Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v41/1995
13/10/1995

Med ikraftträdandet av vapenvilan går nu arbetet med att lösa den bosniska konflikten in i en helt ny fas.

De senaste dagarna har det pågått en kapplöpning mellan de bägge sidorna om kontrollen av viktiga terrängavsnitt som tillhört den hätskaste under hela denna konflikt. Framför allt har det varit två viktiga vägsträckningar - en förbindelse mellan Bihac-området längst i väster och centrala Bosnien, och en som sträcker sig söderut från Sarajevo och kontrolleras av serberna - som har varit utomordentligt starkt omstridda. Exakt hur de gränslinjer som vapenvilan successivt kommer att etablera går i just dessa områden vet jag för ögonblicket inte, eftersom det i bägge fallen rör sig om områden där den internationella insynen är mycket begränsad.

Jag fruktar att striderna varit grymma även med de grymma mått som allt mätts med i denna konflikt. Efter det att den serbiska motoffensiven i västra Bosnien under ca en veckas tid lyckades att ta tillbaka viktiga delar av den mark som man tidigare förlorat till kroater och muslimer, har de senaste dagarnas utveckling möjliggjorts av att kroatiska förband övergått från passivitet till aktivt understöd av den bosniska regeringsarmén. På den bosnienserbiska sidan verkar det som om paramilitära serbiska förband förefaller att ha spelat en betydande roll, vilket inte bådar gott när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

18 dygn återstår nu till den förberedande fredskonferensen i USA, som kommer att börja tisdagen den 31 oktober på seneftermiddagen. Anledningen till denna tidpunkt är främst det möte med EU:s utrikesministrar som äger rum i Luxemburg på måndagen, och som kommer att till stor del handla om dessa frågor. Därifrån åker jag och den övriga europeiska delegationen direkt till överläggningarna.

Något har åstadkommits genom överenskommelserna i Genève den 8 september och i New York den 26 september, men mycket av det som är allra mest besvärligt återstår. Det är ett massivt förberedelsearbete som krävs under dessa dygn fram till den formella förhandlingsstarten. Och det kommer att kräva betydande koordination.

När detta skrivs sent onsdag kväll förbereder jag just morgondagens arbete, som bl a innebär att på min inbjudan en bosnisk regeringsdelegation med inte mindre än sju ministrar besöker Bryssel för samtal med EU-kommissionen. Jag lämnar Genève 06.00 på morgonen för att med svenska regeringsplanet - som regeringen ställt till förfogande för detta - hämta delar av den bosniska delegationen i Split, och efter överläggningar i Bryssel hoppas vi kunna flyga dem tillbaka direkt till Sarajevo om väder och andra omständigheter tillåter.

Där efter blir det för min del en serie av koordinationsöverläggningar fram till det möte med den s k kontaktgruppen som kommer att inledas i Moskva på måndagskvällen och avslutas efter lunch dagen därpå. Tidigare på måndagen kommer vi att ha en överläggning i Paris mer specifikt mellan de europeiska och amerikanska delegationerna.

Mötet i Moskva kommer att vara betydelsefullt eftersom det är vårt sista större och samlade koordinationsmöte före de egentliga förhandlingarna. Inte minst kommer de aktuella frågorna om Rysslands deltagande i den militära fredsimplementeringsstyrkan under NATO-kommando att behöva diskuteras vidare då.

Efter mötet kommer, enligt nuvarande planering, vi - d v s den amerikanska delegationsledaren Holbrooke, den ryske Ivanov och jag själv representerande EU - att göra ett snabbesök i regionen med Belgrad på tisdagskvällen och Sarajevo under onsdagen.

Jag skall inte i detta sammanhang - och det av uppenbara skäl - spekulera alltför mycket i vad allt detta kan leda till. Överläggningarna i USA kommer att vara intill ytterlighet besvärliga, och det finns all anledning att varna för automatoptimism. Trots det hoppas jag att vi under november månad skall kunna gå över till dels den nu planerade fredsimplementeringskonferensen i London och dels den egentliga fredskonferensen i Paris.

Även Sverige diskuterar nu om vi skall vara med i den militära NATO-operation som kommer att ersätta FN när det gäller att genomföra de rent militära delarna av det fredsavtal som kan komma. För min del har jag tydligt sagt att jag tycker att vi har all anledning att låta den nordiska bataljonen vara kvar och fortsätta att under dessa nya förutsättningar med det fina arbete den gör. Att som ett utslag av den NATO-noja som ju finns på sina håll i vår debatt avbryta de fredsinsatser vi tillsammans med Norden i övrigt sedan år tillbaka gjort i denna del av Bosnien vore värre än en dumhet.

Därmed kommer den nordiska bataljonen att hamna under NATO-kommando, som i detta konkreta fall i denna del av Bosnien med all sannolikhet kommer att vara amerikanskt. Skillnaden mot dagsläget, där vi lyder under brittiska och franska generaler, skall inte överdrivas. Och det är självfallet nödvändigt att alla trupper som finns i ett visst område lyder under samma militära kommando.

