Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v1/2000
3/1/2000

Vänner,

Så är det dags för det nya årets första veckobrev.

Helgens stora överraskning blev utan tvekan president Jeltsins besked i sitt nyårstal att han skulle avgå, och hur han sedan under nyårsafton överlämnade makten över den Ryska Federationen till premiärminister Putin.

Trots allt som kan sägas kommer Boris Jeltsin att gå till historien som en av de verkligt stora ryska ledarna. Han var den som med stor kraft förde Ryssland bort från kommunismen, höll de konservativa krafterna stången och försökte att bereda marken för reformer som skulle stärka demokrati och marknadsekonomi.

Förvisso finns de mörka fläckarna där. Den sedan år pågående tragedin i norra Kaukasus, där de politiska missgreppen har varit legio, tillhör de mer påtagliga av dessa och som presidenten självt bär det direkta ansvaret för. Och det bör nog noteras att hans sätt att understryka sitt beslut att upplösa parlamentet genom att låta stridsvagnar beskjuta dess byggnad inte tillhör den alldeles vanliga parlamentariska rutinen.

Bilden av Jeltsin just nu präglas mycket av de senaste åren när han åkt in och ut på olika sjukhus och när nyckfullheten ibland förefaller att ha varit det förenade draget i hans politik. Under långa perioder har han endast haft begränsad förmåga att upprätthålla sitt ämbete.

Men den historiskt riktiga bilden av Jeltsin är snarare bilden av den kraftfulle mannen i början av 1990-talet. När Gorbatjov vacklade i den ena frågan efter den andra var det Jeltsin som drev på utvecklingen. Och när de kommunistiska krafterna genom kuppen i augusti 1991 försökte få bort Gorbatjov var det de facto Jeltsin som kväste kuppen, tog över makten och sedan styrde utvecklingen bort från Sovjetunionen. Han förbjöd kommunistpartiet, upplöste Sovjetunionen och tog ner den ryska flaggan från Kreml.

Bara ett exempel av betydelse för oss: medan Gorbatjovs inställning till de baltiska ländernas självständighet var minst sagt otydlig, och hans roll i de sovjetstödda kuppförsöken där tidigt 1991 aldrig riktigt klarlagd, kom Jeltsin tidigt att se hur demokratiseringen av Ryssland och friheten för de baltiska länderna hängde ihop.

Jag har genom åren haft möjlighet att träffa Jeltsin i en rad olika sammanhang. När jag som statsminister besökte honom 1992 hade vi öppnare diskussioner om relationerna mellan våra länder
än vad jag tror hade varit fallet på utomordentligt länge.

Men det tillfälle som jag minns alldeles speciellt är ändå inte detta, utan i stället en middag på Korfu i Grekland i juni 1994.

Det var europeiskt toppmöte och huvudpunkterna på detta var dels undertecknande av avtalen om bl a Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen och dels undertecknandet av ett samarbetsavtal mellan EU och den ryska federationen.

På kvällen ordnades en middag enbart för stats- och regeringscheferna tillsammans med Boris Jeltsin. Det var så han hade sagt att han ville ha det.

Hans intresse var att lyssna och lära om hur Europa egentligen fungerade och hur de europeiska framtidsperspektiven såg ut. Med François Mitterand och Helmut Kohl som ledande lärare fördes så en diskussion där Jeltsin var den som ställde frågor och med nästan skolpojksaktig iver själv antecknade svar och synpunkter ur diskussionen.

Och det var en i hög grad öppen diskussion. Jeltsin sade att han nu skulle satsa all sin kraft på att göra Ryssland till en europeisk demokrati bland andra och att han hoppades att också Ryssland en dag skulle bli medlem i EU. Men på den punkten fick han mothugg. Med sedvanlig elegans, som något mildrade budskapet, förklarade Mitterand att en så vid union skulle Frankrike aldrig kunna tänka sig.

Det var en fascinerande kväll. Rysslands ledare hade kommit till Europa för att lyssna och att lära. Här fanns ingenting av det mästrande, domderande eller dikterande som ju annars så lätt förknippas med den ryska politiken gentemot omvärlden. Här fanns i stället en genuin önskan att just lyssna och lära.

