Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v2/1999
11/1/1999

Syster/Broder,

Eurons första vecka blev en succé som gav eko över hela världen och som t o m började att förändra det tidigare så förstelnade svenska landskapet i denna viktiga framtidsfråga.

Det fanns en betydande nervositet inför starten. Rent tekniska problem kunde ställa till elände. Och det var inte självklart hur världens kritiskt granskande marknader skulle ta emot en ny valuta. Men snart övergick den spända förväntan i någonting som tidningarna runt om i världen kommit att beskriva som ”eurofori”.

Gott och väl så långt. Men det kan finnas skäl till ord av försiktighet i just detta läge. Födseln gick över förväntan. Men uppväxten till mogen ålder för den nya valutan kommer därmed inte med självklarhet att gå utan problem och prövningar. Inte minst vi som ser euron som så viktig för den samlade europeiska framtiden har skäl att i dag understryka detta.

Den goda starten visade omedelbart eurons attraktionskraft. När statsminister Göran Persson plötsligt öppnade för en extra socialdemokratisk partikongress i frågan i början av nästa år tog han ett steg han tidigare vägrat att ta.

Därmed öppnar han för är en anslutning till den tidtabell för Sverige och euron som jag skisserade i mitt veckobrev i mellandagarna. Ett ställningstagande i folkomröstning eller val i september 2000 öppnar både för ett aktivt svenskt EU-ordförandeskap första halvåret 2001 och för att vi kan bli en del av Euroland samtidigt som nya sedlar och mynt börjar införas 1 januari 2002.

Det perssonska beskedet ledde omedelbart till en rejäl förstärkning av den svenska kronan. I förening med opinionsundersökningarnas besked om en kraftig svängning till förmån för euron tolkades detta som att vägen för Sverige nu ligger klar. Och då stärktes kronan. Bara i detta ligger ett viktigt budskap.

Men även här finns det anledning att mana till viss försiktighet i bedömningarna. Mycket kan hända framöver, och läget i ärendet i det stora socialdemokratiska partiet är inte okomplicerat. Skulle det dessutom tillstöta andra politiska komplikationer kan den politiska kalkylen för det sargade partiet snabbt komma att förändras.

Reaktionerna inom socialdemokratin har också varit blandade. I Dala-Demokraten utropade Åsa Pettersson på ledarsidan ”Äntligen!” med det alldeles riktiga konstaterandet, att ”vi kan inte leva i ovisshet om en så stor framtidsfråga hur länge som helst.”

Men i Östra Småland höjde samtidigt Jan G Andersson ett varnade finger och erinrade om, att ”erfarenheterna från tidigare beslutsprocesser där åsikterna brutits mot varandra inom partiet
är att det tar längre tid än man tror att åstadkomma en förankrad partilinje.” Och han påpekade, att ”det verkar finnas en nästan oöverblickbar röra av disparata åsiktsgrupperingar” bland socialdemokraterna när det gäller Europapolitiken.

Det gäller också inom regeringen. Statsrådet Marita Ulvskog har redan framträtt och sagt att hon kommer att göra allt hon kan för att bromsa och motarbeta. Och hon är säkert inte ensam inom regeringskretsen. Värt att notera från både hennes och andra uttalade motståndares sida är hur de nu plötsligt vill bromsa en folkomröstning. De känner av den opinion som i dagsläget med stor sannolikhet skulle ge ett ja-resultat.

Till bromsarna hör nu också centern, som inte vill ha något ställningstagande förrän 2002. Liksom de socialdemokratiska nej-sägarna förefaller man nu att inrikta sig på att förhala frågan så mycket som möjligt.

Så slutsatsen från vår sida måste bli att intensifiera opinionsbildningen för att Sverige skall gå från det osäkra utanförskapet till det tryggare medlemskapet. Gårdagens gemensamma debattartikel i DN av den socialdemokratiske ordföranden i riksbanksfullmäktige Sven Hulterström och av den moderate vice ordföranden i samma församling Johan Gernandt var ett viktigt inslag i detta.

