Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v43/1995
25/10/1995

Den moderata extra partistämman blev en bra start på den nya debatt om behovet av en förnyelse av Sverige som så innerligt väl behövs.

På några av det politiska arbetets allra viktigaste områden - hur vi får fram nya jobb, hur vi hanterar välfärdsstatens allt tydligare kris, hur vi ger familjen nya möjligheter, hur vi bygger en ny europeisk fredsordning - vågade vi att visa på de vägar som andra inte verkar våga att diskutera.

Detta innebär dock inte, att debatten om allt detta nu är avslutad. Jag skulle snarare se det som att vi gett debatten en ny start. Vi förde en bra politik i regeringsställning tillsammans med våra tre koalitionsbröder, men nu är det uppenbart att vi med siktet inställt på det kommande regeringsskiftet - för ett sådant kommer självklart! - måste börja att skissera den politik som är den nödvändiga utvecklingen av och fortsättningen på den som vi förde under regeringsåren mellan 1991 och 1994.

Det arbetet kommer att ta sin tid. Den ordinarie partistämman hösten 1997 kommer att vara en avgörande tidpunkt. Men därtill kommer, att vi vill föra ut debatten i olika delar av samhället på så stor bredd som möjligt.

När jag i mitt avslutningsanförande talade om att vår viktigaste uppgift nu kommer att vara att bygga en ny allians för förnyelse var det åtskilliga journalister som började att fråga hur organisationsdiagrammet för denna allians var tänkt att se ut. Men det är inte främst detta det handlar om, utan att inspirera en bred och bubblande debatt om förnyelsens nödvändighet och förnyelsens möjligheter där vi bryr oss mindre om dagens organisationsdiagram och mera om idéernas kvalitet och kraft.

Förändringskrafterna i samhällsutvecklingen borde vara uppenbara för var och en. Jag talade en del om två av de viktigaste - informationsteknologins explosionsartade utveckling och invandringens långsamma men viktiga förändring av mycket i vårt samhälle. Det är lätt att se problem med bägge dessa utmaningar, och att hamna i en reaktiv och defensiv politik som då bara kommer att göra ont värre, men långt riktigare att i stället försöka att forma en politik som tar tillvara all den kreativa kraft som bägge dessa utmaningar och utvecklingar innebär.

IT-utvecklingen är svindlande. Jag nämnde i min inledning till stämman att med den fördubbling av beräkningskapacitet hos mikroprocessorer vi haft årligen under de senaste decennierna kommer en beräkning som i dag tar ett år att om två årtionden klaras av på 30 minuter. Jag nämnde i min avslutning att en optisk fiber som i dag kan förmedla 30.000 telefonsamtal samtidigt inom kort kommer att kunna förmedla ca 8 miljoner samtal samtidigt och därefter sannolikt en informationsmängd motsvarande alla de telefonsamtal som samtidigt pågår på en hel kontinent. Jag kunde lagt till att Internet nu ökar så snabbt att år 2003 - om kurvorna dras ut utan förändring - kommer hela världens befolkning att vara uppkopplad.

Och invandringens betydelse för att ge vårt samhälle kulturell, ekonomisk och intellektuell stimulans skall alls inte underskattas. Var och en som tar del av Mauricio Rojas rapport till den moderata partistämman - och den finns lätt tillgänglig på BBS Moderat för alla och envar - ser tydligt vad jag menar med detta.

Efter det att vi avslutat vår stämma var det intressant - men föga överraskande - att den socialdemokratiska pressen försökte att bemöta oss med just den skrämselretorik som vi hade väntat. Aftonbladet talade om att jag ville ha en “allians för fattigvård“ och att det vi moderater förespråkar är “det elitistiska gamla klassamhälle som arbetarrörelsen tog över och förändrade.“

Även med Aftonbladets mått mätt är detta en ovanligt tramsig och trångsynt kommentar. Att informationsteknologi och invandring för oss tillbaka till 1800-talet framstår - milt uttryckt - som mindre sannolikt. Det borde vara uppenbart för var och en att det är vi som blickar framåt - även när andra förefaller närmast konstitutionellt oförmögna till detta.

Värt att notera är dock, att samtidigt som AB klichémässigt avfärdar oss moderater gör man klart att man inte vet om socialdemokraterna har någon politik. LO-chefen Bertil Jonssons fundamentalistiska frontalangrepp i en debattartikel i DN visar tydligt skiljelinjen, samtidigt som den senaste prognosen från AMS visar att den totala arbetslösheten under överskådlig tid kommer att ligga kvar på den nivå kring 11-12 procent som socialdemokraterna i oppositionsställning skrek sig hesa i indignation över men som de mitt i sitt misslyckande nu förefaller att tyst acceptera.