På sina håll i debatten har jag sett dem som är så emot att vi skall vara under NATO-kommando att man i stället vill att vi skall stå under ryskt kommando. Men då handlar det ju inte om att värna något oberoende eller någon alliansfrihet - vad nu detta egentligen har med saken att göra? - utan bara allmän fientlighet mot USA eller mot NATO. Den som inte kan acceptera amerikanskt kommando och i stället tycker att vi skall vara under ryskt har nog en del att fundera igenom.

I debatten har jag också noterat - jag tror att det var försvarsministern själv som var ute och meddelade sin mening - att den nordiska bataljonen inte får hamna i strid. Självfallet är det ingen som vill det, men i ärlighetens namn måste det redovisas att det mandat som NATO-operationen kommer att få från FN kommer att vara ett fredsskapande och inte ett fredsbevarande mandat. Och i detta ingår möjligheten till ett betydligt tydligare och mer bestämt militärt uppträdande än vad som har varit aktuellt för huvuddelen av dagens FN-styrkor.

Jag utgår från att det skall vara möjligt att uppnå enighet i Sverige kring en sådan linje. Vad jag har förstått är det den linje som regeringen, efter överväganden som inte är onaturliga, nu också söker att slå in på. Att de sedan har att brottas med en del av de NATO-fobier i den allmänna debatten som de själva med sådan energi ägnat sig åt att skapa är en annan sak.

Detta är dessutom en del av den allmänna säkerhetspolitiska sörja som nu förefaller att råda i Sverige. Bilden av en försvarspolitik utan förnuft och en säkerhetspolitik utan sammanhang blir nu allt tydligare. För den som är intresserade av seriösa försök till analyser av Sveriges ställning just nu rekommenderas dels folkrättsprofessorn Ove Brings studie om neutralitetspolitikens utveckling i Svensk Jurist Tidning och dels professor Krister Wahlbäcks nu omskriva uppsats om missuppfattningar i svensk säkerhetspolitik.

Skall dessa enkelt sammanfattas så kan sägas att de nya vägar som vi började att vandra under de borgerliga regeringsåren får ett allt starkare och tydligare stöd av de som seriöst sysslar med säkerhetspolitik i Sverige. Socialdemokratins förvirring gäller dessvärre också detta område.

Årets Nobelpristagare i ekonomi, Chicagoprofessorn Robert Lucas, är ännu ett tecken på samma sak, om än på ett annat område. Skall hans insats sammanfattas så kan det göras i konstaterandet att han visat att den typ av ekonomisk politik som socialdemokratin länge företrätt inte fungerar och heller inte kan fungera.

Och i och med detta pris befäster den s k Chicago-skolan än tydligare sin ställning som intellektuellt ledande när det gäller ekonomisk utveckling och forskning just nu. Att den företräder slutsatser som står oss nära, och på praktiskt taget varje tänkbar punkt bryter mot det som socialdemokraterna klassiskt har företrätt, har vi ingen anledning att sticka under stol med.

Även om konjunkturen går upp starkare än väntat i år, talar Konjunkturinstitutet om en betydande uppbromsning under de kommande åren. Hur det blir med den saken är svårt att veta, men på punkt efter punkt ser vi hur själva strukturerna i vår ekonomi fortsätter att vridas åt fel håll. Höjda fastighetsskatter, som Bo Lundgren nu gör vad han kan för att få stopp på, höjda kommunalskatter i ett 30-tal kommuner nästa år, höjda inkomstskatter igen för de flesta heltidsarbetande genom att man tar bort det s k taket för avgifter i socialförsäkringssystemet - listan kan göras lång.

Och det är en politik som denna som gör att OECD så tydligt varnar för strukturfelen i vår ekonomi och att IMF i en specialstudie - som jag än så länge bara sett tidningsreferaten av - nu gör samma sak. Konjunkturer går upp och ned, men en ekonomi vars strukturella förutsättningar är fel kommer alltid att utvecklas sämre än andra ekonomier.

Det är kring dessa strukturfel i vår ekonomi och i vår offentliga apparat som vi kommer att koncentrera debatterna på den moderata extra partistämman i slutet av nästa vecka. Den utgör en viktig etappstation i det arbete vi bedriver denna mandatperiod för att bygga upp ett slagkraftigt politiskt alternativ inför den ordinarie moderata partikongressen hösten 1997 och det viktiga avgörandet i riksdagsvalet i september 1998. Det är lång tid dit - men grunderna måste börja läggas redan nu.

Till slut kan jag inte undgås att uppröras något över Mona Sahlins sätt att använda ett kreditkort på statsrådsberedningen för att fylla på sin egen privata kassa när det tröt i den. Jag tror på intet sätt att hon var ute för att roffa åt sig pengar hon inte hade rätt till, men jag stöts detta till trots över denna oförmåga att dra gränsen mellan det som är eget och det som är det allmännas som jag tycker man stöter på gång efter annan i denna socialdemokratiska regering.

Var för sig kan dessa saker - Sten Heckscher som låter staten köpa en frack åt sig, Mona Sahlin som tar ut egna pengar på regeringens kreditkort - vara små, men tillsammans ger de en bild av bristande etik och bristande moral i utövandet av offentliga ämbeten. Jag utgår från att Ingvar Carlsson, vars noggrannhet och omdömesgillhet i frågor som dessa jag har stort förtroende för, känner samma kombination av upprördhet och oro över dessa tendenser som jag gör.


Carl Bildt









Sunday 
11/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]