|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v39/1995
29/9/1995
Åter en gång får jag be om ursäkt för ett ordentligt försenat veckobrev, orsakat av den intensiva förhandlingsperiod kring Bosnien som vi haft i New York under de senaste dagarna, och som resulterade i en ny delöverenskommelse efter segdragna förhandlingar i tisdags.
Efter det att dessa avslutats tog jag mig över till Europa för en middag i Bonn onsdag kväll med förbundskansler Kohl för att diskutera den politiska - också partipolitiska - utvecklingen i Europa just nu, och sitter när detta skrivs på en Airbus 340 på väg tillbaka över Atlanten för fortsatta samtal kring den bosniska problematiken torsdag eftermiddag och fredag.
Den delöverenskommelse vi fick ihop i tisdags föranledde president Clinton att, innan vi över huvud taget haft presskonferens kring den, göra ett speciellt “statement“ till pressen i Vita Huset, vilket sade mer om den inrikespolitiska betydelsen för honom av spelet om freden i Bosnien än om den delöverenskommelse som vi kunde presentera.
Om denna kan sägas, att den löser mindre än vad den borde gjort, att den visar den distans som återstår att tillryggalägga och att den mycket väl kan leda till svårigheter längre fram under den långa fredsresans gång. Men den var den delöverenskommelse som var möjlig att få till stånd inom den tidsram som sattes av det till i tisdags förhandsaviserade mötet i New York.
Med överenskommelsen i Genève den 8 september kodifierades åtskilligt av det som tidigare förhandlingar hade förberett om strukturen på ett framtida fredligt Bosnien samtidigt som detta - och något mer därtill - nu accepterades av en amerikansk administration som under tidigare år ofta spelat på helt andra strängar. Geneve visade inte bara att det fanns en tydlig vilja till politisk uppgörelse hos betydande delar av partnerna, utan också ett tydligt intresse också av de realpolitiska avgöranden som kommer att bli nödvändiga från USA:s sida.
Det som åstadkoms i New York den 26 september var att vissa framsteg gjordes när det gällde att definiera de centrala strukturer som skall göra ett Bosnien av de två separata enheter - den muslimsk-kroatiska federationen och den serbiska republiken - som skisserades i Geneve. Men det var inte möjligt att nu komma överens om att dessa centrala strukturer skall syssla med annat än utrikespolitik - vilket är groteskt otillräckligt för framtiden - och därtill kom att kompromissen innebar att dessa gemensamma strukturer inte kommer att sättas upp förrän efter det att det hållits val i de bägge delarna av Bosnien, vilket med de restriktioner som föreligger kan ligga åtskillig tid fram.
En överenskommelse som syftade till att göra en enhet av det som var två delar riskerar - om den inte med kraft förs vidare! - snarare att leda till att Bosnien permanent delas. Och medan man från amerikansk sida har skäl att peka på den framgång delöverenskommelsen innebar, har vi på europeisk sida också anledning att peka på vad den inte innebar och vad som återstår att göra om utvecklingen skall kunna få det förlopp vi hoppas.
Detta har sin betydelse inte minst i ljuset av vårt arbete just nu med att börja att diskutera den fredliga återuppbyggnaden av de områden som drabbats av kriget och den fredliga utvecklingen av förbindelser mellan olika delar av det f d Jugoslavien och mellan dessa och den Europeiska Unionen.
Att dessa kommer att vara av avgörande betydelse för den framtida fredliga konsolideringen och utvecklingen i området inser alla. När jag samma dag som vårt eländiga val till Europaparlamentet besökte Sarajevo för samtal i dessa frågor sade premiärminister Silajdzic såväl till mig som till pressen, att för Bosniens fredliga samtal var ett så nära samarbete med EU som möjligt alldeles avgörande. Han insåg att medlemskapet dessvärre inte skulle vara möjligt inom den närmaste tiden, och talade därför om att man ville ha en “associering“ som ett första steg på vägen.
