|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v3/1999
18/1/1999
Syster/Broder,
Åter bilder på avrättade, misshandlade och lemlästade kroppar kastade i diken i Kosovo. En konflikt som under den senaste månadens successiva utveckling kommit att te sig allt värre.
Allt oftare ringer min telefon kring dessa frågor. Det är naturligt att de som under de senaste åren försökt att ägna sig
åt denna regions problem håller kontakt. Diskuterar möjligheter. Försöker att hitta öppningar.
Jag är alldeles övertygad om att det är en nödvändighet att NATO tydligare skaffar sig förmåga att utöva ett militärt tryck på konfliktens samtliga parter. Det är mot denna bakgrund jag beklagat att man hitintills avstått från en konkret närvaro i norra Albanien. Flyghoten mot den serbiska sidan räcker inte.
Men dessa militära hot från NATO kan - i bästa fall - inte
åstadkomma mer än att förhindra att krisen trappas upp. Kan någon form av vapenvila i förening med full rörelsefrihet i hela regionen etableras och respekteras är dock mycket vunnet.
Det som krävs är framgångar i de politiska samtalen. Utan sådana
är det närmast oundvikligt att konflikten förvärras. Och på denna punkt har utvecklingen sedan i början av december snarast gått bakåt.
Massakern i fredags i byn Racak kommer med all sannolikhet att bli en ny vändpunkt i omvärldens syn på denna konflikt. Oavsett vad det var som föregick dessa brutala avrättningar kommer de aldrig att kunna försvaras. Det är en absolut nödvändighet att starkast möjliga internationella tryck nu sätts in för att säkra en oberoende utredning och att de ansvariga ställs till svars.
Det kommer att ta tid innan alla de frågetecken som nu finns kan redas ut. Varför? Vem? Och vilka visste?
Från serbisk sida är massakern ungefär så kontraproduktiv som det
över huvud taget är möjligt att föreställa sig. Samma dag besköts de internationella observatörernas bilar i ett annat område - med all sannolikhet av albanska förband - och två personer skadades. Tidigare hade den serbiska sidan visat återhållsamhet när det gällt att få loss soldater som hade tagits gisslan. Och i Pristina sammanträdde den serbiska regeringen för att understryka sin vilja till politiska samtal och en politisk uppgörelse.
Och så plötsligt denna massaker i Racak, som i ett slag åter förändrar hela läget och som måste leda till en mycket skarp internationell reaktion.
NATO står nu i centrum. Sverige står som bekant utanför dess diskussioner. Utrikesministern reagerade på nyheten om massakern genom att ställa in ett möte med den biträdande serbiske premiärministern Sainovic. Han skulle under måndagen och tisdagen i Stockholm också ha träffat mig.
I ett läge som detta behövs det fler - inte färre! - politiska kontakter. Men sannolikheten för att Sainovic i detta dramatiskt förvärrade läge skulle komma till Stockholm för samtal var nog so oder so begränsade. Han kommer under de närmaste dygnen att ha anledning till en serie mycket skarpa möten med olika internationella företrädare. Närmast med de två NATO-generalerna Naumann och Clark - den första ordförande för Nato:s militärkommitté och den andre Nato:s Europa-ÖB.
NATO har nu ställt en rad olika krav. Jag skulle knappast tro att det räcker med de två generalernas besök i Belgrad under de närmaste dygnen för att få dem respekterade. Veckan blir viktig för den fortsatta utvecklingen av konflikten. Mera på grund av tillfälligheter står på mitt program denna vecka sammanträffande med åtskilliga av dramats huvudaktörer. Vi får se hur det blir med den saken. Mycket har och kommer att förändras av massakern i Racak.
Samtidigt tilltar åter den politiska osäkerheten i Ryssland genom att Jeltsin åter läggs in på sjukhus. Det framstår nu som allt mindre sannolikt att han kommer att kunna bli kvar till utgången av sin presidentperiod i juni 2000. Men tidigarelagda presidentval kommer att kasta in Ryssland i ett än mer dramatiskt politiskt skeende.
Även om premiärminister Primakov på ytan åstadkommit ett visst lugn sedan den dramatiska finansiella kraschen i mitten på augusti har knappt något gjorts för att mer långsiktigt räta upp ekonomi och samhälle. Tvärtom. Skuldförhandlingarna med omvärlden har knappt kommit någonstans alls. Samtalen med IMF om finansiellt stöd för ett rimligt reformpaket har inte lett till någonting alls. Trots dumabeslut finns inga tecken på att det finns en fungerande rysk statsbudget.