Det är inte bara i Sverige som den lyckade eurostarten har förändrat debattens förutsättningar.

I Danmark där den i övrigt hårt prövade statsministern Nyrup Rasmussen ju tydligt tagit ställning för medlemskap pressar nu oppositionen på för ett snabbare ställningstagande än det 2001 som det tidigare talats om. Och i den tyska debatten ser jag att det under helgen höjts röster för att införandet av mynt och sedlar skall tidigareläggas från 1 januari 2002 till t ex 1 januari 2000 någonting som dock knappast torde vara praktiskt möjligt att genomföra.

Alldeles säkert kommer euron att leda till en ny debatt om framtiden för det europeiska samarbetet i en lång rad olika hänseenden. Redan ser vi en spännande debatt kring frågan om det behövs en harmonisering av olika skattesatser i Europa som en konsekvens av euron. Och alldeles säkert kommer också olika andra finanspolitiska frågeställningar att komma upp i skärningslinjen mellan diskussionerna om eurons framtid och om de kommande fem
årens budgetriktlinjer för det europeiska samarbetet.

Jag tillhör dem som utgår från att vi måste vara beredda att ta nya steg när det gäller hur vi organiserar det europeiska samarbetet. Det handlar om att bygga en gemensam europeisk demokrati som ett allt viktigare komplement till den nationella och till den lokala demokratin. Och att se till att denna europeiska demokrati har den styrka och den handlingskraft som kommer att krävas.

Det finns en rad olika initiativ för att få igång denna debatt. Den f d kommissionspresidenten Jacques Delors arbetar med ett antal ganska radikala steg mot stärkt överstatlighet som han söker att förankra framför allt i den socialistiska kretsen. Jag ingår själv i en oberoende grupp Independent Commission for the Comprehensive Review of the Institutions and Procedures of the Union (ICRI) - under ordförandeskap av holländske f d kommissionärer Frans Andriessen som arbetar med att lägga fram ett konkret reformförslag.

Och diskussionen kommer att föras också inom de europeiska partierna. Den 4-6 februari samlas vi i European People’s Party - EPP - till kongress i Bryssel. En månad senare är det socialisternas tur att skissera sina röda framtidsvisioner.

Denna vecka ser ut att bli en dramatisk vecka i Europaparlamentet. En serie revisionsrapporter har visat på problem och oklarheter i en del av de omfattande hjälp- och bidragsprogram som Europakommissionen har att administrera. I
åtminstone ett fall handlar det om bedrägeri som är föremål för polisutredning.

Alla bidragssystem är förknippade med problem av dessa slag. Men här tillkommer dessutom att systemen här är ytterligt komplicerade. Under min Bosnien-tid stångade jag ofta pannan blodig mot komplicerade system som oftast drivits fram av olika medlemsstaters strävan efter att en del av pengarna hamnade just i deras land. Och jag uppmanade såväl kommissionen som ministerrådet att se över dessa system.

Nu har detta lett till en betydande konfrontation mellan parlamentet och kommissionen. Det är inte svårt att notera att tonerna blivit lite väl höga på bägge håll. Strävan efter profilering inför Europavalet å den ena sidan och en viss ringaktning för parlamentet å den andra har skruvat upp konfrontationen. På torsdag kommer parlamentet av allt att döma att rösta om en misstroendeförklaring mot kommissionen.

Sannolikt kommer den inte att gå igenom. Det bör den heller inte det är ett vapen vars styrka i detta sammanhang inte står i relation till de problem som man vill komma till rätta med. Men osvuret är nog trots allt bäst i det stämningsläge som nu verkar att råda. Kommissionens hantering av frågan visar just nu inte direkt på politisk fingertoppskänsla.