Oavsett hur detta första steg på vägen in i det allt tätare europeiska samarbetet skall gestaltas - och mina idéer i det avseendet kommer jag att diskutera direkt med EU:s utrikesministrar på lunch i Luxemburg på måndag - förutsätter det att det finns fungerande och accepterade strukturer och institutioner för Bosnien i dess helhet. Ju längre det dröjer innan dessa sätts upp, och ju svagare de blir på viktiga områden som handel eller inre marknad, desto svårare kommer det att bli att börja att utveckla detta för framtiden så alldeles avgörande samarbete.
Här är det möjligt att det finns en skillnad i amerikanskt och europeiskt synsätt mitt uppe i den fredsprocess vars framgång annars är avhängig av vår förmåga att verkligen gå hand i hand. Medan de har ett starkt tryck på sig att snabbt producera en fred, är trycket på oss att permanenta denna fred ännu starkare. Trots allt är Europa vår del av världen, och ett misslyckande kommer att drabba oss hårdare än någon annan.
Med detta varde sagt att mycket arbete återstår. Medan den amerikanska delegationen nu kommer att koncentrera sitt arbete under den kommande veckan till att åstadkomma den vapenvila som vi egentligen borde ha haft omedelbart efter mötet i Genève, kommer jag att fortsätta arbetet med dels dessa konstitutionella, dels dessa europeiska samarbetsfrågor. Tillsammans kommer vi att bedriva förhandlingsarbete kring den territoriella gränsdragningen mellan de bägge delarna av Bosnien.
Efter New York blir det för min del helg i Stockholm innan det på måndag bär av till Luxembourg för EU:s utrikesministermöte. Jag skall därefter försöka vara med om riksdagsöppnandet i Stockholm på tisdag innan det antingen samma dag eller någon gång under onsdagen bär iväg till Sarajevo för de fortsatta samtal som också kommer att föra mig till Belgrad innan vi - med europeiska och amerikanska ansträngningar - gemensamt kommer att summera arbetet på ett s k utvidgat kontaktgruppsmöte i Rom mot slutet av den kommande veckan.
Och till detta kommer alldeles självklart det samarbete vi har med den ryska förhandlingsdelegation som också kommer att finnas i området. Inte minst i de nu allt viktigare diskussionerna om implementeringen av ett möjligt fredsavtal är ett fullvärdigt ryskt deltagande av stor betydelse. Europas framtida säkerhet är också Rysslands säkerhet.
Om det europeiska samarbetets nödvändighet således är skriande tydligt i krigets Bosnien, förhåller det sig som bekant dessvärre annorlunda i betydande delar av det svenska politiska systemet.
Efterdebatten efter valet till Europaparlamentet i Sverige har dessvärre kommit att dränkas i tumultet i partiledarfrågan i den gradvis sönderfallande socialdemokratin. Det är lätt att klä politiska motsättningar i personliga kläder, och i stället för den nationella debatt om vad som gick fel och vad vi måste göra i framtiden, riskerar vi att få en mediahysteri kring olika partiledarkandidaters förtjänster och nackdelar.
De allvarliga och långsiktiga konsekvenserna av haveriet i Europa-valet skrev jag om förra veckan i tämligen så mörka färger. Ingenting av det som hänt eller sagts sedan dess ger anledning till revision av den bilden. Socialdemokratin har havererat som politisk kraft, och riskerar nu att dra med sig Sverige ner i sitt successiva fall. Det är illa - mycket illa.
Vår politiska debatt saknar allt mer de framtidsperspektiv som är nödvändiga för att ge en nation kraft och för att ge det politiska arbetet lyft och dynamik. Med ett dominerande parti som skyr framtidens frågeställningar och som med sin oförmåga under tidigare år berett marknaden för den starka rödgröna opportunism som nu växt fram, är det inte underligt att politiken i tilltagande grad ses som ett av Sveriges stora problem. En gång var politiken en del av lösningen och en del av framtiden - nu har den i sin socialdemokratiska tappning blivit en del av problemet och en del av den ballast vi så snabbt som möjligt måste göra oss kvitt.
Tänk efter själv - finns det en enda framtidsfråga av betydelse där denna socialdemokrati vågar ha en vision eller en åsikt?
