i ett läge där socialdemokraterna bara försvann in i dimmorna så fort någon ståndpunkt skulle debatteras. Och visst var det så. Men ändå har vi all anledning att fundera på hur vi under kommande år bättre och kraftfullare skall föra ut den europeiska vision och dröm som vi nu än tydligare kommer att vara den viktigaste bäraren av i den svenska samhällsdebatten.

Vår roll i idédebatten kommer nu att bli än viktigare. Socialdemokraterna kommer knappast att klara av den principiella debatten med grönvänstern, centern vill det näppeligen, folkpartiet kommer tyvärr att vara svagt under ännu en tid - det är på oss som huvudansvaret för framtidskonfrontationen med alla dessa tillbakablickandets, isolationismens och fördelningsavundsjukans krafter kommer att ligga.

Sakta börjar nu en ny socialdemokratisk partiledning att avteckna sig. Efter det att den ena efter den andra tackat nej med än det ena och än det andra motivet återstod så bara den Mona Sahlin som efter mycken tvekan kommit fram till att hon inte skulle göra det. Så mycket av valfrihet efter alla avhoppen från kandidatur hade hon nu inte - kalken måste ju tömmas av någon - och så mycket valfrihet blev det inte heller för det parti som just skulle börja att diskutera vem som skulle bli deras nya ordförande. Men stilenligt är det - valfrihet har ju aldrig varit någonting som socialdemokrater har varit särskilt mycket för.

Om Mona Sahlin som person har jag bara gott att säga. Hon har visserligen ibland en omogen tendens till personliga försmädligheter som jag inte tycker skall tillhöra den politiska debatten, men i övrigt är våra motsättningar politiska. Och i det avseendet tillhör hon den skara av nyförpackade traditionalister som nu tydligen skall ta över detta parti utan kompass och utan kraft.

För min del blir det efter europavalet fortsatt arbete med Bosnien. Efter besök i Sarajevo i söndags var jag i måndags i Bryssel för att med EU-kommissionen diskutera de långsiktiga EU-relationerna med regionen liksom olika återuppbyggnadsprogram, och hade också diskussioner med NATO:s generalsekreterare om den s k fredsimplementeringsstyrka som NATO med all sannolikhet kommer att ges i uppgift att leda efter det att FN kommer att dra sig ur. Och onsdag är jag i Genève för olika kontakter innan det på torsdag och fredag är dags för nya överläggningar i Belgrad.

Men till detta får jag återkomma i kommande veckas brev. Då vet vi definitivt besked om hävandet av belägringen av Sarajevo och om det lyckats att få stopp på den farliga upptrappningen av konflikten i västra Bosnien. Men alldeles oavsett detta fortsätter det diskreta arbetet med att söka lösningar på de konstitutionella och territoriella frågor som är konfliktens själva kärna.




Carl Bildt

PS.
Jag hoppas att ni noterade beskedet att socialdemokraterna nu aviserat en ny höjning av marginal- och inkomstskatterna för den nästan hälft av de heltidsarbetande inkomsttagare som ligger över den s k brytpunkten i och med att man nu skall ta ut löneavgifter för hela inkomsten trots att hela inkomsten inte ligger till grund för förmånerna i systemet. Löftet att inte höja fler skatter efter det att man brutit löftet att inte höja skatter har nu brutits...









Friday 
2/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]