Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v46/1995
13/11/1995

När det socialdemokratiska eländet nu ständigt fördjupas står vi inför det tragiska konstaterandet att socialdemokratins kris också håller på att bli Sveriges. När det regerande partiet befinner sig i ett tillstånd av accelererande personlig och politisk upplösning kan det dessvärre inte undgå att negativt påverka det land som detta parti med ståtliga löften och ståtlig retorik åtagit sig att regera.

I mitt föregående veckobrev skrev jag att avvecklingen av Mona Sahlin som partiledar- och statsministerkandidat bara var en tidsfråga, och så var det förvisso. Ett känt mönster upprepades där Ingvar Carlsson envetet vägrar att se några fel, envetet deklarerar 100% uppslutning och stöd intill dess att avvecklingen blir oundviklig, varefter han med bitter vrede mot allt och alla försvinner från scenen.

Att Mona Sahlin felat är ovedersägligt, och att hon inte tydligare insett detta är obegripligt. Men än allvarligare är på sitt sätt att Ingvar Carlsson som stats- och partiledare inte sett eller medgett vare sig Sahlins ursprungliga fel eller hennes därefter så bristande insikt. Om Mona Sahlin i denna sorgliga saga gjort sig skyldig till grov omdömesbrist så har Ingvar Carlsson på ett inte mindre allvarligt sätt gjort sig skyldig till grov ledarskapsbrist.

Vad som nu kommer att hända förefaller skrivet i stjärnorna. Någon logik kanske det ligger i att ett parti som knappt har någon politik nu knappt heller kommer att ha någon ledare, men som Aftonbladet påpekade i lördags är det inte riktigt bra om landet skall ledas av en nödlösning.

Det var - försiktigt uttryckt - inte detta elände och inte dessa nödlösningar som väljarna tog ställning till i valet för lite mer än ett år sedan. Då begärde han och Sahlin och de andra mandat för att under en mandatperiod på fyra år styra landet så att arbetslösheten snabbt reducerades och alla välfärdssystemen bevarades. Av detta har blivit tvärt om. Socialdemokratins ledare flyr och fallerar samtidigt som arbetslösheten låses fast vid oacceptabelt höga nivåer och man tvingas svika vallöften om t ex nivån i arbetslöshetsförsäkringen. Och den s k tillväxtpropositionen visade med stor tydlighet hur luften gått ur denna personellt och politiskt så torpederade regering.

Själv följer jag som bekant dramat på avstånd, mer eller mindre instängd på Wright-Pattersson Air Force Base i Dayton i Ohio i USA. Ändå känns det nära. Med den moderna teknikens hjälp kan jag varje kväll på World Wide Web läsa nyheter ur morgondagens SvD, Aftonbladet, Dagens Industri och t o m ur Hallands-Posten om nu tiden till äventyrs skulle räcka till även till detta. Och då och då får jag frågor från diplomater från olika länder som oroligt undrar vad som egentligen håller på att hända med Sverige.

Nya skatter och nya skandaler dominerar nu dessvärre den bild som omvärlden får av ett land som en gång - under den erlanderska eran - sågs som ett socialt mönsterland och som i början av 1990-talet - under den borgerliga regeringen - sågs som nydanare i den reform- och förnyelsepolitik som måste komma i många av de överpolitiserade, överreglerade och översubventionerade europeiska ekonomierna.

Den gångna veckan har visat att det finns ett tydligt moderat alternativ. I riksdagens debatter visade Per Unckel på bristerna i socialdemokraternas s k tillväxtpolitik och på den linje som i stället krävs. Och i riksdagens av oss begärda debatt om de höjda fastighetsskatterna visade Bo Lundgren på det elände som dessa ständigt höjda skatter leder till. Och till detta kommer de förstärkta insatser vi nu kommer att göra också i frågan om de friskolor som nu hotas av den rödgröna uppgörelsen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet.

Till skillnad från socialdemokraterna har vi moderater en politik. Och till skillnad från socialdemokraterna har vi också personer - även om partiordföranden för ögonblicket befinner sig på annorlunda uppdrag.

Här i USA går just nu konfrontationen mellan den republikanska kongressen och Clinton-administrationen mot ett crescendo som på tisdag morgon kan leda till att den federala staten står utan budget och utan möjlighet till den upplåning som krävs för att finansiera utgifterna. Den republikanska majoriteten har godkänt en budget och en möjlighet för regeringen att tillfälligt fortsätta offentlig upplåning utöver det tillåtna taket, men Clinton vill inte godkänna vissa av de besparingar som krävs, och därmed står man inför denna mig veterligen alldeles unika konflikt.

I grunden handlar det om hur bestämda åtgärder man är beredd att ta till för att få ordning på de urholkade offentliga finanserna i USA. Kongressen säger att nu måste det verkligen ske, medan administrationen visserligen håller med men vill vänta lite, mildra lite och utnyttja möjligheten till sedvanligt populistiska attacker mot den typ av sparpolitik som alltid kommer att vara nödvändig. Och i centrum står diskussionen om hur finansieringen av det kraftigt underfinansierade sjukvårdsprogrammet för äldre egentligen skall se ut.

Hur detta kommer att gå är i skrivande stund oklart. Men det är tydligt hur debatten om underskottet på ett märkbart sätt har förskjutit fokus i hela den amerikanska debatten. Och då är det värt att notera att de amerikanska underskotten sedda i relation till den totala ekonomins storlek är avsevärt mindre än många av de europeiska underskott som nu diskuteras. Stat efter stat i västvärlden har under de senaste åren levt över sina tillgångar - och nu är det hög tid att få huset i ordning.

När Clinton tillträdde som president hade han ett budgetsaneringsprogram som också - tvärt mot vad han hade lovat i valrörelsen - innehöll höjda skatter. Känns mönstret igen? Värt att notera är att han nu offentligt säger att detta var ett misstag, och att den amerikanska debatten nu är så gott som helt fri från den skattehöjariver som fortfarande hemsöker den svenska debatten. Jag minns hur socialdemokrater efter Clintons val framhöll honom som ett föredöme. Jag hoppas att de lyssnar på honom när han nu säger att skattehöjningarna var ett misstag.

Överläggningarna i Dayton går nu in i en mer accelererad fas, vilket knappast är så märkligt mot bakgrund av att vi nu börjar att närma oss två veckor här. I går undertecknades i Erdut och i Zagreb ett viktigt principavtal om Östslavonien, och därmed är marken beredd för en mer total normalisering av förbindelserna mellan Kroatien och Serbien i enlighet med vad som diskuterats här i Dayton.

I detta avgörande steg framåt har min kollega Thorvald Stoltenberg från Norge spelat en betydelsefull och i media föga uppmärksammad roll. Vi får leva med det faktum att media - i synnerhet de amerikanska, men i allmänhet med de europeiska i slaviskt släptåg - fokuserar på allt som amerikanska företrädare gör och glömmer eller bortser från allt som europeiska företrädare gör. Det gällde avtalet om Federationen förra veckan - som förhandlats av EU-gruppens tyska representanter - och det gäller också avtalet om Östslavonien nu.

Nu går vi in i de avgörande kärnförhandlingarna om den bosniska konfliktens kärnfrågor - kartan, konstitutionen - samtidigt som åtskilligt arbete läggs ner på hur ett möjligt fredsavtal skall implementeras både på den militära och den civila sidan. So oder so är jag övertygad om att vi tillbringat vår - åtminstone för den här gången - sista helg här i Dayton. De närmaste dagarna kan komma att bli de avgörande.





Carl Bildt








Tuesday 
13/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]