Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v5/1996
29/1/1996

Den föregående veckan blev veckan då Göran Persson mer på allvar började att sätta sin prägel på den socialdemokratiska politiken, och gjorde det på ett sätt som försvagade tilltron till socialdemokratins möjligheter att klara Sveriges ekonomi under kommande år.

I mitt föregående veckobrev hade jag en del kritiska kommentarer till det sätt som Göran Persson skött den ekonomiska politiken under tiden sedan regeringsskiftet i oktober 1994 - det elände han försökte att marknadsföra under oppositionstiden dessförinnan skall vi i detta sammanhang inte tala om. Att ekonomin fortsatt upp under 1995 har i många avseenden varit trots den perssonska politiken snarare än tack vare den, även om en och annan mer kortsynt betraktare i näringslivet imponerats av Perssons mer macho-betonade framtoning och trott att detta var mannen att fatta de beslut som socialdemokratin tidigare inte förmått sig till att fatta.

Den s k Persson-planen - vilken i ordningen? - som hastigt och lustigt lanserades i en debattartikel i tidningen Arbetet hade mycket lite med omsorgen om Sveriges ekonomi att göra utan var ett mycket tydligt uttryck för att hänsynen till Sverige underordnades hänsynen till LO och strävan efter åtminstone tillfällig vapenvila i de ständiga striderna och slitningarna inom socialdemokratin. Med den mobilisering av fundamentalister och bromsar som pågår inför den socialdemokratiska extrakongressen var det tydligen en nödvändighet att lägga om den politiska kursen åt det håll som dessa krävde.

Om detta var Perssons genuina uppfattning eller om det bara var Perssons taktiska kapitulation är inte lätt att veta, och strängt taget inte heller särskilt intressant. I sitt agerande påminner Persson mig om en del av de Balkan-politiker jag annars har att göra med. De sitter praktfullt fast i det förgångna och deras politiska verksamhet domineras av ett ständigt kortsiktigt manövrerande för att hålla en i grunden okontrollerad situation åtminstone ytligt under kontroll.

Den kurs i den ekonomiska politiken som nu aviseras innebär högre skatter och ökade offentliga utgiftsåtaganden - men ingenting alls när det gäller att skapa bättre förutsättningar för nya och riktiga jobb ute i företagsamheten. När Ericsson-chefen Lars Ramqvist kraftfullt varnar för konsekvenserna för jobb och företagsamhet i Sverige av denna typ av politik är han talesman för en åsikt som är vitt utbredd i näringsliv och företagsamhet. Vad Sverige behöver är lägre skatter och lägre offentliga utgifter - absolut inte högre skatter och högre offentliga utgifter.

Persson-planen är fel i alla ändar. Sjukförsäkringssystemet byggs ut med nya åtaganden som på sikt riskerar att bli än kostsammare och leda till än större problem. Inkomstskatter kommer av allt att döma åter att höjas. De viktiga kraven på återhållsamhet i kommunerna dämpas. Skattebelastningen på näringslivet ökar. Att man dessutom förefaller att planera en kraftfullt flerårsplan för höjning av bensinskatten passar väl in i den allmänna bilden av en socialdemokrati som i avsaknad av socialism i alla fall håller sig till den ledstjärna som heter ökade skatter.

Att tro att denna politik minskar arbetslösheten är knappast möjligt. Dessa åtgärder innebär i stället sämre förutsättningar för nya riktiga jobb ute i företagen. Och när det nu talas om olika utbildningsinsatser för att på detta sätt skaffa jobb låter det som ett eko av den ännu sittande men i den allmänna debatten alldeles försvunne arbetsmarknadsministern Anders Sundström och alla hans stolta uttalanden kring valet 1994 om att med metoder som dessa halvera arbetslösheten på cirka ett år.

Men de insatserna misslyckades, arbetslösheten har alls inte kommit ner som man lovade, och med all sannolikhet kommer sagde Sundström att få se sig om efter ett nytt jobb när det möbleras om i regeringen i samband med statsministerskiftet. Mer av denna politik kommer att ge mer av samma resultat - mer av misslyckade ministrar och mer av misslyckande med att få ner arbetslösheten.

Det "mål" för arbetslösheten kring år 2000 som nu proklameras skiljer sig föga från det "mål" för arbetslösheten 1995 som man basunerade ut inför valrörelsen 1994. Och när man misslyckats i den kraftigt uppåtgående konjunkturen sedan dess kommer det självfallet att bli än mer besvärligt i det kärvare klimat som nu börjar att avteckna sig för de närmaste åren.

