Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v40/1995
3/10/1995

När detta veckobrev sänds ut har statsminister Ingvar Carlsson just läst upp sin sista regeringsförklaring för riksdagen. Ett år efter regeringskiftet och några månader före sin egen avgång står han som ledare för ett parti i kris och en regering i tilltagande politisk förvirring.

Regeringsförklaringen är - karakteristiskt nog - lika fattig i de viktiga framtidsfrågorna som den är lovordande över de egna insatserna.

Det torde t ex vara närmast unikt i Europa att en regering avger en regeringsförklaring utan att med ett ord beröra den kommande stora frågan om den ekonomiska och monetära unionen, eller att när det gäller EU-frågorna ens antyda strävan efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Och det är heller inte alldeles vanligt att det saknas en politik för att skapa förutsättningarna för de nya riktiga jobb som är den avgörande förutsättningen för att bryta arbetslösheten.

Regeringsförklaringens huvudinslag är att hävda att den ekonomiska uppgång som inleddes under 1993 - även om man inte nämner just detta - gett ett snabbare genomslag på budgetsaldot än vad man tidigare haft anledning att räkna med. Och det är självfallet riktigt. Vi har under de senaste decennierna lärt oss att hissen går snabbare både upp och ned än vad de ekonomiska kalkylerna riktigt förmår att fånga.

Av detta kan två helt olika slutsatser dras. Den ena är att det mesta nu är bra och att inte så mycket återstår att göra. Och den andra är att det krävs kraftfulla strukturella förändringar för att ta oss ur en situation där nästa försvagning riskerar att dra ner oss lika snabbt som förbättringen nu i vissa avseenden för upp oss. Föga förvånande förefaller det att vara den förra slutsatsen som är socialdemokratins och regeringens.

Att regeringen på detta sätt är passiv i de viktiga framtida strukturfrågorna är knappast förvånande mot bakgrund av den upplösning vi nu ser i den socialdemokratiska debatten. Att den har ett tonläge som gör att man undrar om de egentligen trivs något vidare tillsammans på sina interna möten är en sak, men en annan och långt viktigare är den starka spänning inom socialdemokratin som den ju visar.

Även om Margareta Winberg, trots ett storstilat stöd från den liberala kvällstidningen Expressen, nu dragit sig tillbaka är det uppenbart att den vänsterpopulistiska reaktionen mot regeringens reträttpolitik har stark och djup förankring inom socialdemokratin. Göran Johanssons inhopp i debatten och det stöd som detta nu fått inte minst från olika LO-kretsar visar detta med stor tydlighet.

Denna vänsterreaktion begränsar, bromsar och splittrar socialdemokratin, Men värt och notera är att det samtidigt finns en och annan röst som inser att nostalgi över den tid som var inte duger som framtidspolitik, och som t o m vågar att ta tidigare förbjudna ord i sin mun.

Det fanns all anledning att haja till över ledaren i Aftonbladet den 28 september, som under rubriken “Nya s-ledaren måste våga välja“ - någonting man av allt att döma inte ansåg att den nuvarande hade gjort förkunnade, att “krisen med massarbetslöshet och skenande budgetunderskott framtvingar ett systemskifte. Men om och när Sverige genomför systemskiftet så sker det inte under ledning av Carl Bildt och moderaterna. Det blir ett socialdemokratiskt systemskifte.“

Formuleringarna bär det sensationellas prägel. För precis ett decennium sedan - sommaren och hösten 1985 - utkämpades en hård politisk strid mellan moderater och socialdemokrater på just detta tema. Med rasande kraft gick socialdemokraterna till val under devisen “Nej till systemskifte“ och hävdade att de med dagens mått relativt modesta krav på systemförändringar vi moderater fört fram var ett oacceptabelt grundskott mot det mesta som var gott och hedervärt i fäderneslandet. Det var en kampanj mot varje förändring, och den kom också att få viss resonans.

Att socialdemokraterna i viss utsträckning vann denna kamp - de klamrade sig fast vid regeringsmakten, och kom att klara sig även i valet 1988 - kom att bidraga verksamt till Sveriges djupa kris i början av 1990-talet. Det var motståndet mot förändring och förnyelse - av konsulter eller andra förpackat som ett nej till “systemskifte“ - som bäddade för en lika kortsynt som felaktig politik med alla de konsekvenser som detta skulle få.

Nu talar Aftonbladet om det som då var närmast osvenskt och förrädiskt, även om det framställs som någonting närmast tvångsmässigt påtvingat i stället för genuint önskvärt, och även om det hävdas att det visst inte skall genomföras i moderat, utan i stället i socialdemokratisk tappning. När “systemskiftet“ plötsligt blivit acceptabelt för Aftonbladets ledarsida är det ett tecken så gott som något på det paradigmskifte vi sett i samhällsdebatt och politisk idéutveckling under de senaste åren.

Regeringsförklaringen innebär dock knappast något systemskifte. Här är det i stället det passiva systembevarandet som dominerar i förening med det ständiga sökandet efter samförstånd, varmed i allmänhet menas någon typ av förankrad uppgörelse i riksdagen med centerpartiet. Som framtidspolitik för ett land som borde ha visioner och ambitioner är det inte så särdeles imponerande.

Financial Times konstaterade i en huvudledare förra veckan, att “European monetary union is an economically logical response to the realities of free capital flows and intra-European economic integration.“ Och i grunden är det just detta som det handlar om. Med fria kapitalflöden och en allt längre gående integration blir det förr eller senare naturligt också med en valutaunionen.

