Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v17/2000
25/4/2000

Vänner,

Våren verkar nu komma till hela Europa, dock med aprilvädrets sedvanliga spratt med våra förhoppningar. Men kvällarna är ljusa, och sinnet påverkas därefter.

Någon påtagligt politiskt aktiv period är påsken mera sällan. Men detta år var det italienarna som svarade för den politiska påskdramatiken i Europa.

Efter valen till de femton nya regionala församlingarna och den framgång för oppositionen som dessa var fann sig premiärminister D'Alema föranlåten att lämna in sin avskedsansökan. Den andra regeringen under den mandatperiod som inleddes med segern för vänsterkoalitionen Ulivo 1996 hade därmed havererat.

I mångt och mycket hade den redan havererat. Motsättningarna inom den bräckliga och brokiga koalitionen var legio. Inte minst gällde detta inom det s k demokratiska vänsterparti som är det gamla kommunistpartiets arvtagare och D'Alemas politiska hemvist. Men också mer fundamentalistiska kommunister och kristdemokratiska smågrupper gjorde sitt till för att göra livet för regeringen gränsande till omöjligt.

Det var vänstersegern 1996 som förde Romano Prodi till makten som premiärminister med Italiens medlemskap i eurovalutan som den allt annat överskuggande frågan på sitt politiska program. Men i oktober 1998 fälldes regeringen Prodi av de interna motsättningarna inom koalitionen, och det var D'Alema som var banemannen när han tyckte att politiken gled i väg för mycket åt höger. Men denna D'Alema fick ironiskt nog sedan som sin kanske politiska huvuduppgift att under den svåra våren 1999 visa att ett Italien med en gammal kommunist i ledningen kan vara en lojal allieras inom NATO.

På långfredagens kväll bad president Ciampi den hitillsvarande finansministern Giulio Amata att försöka att sätta ihop en ny regering som både kunde se till att den planerade författningsfolkomröstningen den 21 maj kunde räddas och att landet under ordnade former kunde föras till det parlamentsval som so oder so måste hållas senast under kommande vår. Med denna uppgift har Amato sedan dess tillbringar påsken, och resultatet av hans vedermödor antas bli föremål för omröstning i deputeradekammaren i Rom i morgon onsdag.

Amato är ingen amatör. Visserligen gammal socialist med föga hedrande band till den genomkorrupte socialistledaren Craxi har han dock under hela 1990-talet framstått som förnyare och förändrade i italiensk politik. Han var premiärminister första gången 1992 och 1993, vilket råkade vara samtidigt som jag var statsminister i Sverige, och vi hade då och då anledning att talas vid om våra respektive ansträngningar att förnya våra respektive samhällen och ekonomier. Vi hade bägge att hantera valutastormarnas omvälvande år.

Sedan dess har han funnits med på olika poster. Han omnämndes när den nya Europakommissionen skulle tillsättas. Han fanns med i spekulationerna kring ny chef för valutafonden IMF. Och han har som finansminister inte gjort någon hemlighet av att han anser att mer måste göras för att göra Italien fullt ut europafähigt i sin ekonomi. Hans betraktelser om det dyra italienska pensionssystemets långsiktiga effekter på ekonomin har inte varit uppskattade av vare sig D'Alema eller de fackliga organisationerna.

Om han är den som kan skapa en mer Blair-liknande och sammanhållen vänster i Italien är en öppen fråga. När han föreslogs som premiärminister var det åtskilliga företrädare för den blandade och brokiga koalitionen som grymtade att det väl möjligen fick gå, men att han skulle bli deras kandidat i det kommande valet skulle det däremot inte alls.

Viktigt är att den folkomröstning om ett nytt valsystem som planerats till den 21 maj verkligen kan äga rum. Det handlar om att gå över fullt ut till ett majoritetsvalsystem i förhoppningen att detta skall leda till en minskning av antalet partier och stabilare majoritetsförhållanden i parlamentet. Och därmed skulle Italien kunna få mer handlingskraftiga regeringar än vad som ofta varit fallet tidigare.

Det italienska politiska systemet befinner sig i ett intressant skede av förändring. Dels handlar om att ett nytt parti- och blocksystem gradvis finner sin form, och dels om mer handfasta förändringar i landets faktiska styrelseskick.

Under större delen av efterkrigstiden dominerades italiensk politik av konfrontationen mellan kristdemokraterna och kommunisterna. Ett tag verkade socialisterna att växa fram som en allt viktigare kraft. Men sedan föll kommunismen i Europa samman, och samtidigt började korruptionsskandalerna att stå som spön i backen. Ingenting av detta var nytt - att kommunismen var ett korthus, eller att korruptionen var omfattande - men plötsligt blev allt uppenbart, och snabbt rasande hela det etablerade politiska systemet samman.