Rysslands 1990-tal har förvisso inte varit rätlinjigt. Jeltsins första presidentperiod framstår på många sätt som viktigare och bättre än den senare, både på grund av den styrka han själv hade och på grund av att motkrafterna mot reformpolitiken inte lyckades att bromsa och begränsa lika mycket. Under senare år har man fått notera med tacksamhet att reformpolitiken inte rullats tillbaka, även om den stundtals varit påtagligt hotad.

Dumavalet den 19 december gav en sammansättning av duman som bör ge bättre förutsättningar för reformpolitiken. Att det gick betydligt bättre än väntat för de liberala reformkrafterna innebär dock på intet sätt att dessa dominerar. Det är först när duman sammanträder i mitten av denna månad som vi börjar att få en bättre bild av till vilka grupperingar som de olika direktvalda representanterna kommer att ansluta sig. Inte minst den politiska gruppering som Putin nu associeras med utgör en i hög grad heterogen församling som snickrades ihop med största hast under de allra senaste månaderna.

För Jeltsin måste det ha varit avgörande för beslutet att avgå att det efter Putins indirekta framgång i dumavalet fanns en möjlighet att säkra successionen till en kandidat som kunde föra den politiska linjen vidare. Först och främst handlade det om att hålla Moskvas borgmästare Lusjkov borta från den hett eftertraktade makten över Ryssland i dess helhet.

Som jag noterade i mitt senaste ordinarie veckobrev var det dock osäkert om den Tjetjenien-effekt som bar fram Putin i duma-valet skulle kunna hålla i sig fram till det ordinarie presidentvalet den 4 juni. Och då blev den logiska konklusionen att avgå i förtid och utnyttja konstitutionens bestämmelse som i sådant fall säger dels att premiärministern inträder som tjänstgörande president och dels att nytt val måste hållas inom tre månader.

Nu blir det således presidentval i Ryssland den 26 januari, och intill dess kan Putin de facto bedriva valkampanj från presidentposten, medan övriga kandidater kommer att vara betydligt mycket mer begränsade.

Avgörandet kan dock komma att fällas i Tjetjenien. Att Putins första åtgärd efter det att han övertagit ämbetet var att åka ner till stridskrafterna där och tillbringa millennieskiftets minut i en militärhelikopter visar i hur hög grad också han själv ser detta som slagfältet för att, som han själv säger, återupprätta Rysslands stolthet och samtidigt säkra sitt eget val till ordinarie president.

Det är inte alldeles lätt att utifrån bilda sig en uppfattning om hur striderna egentligen förlöper i Tjetjenien. Från rysk sida handlar det om långsamma men massiva framflyttningar av positioner och en tydlig strävan att undvika de massiva misslyckanden man råkade ut för under det förra Tjetjenien-kriget 1994 och 1995. Och förr eller senare kommer de tjetjenska soldaterna rimligen att börja att råka ut för brister på ammunition och annat som påverkar deras möjlighet att göra mer organiserat motstånd.

Men detta innebär ju på intet sätt att konflikten är avgjord.

Det förefaller långt ifrån osannolikt att vi då får se en tydligare övergång från tjetjenisk sida till rena terrorhandlingar i Ryssland självt av den art som ju var utlösande för just detta skede av konflikten. Med de känslor som sådana med all säkerhet kommer att utlösa finns det en risk för att hela det inrikespolitiska klimatet i Ryssland kommer att påverkas och vi får en tydligare utveckling mot en säkerhetsstat där individuella fri- och rättigheter inte ses som särdeles centrala.

Vladimir Putin är en person från St. Petersburg som i likhet med många andra ambitiösa män på den tiden sökte sig en karriär inom den del av gamla KGB som sysslade med utrikes underrättelsetjänst. Han avancerade till överste inom KGB och hans inriktning förefaller främst att ha varit på Tyskland.

Men med reformpolitiken sadlade han om. Han blev biträdande borgmästare i St.Petersburg under Anatoly Sobchak och hade då bland annat ansvaret för att försöka att attrahera utländska investeringar till staden. Han besökte Stockholm några gånger i det sammanhanget för att diskutera olika projekt, och de av mina vänner som då var hans värdar minns honom som klartänkt och koncis.

Reformpolitiken i St.Petersburg kom emellertid aldrig att leda till det lyft som många hade hoppats. Det blev rätt tidigt Moskva som tog ledningen i utvecklingen, och Anatoly Sobchak själv kom att försvinna i olika mer eller mindre oklara anklagelser om olika typer av korruption. Företag fick ofta olika typer av svårigheter när ständigt nya typer av ”skatter” och ”avgifter” skulle betalas åt olika håll.