Till veckans mer uppseendeväckande inslag när det gäller socialdemokraternas återställarambitioner hör tankarna om att förstatliga de stiftelsestyrda högskolorna Chalmers i Göteborg och högskolan i Jönköping. Här är det verkligen gammalt tänkande som letar sig upp ur källarvalven när man nu skall försöka att bekämpa den förnyelse som påbörjats inom den högre utbildningen, och där ju erfarenheterna från i stort sett hela världen i övrigt visar på vikten av högskolor som själva utvecklar sin egen profil och sin egen kompetens.

Uppseendeväckande som förstatligandetanken är - och den kommer att möta kompakt motstånd från studenter och lärare! - så är den dessvärre bara den logiska förlängningen på en politik som inte vill ha valfrihet i barnomsorgen, som bekämpar och bromsar friskolesatsningen, som inte vill ha ett rejält betygssystem i skolan och som dessutom med höjda inkomstskatter gör att satsningen på att utbilda sig efter gymnasieskolan i allt mindre och mindre utsträckning kommer att löna sig.

Men den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken är nu inte de enda områden som socialdemokraterna har tilltagande svårigheter med. I säkerhetspolitiken har frågan om undervattenskränkningarna förföljt socialdemokraterna sedan 1980-talets början genom att de aldrig vågat att se sanningen i vitögat och gång efter annan ansett att det viktigaste inte var att tala utrikespolitiskt klarspråk mot de som kränkte utan i stället att inrikespolitiskt komma åt dem som här hemma talade om dem.

Minns t ex hur Ingvar Carlsson på ett sätt som var såväl okunnigt som ohederligt för ca ett år sedan försökte skapa bilden av att jag diktat upp det mesta och därmed ställt till stor skada och dragit vanära över landet. Om jag inte missminner mig var det en ansedd politisk kommentator i en morgontidning i Stockholm som stämde in och ansåg att jag hade förlorat min heder.

Bilden nu är en annan. Den nya ubåtskommissionen har bekräftat den bild av kontinuerliga kränkningar till i alla fall hösten 1992 som de militära myndigheterna och jag ibland antyddes ha hittat på alldeles själva. Och i nationalitetsfrågan har man trasslat in sig i en situation där alla vet vad det är vi vet och bedömer, men där man inte vågar eller inte vill säga detta öppet.

Jag vill inte påstå att vi i alla delar har den fullständiga bilden av allt som har med dessa mot Sverige riktade operationer att göra, men jag tycker att det är beklagligt när en haltande politik riskerar att få oss att framstå som dummare än vad vi faktiskt är i en central säkerhetspolitisk fråga.

Någon fristående säkerhetspolitisk utredning av denna fråga var inte socialdemokraterna nämnvärt intresserad av - annat var det när de satt i opposition! - och uppgörelsen i utrikesnämnden i torsdags blev i stället att en grupp inom utrikesdepartementet med biträde av några f d ambassadörer nu skall göra en säkerhetspolitisk bedömning som rimligen också måste innefatta nationalitetsfrågan.

Jag kommer med mycket stort intresse att ta del av de resultat som denna grupp kommer fram till, även om jag måste medge att mina förväntningar är tämligen lågt ställda. Inte därför att personerna skulle vara mindre kvalificerade, utan därför att en internstudie i utrikesdepartementet av detta slag med nödvändigt riskerar att bli en tämligen så anpassad produkt.

Säkerhetspolitiken kräver ständig uppmärksamhet Och även om jag tillhör dem som har en försiktigt optimistisk grundinställning till utvecklingen i Ryssland - det är ett annat samhälle som nu växer fram inte minst i städer som Moskva och St.Petersburg - tycker jag att det finns anledning att vara allvarligt oroad över den vändning som President Jeltsin gett den ryska politiken under de senaste månaderna. En av de huvudansvariga för den ursprungliga inmarschen i Tjetjenien har fått nyckelpositionen som presidentens stabschef samtidigt som de två sista reforminriktade liberalerna - utrikesministern Kozyrev och ekonomiska reformministern Tjubais - nu lämnat regeringen och presidenten öppet kritiserat den politiska linje som de står för. Bägge betraktar jag inte bara som personliga vänner utan dessutom som nyckelpersoner när det gäller den utveckling i Ryssland som vi velat ge vårt stöd.

Vart detta kommer att leda är inte lätt att veta. Risken för att de framgångar som nåtts med den ekonomiska stabiliseringspolitiken i Ryssland, och som borde bereda vägen för ett tydligt uppsving i ekonomin i dess helhet, nu kommer att äventyras är överhängande. Och jag tror inte att man skall bortse från risken för att misslyckande med den inre reformpolitiken då kan komma att leda till en tendens att visa muskler i relationerna med det s k nära utlandet för att på det sättet söka vinna poäng och mobilisera stöd. Vi ser redan denna tendens i det nordkaukasiska kriget - ty det handlar nu om ett lika regelrätt som långdraget krig - och det finns inga garantier för att inte samma tendens skulle kunna komma till uttryck även i andra riktningar.

