Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v18/2000
1/5/2000

Vänner,

Upphetsningen här i New York över att det är 1 maj förefaller inte påtaglig. Och inte heller i Moskva är dagen vad den en gång var. Några som bara blickar bakåt envisas visserligen med att marscherande mumla lite under sina falnande fanor. Men det är allt.

Och i Sverige har det som förr var demonstrationshelg nu blivit deklarationshelg. Förr den kollektiva demonstrationen, men nu den individuella deklarationen. Tiderna förändras.

Jag kom till New York från Geneve i går, och kommer att vara på denna sida Atlanten under denna vecka. Tre dagar med tyngdpunkt här i New York följt av några dagar med tyngdpunkt i Washington punkterat med ett visst pendlande mellan dessa metropoler för att programmet skall passa alla dem jag skall föra samtal med.

Det handlar om Balkan.

En delegation från FN:s säkerhetsråd har just återvänt från ett kort besök för att på platsen studera situationen i Kosovo. Samtidigt intensifieras dialogen om hur styrelsen av Kosovo skall kunna utvecklas efter de lokalval som just nu planeras och förbereds kring hösten. Arbetet i den s k kontaktgruppen har börjat att komma igång igen. Och förberedelser sker nu också för ett möte mot slutet av maj för att i en bredare krets diskutera fredsimplementeringsprocessens fortsättning i Bosnien.

Och här i New York blir det intensiva diskussioner i dag och i morgon. USA:s utrikesminister Albright. EU:s s k höge representant Solana. Greklands och Turkiets utrikesministrar. På programmet i morgon står några timmar av informellt tankeutbyte kring de mer långsiktiga frågorna i regionen.

I USA förefaller problemen på Balkan just nu att ha sjunkit undan i uppmärksamhet. Och det är så inte minst administrationen vill ha det. Ett valår som detta finns en tydlig tendens att be problemen att vara tysta.

I går söndag var det ett kvarts sekel sedan kulmen för den amerikanska förnedringen i samband med den hastiga evakueringen av Saigon den 30 april 1975. Då stod den amerikanska maktens prestige lägre än vid något annat tillfälle i modern tid. Det var ett USA som kände sig förödmjukat av sitt interna nederlag i Watergate och sitt externa nederlag i Vietnam.

Kriget där borta i Sydostasien hade kostat ca tre miljoner människor livet. Ca 60.000 av dem var amerikaner. När det amerikanska engagemanget var som störst hade det omfattat mer än en halv miljon soldater och andra. Supermakten hade satsat och den hade förlorat.

Fortfarande är nederlaget i Vietnam ett ämne som USA har svårt att hantera. Man vet inte riktigt om detta krig i grunden var rätt eller om det i grunden var fel. Om det var rätt är det ju tydligt att det i alla fall blev fel. Och om det var fel, hur kan man då vara säker på att andra insatser man gjort varit så mycket mera rätt.

Såren efter striderna i Vietnam och om Vietnam finns fortfarande i det amerikanska samhället. Och ingen kan undgå att gripas av att besök vid det monument i Washington som hedrar minnet av alla dem som dog långt där borta.

Som så ofta är sanningen osäker. Det man stred mot där borta var ingen enad världskommunism som rullade fram från det ena landet till det andra. Men det var sannerligen inte heller någon genuin folklig sydvietnamesisk befrielsefront av den typ som dess stödtrupper i olika länder försökte att göra gällande.

I januari 1973 hade Vietnam och USA slutit fred i Paris. De amerikanska trupperna drogs tillbaka.

Men i början av 1975 inledde de nordvietnamesiska trupperna en offensiv i Sydvietnam som snabbt skulle komma att rulle upp det sydvietnamesiska försvaret. Provins efter provins föll som käglor under vårmånaderna. Snart var det tydligt att den sista försvarslinjen kring Saigon inte skulle kunna hålla. USA beordrade evakuering med helikoptrar till väntade fartyg till sjöss. Ett nordvietnamesiskt stridsvagnskompani skapade historia när det bröt igenom grindarna till presidentpalatset i Saigon.

Det som följde var förvisso ett Vietnam som var befriat från utländska härskare. Men det var knappast frihet i den mening vi lägger in i detta ord. 1976 var året av hårt nordvietnamesiskt maktövertagande på bredden i det sydvietnamesiska samhället. Många tusental hamnade i fängelse och tiotusentals skickades på brutala s k omskolningsläger. Och 1977 fortsatte likriktningen med ett kommunistiskt maktövertagande också i ekonomin.