Det viktiga i det som nu sker är att vi tydligare ser framväxten av ett livligare och öppnare europeiskt politiskt system. Ett Europaparlament som visar tänder. En Europakommission som plötsligt blir granskad och ifrågasatt. Och en situation som kommer att driva fram de reformer som parlamentarikerna nu kräver, men som vare sig de nationella regeringarna i ministerrådet eller kommissionen självt tillräckligt tydligt förmått att åstadkomma.

I centrum för kritiken från Europarlamentet står de två socialistiska kommissionärerna Edith Cresson och Manuel Marin. På
åtskilliga håll har man framfört krav på att de skulle avgå för att de inte tagit itu med tydliga missförhållanden. Men också vår svenska kommissionär Anita Gradin får sig en viss kritik för att hon inte tagit frågorna på tillräckligt stort allvar.

De röda regeringarna i Europa har det inte alldeles lätt i dessa dagar. I Sverige talas det om regeringens ”förlorade höst”. I Danmark är krisen för socialdemokraterna magnifik. I Tyskland har den rödgröna regeringens första 100 dagar präglats av osäkerhet och motsättningar. Och i Storbritannien talas om Tony Blair´s
”svarta jul” efter avslöjande av olika oegentligheter som lett till ministeravgångar.

Men huvudbekymret för dem alla måste dock ekonomin vara. Glädjen
över eurons lyckade start mattades i Tyskland något av att ledande konjunkturbedömningar justerade ner sin tillväxtprognos för denna Europas största ekonomi 1999 till föga imponerande 1,4 procent. Och arbetslösheten gick åter över det magiska strecket 4 miljoner.

Och detta förefaller också att gälla Sverige. Vi har våra egna problem och vi påverkas av omvärlden. I mitten av förra veckan besökte jag gruvan och LKAB i Kiruna, där man nu räknar med en neddragning av produktion med ca 15 procent, och där detta år knappast kommer att innebära mer än jämnt skägg för järnmalmsrörelsen.

Den som har en läggning åt det mer pessimistiska hållet kunde också i veckan som gick ta del av det s k inköpschefsindex, som visade på ett mycket kraftigt fall i december.

”Orderstockarna tillhör de bästa mest trendmässigt orienterade konjunkturindikatorerna. På 18 månader har vi sett ett fall på
över 30 indexenheter. Denna utveckling är synnerligen negativ och bådar inte gott för produktion och sysselsättning.”

Än så länge är det föga mer än sorglöst lallande man hör från regeringen om ekonomins utveckling. Det var inte länge sedan statsministern sade till väljarna att ”det växer så det knakar”. Nu skruvas alla bedömningar ner, men regeringen tycker inte att det finns anledning att göra någonting, och verkar fortsatt nöjd med det mesta.

Tendensen att företag flyttar ut ur Sverige är allvarlig och måste uppfattas som allvarlig. Jag tycker att det är med en häpnadsväckande lättsinnighet som regeringen bara åser denna utveckling. Bryr de sig inte om hur det går för Sverige under kommande år?

Nu är det Volvo som står i centrum för de internationella spekulationerna. En bankirfirma i New York har fått i uppdrag att se på olika möjliga strukturaffärer för Volvos personbilstillverkning. I Suddeutsche Zeitung läser jag om saken under rubriken ”Das Nordlicht Geht Unter” - ljuset från norr går ner.

Om vad som kan ligga bakom detta vet jag absolut intet. Men jag minns väl diskussionerna om en möjlig sammanslagning med franska Renault 1993. Nu noterar jag att Renault för första gången passerar tidigare ledande Volkswagen som Europas största bilfabrikant. Och företagen förekommer inte i de nu förekommande sammanslagningsdiskussionerna.

Den affärer föll mycket på den franska regeringens ovilja att ge tillräckligt tydliga och trovärdiga besked om att man skulle släppa det politiska inflytandet över företaget. Nu etableras de nya samarbetsmönstren över gränserna med utgångspunkt från ekonomiska överväganden som i ett hårdare konkurrensklimat inte tar hänsyn till nationella gränser.

