Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v4/1996
26/1/1996

Periodiciteten i dessa veckobrev finns det de som har synpunkter på. Just under den senaste tiden har det varit extra besvärligt eftersom möjligheterna att per teleledning överföra text från Sarajevo har lämnat en del övrigt att önska.

De senaste två veckorna har jag ägnat min tid åt att från ingenting sätta upp en icke oväsentlig internationell operation med basering i Bryssel och Sarajevo, och det har i sanning varit en intressant upplevelse. Medan USA byggt stridsvagnsbro över Sava i mer eller mindre ständig direktsändning i CNN har jag förhandlat om kontor och telefonlinjer och värme och elektricitet i ett Sarajevo där förhållandena av lätt insedda skäl inte alltid är alldeles idealiska. Och när det plötsligt dykt upp problem - föga förvånande i en situation som den i Bosnien - har New York Times i ledare haft älskvärdheten att säga att Mr Bildt allt får lägga på ett kol så att de amerikanska trupperna inte hamnar i problem.

Även om detta kan vara lite irriterande är det i grunden bra. Det finns en gryende insikt om att militära insatser är centrala men trots detta icke tillräckliga för att åstadkomma en bestående fred. Och ju tydligare denna insikt blir desto större är förutsättningarna för den mobilisering av de internationella insatserna för Bosnien som är en förutsättning för att arbetet skall lyckas under detta viktiga år.

Men mitt arbete har inte bara varit organisatoriska mödor. Mitt i dessa har jag och mina medarbetare försökt att hjälpa till att åter knyta de band över en delad stad och ett delat land som förr eller senare måste bli starka om freden på sikt skall kunna bestå. Det har varit ett arbete lika besvärligt som det har varit givande. Att bygga broar mellan människor är förvisso svårare än att bygga det över floder, men på sikt minst lika viktigt när det gäller fredens faktiska möjligheter.

Gripande var juldagsmässan - enligt den ortodoxa, gamla tideräkningen - med metropoliten Nikolaj i Sarajevos allra äldsta ortodoxa kyrka. Omedelbart efter vårt nyår fick jag via indirekta kanaler en förfrågan om jag kunde hjälpa till att se till att metropoliten - som är överhuvud för den serbiska ortodoxa kyrkan i Bosnien, och som sådan en man mycket tydligt associerad med den serbiska nationen och nationalismen, kunde få komma till Sarajevo för en mässa på juldagen i den hans kyrka som han i sitt ämbete aldrig haft möjlighet att besöka.

Turerna som detta ledde till var lika många som de var komplicerade. Det var inte alla - vare sig på den ena eller den andra sidan - som var alldeles förtjusta över detta besök. Men på morgonen hämtade vi alla fall den åldrige metropoliten vid delningslinjen och förde honom till hans kyrka och en mässa i den lilla i marken nedbyggda förmedeltida kyrkan som kom att vara under en stor del av dagen. Utanför anslöt sig senare också kardinalen för den katolska kyrkan, överhuvudet för den judiska församlingen, ledaren för de fransiskanerbröder som historiskt har en mycket stark ställning i Bosnien och så småningom också den bosniske premiärministerns Haris Siljdzic.

Symboliska handlingar som dessa tror jag har stor betydelse när det gäller att ändra människors föreställningar och bereda marken för nya kontakter. Rädslan - på ömse håll - för kontakter är fortfarande mycket stor. Även om det sägs på papperet att det inte längre finns några barrikader och spärrar i eller runt Sarajevo är det ett faktum att dessa barrikader finns hos människorna själva. Serber vågar inte åka in i Sarajevo, och de som bor där inne vågar inte ge sig in i de kringliggande förorterna eller fara på de vägar som nu i princip är öppna. Och då krävs det olika typer av kraftiga symbolhandlingar för att försöka att bryta ner de barriärer hos människorna själva som annars riskerar att växa sig fast och bli till en faktisk delning av landet.

Under krigsåren har de fåtaliga kontakter som varit alltid ägt rum på Sarajevos då av FN och nu av IFOR hårt bevakade flygplats med direkt anslutning till bägge sidornas territorium. Det är fortfarande där som alla IFOR:s militära kontakter med partnerna äger rum. Men jag har beslutat att inte ha några möten där utan att vi i stället skall mötas på mitt kontor ett stenkast från presidentbyggnaden inne i centrala Sarajevo.

Från bosnisk regeringssida tyckte man att detta var en pikant men lätt naiv idé. De kommer aldrig att komma, sade man. Men så blev det inte. Under de senaste dagarna har jag där haft möten både med representanter för de serbiska förorterna och med ledamöter av den bosnienserbiska regeringen. I bägge fallen har det handlat om personer födda och uppväxta i Sarajevo som på många år nu inte kunnat komma in i sin egen stad, men som nu med vår hjälp tog det stora steget och åkta längs sina egna gator. Jag hoppas att detta bara skall vara en början, även om man sannerligen inte skall underskatta de problem vi möter.