Nu var det inte bilder av helikoptrar som färde amerikaner ut ur landet som dominerade, utan i stället desperationen hos dem som i små båtar sökte sig ut på havet för att kanske den vägen kunna komma undan det förtryck som drabbat dem. Fram till 1980 kom ca två miljoner båtflyktingar att lyckas med den farofyllda färden över haven. En del av dem kom också till vårt land för att söka sig en ny framtid.

Då hade vändningen bort från en mer dogmatisk kommunism redan börjat i Kina. Det skedde 1978. Men i Vietnam höll den hårda linjens män kvar sin kontroll långt längre. Säkert spelade politiken i regionen sin roll i detta. 1979 hade man invaderat Kambodja i en operation som motiverades humanitärt mot bakgrund av massmorden där men som ändå kom att fördömas. Och samma år hade man gått igenom ett kostsamt gränskrig med det Kina som var allierat med terrorn i Kambodja. Det var först när förändringarna började komma i Sovjet mot mitten av 1980-talet som en uppmjukning började ske också i det hårda Vietnam.

I början av 1990-talet knöts många förhoppningar till uppmjukningen i Vietnam. Den ekonomiska liberaliseringen var tydlig, men motståndet till den politiska liberaliseringen var det också. Utländska investeringar började strömma till. I Saigon dominerade kapital från Taiwan och Sydkorea de stora nysatsningar som gjordes. En besökare mitt i reklamskyltarnas mängd ställde sig frågan om vem det egentligen var som vann kriget.

Ett decennium senare är det nog tydligt att Vietnam vann kriget men ändå förlorade freden. Liberaliseringen kom av sig. Landet tillhör de få kvarvarande kommunistiska diktaturerna. Strömmen av utländska investeringar håller på att sakta av. Tecknen på problem i ekonomin blir allt fler. Att många av de ekonomier som gick igenom den asiatiska krisen under senare år nu förefaller att komma tillbaka starkt gör det vietnamesiska målet om att successivt kunna sluta gapet till dem allt mer illusoriskt.

Och USA har också förändrats under kvartsseklet sedan förödmjukelsen i Saigon. Då var man vid botten av sin makt nu är man kanske på sitt sätt på toppen av den. Världens enda supermakt i en militär kapplöpning vad gäller nya teknologier med sig själv. Med en ekonomi som går så bra att oron över hur det skall sluta börjar att bli allt tydligare. Och med ett självförtroende i internationellt agerande som ofta inte lämnar så mycket utrymme åt andras tankar och initiativ.

Men vägen dit har inte varit okomplicerad. Vietnam satt kvar länge. Det var segern i Gulf-kriget 1991 som gav USA självförtroendet tillbaka, även om Somalien åter skulle sätta självbilden på svåra prov när amerikanska soldater sargade fick dra sig ur gatustridernas Mogadishu. Och därefter har det mest varit utmaningarna på Balkan som dominerat.

Med all sin makt finns det ingen opinion i USA för att någonsin eller någonstans gå in i ett krig som det i Vietnam. Somalien kom att förstärka den läxan. Det har utvecklats en doktrin om kriget som förs på avstånd och från luften, och där markoperationer bara kommer ifråga när den egna överlägsenheten är så massiv att några frågetecken knappast finns.

Den moderna teknologin har fött det virtuella kriget. Vietnam skall aldrig kunna komma tillbaka. Det är i alla fall så det är tänkt.

Men i verklighetens dalar och städer fungerar inte alltid det virtuella krigets enkla teser. Vart är vi egentligen på väg i Kosovo? Vad finns det för möjligheter att få stabilitet och fred i Kongo?

Då blir det allt som oftast FN som kallas in för att försöka att göra det som ingen annan egentligen förmår eller vågar. FN är organisationen som kan beordras att göra det omöjliga, för att sedan kritiseras när den misslyckas med den uppgift den fått.

I den Gamla Världen Europa knagglar man på med arbetet att bygga det nya och det gamlas grund.

I fredags träffades bl a Tysklands förbundskansler och Polens premiärminister för att diskutera hur det går med utvidgningen av EU. Man träffades i staden Gniezno samtidigt som det där firades 1000-årsminnet av det möte där mellan kejsaren Otto III och den polske fursten Boleslaw Chrobry som i den polska historien ses som det västliga Europas erkännande av den polska statsbildningen.

Och samtidigt träffades i Székesfehérvar i Ungern inte mindre än elva presidenter från olika centraleuropeiska stater för överläggningar i samma ämne i skuggan av att man i Ungern firar 1000-årsminnet av kung Stefans kröning av påven Silvester II och därmed det magyariska krigarfolkets instigande i den tidens kristna europeiska gemenskap.