Ur allt detta har så småningom växt fram dels alliansen Ulivo och dels alliansen Polo. Den första symboliseras av olivträdet vars grenar förväntas omfatta det mesta. Och den andra det kraftfält som skall kunna förena det mesta. Två rätt hetofogena församlingar där den senare har mediaföretagaren Berlusconis politiska maskin Forza Italia som främsta kraft medan den förra numerärt om än knappast politiskt bärs upp av det omformaterade gamla kommunistpartiet.

I bägge dessa block integreras krafter som tidigare inte ansågs riktigt rumsrena. I Ulivo finns också mer fundamentalistiska kommunistiska grupperingar. I Polo finns det Allianza Nationale som i gammal inkarnation förde sina rötter tillbaka till fascisttidens Italien. Men i dagens Italien ses integrationen både till vänster och till höger som viktig.

Som det ser ut i dag går Italien inom ett år mot ett politiskt skifte från Ulivo- till Polo-koalitionen. Men osvuret är oftast bäst i sammanhang som dessa. Italien sägs vara miraklernas land, och sant är att den som inte tror på mirakler förmodligen har föga på landets politiska scen att göra. Berlusconi har visat att han är mycket mer än den lättviktiga mediamagnat han i början av 1990-talet avfärdades som, men Amato har också visat att han är mer än bara den svårfångat subtila teknokrat han ofta framställs som.

Men det är inte bara partilandskapet som förändras.

Med de nya regionerna sker det också en omfattande decentralisering av politisk makt i landet. I valet den 16 april direktvaldes regionala presidenter i dessa 15 regioner, och det är inte svårt att se en framtida utveckling i Italien som påminner om den tyska eller den amerikanska, med regeringscheferna eller guvernörerna i de olika delstaterna som allt viktigare politiska spelare. Redan i dag är borgmästarna i Rom och Neapel personer vars rikspolitiska ambitioner det spekuleras flitigt kring.

Mer som kuriosa kan nämnas att Italien har 20 regioner, men att det bara är 15 av dessa som är mer normala. Därtill kommer vittgående autonomi för den till stor del franskspråkiga Aosta-dalen, den till betydande del tyskspråkiga provinsen Sydtyrolen och det gamla Trieste-området vid gränsen till Slovenien. Och därtill kommer dels Sardinien och dels Sicilien. Den senare ön med en betydande självständighet och djupa historiska rötter i styre av greker, normander och bourboner.

Och det vi ser i Italien i dessa delar återspeglar en trend som vi ser i Europa i dess helhet. I vår egen Europadebatt förs det då och då fram farhågor för att vi alla kommer att bli allt mer likriktade och allt mer standardiserade. Men utvecklingen i Europa tyder snarare på att den enhetliga ram i viktiga avseenden som den Europeiska Unionen innebär ger ett allt större utrymme för mångfald och variation.

Det djärvaste experimentet i dessa avseenden är det i dag inte Italien som står för, vars enhet alltid varit en skör sak, utan i stället Storbritannien med dess nya skotska och walesiska direktvalda parlament. Och med de frågor om det då inte också vore rimligt med ett engelskt parlament som naturligen och ofrånkomligen följer.

För regeringen Blair kommer denna decentralisering att under veckan efter denna bli högst påtaglig. Då är det lokalval, och samtidigt val till positionen som borgmästare i London. En position som Labourregeringen inrättade i sin författningsiver.

Men det valet riskerar att bli ett betydande bakslag för Tony Blair.

Med omfattande interna manipulationer inom sitt parti lyckades han förhindra att gamle rabulisten Ken Livingston nominerades som Labours kandidat. Men detta ledde till att denne då trädde ut ur sitt gamla parti och anmälde kandidatur som oberoende kandidat. Jag råkade se när Blair i TV hade att kommentera detta, och har sällan eller aldrig sett ett så starkt personligt och politiskt angrepp. I mycket klara verba sade Blair att Livingston var en katastrof som därtill skulle bli en katastrof för London. Det var ord och inga visor.

Nu ser det dock ut som om katastrofen kommer att inträffa. Affärsintressena förefaller inte nämnvärt agiterade över detta, och i mer politiska kretsar ses nog det hela som en hälsosam påminnelse till premiärminister om dennes politiska dödlighet. Sådana har det annars varit tämligen tunnsått med.

I dag tisdag presenterar premiärminister Aznar inför Cortes i Madrid sitt regeringsprogram för de kommande åren. Efter det imponerande valresultatet sitter Jose Maria Aznar på ett av de starkaste politiska mandaten i Europa. Och allt mer tyder på att det håller på att växa fram en reformaxel mellan London och Madrid i olika frågor.