Detta brev författar jag nu sittande tidigt lördagsmorgonen hos de franska soldaterna på Sarajevos flygplats. Tanken var att vi - president Izebegovic inkluderad - skulle flyga härifrån för att ta mot president Clinton när han landar på flygplatsen i Tuzla i norra Bosnien på sitt snabbesök. Men den icke ovanliga täta dimman gjorde att vi bara hörde det avlägsna dånet av det amerikanska flygplan som försökte att ta sig in för att hämta oss men som meddelade att de inte såg någonting alls och vände nosen mot Split för att där vänta på bättre tider.

Hemifrån nås jag på raspiga telefonledningar av nyheterna om Harald Ullmans senaste förvecklingar.

Jag känner hans karriär under de senaste decennierna väl. Han har alltid varit en lika central som lojal arbetare i sitt partihantverks tjänst oavsett om det varit i funktionen som högste tjänsteman i Stockholms Arbetarekommun eller som reklamchef för de socialdemokratiska nationella valrörelserna. Det som oroar mot denna bakgrund är självfallet att det han nu gjort - i sanning häpnadsväckande! - kan tänkas återspegla en mentalitet och en attityd som finns i de kretsar där han varit så central under så lång tid. Harald Ullman är inte vem som helst i den inre organisatoriska socialdemokratiska cirklarna, och sannolikheten för att han nu plötsligt fått en knäpp och börjat att bete sig och tänka i mönster som är totalt avvikande från dem som styrt honom under alla dessa tidigare år tror jag att vi kan bortse från.

Därmed säger affären Ullman/Fällman åtskilligt inte främst om Ullman och Fällman i denna sorgliga skandal, utan om en moralisk röta i socialdemokratin som vi under de senaste åren snubblat över det ena uttrycket efter det andra för. Mona Sahlin blev inte åtalad, och är självfallet lycklig över detta, men uttrycker därmed egentligen bara tacksamhet över att omdömeslöshet inte är straffbar i vårt land. Och går vi tillbaka i tiden stöter vi på det ena uttrycket för denna moraliska röta efter det andra.

Risken med dessa ständiga affärer är självfallet att de förlamar och försvagar den politiska ledningen i en tid när denna verkligen skulle behövas. Ett parti och en regering som gång efter annan blockeras av sina egna problem förlorar successivt förmågan att ta sig an landets.

Under den senaste veckan har vi fått ekonomiska rapporter som dessvärre inger betydande bekymmer. Först redovisade Konjunkturinstitutets rapport över industrikonjunkturen att "efterfrågan till den svenska industrin har dämpats påtagligt under fjärde kvartalet", och därefter kom Industriförbundet med sin rapport som sade att "allt fler indikationer tyder på att den svenska ekonomin går mot en påtaglig försvagning" med b l a en ökad arbetslöshet under detta år.

Detta är utomordentligt illavarslande för de kommande åren. Jag har skrivit många gånger i dessa brev under de senaste åren hur alldeles avgörande det är för våra framtidsmöjligheter att denna gång få en så stark och så uthållig uppgång av ekonomin att den varaktigt tar oss ur en del av problemen och varaktigt lägger grunden för en bättre utveckling. Och den uppgång vi haft sedan sommaren 1993 - till icke oväsentlig del en effekt av kronförsvagningen och den fart denna gett exportindustrin - har ju också lett till den ena positiva överraskningen efter den andra även om man bortser från påfrestningarna p g a den internationella ränteuppgången våren och sommaren 1994 och den internationella och nationella förtroendekrisen vintern och våren 1995.

Men om utvecklingen nu påtagligt försvagas i ett läge där den totala arbetslösheten fortfarande ligger kring 12% och budgetunderskottet alls icke kommit ner till de 3% av BNP som det maximalt får vara om vi inte skall ställas åt sidan i den kommande ekonomiska och monetära unionen är det inte svårt att se att det kan bli mycket tufft under de närmaste åren. Vi kan hoppas att sjunkande räntor leder till att europeiska och nationella ekonomiska förväntningar åter vänder uppåt mot slutet av detta år, men om så inte blir fallet riktigt rejält tvingas vi konstatera att vi låst fast oss i massarbetslöshet, att sparinsatserna i statsbudgeten varit påtagligt otillräckliga och att sannolikheten för att vi ställas åt sidan i den monetära unionen är överhängande.

Den tilltänka finansministern Göran Persson slår sig ofta för bröstet och säger att han räddat nationen från den katastrof som den var på väg in i sommaren 1994. Men detta är både dikt och det andra som brukar förknippas med detta uttryck.

Göran Persson motarbetade besparingar våren 1994, gick till val på ett sparprogram som var uttryckligt otillräckligt, inledde sin statsrådsperiod med en skatte- och återställarchock och drabbades därefter av en massiv förtroendekris i början av förra året. I det desperata läge som var då avvisade han kategoriskt den möjlighet till samverkan med oss som då faktiskt fanns - i all tysthet hade vi sträckt ut en hand - och gick i stället in i samverkan med centern kring en politik som innehöll påtagligt diskutabla inslag och som so oder so var otillräcklig.