Det är nu exakt ett decennium sedan det gamla Europa på allvar började att rämna. Stora demonstrationer i Prag ledde till att bl a dissidentförfattaren Vaclav Havel arresterades och dömdes till fängelse. I Warszawa stod man inför det historiska steg som inledandet av de s k rundabordssamtalen mellan oppositionen Solidarnosc och den kommunistiska regimen innebar. Inom ett år skulle det för alla vara uppenbart att det socialistiska Europas saga var all.
Då fanns drömmar om ett Europa bortom det kalla kriget som skulle ge oss stabilitet och fred och frihet i alla länder. Och visst har mycket kunnat utvecklas i denna riktning under detta decennium. Men när vi nu är på väg att ta steget in i 2000-talet
är oroshärdarna och frågetecknen ändå påtagligt många. Ett sydöstra Europa där konflikterna förefaller att avlösa varandra. Ett Ryssland i akut ekonomisk kris och i påtagligt politiskt tumult.
Det är i denna miljö av osäkerhet som vi skall utforma också Sveriges säkerhets- och försvarspolitik för det kommande decenniet. Vecka efter vecka har jag redogjort för dramat och tumultet kring detta. Och i tisdags tog så socialdemokraterna steget att stänga ner den försvarsberedning som egentligen inte hade lyckats att åstadkomma någonting alls under sitt arbete. Vi moderater var inte med alls, och såväl kristdemokraterna som folkpartiet levererade skarpa reservationer mot avgörande delar av de otydliga texterna.
Mitt initiativ till partiledarsamtal ledde inte till mycket. Det förefaller som om Göran Perssons förtjusning i sådana är mycket begränsade. Vad hände t ex med de samtal som utlovades med anledning av mitt krav på en upplysningskampanj om kommunismens och socialismens offer?
Nu förs dock samtal med försvarsminister Björn von Sydow och våra moderata representanter Henrik Landerholm och Jonas Hafström, liksom företrädare för de övriga borgerliga partierna. Det positiva är att de rödgröna försvarsfienderna nu är avhängda från seriösa samtal. Det negativa är att vi fortfarande ingenting vet om vad socialdemokraterna egentligen vill. Björn von Sydow vill väl, men desavoueras så lätt av regeringen i övrigt.
Det är viktigt att dessa samtal nu förs vidare med öppenhet och allvar. I ljuset av den allsidiga ofullständigheten i försvarsberedningens arbete finns det åtskilligt som måste diskuteras. Det är ofrånkomligt att börja med säkerhetspolitikens inriktning och försvarspolitikens mål. Och vi har begärt att ÖB skall framföra sina synpunkter personligen och direkt till dessa samtal.
Samtalen skall förbereda partiledaröverläggningar. Några sådana har det dock inte kallats till, och jag har svårt att se att de skulle vara realistiskt möjliga under denna vecka. Mycket står på dagordningen i denna fråga - och mycket på dagordningen för politiken i övrigt.
I morgon tisdag samlas riksdagen igen, och därefter är det på onsdag sedvanlig partiledardebatt följt av sedvanlig allmänpolitisk debatt. Ämnen att samtala om och debattera kommer inte att saknas.
När riksdagen skiljdes åt inför jul- och nyårsuppehållet markerade vi tydligt vårt missnöje med att regeringen under sin
”förlorade höst” inte hade förmått att ge någon inriktning alls för den ekonomiska politiken. Valrörelsens toner i dur hade plötsligt förbytts i moll när det gällde prognoserna. Ekonomistyrningsverket talade om ökande underskott i statsbudgeten. Och regeringen gjorde intet, intet, intet.
Det återstår att se om man nu väckts ur sin dvala. Inte minst borde den nya utflyttningsdebatten kunna fungera som en väckarklocka. Nu har ju näringsministern aviserat att det kanske finns skäl att sammankalla ett sammanträde med företrädare för näringsliv och fack för att höra efter hur situationen ser ut.
Men det är inte svamlande kafferep utan klara besked som Sverige och svensk ekonomi behöver.
