Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v52/1995
31/12/1995

Att det i den allmänna hastigheten under de senaste veckorna inte blivit några veckobrev har föranlett en störtflod av påpekanden via olika kanaler, vilket möjligen kan tydas som att det finns de som nu kommit att se dessa veckobrev som ett stående inslag i vårt politiska landskap.

Till de som undrat vill jag meddela, att jag visst avser att fortsätta med dessa brev. Om jag kan utlova leverans varje vecka vill jag gärna låta vara osagt, eftersom mitt uppdrag som fredssamordnade i Bosnien kommer att ta åtskillig tid i anspråk, och det inte alltid kommer att vara så att jag kommer att befinna mig på platser där internetkommunikationen är av alldeles förstklassigt slag. Men jag hoppas att även fortsättningsvis på detta sätt kunna bidraga till att förmedla politisk information och bedömningar till alla de som är intresserade av denna Sveriges modernaste politiska kommunikation.

De veckor som gått sedan mitt senaste veckobrev har annars innehållit åtskilligt värt att kommentera.

Vi har under den senaste månaden sett en regering stadd i regression med regeringsarbetet dominerat av reträtter i en rad frågor - metskatten, barnbidragsbetalningarna, pensionskonfiskationen, forskningsfondsbeskattningen, berglingbenådningen och de petterssonska krumelurerna om veloursoldater till Bosnien kan tjänstgöra som exempel på detta.

Vi har sett hur Göran Persson etablerat sig som mannen som säger ett men menar ett annat, och som därmed inte kommer att bli alldeles lätt att vare sig tolka eller tro på för politiska vänner och politiska motståndare. Ett "nej" betydde i själva verket ett "ja", och han lät meddela att detta enligt hans mening var ett alldeles acceptabelt sätt att hantera sanningen på eftersom frågan ställdes av en journalist.

Vi har sett hur en av de sista av de stolta bastioner som Ingvar Carlsson försvarat under sitt decennium som socialdemokratisk partiledare - det heliga löftet om att kärnkraften skall vara avvecklad till 2010 - nu håller på att rasa på precis det sätt som vi moderater hela tiden sagt att den skulle komma att göra.

Och vi har - inte minst - sett fredsavtalet om Bosnien undertecknas och börja att förverkligas med de nya uppgifter som detta har kommit att innebära för mig personligen.

Förverkligandet av fredsavtalet kräver stora insatser av det internationella samfundet. Militärt sker detta genom den NATO-ledda operation som nu inletts och som nu också Sverige kommer att delta helt och fullt i. Men de militära insatserna allena kan inte åstadkomma annat än ett stopp på kriget och en delning av landet. Det är de civila, politiska, humanitära och ekonomiska insatserna som är de som steg för steg skall söka att foga samman det som söndrats så svårt, och därmed gradvis skapa förutsättningarna för en fred som blir någonting mer än bara frånvaron av krig.

Uppgiften att leda och samordna detta arbete har man bett mig att ta ansvaret för, och efter åtskilliga överväganden har jag - som bekant - också accepterat. Med titeln High Representative har jag föreslagits av EU, nominerats av den s k London-konferensen med ett femtiotal länder och internationella organisationer och godkänts och utnämnts av FN:s säkerhetsråd i dess stora s k omnibus-resolution om fredsförverkligandeinsatserna i Bosnien. Jag har således fått ett starkt politiskt mandat, samtidigt som det ankommer på mig att skaffa de resurser och de instrument som skall göra det möjligt att klara uppgiften.

När vi samlades till moderat partistyrelsesammanträde i början av december för att diskutera denna situation konstaterade jag, att vi moderater numera är ett parti som förväntas att bära ett ansvar långt större än vad de flesta trodde bara för några år sedan.

Vi förväntas bära huvudansvaret för att bereda vägen för den politiska förnyelsen av Sverige, och vi förväntas nu också bära ansvar för förverkligande av freden efter det värsta kriget i Europa i vår generation. Att detta ställer stora krav på oss alla säger sig självt, liksom att det inte alltid är lätt att få vare sig tid eller personella resurser att fullt ut räcka till, men samtidigt är det långt bättre och långt mer hedrande att vara ett parti vars tjänster är så starkt efterfrågade inom och utom landet än ett parti som tynar bort i sin egen självtillräcklighet.

Under det år som jag kommer att tjänstgöra som High Representative kommer partiets dagliga arbete att ledas av partipresidiet - Lars F Tobisson och Gun Hellsvik - som kärna i den utvidgade och förstärkta partiledning som också omfattar Gunnar Hökmark, Per Unckel, Bo Lundgren och Chris Heister.