Och det är just detta som gör det till en överlevnadsfråga för Sverige som framgångsnation att vi i alla avseenden kan erbjuda en miljö för företagande och företagsamhet som inte står någon annan nation i Europa efter. Vill vi ha en välfärd i topp måste vi ha ett företagandeklimat i topp. Det borde egentligen inte vara så svårt att förstå det lika enkla som viktiga sambandet.

Jag såg att Alf Svensson hade efterlyst ingrepp från högre makter för att se till att företag som Volvo stannar i Sverige. Det är kanske bra det också, men själv tycker jag nog att det allra främst finns anledning att begära politiska åtgärder av landets regering och av den i riksdagen styrande majoriteten.

I morgon sammanträder försvarsberedningen för vad som skall vara deras sista sammanträde innan de är beredda att avlämna sina rekommendationer. Den sorglustiga sagan fortsätter.

Under den senaste veckan har kaoset om försvarsekonomin stilenligt kompletterats med ett kaos om säkerhetspolitikens grundfrågor. Det regeringskansli som håller hårt i de olika texterna föreslog att varje hänvisning till neutralitet skulle utgå, men sedan detta kommit att vidarebefordras i media sattes neutralitetsformuleringar plötsligt tillbaka innan beredningen haft möjlighet att diskutera vare sig den ena eller den andra av dessa ståndpunkter.

Själv känner jag någonting som börjar att likna vrede över det scharlataneri som nu tagit över socialdemokratins hantering av såväl säkerhets- som försvarspolitik. Jag hade förvisso mina bataljer med både Olof Palme och Ingvar Carlsson i dessa frågor, men jag skulle aldrig komma på tanken att anklaga dem för att inte ha tagit dem på allvar. Men nu kastar man sig utan diskussion och analys fram och tillbaka mellan olika grundläggande ståndpunkter, samtidigt som den stackars försvarsministern dompterats till att bli föga mer än en dagsverkare i de kamerala nedskärningspolitikernas verkstad.

Vi moderater har försökt att få tillstånd en diskussion om avgörande säkerhetspolitiska vägval för Sverige under de kommande
åren. Hur skall vi ställa oss till ett framväxande försvarspolitiskt samarbete inom ramen för EU? Vilka är de verkliga plus- och möjliga minussidorna med en inriktning mot svenskt medlemskap i NATO? Hur ser den ryska utveckling som vi har en möjlighet att överblicka ut?

Men intet av detta har varit av intresse för regeringen.

Vi har försökt att få en diskussion utgående från den säkerhetspolitiska inriktningen om strukturen och omfattningen av det framtida svenska försvaret. Finland inriktar sig på att bibehålla 22 brigader, varav 10 är av god kvalitet och tre kommer att vara av bästa NATO-kvalitet vad gäller ambition. Vad skall vi vara inriktade på mot t ex 2010?

Men inte heller detta har det funnits intresse för. Det produceras allmänna texter som kan betyda det mesta mellan allt eller intet.

Däremot har det producerats precisa texter om kamerala nedskärningar i miljarder kr år efter år. Och det har handlat om nedskärningssummor som har varit lika stora som de har varit snabbt varierande. Det verkar som om säkerhets- och försvarspolitiken för regeringen inte har något annat värde än att vara nedskärningsobjekt.

Jag ser inga direkta skäl till ökade försvarsanslag under de kommande åren. Men jag ser heller inga skäl att göra nedskärningar om vi inte ens vet vad dessa leder till eller hur det säkerhetspolitiska sammanhanget ser ut. Och jag finner det svårt att acceptera att man med kamerala krumelurer de facto lurar försvaret på pengar.

Det är helt enkelt inte möjligt att föra en meningsfull diskussion om vad försvaret skall kosta om man inte har någon
åsikt om vad försvaret skall göra och någon uppfattning om hur ett försvar på olika utgiftsnivåer kommer att kunna fullgöra sina uppgifter inom ramen för den säkerhetspolitik vi inriktar oss mot.