Och det råder ingen osäkerhet om de förslag som lagts fram av såväl näringslivets företrädare som av oss i riksdagen. När jag under helgen träffade en ledande industriledare stönade han och undrade hur många gånger han skulle tvingas att upprepa samma sak inför de som uppenbarligen inte vill höra. Jag kan tyvärr förstå reaktionen.
Och det är också detta som är en del av förklaringen till de utflyttningar som vi nu ser. Det finns helt enkelt en uppgivenhet i stora delar av näringslivet över socialdemokratins och LO:s oförmåga att inse vad det handlar om. Man har i många fall slutat att tala högt, och i stället övergått till att handla tyst. Resultatet drabbar Sverige.
Dubbelbeskattningen är ett konkret och belysande exempel. Den var avskaffad när socialdemokraterna vann valet 1994, men
återinfördes snabbt som en del av återställarpolitiken tillsammans med vänsterpartiet. Och det är ställt utom allt tvivel att den drivit företag ur Sverige under dessa år. I valrörelsen var det tvärt nej på att den skulle avskaffas. Så sent som i sin Trettondagsintervju sade Göran Persson att det inte var ”bevisat” att den var till skada. Nu säger Erik Åsbrink att han är beredd att diskutera saken, medan t o m Aftonbladets ledarsida kommit till insikt om att det är bäst att den avskaffas.
Men talar man med företagsamhetens företrädare är det tydligt att detta inte kommer att räcka. Det krävs ett rejält paket med rejäla åtgärder för att börja att rejält återställa förtroendet för Sverige. Småplock ger inga stora resultat - kanske inga resultat alls.
I fokus för den aktuella diskussionen står nu Volvo och Scania. Upphetsade kommentatorer refererar som om det vore ett slagfält. Och många verkar att veta exakt vad som vore bäst. Jag läser i tidningarna vad Mats Odell och Marianne Samuelsson har att säga i saken.
Själv vågar jag mig inte på lika bestämda synpunkter på detaljer i det som nu sker. Men jag skulle dock tro att slutlösningen som mycket väl kan ta sin tid och bjuda på åtskilligt av dramatik - på ett eller annat sätt kommer att innebära ett dramatiskt ökat utländskt ägande i den samlade personbils- och lastvagnssektor som här diskuteras. Och vad det handlar om är den särklassigt tyngsta delen av den verkstadsindustri som under så lång tid har varit så betydelsefull för Sverige.
Detta dramatiskt ökade utländska ägande kan komma till stånd på olika sätt. Analyserna sätter Volvos biltillverkning i centrum. Vi förefaller att vara på väg in i en situation där biltillverkningen i världen allt mer koncentreras till sex mycket stora företag - General Motors, Ford, DaimlerChrysler, Volkswagen, Toyota och Honda. Volvo har ju redan tidigare diskuterat och prövat olika samarbets- och överlevnadsalternativ.
Situationen vad gäller tunga lastfordon är något annorlunda. Det
är möjligt att det finns stordriftsfördelar med en fusion mellan Volvo och Scania. Men samtidigt vet jag av gammal erfarenhet att det handlar om två olika varumärken med starka lojaliteter i bägge fallen.
Hur det blir återstår att se. Men oberoende av exakt vilken lösning som kommer fram, kommer denna med till visshet gränsande sannolikhet att innebära att långt fler beslut av betydelse för sysselsättning och utveckling i Sverige kommer att fattas i utländska styrelserum långt borta. Vad som än flyttas i övrigt - beslut kommer med all säkerhet att flytta och att flytta i stor omfattning.
Att fundamentalistiskt rida spärr mot detta vore fullständigt felaktigt. Internationaliseringen är en realitet som är avsevärt mer positiv än negativ. Och jag har tidigare skrivit om hur inte minst eurosituationen driver fram strukturrationaliseringar över gränserna.
Men den politiskt viktiga slutsatsen av detta är, att det blir
ännu viktigare än tidigare med ett bra företagandeklimat i Sverige. Styrelsebeslut som fattas långt borta kommer aldrig att fattas med blågula glasögon på det sätt som en gång kanske kunde vara fallet i Göteborg eller Södertälje. I den globala konkurrensen vad gäller bilar och lastbilar är det konkurrenskraft och företagandeklimat som avgör var framtiden finns. Och då kommer Sverige än mindre än i dag att ha råd med en politik som så tydligt släpar efter.