Det har fungerat väl under det halvår som gått sedan jag fick det ursprungliga uppdraget att försöka att medverka till fred i Bosnien, och jag är övertygad om att det kommer att gå minst lika väl framöver. Vi visar också den politiska och personliga bredd som gör att vi kan säga att det är vi moderater som har ett ledningsteam för det moderna Sverige. Ett modernt politiskt parti kan inte vara en enmansshow.

Och vi har ju dessutom under de senaste månaderna kunnat notera olika mätningar som tyder på att våra idéer och vårt alternativ åtnjuter ett allt bredare stöd. Undersökningar som dessa finns det alltid skäl att ta med en stor nypa salt, och säkert ligger i siffrorna också en reaktion mot den socialdemokratiska kollapsen, men det finns detta till trots anledning att notera den successivt allt starkare position ute i vardagsverkligheten som vi moderater och våra idéer fått under det senaste året.

För min del är det arbetet för freden i Bosnien som helt kommer att dominera under det kommande året. Om det kommer att lyckas fullt ut eller inte är minst lika osäkert som det var om det skulle lyckas att få ett fredsavtal till stånd eller ej när jag åtog mig det ursprungliga uppdraget i juni. Även om vi då befann oss i en fas av upptrappning av kriget fanns det tecken på att tröttheten höll på att sätta in och att en fjärde krigsvinter inte skulle vara möjlig. Nu förefaller det mindre sannolikt att kriget åter kommer att blossa upp, samtidigt som svårigheterna med att återförena ett land som söndrats och sargats så svårt knappast kan underskattas.

Historien har gång efter annan lärt oss, att det är långt lättare att starta ett krig än att förverkliga en fred. Allra svårast är den försoning som måste komma mellan forna fiender för att freden verkligen skall få sina möjligheter. Och den försoningen är aldrig så svår som när människor i ett och samma land - i samma bygd, ibland t o m i samma by - ställts mot varandra i krigets oförsonlighet och hat. Övergreppen och våldet har ofta ett ansikte man känner igen, och försoningen måste därmed också bli så mycket mer abstrakt och så mycket svårare.

Min uppgift att försöka att verka för samarbete och försoning över barriärer och gravar kommer inte att bli lätt. Alldeles säkert kommer jag vid olika tillfällen att hårt kritiseras och ifrågasättas från än den ena och än den andra sidan. Och säkert kommer detta att spilla över i den inrikespolitiska kontrovers om Bosnien-politiken som finns i inte så få av de länder som är mina uppdragsgivare.

Om ett år kommer krigets spår fortfarande att vara djupa i Bosnien, och problemen att vara massiva. Men det är min förhoppning att vi i alla fall förmått att visa in utvecklingen på rätt spår och att skapa det minimum av förtroende mellan de tidigare fienderna som är en grundläggande förutsättning för att detta skall fungera.

Omedelbart efter nyår återupptas på plats mitt Bosnien-arbete. Jag kommer på Onsdag att vara i Sarajevo för att där kunna dra igång det förhandlingsarbete kring föreningen av Sarajevo som kommer att dominera hela januari månad, men kommer under veckan dessutom att besöka Banja Luka i den serbiska republiken och Mostar med dess betydelse för federationen mellan kroater och muslimer. Efter ett besök i Zagreb för överläggningar med FN-kommandot kommer jag mot slutet av den kommande helgen till Bryssel för olika möten med bl a Europaparlamentet innan jag återvänder till Sarajevo och arbetet där.

Samtidigt som jag arbetar med fredssamordningen i Bosnien skall vi moderater med hela vår bredd föra arbetet för förnyelsen av Sverige vidare. Och det kommer sannerligen inte att bli mindre viktigt när socialdemokraterna nu skall försöka att samla ihop spillrorna efter det senaste årets alla krascher och formulera någonting som skulle kunna gå under namnet politik.

Förnyelsebehovet är mycket starkt. Efter två år av så gott som genomgående positiva överraskningar när det gällt ekonomins utveckling - den började ju att vända uppåt starkt efter sommaren 1993 - går vi nu med all sannolikhet in i ett nytt skede där vi kanske t o m riskerar att drabbas av negativa överraskningar. Vi ser en avmattning i den europeiska ekonomin och vi märker en uppbromsning i den svenska ekonomin även om internationellt fallande räntor borde bidraga till att bromsa nedgången.