Det går att konstruera ett svenskt försvar för 10 eller 100 miljarder kr per år, men då handlar det också om helt olika säkerhetspolitiska sammanhang och helt olika försvarspolitiska inriktningar. Att bara diskutera pengar är lika menings- som ansvarslöst.

Vi har inte funnit skäl att delta i de samtal som försvarsministern stund efter annan kallat till. Skälet är enkelt senast vi förde sådana visade de sig i slutändan vara utan varje form av värde eftersom deras resultat kunde vältas över ända av Schlaug, Schyman och Åsbrink. Men vi deltar i försvarsberedningen med Jonas Hafström, och vi leder genom Henrik Landerholm arbetet i riksdagens försvarsutskott.

Direkt till Göran Persson har jag så sent som i fredags också sagt att om det finns en strävan från hans sida att göra upp med de borgerliga partierna bör han kalla dessa till partiledarsamtal. Endast då kan vi möjligen veta att det som sägs också är det som kommer att gälla.

Men så verkar det nu inte bli. Försvarsministern säger en sak och statsministern säger en annan. Och några partiledaröverläggningar med den säkerhet i åtaganden som dessa skulle kunna ge förefaller inte att vara aktuella. Möjligen vet Göran Persson att sådana dramatiskt skulle minska hans handlingsfrihet gentemot vänsterpartiet och miljöpartiet i dessa frågor, och det vill han inte. Men det är just detta förhållande som gör att det för oss ter sig föga meningsfullt att sitta och förhandla med en försvarsminister som redan desavouerats en gång.

Nu får vi se vad det blir. De papper som kommer till försvarsberedningen blir allt mer urvattnade och innehållslösa. Det verkar som om man i regeringskansliet vare sig vill eller vågar. Elände något annat passande ord finns inte.

När jag avslutar dessa rader sitter jag på måndagsmorgonen i Funchal på Madeira en bra bit söderut i Atlanten. Solen tittar försiktigt fram. Det är behagligt ljumt utan att vara varmt.

Skiftningarna kan vara snabba. Trettondagen satt jag i Lanavaara kapell högst uppe i Sverige i en gudstjänst på omväxlande svenska och finska, med både prästen i Vittangi och laestadianska predikanter och med större delen av kapellet fyllt med samer klädda i högtidsdräkter. Ett Sverige lika genuint som annorlunda.

Efter någon dag av arbete i Stockholm har jag så tillbringat helgen i Zürich i Schweiz på ett informellt diskussionsmöte mellan säkerhetspolitiska tänkare och praktiker från USA, Europa och Ryssland som kommit att bli en årlig tradition. Ämnen saknades inte.

Hur gå vidare i den besvärliga frågan om kontrollen av Irak efter bombningarna? Finns det något sätt att förhindra katastrof i Kosovo? Hur ser tidsplanen för det fortsatta arbetet med den europeiska säkerhetspolitiken ut? Kommer Ryssland att klara sin kris utan att falla ner i en ny auktoritär regim?

Frågorna var fler än svaren. Tioårsminnet av det dramatiska europeiska omvandlingsåret 1989 kommer att präglas av en större också säkerhetspolitisk osäkerhet än vad det för bara några år sedan fanns anledning att hoppas på. Kraven på samarbetet mellan länderna blir allt större.

Och från ett halvvintrigt Schweiz kom jag i går kväll så hit till Funchal. Här samlas medarbetarna på den moderata riksorganisationen och riksdagskansliet för planeringskonferens inför de kommande åren, och nu inte minst inför det viktiga Europavalet den 13 juni. Men också inför moderat partistämma i september.

För min del blir det ett kort besök. Direkt efter min hemkomst på onsdag är det dags för de mer politiska förberedelserna för riksdagsstarten nästa tisdag. Då kommer alldeles säkert både ekonomin och euron att stå i centrum för debatten.

Funchal den 11 januari 1999


Carl Bildt









Tuesday 
13/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]