Lite närmare i vår egen del av Europa finns det anledning att uppmärksamma den politiska utvecklingen i Lettland. Regeringen Skele tvingades före påsk att avgå, och arbetet med att få ihop en ny regering pågår som bäst.

Ytligt sett handlade det om olika tvister om privatiseringspolitiken, men i en djupare mening om svårigheterna för ett mer stabilt partisystem att växa fram. De svårigheterna är av olika skäl större i Lettland än vad de är i Estland och i Litauen.

Utvecklingen inger bekymmer, om än inte direkt oro. Och den måste ses i samband med en mer självmedveten rysk politik som på ett eller annat sätt kan komma att beröra dessa stater också. Även om de baltiska staterna lyckats väl med att vända sina ekonomier västerut är det påfallande hur betydelsefull transithanteringen av olika ryska produkter, och då inte minst olja, fortfarande är för dem.

Lettiska Ventspils har försprånget framför estniska Tallinn som ledande exporthamn, samtidigt som Putin och andra låter meddela att det kommer att byggas nya hamnar längst in i Finska Viken som kommer att ta hand om den lönsamma trafiken med det ryska svarta guldet. Hur det blir med den saken är en i hög grad öppen fråga, men att Putin engagerar sig i ärendet visar vilken vikt man fäster på dessa transitfrågeställningar i det baltiska området. De har ekonomiska och politiska aspekter som det är klokt att förbli uppmärksam på.

Och i Lettlands fall är det påfallande att de påverkar också inrikespolitiken. Konfrontationen mellan premiärminister Skele och borgmästaren i transitstaden Ventspils har det inte gått att ta miste på.

För oss är de tre baltiska staterna viktiga av en lång rad olika skäl. Vår handel med dem är tillsammans större än vår handel med Ryssland. I Estland ser vi en liten tigerekonomi som imponerar genom sin utvecklingskraft. Och alla tre förhandlar mer eller mindre framgångsrikt om medlemsskap i EU samtidigt som de tämligen högljutt också knackar på NATO:s dörr.

De vidare säkerhetsfrågorna kommer med all sannolikhet att komma mer i fokus under de närmaste månaderna. Jag skrev förra veckan om hur den ryska duman ratificerat Start 2-avtalet, och till det har sedan dess lagts ratificering av icke-spridningsavtalet om kärnvapen. Putin driver i dessa avseenden ett skickligt spel.

Sannolikt ser vi just nu förspelet till ett försök att åstadkomma ett större nytt avtal mellan USA och Ryssland innan det amerikanska presidentvalet drar igång på allvar. President Clinton är med all sannolikhet inriktad på att kröna sina åtta år med en större internationell prestation. Länge har Mellersta Östern varit huvudkandidaten för detta, men där framstår läget nu som mer komplicerat, och det till senast början av juli aviserade israeliska tillbakadragandet från södra Libanon kommer inte att göra det mindre så.

Då är det mer som talar för ett seriöst försök att slå en bro mellan amerikanska och ryska positioner om offensiva och defensiva strategiska system. Fortsatta reduktioner av offensiva strategiska kärnvapen i förening med en kreativ tolkning av det s k ABM-avtalet som medger viss amerikansk utstationering av en strategiska försvarssköld avsedd främst för att klara hot från Nordkorea och dess möjliga gelikar.

President Clinton kommer att resa också till Moskva i början av juni. Om han lyckas är en mer öppen fråga. Och därtill kommer, att det ju finns en risk för att ryssarna sätter ett frågetecken för att sluta ett avtal som man inte kan vara rimligt säker på att senaten i Washington kommer att godkänna när det kommer till kritan. I USA är gränsen mellan in- och utrikespolitik ett år som detta i ovanligt hög grad som en linje dragen i vatten. Det vet man i Moskva.

Om börsutvecklingen och den nya ekonomin finns väl för dagen inte så mycket mer att säga. Det finns egentligen ingenting som tyder på att de senaste veckornas dramatik håller på att efterträdas av ett nytt lugn. Svängningarna är alldeles för stora för att det skall te sig särdeles sannolikt. Då är det mer sannolikt att vi kommer att få se fortsatt osäkerhet under några månader innan marknaderna finner nya nivåer som känns mer stabila.

Och detta behöver alls inte vara fel. Jag fortsätter att tro att den differentiering mellan bra och mindre bra företag som kommer att ske på mer realistiska nivåer i allt väsentligt är hälsosam för den så kallade nya ekonomins utveckling.

