Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v45/1995
7/11/1995

Som jag förvarnade om fanns det en risk för att det skulle bli lite sämre med regulariteten med veckobreven när vi gick in i de intensiva fredsförhandlingarna i Dayton i Ohio i USA, och på den punkten har jag blivit sannspådd. Förra veckan fanns helt enkelt inte tid, vilket jag dock hoppas att det skall finnas ett visst överseende med.

Fredsförhandlingarna här i Dayton stannade av i går eftermiddag när budet om mordet på premiärminister Rabin i Israel nådde oss. Och även om ingen sade det, var det alldeles säkert samma tanke som samtidigt passerade igenom de allra flesta här på flygbasen mitt i Amerika.

Rabin fick betala med sitt liv för att han sträckte ut sin hand till försoning och fred med sina f d fiender, men kom att mötas med oförsonlighet och hat från en lika liten som extrem grupp i sitt eget samhälle. Att bygga fred är ofta långt svårare än att förklara krig, och de känslor som år av krig och konflikt leder till låter sig inte tyglas lika snabbt som det är möjligt att underteckna avtal om fred.

Sedan onsdags i förra veckan sitter vi nu här på Wright-Pattersson Air Force Base i Dayton i Ohio i USA och försöker att hitta vägar att lösa upp icke bara konflikten i Bosnien utan också den vidare konflikten mellan Kroatien och Serbien. Öppningstalen i onsdags - av utrikesminister Christopher, mig själv och Rysslands förste vice utrikesminister Ivanov - var öppna för media, men sedan dess har vi ansträngt oss för att se till att vi kan föra våra samtal i en atmosfär av konfidentialitet och förtroende.

En daglig nyhetsbriefing i Washington ger en del information om vad vi rent fysiskt har för oss, men ger ingenting av den substans som vi ägnar vår tid åt att försöka att lösa. Och hitintills har det inte läckt ut någonting alls av substantiellt värde från våra samtal. Detta veckobrev kommer inte - om nu någon trodde det - att bryta mot de regler vi med viss möda etablerat.

Dayton är en ort som jag - och de flesta med mig - inte tidigare besökt. Icke så få var de höjda ögonbryn som meddelandet om platsen för dessa samtal ledde till, och olika företrädare för bygden har sedan dess ägnat sig åt att för olika hitresta utländska media förklara sin hembygds olika fördelar och förtjänster.

Mitt liv och husorgan i dessa dagar är den förträffliga lokaltidningen Dayton Daily News, och jag citerar gärna dess chefredaktör Max Jennings referat i sin tidning av hur har försökt att svara på alla frågor om Dayton och dess egenskaper.

"I told the foreign media about the values of Midwesterners and their love of home and family and schools and community, and how the Japanese, who could locate their plants anywhere, are choosing to put them in increasing numbers into a region where there is still a well-developed work ethic and a strong base of moral and ethical values - a place in the world were people still believe in an honest day’s work for a day’s pay."

När jag skrev veckobrev från USA i början av maj beskrev jag i något av dem den industriella och ekonomiska omgestaltning som skett i just dessa delar av USA, då med Chicago som utgångspunkt för reflektionerna. I denna region har bilindustri och försvarsinstallationer varit mycket stora, men trots de radikala omgestaltningar som bägge dessa gått igenom har man nu en arbetslöshet väl under genomsnittet för USA och ca en tredjedel av de siffror som det tragiskt nog verkar som om vi skulle tvingas att leva med i Sverige under överskådlig tid.

Med 23.000 anställda på flygbasen Wright-Pattersson - vilket gör den till den största basen i hela det amerikanska flygvapnet - och 20.000 anställda på General Motors är bygdens beroende av dessa bägge "näringar" fortfarande stort, men i allt högre grad är det regionens "pro-business climate" som lett till att företag startats och att företag flyttat hit som lett till den goda ekonomiska utvecklingen. Icke minst japanska investeringar - oftast knutna till bil- och transportindustrin - har varit betydelsefulla i detta sammanhang.

Av detta finns lärdomar att dra för alla - inte minst för ett Sverige som måste få mer av ett "pro-business climate" om vi skall kunna ens drömma om att komma ner till de arbetslöshetssiffror som finns här i Dayton eller i Ohio.

Regeringens tillväxtproposition förefaller inte att ha mycket att komma med i det avseendet, vilket är långsiktigt alarmerande. När den socialdemokratiska regeringen tillträdde vidtog den en serie av åtgärder som utan tvekan skulle kunna beskrivas som "anti-business", och även om effekterna av dessa kommer långsiktigt och nu döljs av den starka konjunkturuppgång vi haft kontinuerligt sedan sommaren 1993, är det av den yttersta betydelse för våra långsiktiga möjligheter att denna politik så snabbt och så bestämt och så varaktigt som möjligt läggs om.

Nya skatter är sannerligen inte ett sätt att gynna företagande och nya jobb och tillväxt på. Nya skatter innebär ingenting annat än nya arbetslösa - och det är det minsta vi behöver.

Detta blir desto viktigare som det nu finns de som hävdar att konjunkturuppgången stannat av. I Sverige tyder de olika rapporterna på detta, och i EU finns det minst lika tydliga tecken på att så skulle vara fallet. Får vi en svagare tillväxt i vår omvärld under kommande år samtidigt som löneökningar i Sverige gör att vi åter börjar att förlora marknadsandelar, kan vi snabbare än vad vi anar åter hamna i en besvärlig situation. Än är vi förvisso inte där, men politik som inte förs med det långa perspektivet som vägledande kommer alltid att misslyckas.

