|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v7/1996
15/2/1996
På väg tillbaka till Sarajevo efter två dagar av möten i Bryssel och Paris med olika företrädare för NATO- och EU-länderna samt ett större möte om det ekonomiska hjälpprogrammet för Bosnien, håller vi fortfarande på att försöka att bemästra den smygande kris som det försämrade samarbetsklimatet mellan parterna i Bosnien under de senaste två veckorna innebär.
Det var bara några dagar sedan media förkunnade att den amerikanske medlaren Richard Holbrooke hade "löst krisen". Verkligheten var långt mer komplicerad än så. Den lösning på den då mest akuta frågan om hanteringen av de tillfångatagna serbiska officerarna han förhandlade fram med den bosniska regeringen i söndags var värdefull och bra. Men den löste inte den akuta kris som den tilltagande misstron mellan de bägge parterna skapat och som nu slår hårdare mot de politiska uppgifter som ligger framför oss än mot de rent militära uppgifter som ofta står i fokus för medias - inte minst amerikansk media - uppmärksamhet.
De närmaste dagarna blir av stor betydelse och kommer att visa om detta var en tillfällig kris som vi tar oss igenom eller om den kommer att leda oss in i en mer grundläggande kris för fredsprocessen. Helgens möte med kontaktgruppen och de tre presidenterna i Rom blir utan tvekan av betydelse.
I måndags avlade jag snabba besök i Montenegros huvudstad Podgorica och därefter i Serbiens huvudstad Belgrad för att i samtal med den bosnienserbiske premiärministern Kasagic och presidenten Milosevic understryka allvaret i situationen. Jag sade att det fanns bestämda gränser för hur länge vi kan tolerera att de vägrar att delta i de gemensamma institutionerna. Att det inte var tillräckligt att de sade att de hade relationer med mig eller med IFOR, eftersom det inte var med oss som de skulle skapa fred, utan med dem som de fört krig med under de senaste åren.
Medan media rapporterade att krisen var löst - och de två misstänkta fördes till Haag - fortsatte krisen i tysthet med intensiva samtal för att finna en lösning. De bosnienserbiska ledarna kallades till Belgrad i tisdags, och i dag onsdag hade vi de intensiva samtal som resulterade i det möte mellan de tre presidenterna som kommer att hållas i Rom under helgen.
Problemen finns på flera fronter.
Ett av de allvarligaste rör situationen i Mostar med den kroatiska vägran att acceptera EU-administratorn Hans Koschniks lösning av stadens problem, vilket man på förhand förbundit sig att göra. Här handlar det om en direkt utmaning mot EU-administrationen som inte kan och inte får accepteras, och där mitt budskap till EU-staterna har varit att hela den samlade arsenalen av påtryckning måste användas.
Ett annat problem rör självfallet de politiska förbindelserna mellan federationen och de bosniska serberna. Även om reaktionen mot bortförandet av de bägge officerarna till Haag varit starka har jag skäl att tro att vi kommer att klara av att överbrygga just denna kris. Men den visar tydligt hur känsligt och skört läget är, och framför oss ligger nu också en intensiv period där vi steg för steg kommer att påbörja den gradvisa övergången av områden i Sarajevo från den serbiska republiken till federationen. Det är klokt att utgå från att vi kommer att se nya spänningar kring denna, och den grundläggande bedömning jag redovisat tidigare om denna fråga kvarstår dessvärre.
De olika spänningarna i fredsprocessen visar hur svår och hur viktig försoningen mellan de olika befolkningsgrupperna är. De visar hur alldeles avgörande den politiska processen är för att inte Dayton-avtalet bara skall resultera i en delning av landet med de långsiktiga konsekvenser som en sådan skulle komma att medföra.
För min del kommer den närmaste tiden att innebära att jag har Sarajevo som bas. På fredag kväll bär det av till Rom för olika förberedande möten, och därifrån efter helgens möten tillbaka till Sarajevo och olika delar av regionen för fortsatta överläggningar.
Gradvis byggs nu min stab i Sarajevo ut på ett sätt som gör att vi får i alla fall något bättre möjligheter att klara alla de olika uppgifter som läggs på oss. Min organisation har blivit något av en avstjälpningsplats för alla de uppgifter som andra - från IFOR till FN - av olika skäl inte vill eller inte anser sig kunna ta sig an, men som uppenbart måste hanteras på ett eller annat sätt. Min filosofi är att medan andra begränsar sina mandat och funktioner ser jag mina mandat och funktioner så vida som situationen i varje givet läge kräver. Risken med detta är självfallet att vi ständigt kommer att åta oss mer än vad vi kommer att klara av för att därefter kritiseras för detta, men alternativet med en fredsprocess där centrala uppgifter helt enkelt faller mellan stolarna är självklart betydligt värre.
När jag i höstas började att tala om att Sverige behöver en allians för förnyelse, och att denna måste diskuteras i banor som är lite annorlunda än de konventionella utgick jag från att vi skulle komma att se ökade spänningar också inom olika partier mellan traditionalister och sådana som mer eller mindre tydligt inser att traditionalismens dagar är räknade.