Och Putin rekryterades till chef för den interna säkerhetstjänsten när det krävdes ny ledning där. Det var därifrån han kom till det nationella säkerhetsrådet, därifrån till posten som premiärminister och därifrån nu till positionen som den person med avgjort bäst möjligheter att leda Ryssland under de kommande åren.

Att försöka att ur hans bakgrund härleda den politik han skulle vilja föra är sannolikt ett äventyrligt företag och kräver mer information än vad jag har tillgängligt. Men en rimlig bedömning, i hög grad styrkt av Tjetjenien, är att det handlar om en politik där Rysslands inre och yttre säkerhet sätts högt, och där olika säkerhetsinstrument kan komma till relativt flitig användning. I dessa delar är bilden mindre betryggande.

Samtidigt vill han i Ryssland förknippas med reformpolitiken. På valnatten gjorde han en poäng av att åka förbi valvakan hos den förenade högeralliansen under Kirijenko och Chubais. Man kan se konturerna av en allians där dessa stöder honom i den nationella politiken och i säkerhetspolitiken medan han förlitar sig på dem när det gäller den interna reformkursen.

Vi skulle i så fall kunna gå mot ett mer nationalistiskt medvetet Ryssland som ser också ekonomiska reformer som ett sätt att
återerövra den storhet som man anser att nationen bör ha.

Till överraskningarna under det gångna årets slut hörde också det skattepaket som den tyske förbundskanslern Schröder plötsligt utannonserade dagarna före jul.

Hans politiska kurs har ju inte varit alldeles snörätt, och under hösten har det varit mer av vänster- än av högersvängar när han försökt att få sitt rätt sargade socialdemokratiska parti med sig igen. Nu ter sig plötsligt den politiska utvecklingen annorlunda, inte minst på grund av de svårigheter som CDU råkat in i efter det att Helmut Kohl sagt att han tagit emot hemliga bidrag till partiets verksamhet, och Schöder ser det dessutom som avgörande att långsiktigt få bättre fart på hjulen i den tyska ekonomin.

Och det är viktigt för oss alla. Den tyska ekonomin är Europas särklassigt största och svarar för ca en tredjedel av det samlade s k Euroland. Svårigheterna i den tyska ekonomin har ju också tyngt euron under dess första år.

Nu kommer inkomstskatterna att sänkas påtagligt.

Den högsta skattesatsen, som i dag är 53 %, sänks successivt ner till 45 % medan den lägsta skattesatsen sänks från dagens 23,8 % ner till 15 %. Detta innebär att Tyskland år 2005, när reformen skall vara fullt genomförd, kommer att ha den lägsta skatten för låginkomsttagare i Europa och den tredje lägsta skatten för höginkomsttagare efter Storbritannien och Grekland.

Jämför vi med dagsläget i Sverige betalar en låginkomsttagare här oftast mer än dubbelt så mycket i skatt som han kommer att göra i Tyskland efter dessa förändringar. Det säger sig självt att skillnader av denna storleksordning kommer att få betydelse.

Till detta kommer att Schröder aviserat en skatteförändring som med all sannolikhet kommer att medföra att tyska banker och finansinstitut kommer att börja att göra sig av med sina olika
äganden i olika företag. Detta har varit och är en rätt speciell företeelse i den tyska ekonomin som knappast varit bra för dynamiken vare sig i denna eller den samlade tyska ekonomin.

Med all sannolikhet kommer dessa tyska skatteförändringar att påverka diskussionen i Europa i dess helhet. Måhända kommer de inte att kunna undgå att påverka även diskussionen i vårt Sverige.

Själv har jag förmånen att fira helgerna hemma i Stockholm med utvecklingen nere på Balkan på lite större distans än vanligt. Dagens viktiga parlamentsval i Kroatien kommer det dock att finnas anledning att återkomma till. Och det är först i slutet av denna vecka som jag är tillbaka i Geneve för ett januari som kommer att bli ganska intensivt med olika typer av möten kring den internationella utvecklingen.

Stockholm den 3 januari 2000


Carl Bildt


PS. Länkar hittas nog bäst på www.bildt.net som jag försöker att uppdatera med nytt material löpande.








Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]