Men problemen är många. Främst rör det vilka länder som har möjlighet att vara med genom sin grad av ekonomisk integration och sin finansiella stabilitet, och hur situationen kommer att bli för dem som av ett eller annat skäl ställs eller ställer sig utanför.

EU:s informella finansministermöte i Valencia i helgen bekräftade att EU i början av 1998 kommer att ta ställning till vilka länder som har möjlighet att vara med i det s k tredje steget på grundval av ekonomiska data baserade på vad som faktiskt inträffat under 1997. Politiskt innebär detta att det för Sverige så viktiga beslutet om vi får vara med eller om vi kommer att ställas utanför fattas i inledningen av valåret 1998.

Självfallet kan vi inte vara alldeles säkra på att denna tidtabell kommer att hålla, men jag är övertygad om att om bara närmandet mellan de franska och tyska ekonomierna klarar det så kommer beslut om övergång för dessa två länder och en kärnring kring dem då att fattas. Att detta då kommer att ske under det brittiska ordförandeskapet i EU kommer att innebära många pikanta poänger.

Utanförskap i förhållande till EMU - som med tanke på det socialdemokratiska sönderfallet och den samlade rödgröna rörans härjningar i dessa frågor förefaller att bli Sveriges lott - behöver inte nödvändigtvis vara en katastrof. För ett land som Schweiz, med gediget grundmurat anseende för att vara finansiellt ytterligt konservativa, kan det t o m vara en fördel i och med att sparare som blir något mer osäkra på den nya Euro-valutans värde i förhållande till t ex tyska D-mark kanske kommer att välja den schweiziska francen i stället - tecknen syns redan. Men för ett land med Sveriges anseende vad gäller frågor som dessa och med det politiska motstånd mot genuin förändrings- och förnyelsepolitik som här finns riskerar situationen med all sannolikhet att bli dramatiskt annorlunda. Om det finns en risk för ett flöde från t ex D-mark till schweizerfranc är det lätt att se att det kan komma att uppstå ett betydande flöde från den osäkra kronan till den säkrare och stabilare Euro-valutan. Konsekvenserna av detta kan komma att bli betydande.

Skall vi utanför EMU kunna undvika klart högre räntor, med allt vad detta innebär i form av lägre tillväxt och ökad arbetslöshet, förefaller det sannolikt att vi måste vara påvligare än själva påven, d v s att vi själva förmår att föra en politik som snarare är striktare än den som åläggs de länder som kommer fullt ut med i den ekonomiska och monetära unionen. De som ser utanförskapet som ett önskvärt alternativ för Sverige förefaller inte riktigt att ha satt sig in i vad detta skulle komma att konkret innebära.

Förutom den tomma regeringsförklaringen och det öppna grälet inom socialdemokratin kommer med all sannolikhet den framtida försvarspolitiken att stå på dagordningen denna vecka. Regeringen kommer med sitt förslag till riksdagen på torsdag, och det är min förhoppning att det då också skall leda till debatt.

Vad detta i sak innebär har jag kommenterar i tidigare brev. Här finns starkt delade meningar inte bara i den politiska debatten utan också mellan regeringen och försvarsledningen. Och det sätt på vilka dessa nu kommer till uttryck har, enligt min mening, gått över det acceptablas gräns.

I en debattartikel i måndagens SvD skriver statssekreteraren i försvars-departementet Peter Lagerblad apropå de synpunkter som förts fram av bl a ÖB och arméchefen, att den senare “bör kanske begära en föredragning av kompetenta militära bedömare“.


Formuleringen är ett uttryck för en strävan att medvetet förnedra den högste chefen för armén i ett läge där denne vågat att vara kritisk. Sådant får inte ske. Är misstron så djup mellan den politiska och den militära ledningen att formuleringar så förnedrande och förödmjukande som denna kan användas i seriösa sammanhang är det någonting som gått mycket allvarligt snett, och som måste rättas till.

Efter många års befattning också med försvarspolitik har jag inte mött någon som jag tror skulle vilja sätta statssekreteraren Lagerblads kompetens i militära frågor över arméchefen Sagréns. När den förra försmädligt rekommenderar en militär föredragning åt den senare är det därför inte bara ett uttryck för en djup och allvarlig förtroendeklyfta, utan för en djup och allvarlig brist på allmänt omdöme hos en föga imponerande statssekreterare.

Lagerblad bör be Sagrén om ursäkt. Sker inte detta ser jag ingen annan hederlig utväg ur detta än att endera av dem lämnar sin befattning. Vi kan inte ha en situation där statssekreteraren i en kombination av politisk nit och brist på omdöme smädar ledande företrädare för försvarsmakten.

I mitt förra veckobrev skrev jag att jag hoppades att denna vecka kunna övervara i alla fall riksdagens högtidliga öppnande. Så blev det nu inte, eftersom jag efter måndagens möte med EU:s utrikesministrar i Luxemburg måste till Genève för överläggningar på tisdagen inför besök i Sarajevo på onsdagen som förberedelse till det möte med den s k kontaktgruppen vi kommer att ha i Rom på torsdag kväll och under fredagen.

Det handlar om intensiv koordinering inte minst med den amerikanska förhandlingsgruppen under Richard Holbrooke. Vi kommer att träffas för överläggningar onsdag morgon på flygbasen Ancona i norra Italien för att därifrån flyga gemensamt till Sarajevo.


Carl Bildt








Friday 
15/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]