Det går förvisso att säga att vi moderater inte har de färdiga svaren på alla frågor, liksom att det inte finns någon fast uppslutning bland alla andra borgerliga partier för vad vi har att säga. Men socialdemokraterna förblir en öken befolkad av den enstaka strutsen med huvudet bestämt nedstucket i marken.

Vår moderata roll är viktig - kanske t o m avgörande - för Sveriges framtid. Får vi stöd för våra krav på förnyelse och förändring finns det fortfarande hopp, men skulle utvecklingen på samma sätt som under det gångna året komma att domineras av vänsterns rädsla och reaktion kommer vi att glida längre och längre in i den smygande samhällskris som vi redan är en bra bit inne i.

I måndags passade Göran Persson åter på att skolka från ett viktigt möte med EU:s finansministrar just när dessa skulle diskutera kommissionens rapport om förutsättningarna för nya riktiga jobb under kommande år. Socialdemokraterna talar gärna om detta på möten hemma i Sverige, men skolkar från möten när saken skall diskuteras med det övriga Europa.

Mötet kännetecknades av en viss tveksamhet från finansministrarnas sida inför de prognoser som kommissionen hade tagit fram, och därmed av en insikt om att det kommer att behöva att göras mer av liberalisering och förbättrade förutsättningar för företagande för att på den europeiska nivån klara sysselsättningsfrågan.

Det hade säkert varit hälsosamt för Göran Persson, vars politik ju hitintills gått i fel riktning när det gäller samtliga de systemfrågor som är av betydelse för nya jobb, att lyssna till den debatten. Och det förblir besvärande för Sverige att Persson så ofta skolkar från det som det borde vara hans skyldighet att delta i.

På andra sidan Östersjön har vi under de senaste dagarna sett betydelsefulla politiska förändringar i såväl Estland som Lettland. Tyvärr förefaller det som om såväl det politiska som det mediala intresset för utvecklingen i dessa våra grannländer nu åter håller på att försvagas, vilket långsiktigt innebär en fara såväl för oss som för dem.

I Estland har en regeringskris lett till en ny regeringskonstellation, som under fortsatt ledning av Tiit Vähi borde skapa bättre förutsättningar för en tydlig fortsättning av den reformkurs under Mart Laar som varit så framgångsrik under senare år. Det finns anledning att se något ljusare på den estniska utvecklingen efter detta.

I Lettland är bilden efter valet nyligen mer svåröverskådlig, med en möjlighet till att det bildas en regering som kombinerar aggressiv högerpopulism med vänsterreaktion på ett sätt som det inte är alldeles lätt att göra några prognoser kring. Närvaron i denna koalition av f d utrikesministern Jurkans, som nu sannolikt återkommer i denna roll, kan vara en stabiliserande faktor, men huruvida detta kommer att räcka återstår att se.

Detta har sin betydelse när vi nu diskuterar utvidgningen inte bara av EU utan även av NATO, och signalerna från Moskva om vad den hårda linjens män funderar på är tydligt sinistra. Uppgifter i rysk media talar om planer på en militär inmarsch i de baltiska staterna om dessa skulle gå med i NATO visar inte bara på de faror som finns i vårt eget närområde utan också på vikten av att Sverige för en utrikespolitik som tydligt ger de baltiska staternas rätt till nationell självständighet och demokratisk utveckling ett lika tydligt som oreserverat stöd.

Tyvärr har jag ett intryck av att regeringen inte tar denna uppgift fullt ut på det allvar som den faktiskt kräver. De pliktskyldiga deklarationerna kommer ibland, men det kontinuerliga och tydliga engagemanget lyser med sin frånvaro. Undantaget under de senaste månaderna har varit de sedan länge planerade statsbesöken av Estlands och Lettlands presidenter i Sverige. De har varit viktiga markeringar på högsta möjliga nivå.

För egen del blir detta en vecka av intensiva europeiska förberedelser för de bosniska fredsförhandlingar som inleds i Ohio i USA på tisdag i nästa vecka. Efter olika möten i europeiska huvudstäder de närmaste dagarna åker jag till Washington för samordning med det amerikanska förhandlingsteamet under helgen för att därefter informera EU:s utrikesministrar i Luxemburg måndagen den 30 oktober innan snabbfärd över Atlanten igen för förhandlingsöppning på tisdagen.

Och till detta kommer en serie andra viktiga europeiska möten under veckan. På onsdag träffas president Chirac och förbundskansler Kohl och på måndag träffas premiärminister Major och president Chirac. Bosnien står högst på föredragningslistan på bägge dessa möten.

För min del återstår att se hur veckobreven kommer att fungera när jag under en tid förflyttas till Ohio för fredsförhandlingarna. Några informationer om deras förlopp kommer jag - av mycket lätt insedda skäl - knappast att kunna lämna, men jag hoppas att det skall finnas tekniska möjligheter för att i alla fall göra mig hörd på det sätt som kan vara möjligt även därifrån.


Carl Bildt








Saturday 
10/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]