I onsdags gav den brasilianska regeringen upp försöken att försvara sin valutakurs efter det att osäkerheten kring dess möjligheter att genomföra sitt spar- och saneringsprogram ökat. Man försökte sig på en ordnad devalvering till en lägre kurs, men redan på fredagen tvingades man överge det försöket och lät valutan falla fritt.
Det var i mitten av november som ett s k räddningspaket på sammanlagt 42 miljarder dollar ställdes till Brasiliens förfogande. Ett 20-tal länder - däribland Sverige - ställde upp med konkret och kontant stöd. Det handlade om omsorgen om såväl världens nionde största ekonomi som den internationella finansiella stabiliteten.
Vi ser hur den internationella finansiella stormen fortsätter. Thailand i juli 1997 som inledning till den asiatiska krisen. Ryssland i augusti förra året som inledningen till ett nytt skede. Och nu Brasilien i januari 1999. Det finns ingen del av världen som inte berörs.
Den omedelbara oron handlar nu om Latinamerika. Det kan komma att bli en svår tid för Brasilien. Och det finns en tydlig oro för effekterna på både Argentina och Mexiko.
Men i allt högre grad riktas nu blickarna mot Kina. Från den japanska ekonomin - världens näst största - ser vi den ena prognosen dystrare än den andra. Och osäkerheten både den politiska och den finansiella tilltar kring vad som kommer att hända med Kina.
I september inställde ett regionägt investmentbolag i Guangdong - regionen runt Hong Kong - sina betalningarna. Och nu visar det sig inte bara att skulderna överskrider tillgångarna med flera miljarder dollar, utan också att den kinesiska regeringen inte anser att den kan betala tillbaka de utländska skulderna.
Det innebär starkt ökad osäkerhet. Runt om i Kina finns ca 240 liknande mer eller mindre halvpolitiska investmentbolag med oklar bokföring, oklar finansiering och oklar framtid. Och det kinesiska banksystemen är lika svårgenomträngligt som mycket annat.
1999 är inte bara tioårsminnet av den europeiska revolutionen. Det är också femtioårsminnet av den kommunistiska segern i Kina, liksom av det brutala krossandet av demokratirörelsen på Tiananmen i maj 1989. Nyheterna från Kina om nya politiska arresteringar och ett hårdare politiskt klimat skall med all säkerhet ses som ett uttryck för ledningens osäkerhet inför kombinationen av finansiella svårigheter och politiskt ifrågasättande. Jag tror att det kan bli ett dramatiskt år för Kina.
I denna värld av osäkerhet fortsätter euron att vara en bastion av stabilitet. Successivt stärks den gentemot dollarn. Redan uttalas oro för att det kan bli för mycket av den varan. Och i Sverige noterar nu opinionsundersökning efter opinionsundersökning att socialdemokraterna nu inte ens har opinionen att gömma sig bakom. Regeringspartiet begränsas nu bara av sin egen oförmåga.
Veckan som gick ställde Europaparlamentet i centrum för uppmärksamheten. Torsdagens votering innebar att kommissionen
överlevde - men inte så mycket mer.
I tidningsrubriker ser det nu ut som om hela Europakommissionen
är ett enda stort näste av ineffektivitet och korruption. Men det
är en felaktig bild. Det finns betydande problem, även om dessa av allt att döma blivit en bra bit mindre under senare år, och
även om det finns åtskilligt kvar att göra.
Europaparlamentets behandling blev till betydande delar en uppvisning i politiskt taktik. Det var de borgerliga grupperna som i december inte velat ge ansvarsfrihet för budgethanteringen p g a ett antal oklarheter, och detta ledde till att den socialdemokratiska gruppen beslöt sig för att väcka ett misstroendevotum för att därigenom klarlägga att kommissionen
åtnjöt förtroende. Sakläget var nämligen att det var de bägge socialistiska kommissionärerna Edith Cresson och Manuel Marin som var mest utsatta för ifrågasättandena och anklagelserna.
Men därefter spetsades frågan till. En mindre skicklig hantering av kommissionspresidenten Santer bidrog till detta. Och plötsligt började det att bli farligt. Socialdemokraterna vägrade varje form av beslut som på minsta sätt pekade ut dessa två kommissionärer. Men när voteringen närmade sig tvärvände man och drog helt tillbaka sitt yrkande, bara för att se det återuppstå i annan form.