Den svenska tragedin är att den starka uppgångsperiod som nu förefaller att ligga bakom oss inte lett till den snabba nedgång av arbetslösheten och kraftiga ökning av företagandet som var och är en långsiktig nödvändighet. Skattehöjningar och återregleringar har bromsat omvandlingen och förnyelsen i ett läge där det i stället hade varit riktigt att accelerera den, och priset för detta kommer vi att få betala när den internationella och svenska ekonomin kanske går in i ett lugnare skede.

På toppen av konjunkturen har vi en total arbetslöshet som ligger kring 12% - och det trots att vi har en regering som dyrt och heligt lovade att just en snabb och tydlig minskning av den totala arbetslösheten var det bärande elementet i dess politik. Förtjänar något misslyckande att kallas massivt så är det väl detta.

Och när vi nu går in i det nya året rullar den socialdemokratiska skattechocken vidare. I bjärt kontrast mot entydiga uttalanden av Ingvar Carlsson och andra i valrörelsen 1994 kommer nu inkomstskatten för alla och envar att åter höjas, och skattereformen får därmed ytterligare en spik i sin kista. Fastighetsskatten höjs för alla boende liksom för företag med de ytterligare kostnader för familjer och företag som detta innebär. Att vi får en sänkt matmoms betyder föga när alla de skatter som betyder någonting för det arbete, det sparande och det företagande som skall bygga morgondagens välfärd höjts och nu höjs ytterligare.

Jag har många gånger i dessa veckobrev reflekterat över den snabba omvandlingen i omvärlden och vad den kommer att betyda. Informationsteknologirevolutionen håller på att få ett snabbare och starkare grepp om utvecklingen än vad t o m jag trodde var möjligt, och det är frapperande att se med vilken kraft den håller på att omvandla samhälle och ekonomi främst i USA. Där är Internet nu i var mans mun, World Wide Web närmast en naturkraft i sitt omvandlingstryck och helt nya generationer av programvara baserade just på nätverk och på weben nu på tröskeln till att inleda ett än snabbare omvandlingskede.

Det är svårt att undgå att se sambandet mellan den kraft som bryter fram i denna utveckling och den kris som de gamla statsapparaterna nu går igenom.

I USA strider republikaner och demokrater om hur statsapparaten skall reduceras, men har nu enats kring republikanernas krav att underskotten måste vara eliminerande inom sju år. I Frankrike handlar den politiska striden i grunden om samma sak, med en statssektor som är för stor för att kunna finansieras rimligt och med statliga företag och förvaltningar som alltför länge tillåtits att bli ett reservat för ineffektivitet och förändringsmotstånd. Den gamla välfärdsstatens föreställningar och fördomar fungerar helt enkelt inte längre. Och i Sverige förs samma debatt mellan oss moderater som ser förnyelsen som en dörr till nya möjligheter och de socialdemokrater som mest ser den som en förbannelse som man till snart sagt varje pris måste motarbeta och bromsa.

Tyvärr för socialdemokraterna denna sin inhemska bromsarpolitik vidare också på den europeiska nivån. På toppmötet i Madrid var det tydligt att Sverige tillhörde bromsarkategorin när det gäller den nödvändiga europeiska förnyelsen. Tungomålstal om gammal politik som redan misslyckats får ersätta den liberalisering och omvandling som krävs för att inte Europa en generation från nu skall finna sig hopplöst akterseglat inte bara av ett USA som just nu visar stark omvandlingskraft utan även av ett Ostasiens vars framväxt kommer att ställa de flesta av dagens begrepp på huvudet.

När vi nu går in i 1996 går vi in i det näst näst näst sista året av detta decennium, detta århundrade och detta årtusende. Det finns nog skäl för oss alla att mitt i allt jäktande sätta oss ner och begrunda vad detta verkligen betyder. Enligt min mening är det hög tid att vi i Sverige får en politisk debatt som inte handlar om hur vi skall återskapa 1950-talet - så brukar det ju närmast låta från företrädarna för det andra stora partiet - utan i stället om hur vi skall erövra 2000-talet med alla dess möjligheter.

Och det sker sannerligen inte med avveckling av kärnkraft, AP-fondsägande av företagen, saboterande av friskolor, höjda skatter på allt och alla och en Europa-politik som mest släpar efter. Det går inte att gå baklänges in i framtiden.

Ingen uppgift är viktigare för oss moderater under det nya året än att fortsätta att bryta ny mark och bygga nytt förtroende för den förnyelsepolitik som är nyckeln till Sveriges och Europas framtid.

Och med detta ber jag att få önska alla moderater och icke-moderater som utgör den ständigt allt större läsekretsen för dessa internetbrev ett riktigt Gott Nytt År!

Carl Bildt








Friday 
15/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]