Sällan förr har möjligheterna för att med bra politik få bra resultat varit så goda som nu. Den ekonomiska expansionen i stora delar av världen i förening med den snabba teknologiska utvecklingen skapar enorma möjligheter för de nationer som rätt förstår utvecklingens natur. Med risk för att vara tjatig vill jag bara påminna om att vi i dag i Kina, Indien och Indonesien ser en ekonomisk utveckling som innebär att kring år 2010 ca 700 miljoner människor - lika mycket som den samlade befolkningen i Europa, USA och Japan - kommer att ha kommit upp på en levnadsstandard som motsvarar den som Spanien har i dag, och att kring år 2025 vi mycket väl kan ha en situation i vilken 2-3 miljarder människor i den f d tredje världen har höjt sig från fattigdom till medelinkomststatus.

Det säger sig självt, att denna utveckling innebär enorma möjligheter för nationer som rätt anpassar sin politik - samtidigt som utmaningen mot dem om de inte gör det kommer att vara långt mer formidabel än vad de i dag kan inse. En ett kvarts sekel har Sverige nu varit en förlorarnation i den internationella konkurrensen, och med den politik som den rödgröna röran nu förefaller att stå för är dessvärre risken för att detta kommer att fortsätta överhängande. Tillväxtpropositionens kortsiktiga konjunkturoptimism betyder i detta längre perspektiv dessvärre nästan ingenting alls.

Den politiska utvecklingen i Sverige just nu är dramatisk.

Att Mona Sahlin befinner sig under avveckling som partiordförande- och statsministerkandidat är väl vid det här laget alldeles klart - nu är det huvudsakligen formerna för det oundvikliga som det kan finnas anledning för de intresserade att spekulera kring.

Men det är inte socialdemokratins personella kris - hur desperat denna än är - som är det viktigaste, utan i stället dess politiska kollaps. Opinionsundersökningar - liksom EU-valet - visar nu hur det håller på att växa fram ett nytt politiskt landskap, där vi moderater står som ledare för en stark och frihetlig förändringskraft, där socialdemokratin står trängd och vacklande i mitten och där någon form av civilisations- och utvecklingsångest förefaller att bära fram den rödgröna offensiv som i olika former nu framstår som så tydlig.

Hur detta kommer att gestalta sig långsiktigt är i hög grad skrivit i stjärnorna, men de som tror att allt bara är en tillfällig fnurra och att vi snart är tillbaka där vi var för t ex ett år sedan har föga förstått.

Socialdemokratins kris är inte främst en Sahlin-kris eller en tillfällig kris beroende på tillfälliga ekonomiska åtgärder, utan symptom på den långsiktiga utmattning av socialdemokratin som politisk kraft vi ser i praktiskt taget hela Europa. Valet nyligen i Berlin har med rätta kommit att uppmärksammas, eftersom det så tydligt visade så gott som exakt samma tendenser som vi nu ser i Sverige. I denna den ursprungliga europeiska socialdemokratins ursprungliga högborg lyckades socialdemokraterna SPD inte att bli största parti i en enda valkrets, utan fick stå tillbaka antingen för borgerliga CDU eller för ex-kommunistiska och rödgröna PDS - och i ett fall för De Gröna - i ett resultat som med rätta betecknats som historiskt.

För oss innebär detta nya utmaningar. Jag talade på stämman, och skrev i det föregående veckobrevet, om den nya allians för förnyelse som vi måste arbeta på att bygga. Men mina ord hade knappt tonat bort när vi såg hur miljöpartiet - som ibland talar om förnyelse, inte minst lokalt - gjorde upp med förnyelsefienderna i socialdemokratin om en politik som de facto kommer att strypa friskolorna.

Friskolestrypningen visar hur trångt förnyelsepolitiken sitter i dagens Sverige. Miljöpartiet är ett bromsarparti när det kommer till kritan, och trots att förnyelserösterna finns inom socialdemokratin så är det i slutändan cementhäckarnas motstånd som fäller avgörandet.

Få saker visar så tydligt som friskolestrypningen vikten av att långsiktigt bygga upp en bas för förnyelsepolitik i Sverige - annars blir det bara mer av detta eländiga bromsande, mer av dessa eländiga skattehöjningar, mer av denna eländiga nostalgi över en politik vars tid så tydligt har passerat.

Här i Dayton har kylan kommit, även om de färgsprakande löven fortfarande sitter kvar på träden. Snö ser vi på TV-prognoserna strax norr härom - i Minneapolis förefaller det just nu att se ut som i Stockholm - men än så länge är det bara kall höst och inte tidig vinter. På basen lever vi vårt märkliga liv i våra etniskt separerade kaserner, vandrar den slingrande vägen ner till Hope Hotel (uppkallat efter Bob Hope) och letar efter varandra när vi tar oss igenom principer och detaljer och fördomar och misstro i den saliga blandning som utmärker fredsförhandlingar som dessa.


Carl Bildt

PS.
Jag har hört talas om att det finns de som har tid med semester på Mauritius. Förefaller att vara en intressant idé...








Friday 
15/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]