Att fälla kommissionen i dess helhet hade varit en uppenbart orimlig åtgärd. Det hade lett till en kris som hade bromsat mycket annat som varit viktigt. Det hade drabbat viktigt arbete långt mer än det hade drabbat dem som var förtjänta av kritik. Det förvånar mig att det fanns de också i vår egen partigruppering i Europaparlamentet som lät sig dras med i denna mer mediastyrda än sakliga hantering.
Men viktigt och riktigt hade varit att kritisera dem som borde kritiseras. Nu kommer en grupp av ”vise män” att till den 15 mars komma med en rapport om oegentligheter. Jag skulle tro att det blir Edith Cresson som då tydligt hamnar i fokus när det gäller det som hänt under senare tid. Och då kommer det att finnas möjlighet till direkt kritik också mot enskilda kommissionärer.
Hade socialdemokraterna i Europaparlamentet varit mer konstruktiva när det gällt att komma åt missförhållandena, och mindre intresserade av att bara skydda sina egna, hade kanske mycket av denna cirkus kunna undvikas. Men den visar också brister i hanteringen på vår egen borgerliga sida.
Jag sitter och sänder iväg dessa rader på måndagsmorgonen från Madrid i ett kyligt, men soligt Spanien. I en mindre krets skall vi över en lunch hos premiärminister Aznar diskutera det politiska läget i Europa inte minst inför Europavalen i juni. Men redan i kväll är jag åter hemma i Stockholm.
Två dagar före den dramatiska torsdagsomröstningen i Europaparlamentet höll den tyske utrikesminister Joschka Fischer i Strasbourg sitt programtal för det tyska ordförandeskapet.
Det är ett tal som faktiskt förtjänar att läsas. Inte bara därför att Fischer är Europas särklassigt mest framstående miljöpartister, och att kontrasten mellan det han har att säga och det svenska miljöpartiets provinsiella bölande knappast kunde vara större, utan därför att det handlar om ett starkt och sammanhållet program för det europeiska samarbetet under de närmaste åren.
Talet kan finnas på det tyska ordförandeskapets web-sida www.eu-presidency.de. Jag rekommenderar speciellt alla miljöpartister och motsvarande att ladda ned det.
Jag tillhör också de som tror att euron måste följas av nya framsteg i det politiska samarbetet på en rad olika områden. Jag begriper inte de som är rädda för att bygga en starkare europeisk demokrati. Och jag tycker att det vi sett under den gångna veckan just visar på hur det behövs europeisk demokrati för att balansera och kontrollera europeisk byråkrati.
Formerna för detta kommer att i tilltagande grad komma i centrum för diskussionen. Vi får en europeisk författningsdiskussion som kommer att bli spännande och viktig. Jag hoppas att vi moderater kan komma att ta ledningen för den i Sverige. Det är ju så det brukar vara.
I torsdags skrev jag brev till riksdagspartiernas ledare i Sverige för att försöka få till stånd en diskussion om en stats- och demokratireform i vårt land under denna mandatperiod. Och då
är det dags att börja diskussionen nu. Senast hösten 2001 måste konkreta förslag kunna läggas på riksdagens bord. Författningsändringar har sin egen rytm.
Det handlar om att vitalisera och effektivisera demokratin. En mindre och effektivare riksdag. Kanske val på våren i stället för på hösten för att kunna hantera statsbudgeten på ett rimligt sätt. Ett utbyggt och bättre system för personval. Starkare skydd för äganderätten. Möjligheten av att ha kommunala och regionala val skilda från riksvalen och kanske skilda från varandra. Starkare lokal självstyre i alla de avseenden som detta är möjligt.
Jag tror att det finns mycket som kan göras. Men jag tror att det
är oklokt att vi binder oss för detaljkrav redan nu. Vi anger färdriktningarna - och så får vi se hur långt vi får andra med oss.
Samma sak gäller på andra områden. Skolverkets utvärdering av skolledningarna visar nu tydligt hur rätt vi haft på många punkter i vår kritik av den socialdemokratiska skolpolitiken. Som Beatrice Ask påpekade häromdagen handlar det enligt rapporten om att ”börja om från början” när det gäller att förverkliga många av de viktiga reformerna i skolan från 1990-talets början.
Men till detta hoppas jag att få återkomma senare. Det politiska tempot börjar nu att skruvas upp igen.
Madrid den 18 januari 1999
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