Allt som har med Europa att göra kommer man nu sannolikt att sky allt mer. Försöken att tala om en “sysselsättningsunion“ ter sig patetiska för var och en som läst de formella förslag man lagt fram i ärendet. Den nya teknologins alla möjligheter, som för bara ett år sedan fortfarande stod starka i vår debatt, har sjunkit undan på samma sätt som den då internationellt uppmärksammade IT-kommissionen sjunkit ner i byråkratins bly. Visionen om en annan välfärd - bortom bidrag och byråkrati, med mer av valfrihet och ansvarstagande - har politiskt bannlysts och ersatts av perssonskt petande. Inte ens de djupa sociala problem som växer fram i det sönderfallande välfärdssamhällets skugga - förslumningen av förorter, den inlärda hjälplösheten hos många av våra invandrare, de sönderfallande familjestrukturerna - förmår man att ta upp till ens ett vettigt samtal.
Slutsatsen är dessvärre brutal: sedan löntagarfonderna - den socialistiska drömmens sista sommar i vår samhällsdebatt - har socialdemokraterna inte haft en enda ny idé eller ett enda nytt projekt att tillföra vårt politiska arbete eller vår samhällsutveckling.
Denna vecka har jag pendlat mellan Bonn och New York. Bonn söndag och onsdag med New York däremellan och därefter. Och i debatten om politik och samhälle i dessa så olika länder finns åtskilligt som har beröring med och betydelse för också vår egen utveckling.
I Tyskland - Europas vid sidan av Ryssland viktigaste land - befinner sig socialdemokratin, SPD, i en kris som endast obetydligt står den svenska efter. Förutom spektakulära personmotsättningar, som innebär att partiledaren Scharping effektivt håller på att demonteras, visar såväl opinionsundersökningar som den offentliga debatten att tilltron till SPD:s förmåga att erbjuda regeringskompetens, framtidsvision eller problemlösning nu sjunkit ner till rekordlåga nivåer.
På hela förstasidan i veckans nummer (40/95) av den sedan någon tid tillbaka startade och påtagligt alerta veckotidningen Die Woche analyseras SPD:s situation. Jag ber om ursäkt för den tyska läsövningen:
“Die SPD steckt nicht nur in einer verzweifelten Führungskrise, sie kämpft an der Schwelle des 30-Prozent-Turms um ihre Existenz als grosse, gesellschaftsprägende, mehrheitsfähige Volkspartei... Ist die SPD noch zu retten? Läuft ihre Uhr ab - als Folge der weltgeschichtlichen Wende 1989/90?... Der Begriff des ‘demokratischen Sozialismens’ ist längst sinnentleert, es gibt keine einzige originär sozialdemokratische Zielsetzung mehr.“
Och så heter det - i olika varianter - tvärs igenom de olika bedömningar som nu publiceras i de altertarera och analyserande delarna av den tyska pressen. Det socialdemokratiska parti som historiskt sett är hela den europeiska socialdemokratins ursprung - Hjalmar Branting importerade från Tyskland! - håller nu på att drabbas av hela den europeiska socialdemokratins allt djupare kris.
I USA förs diskussionen i andra termer, som jag berättat en del om i samband med tidigare utflykter i den riktningen. Men det är påfallande hur den förefaller att ha tagit nya steg för varje gång som man kommer i kontakt med dem.
Söndagsnumret av New York Times (24/9) koncentrerades kring “The Big One: Washington’s Political Earthquake“ i form inte bara av de konkreta förändringar som nu sker som en följd av den nya majoritet i kongressen och Clinton-administrationens anpassningar till denna utan som en följd av de nya politiska strömningar som snabbt växer fram.