Sakta men säkert är det också detta vi ser. Centerns och socialdemokratins ledare har format en pakt prunkande av traditionalism som man försöker föra vidare med mer av gammalt tankegods om kärnkraftsavveckling och höjda skatter. Detta leder nu till spänningar inom dessa partier.
När f d LRF-basen och centerpartisten Bo Dockered talar om att det behövs en radikal förnyelsepolitik för företagande, eller när Mona Sahlin med motiv som säkert har många bottnar säger att Persson-planen inte ger nya jobb, understryker de tydligt att politikens nödvändiga rörelseriktning måste vara den som vi moderater sedan lång tid och med stor konsekvens angivit. De underkänner den väg deras partiledningar gemensamt slagit in på, och pekar motvilligt i den riktning som vi moderater gått sedan länge.
Dockereds inflytande må vara begränsat och traditionalisternas dominans över socialdemokratin allt mer kompakt, men dessa sprickor och spänningar visar att det börjar växa fram en insikt om att traditionalismens politik för Sverige utför i stället för uppför. Läser man noga vad de säger är den förnyelse de representerar inte påfallande imponerande och den går inte långt i riktning mot den politik som kommer att krävas, men de representerar ändå en gryende insikt om att traditionalismens politik inte längre håller och att den förr eller senare måste överges.
Ju tydligare denna insikt blir, desto större blir också våra möjligheter att börja att bygga den allians för förnyelse som är förutsättningen för att Sverige med framtidstro och självaktning skall kunna ta steget in i 2000-talet.
Påfrestningarna på politiken kommer att vara påtagliga framöver. I en interpellation som Bo Lundgren väckte under onsdagen sammanfattas väl de krav som kommer att ställas på den ekonomiska politiken i ett läge där den ovanligt korta konjunkturuppgången från sommaren 1993 till hösten 1995 sänkte den totala arbetslösheten med endast två procentenheter och den där nu åter börjar visa en tendens att stiga.
Inte minst de statsfinansiella anspänningarna kommer att bli betydande, med regeringens ekonomiska proposition i april som en viktig milstolpe. Läggs aviserade men icke beslutade utgiftsminskningar samman med vad som återstår att konkretisera från konvergensprogrammet och olika prognostiserade budgetöverskridanden, förefaller det att röra sig om ett åtgärdsbehov kring ca 14 miljarder kr. Med den ovilja till besparingar och snabbhet till skattehöjningar som utmärker traditionalismens och återställarpolitikens socialdemokrati finns det all anledning att befara att vi på olika områden kommer att se en ytterligare vridning av politiken åt fel håll.
Det enda område där socialdemokraterna och centern nu förefaller att vara inriktade på rejäla nedskärningar är försvaret. Detta i en situation där det säkerhetspolitiska läget knappast förbättras och där säkerhetspolitikens uppgifter knappast blir mindre krävande.
Vi ser nu ut att gå mot ett ryskt presidentval i juni där valet kan komma att stå mellan kommunistledaren Ziuganov och ultranationalisten Zjirinovski. Och även om det inte finns anledning till omedelbar oro förefaller det svårt - om man uttrycker sig försiktigt - att i denna utveckling i vår närhet se motiv för radikala nedskärningar av det svenska försvarets styrka.
Säkerhetspolitikens styrka avgörs förvisso inte av antalet fredsförband, men ett försvar där antalet krigsförband hela tiden minskas kommer att bli ett allt svagare stöd såväl för våra uppgifter när det gäller försvaret av våra egna omedelbara intressen som för det deltagande i gemensamma europeiska eller andra säkerhetsuppgifter som vi hoppas skall bli allt viktigare. Om centern inte bryr sig om det senare borde de bry sig om det förra, och om socialdemokraterna inte bryr sig om det förra borde det senare bekymra åtminstone vissa av dem mer än vad det förefaller att göra.
Försvaret får inte vara ett reservat friat från besparingar och rationaliseringar, och så har förvisso inte heller varit fallet under det senaste decenniet. Jag tror knappast att det finns någon del av den offentliga sektorn som så grundligt bantats, genomlysts och förändrats under denna tid som just det militära försvaret.
Men det som nu förbereds går längre än så. Vi kommer med centerns och socialdemokratins politik att hamna under den tröskel vid vilken alliansfriheten blir en rimlig och trovärdig politik. I lugna tider kommer vi säkert att kunna klara oss utan allianser om detta skulle vara vårt val, men skulle molnen åter hopas vid horisonten kommer vår bristande militära styrka att snabbt begränsa våra säkerhetspolitiska alternativ till antingen anpassning eller alliansanslutning. Kanske kommer vår retorik att låta annorlunda, men från realiteterna kommer den aldrig att kunna fly. Och styrkan i vår säkerhetspolitik kommer aldrig att kunna avgöras av en retorik frikopplad från realiteter.
Den politik som man nu för är logisk om den samtidigt på ett eller annat sätt leder oss in i alliansanslutning, men den är oärlig och ofullständig om den inte är beredd att erkänna att det är dit den i ett trängt läge förr eller senare kommer att leda oss.
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