När man efter en felaktig höst 1994 och en förlorad vår 1995 tvingades inse att tillväxtpolitik var avgörande för framtiden förmådde samverkan med centern inte producera mer än den s k tillväxtproposition som är mer notabel som ett dokument över vad man inte förmår än över vad man faktiskt vill.

Under en mycket gynnsam period - när det fanns ett påtagligt drag i ekonomin - förmådde han föga mer än att röra till den långsiktiga politiken. Och detta omdöme gäller trots att en och annan reträtt från tidigare vänsterpopulism visade att verkligheten trots allt gjorde sig lite gällande.

Hur han tänker fortsätta när den ekonomiska bilden nu förändras och han själv skall ta över rodret kan vi bara spekulera kring. Planerna nu på ytterligare ökade skatter är direkt illavarslande. Och motionerna till den extra socialdemokratiska partikongressen i mars visar en påfallande fundamentalistisk offensiv som - även om den i sedvanlig ordning säkert kommer att bekämpas och begränsas - innebär påtagliga svårigheter för den politik som han måste föra om han har landets bästa för ögonen.

Med stor sannolikhet kommer han att inbjuda centern att ingå i en regeringskoalition med socialdemokraterna. Efter uppvärmningen under det gångna året är det nu både dags för och strategiskt riktigt att komma fram till ett avgörande. Antingen blir det en koalition i mars eller så är det sannolikt att samarbetet successivt kommer att vittra sönder inte minst under trycket av olika former av ekonomiska svårigheter.

Om det verkligen blir en sådan koalition eller ej vet jag inte, men frågan är på längre sikt mindre intressant än vad det kan förefalla. En sådan regering får inte fundamentalt annorlunda möjligheter att driva politik än vad dagens regering har, och det förefaller heller knappast sannolikt att den kommer att vara parlamentariskt tillräcklig efter ett kommande val. Med stor sannolikhet kommer vi att se centern vittra ner i takt med att socialdemokraterna söndras och splittras. Vad som är tänkt som gemensam styrka kommer efter en tid att bli delad svaghet.

Vi moderater är nu lika svaga i det parlamentariska manövrerandet i riksdagen som vi är starka i den samhällsförändring som pågår utanför de politiska sällskapslekarnas spekulationer. Opinionsmätningarna visar på ett i det växande och framtidsinriktade Sverige mycket påtagligt förändrat politiskt landskap där vi moderater faktiskt nu växer fram som största parti samtidigt som socialdemokraterna vacklar också under trycket från en relativt osorterad men alls icke betydelselös grönvänster.

Det finns anledning att tänka både ordentligt och långt om vad detta kan komma att innebära. Inga slutsatser skall vara på förhand givna i det arbetet. Och även om det finns tillfälliga faktorer i dessa siffror, som ty följande snabbt kan svänga, finns det skäl att notera att det handlar om en successiv strategisk förskjutning som vi med olika svängningar kunnat notera under i alla fall det senaste decenniet. Då finns det all anledning att fundera över vad detta kan komma att innebära för det kommande decenniet - valen 1998, 2002 och 2006. Det har alla förutsättningar att bli ett Sverige vars samhälleliga såväl som politiska struktur kommer att se annorlunda ut än den gamla struktur som nu brutits sönder.

Om detta kan man spekulera i dimman på Sarajevos flygplats lika väl som hemma i Sverige. För min del är det arbetet här som kommer att dominera min tid.

I kommande vecka är jag i Stockholm måndag för det seminarium om valfrågor i Bosnien som regeringen - gott initiativ! - organiserat, är i Geneve och Bern på tisdag för först stort möte om hur flyktingåtervändandet skall organiseras och därefter överläggningar med den schweiziske utrikesministern i hans egenskap av ordförande i OSSE detta år, är i Bryssel onsdag för föredragning och diskussioner inför och med NATO-rådet och en av mig sammankallad konferens med "Major Implementing Agencies" för att sedan återvända hit till Sarajevo torsdag morgon.

Om det blir ett veckobrev kring nästa helg är osäkert inte minst p g a de bristfälliga teleförbindelserna. Men helgen därefter bör möjligheterna vara större.




Carl Bildt

PS.
Fortsättningen på lördagsdramat blev dock bra. Vid halvtvåtiden lyckades Clinton landa i Tuzla, och strax efter det kunde vi ta oss ut ur Sarajevo. Besöket blev för hans del starkt avkortat, och det var självfallet skada att han inte fick uppleva mer av Bosnien än en trist f d jugoslavisk flygbas med dess landningsbana och dess nedkörda kaserner ca 300 m därifrån. Jag åkte med honom i hans plan till Zagreb och summerade det politiska läget tillsammans med honom innan han lyfte för att återvända till USA. Besöket var - med sina begränsningar - lyckat och bra, och gav säkert ledande amerikanska beslutsfattare en lite bättre bild av de utmaningar som vi tillsammans står för i Bosnien under det kommande året.









Thursday 
24/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]