Ty i grund och botten går det bra. Ett av de företag där jag sitter i styrelsen telekom- och managementkonsultföretaget HiQ presenterar i dag ett delårsresultat som knappast kunde ha varit bättre. Och det återspeglar inte bara att det är ett bra skött företag med kunniga medarbetare, utan också att den underliggande utvecklingen i marknaden förblir solid.

Även för Sverige som helhet går det bra. En av de två årliga rapporter som värderar länders konkurrenskraft kom förra veckan ut med en värdering som flyttade upp Sverige till listans nionde plats. Vi låg allt bättre till under början av 1990-talet, tappade sedan mark med tragisk fart, och klättrar nu tillbaka. So far so good.

Det vi dock har anledning att notera är att andra gör det med än större kraft.

Läsarna av dessa brev har genom åren vant sig vid att få sig till dels min positiva bild av den finska utvecklingen. Och årsrapporten från IMD-institutet jävar sannerligen inte denna bild. Finland skjuter nu upp till positionen som världens tredje mest framgångsrika ekonomi, efter USA och Singapore, och med betydande distans till andra. Och bland europeiska ekonomier i övrigt finns det fortsatt anledning att notera den mycket höga uppskattning som ges till utveckling i Irland och i Holland.

Vi gör nu bättre ifrån oss. Men finns det någonting som säger att vi inte skulle ha kunnat vara lika framgångsrika som Finland, Holland eller Irland?

I mångt och mycket var de förutsättningar vi hade för till exempel ett decennium sedan bättre än de som någon av dessa europeiska tigerekonomier hade.

Men så blev det inte. Politiken vågade inte. Den blickade bakåt snarare än framåt. Och regeringens vårproposition ändrar sannerligen inte på det förhållandet.

Dagens nyhet på det ekonomiska området är annars Volvos köp av Renaults lastbilsdivision och Renaults inträde som storägare i det lastbilsföretag som Volvo nu kommit att utvecklas till.

Och därmed får man hoppas att det senaste årets drama kring framtiden för svensk fordonsindustri är avslutad. De lösningar som inte på ett eller annat sätt testats under dessa månader är svåra att över huvud taget föreställa sig.

På många håll drömdes det om så kallade svenska lösningar. Men det vi nu fått är amerikanska lösningar vad gäller personbilar - General Motors för Saab och Ford för Volvo - och europeiska lösningar för lastbilar - Volkswagen för Scania och Renault för Volvo. Och det som kan sägas om detta är att det ger ett åtminstone en del svenskt näringsliv viktiga förankringar på viktiga marknader och i viktiga företagskonstellationer.

Lite av ödets ironi är det att Renaults erkänt skicklige chef Louis Schweitzer nu går in i styrelsen för Volvo. Det var han som var mannen på andra sidan när den stora fusionen mellan Volvo och Renault diskuterades i början av 1990-talet. Den stupade som bekant på en svensk misstro mot att det statsdominerade företaget Renault skulle kunna skötas på ett affärsmässigt korrekt sätt.

Med facit i hand finns det nog anledning att säga att de farhågorna var överdrivna, och att Schweitzer visat både oberoende och skicklighet när han manövrerat fram Renault under det senaste decenniet. Nu blir det ett Renault som renodlat ägnar sig åt personbilar, men med ett tungt ägande i lastbilar, medan Volvo på fordonssidan är enbart lastbilar och allt vad gäller personbilar har försvunnit.

Ett dygn till njuter jag våren i Stockholm innan det bär av till Genève, därefter tillbaka kort till Stockholm, och sedan över Atlanten till New York och Washington för en serie av samtal främst fokuserade kring fredsfrågorna på Balkan, men också med en och annan övrig utblick.

Att förena intresse för modern teknologi med engagemang mot mänskligt lidande och elände är fullt möjligt. Jag såg med glädje hur Ericsson nu mer officiellt lanserade de erbjudanden man gjort till FN-systemet att hjälpa till att sätta upp kommunikationssystem i olika katastrofoperationer.

Att Ericsson är det enda företag över huvud taget som omnämns i FN:s generalsekreterare Kofi Annans så kallade millennierapport - tidigare refererad i dessa brev - finns all anledning att notera. Säkert bra PR för Ericsson, men också ett gott exempel på det närmare samarbete av denna typ som jag är övertygad om att vi kommer få se mer av under kommande år.

Stockholm den 25 april 2000



Carl Bildt

PS.

HiQ:s resultat och data finns för den intresserade på http://www.hiq.se . Den som är intresserade av den Ericsson-satsning jag nämner kan se mer på http://www.ericssonresponse.com . Och en bra guide till hur den moderna IT-teknologin kan hjälpa länder till utveckling finns på http://www.readinessguide.org . Detta och mer kommer dessutom i sedvanlig ordning att finnas på http://www.bildt.net .









Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]