Jag tror att det också mot denna bakgrund finns all anledning för Sverige liksom övriga nordiska och västeuropeiska länder att i detta läge intensifiera de politiska relationerna med de tre baltiska staterna. Den intensiva politiska verksamhet som utmärkte den borgerliga regeringen, och som bidrog till det ryska trupptillbakadragandet, har sedan dess avtagit högst avsevärt. Det vore klok nationell utrikes- och säkerhetspolitik av Sverige, gärna inom den ram som medlemskapet i EU nu ger vår säkerhetspolitik, att nu på nytt gå in i en intensivare fas när det gäller relationerna till de tre baltiska länderna.

I arbetet i Bosnien är dock Ryssland fortfarande en partner som vi sätter värde på. En av mina ställföreträdare i Sarajevo kommer att bli en rysk diplomat - som därmed ansluter sig till en tysk, en amerikansk och en fransk ställföreträdare hitintills - och uppe i norra Bosnien har nu de första nya ryska trupperna börjat anlända. Jag försöker också att uppmana Ryssland att bidraga påtagligt till den internationella polisstyrkan mot bakgrund av de goda erfarenheter vi har med ryska polismän i arbete som detta.

Arbetet med försoning och samarbete går långsamt vidare. Mitt kontor i centrala Sarajevo har nu blivit den naturliga mötesplatsen för överläggningar mellan de forna fienderna, och i onsdags hade vi för första gången ett möte mellan de tre premiärministrarna - Federationen, Bosnien och den Serbiska Republiken - för att diskutera fredsavtalets förverkligande inte minst på det konstitutionella området. Vi lade där upp ett arbetsprogram med kommande möten först i Sarajevo och därefter i Banja Luka på serbiskt område.

Alla dessa möten tilldrar sig stor mediauppmärksamhet, men om några veckor hoppas jag att de skall uppfattas som mer vardagliga och att en del av den spänning som varit förknippad med dessa möten skall komma att släppa. Jag har medvetet valt att inte ha möten ute i det hårdbevakade området vid Sarajevos flygplats, eftersom möten där förknippas med kriget, och jag vill skapa en ny tradition tydligt förknippad med freden.

Förutom att bygga broar mellan människor i Bosnien handlar mitt arbete mycket om att samordna de olika civila och politiska insatserna. I fredags samlade jag i Bryssel alla de olika organisationer som på ett eller annat sätt är engagerade när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna i Bosnien för att se till att vårt arbete samordnas väl, och under veckan har möten i Paris också diskuterat de första stegen i återuppbyggnadsarbetet.

I dag - måndag - kommer jag att rapportera till EU:s utrikesministrar i Bryssel, efter att i torsdags eftermiddag ha gjort ett snabbesök i Rom för överläggningar med det italienska ordförandeskapet. I kväll blir det därefter middag med kommissionspresidenten Santer och utrikeskommissionären van den Broek. På tisdag blir det sammanträde med min Steering Board på mitt kontor i Bryssel för att gå igenom arbetsläget och middag med den japanske vice utrikesministern som kommit till Europa för styrelsesammanträdet. På onsdag morgon bär det åter av mot Sarajevo om vädergudarna är tillräckligt nådiga.

I Sarajevo väntar mycket arbete, bl a ett större framträdande i bosnisk TV efter det att jag för någon vecka sedan svarade på frågor i direktsändning i två (!) timmar i bosnienserbisk TV. Framträdanden som dessa är av största betydelse för att direkt kunna nå ut till människorna och förklara för dem vad vi försöker att åstadkomma. Med en avstickare till Davos i Schweiz för att diskutera återuppbyggnaden av Bosnien på årliga World Economic Forum i början av nästa vecka kommer jag därefter med all sannolikhet att tillbringa de kommande två veckorna där nere.



Carl Bildt

PS.
En opinionsundersökning har nu gett oss moderater en rekordnotering samtidigt som vi för första gången är större än socialdemokraterna i en undersökning av detta slag. Även om det finns all anledning att understryka alla de osäkerheter som dessa undersökningar har - de kommande kommer alltid att visa ett annat resultat - understryks vilket öppet politiskt läge som vi befinner oss i, och hur kombinationen av socialdemokratisk svaghet och moderat konsekvent kurs leder till en långsam förändring av hela det politiska landskapet på det sätt jag skrivit om tidigare i dessa veckobrev. Vi har framtidens idéer - och därmed är vi också framtidspartiet!








Monday 
1/8/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]