Förra veckans omröstning i senaten om socialpolitiken beskrivs - under rubriken “How Social Engineers Let Welfare Fall Apart“ - i termer av historiska vingslag:
“Eighty-seven of the Congress’s 100 Senators voted last week to abandon 30 years of Federal welfare policy for an untested and drastically different alternative, a stampede that would be historic enough were it all that happened. It wasn’t. Three of every four Democrats, 33 in all, joined in scrapping a system their party had invented, nurtured, expanded - and declined to reform as recently as last year.“
Och det skall noteras, att New York Times väl torde kunna beskrivas som det den gamla politikens mest prominenta och inflytelserika språkrör under de senaste decennierna. Tidningen beskriver nu den politiska omvälvning i USA den ägnat sig åt att bekämpa.
Ensam är man inte heller. Newsweeks senaste nummer har sin huvudartikel om krisen för hela det amerikanska politiska systemet som en följd av den minskade tilltron till politiska lösningar. Och även här underkänns med kraft den förlegade reformansats som svepte Clinton till makten, men som nu så tydligt förlorat mark och förtroende:
“Clinton has attempted to ‘reinvent’ government. But that’s not enough: government needs to be replaced. It needs to be privatized and voucherized. It needs to replace social-service bureaucrats by subsidizing the inspired and the altruistic... The goal is to get as many people as possible actively involved in governing themselves, and caring for each other, if only for brief periods of their lives.“
Och så kunde jag fortsätta att citera en politisk debatt som är allt mer övertygade om att uppbrottet från det gamla nu sker spontant och underifrån, och att frågan nu mest är i vilken utsträckning den organiserade politiken är med och är relevant. Det är inte bara en kris för tilltron till den ena eller den andra presidentens möjligheter, utan en bristande tilltro till det etablerade politiska systemet som helhet.
Tydligt ser man detta i det ökade stödet för olika oberoende kandidater samtidigt som det pågår närmast ett strömhopp från Clintons demokratiska parti. I presidentvalet 1992 tog Texas-miljardären Ross Perrot sensationella 19% av rösterna, och nu ser vi såväl att han sätter upp ett nytt parti som att en oberoende person som f d ÖB Colin Powell slår presidenten i den ena opinionsundersökningen efter den andra. Det republikanska partiet, med dess bubblande vitala idédebatt kring den nya representanthusmajoriteten, är förvisso det etablerade parti som har bäst förutsättningar att kanalisera det nya till något verkligt nytt, men oskrivet är bäst i en tid när förändringarna är så påtagliga som de nu är.
Sverige är - och måste vara! - ett land i världen. Den internationella utvecklingen är viktig för oss. Vår framgång förr byggdes just på detta, samtidigt som många av våra problem under de senaste decennierna berott på vår oförmåga i detta avseende.
Detta innebär också att ställningstagande i den allt bredare och diffusare gränsmarken mellan det nationella och det globala kommer att bli allt mer avgörande i vårt politiska liv framöver. Som ett land i världen och en medlem i den Europeiska Unionen är det dessa ställningstagande som kommer att styra vår framtid allt mer. En gammal amerikansk devis som ofta brukar citeras, och som fortfarande har sin kraft, säger att “all politics is local“. Men i tilltagande grad är det dessutom så att “all politics is global“.
Till allt detta kommer det att finnas många anledningar att återkomma.
I teknologi och vetenskap sker hisnande framsteg och paradigmskiften. I Europa står vi inför betydelsefulla år som kommer att kräva handlingskraft och statsmannaskap. I världen bryter det globala liberala systemskiftet ständigt ny mark. I vårt eget samhälle blir den gamla politikens problem allt påtagligare.
Vad vet Mona Sahlin om allt detta? Eller Margareta Winberg? Att döma av deras olika uttalanden - så gott som intet. De representerar en stagnerande och sönderfallande kraft i en värld i allt mer spännande förändring.
Carl Bildt
PS.
Kommande vecka är det i Geneve dags för TeleCom95 - IT-utvecklingens vart fjärde år återkommande “världsutställning“. Får jag någon timma över från Bosnien hoppas jag kunna avlägga ett snabbt besök - detta är ett område som politiken ofta glömmer bort, men där Sverige har goda möjligheter att visa framfötterna!
PPS.
Aktuell ekonomi har jag hoppat över denna vecka. Men det är som DN skrev (27/9) att “kronan följer efter liran och svenska räntor följer efter de italienska.“.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