Samtidigt går det trögt i utvidgningsförhandlingarna. Och i allt högre grad kommer säkert också den europeiska diskussionen att handla om vad som kan ligga bakom den försvagning av euron med ca 20% som skett under året, och som har tydligt accelererat under den senaste veckan.

Att den amerikanska ekonomin går bättre är säkert en del av förklaringen, men kan knappast vara hela. Läser man de olika kommentarerna i ämnet talas det ständigt om en misstro mot de olika regeringarnas förmåga att verkligen leva upp till det man sagt om olika typer av strukturella reformer. Det finns en misstro mot att man i Paris verkligen kan leverera reformer, mot att vi kommer att få stabilitet i Rom och mot ett EU som i hanteringen av Österrike förefaller att ha kört sig in i en återvändsgräns som man inte vet hur man skall ta sig ur.

Och detta medverkar till att valutan försvagas. I sak är detta inget problem så länge inflationen i alla fall kan hållas under kontroll. I sak kan det t o m sägas vara en fördel. Det är lätt att se det när man kontrasterar mot ett Storbritannien där pundet gått upp ca 35 % de senaste åren och den ena bilfabriken efter den andra nu står inför nedläggning som konsekvens. Men psykologiskt har det ändå sin betydelse. Och därmed kommer det med all säkerhet att finnas på den politiska dagordningen i de olika länderna.

Det är ständigt val någonstans i Europa. Nu på torsdag är det lokalval i stora delar av Storbritannien, med borgmästarvalet i London som det särklassigt viktigaste. Det konservativa partiet har försökt att mobilisera med hjälp av tongångar i flyktingfrågan som visserligen inte avviker nämnvärt från rådande politik, men som trots detta ger en lite obehaglig eftersmak i munnen. Och allt tyder på att Tony Blair kommer att få finna sig i ett mycket förödmjukande nederlag när det gäller valet av borgmästare i London. Jag kommenterade detta lite mer i detalj förra veckan.

I Storbritannien avslutades i veckan som gick den offentliga auktionen för de fem licenserna för operatörer av tredje generationens mobiltelefonsystem, s k 3G. Auktionen inbringade svindlande £23 miljarder, vilket lett till dels frågan vad statskassan skall göra med alla dessa pengar, och dels om inte kostnader som dessa riskerar att få de olika telebolag som deltagit i och vunnit auktionen på knä under kommande år.

Men modellen kommer att följas. Närmast på tur förefaller Tyskland att stå där ett liknande auktionsförfarande kommer att inledas inom kort. I Finland har licenser redan tilldelats sedan en tid tillbaka. När och hur detta kommer att ske i lite slöare Sverige är inte alldeles klart. Vi ligger på efterkant i den utveckling där Europa så tydligt måste ligga på framkant

I slutet på förra veckan presenterade både Nokia och Ericsson sina kvartalsresultat och kom bägge att överraska marknaden positivt. Det handlar om en nordeuropeisk tvillingstjärna som lyser allt starkare också internationellt.

Nokia blir allt starkare i sin ledande position när det gäller mobiltelefoner. Man förefaller att dra ifrån både Motorola och Ericsson i allt från leveranser till lönsamhet. På omslaget till senaste numret av amerikanska affärstidskriften Fortune utnämns Nokia till Europas ”hetaste” teknologiföretag. Och i amerikanska tidskriften Red Herring central publikation i den nya ekonomin finns Nokia men inte Ericsson mede på listan över världens hundra mest framtidskraftiga företag.

Men Ericsson får allt tydligare en annan profil. Företaget förefaller att vara starkare än vad Nokia är på mobiltelefoner när det gäller att leverera de nätverk utan vilka dessa telefoner bara blir korkade prylar att hålla i handen. Och när man ser de värden som nu satsas i de 3G-system som kommer att komma i drift i Japan inom kort och i Europa under de närmaste åren, och de s k GPRS-system som ligger däremellan, råder det ingen tvekan om att detta är en ytterligt expansiv och viktig marknad.

Snart kommer den trådlösa revolutionen. Ericsson har arbetat länge med det som kallas Blåtand och som innebär att våra prylar kan kommunicera trådlöst med varandra. Och därefter kommer GPRS- och 3G-systemen som ger oss trådlöst bredband. Det är i denna revolution som vi har en möjlighet att vinna eller att försvinna.

Före helgen satt jag en strålande vårdag ute på Vaxholms Stadshotell och lyssnade på hur ett tiotal nya entreprenörer i den nya ekonomin presenterade sina nya företag. Och gjorde det inför ett forum av ett 40-tal likasinnade nya entreprenörer med endast marginellt mer utvecklade företag. Det var riskkapitalkretsen kring IT-Provider som hade genomgång med de olika företag som man på ett eller annat sätt håller på att hjälpa fram.

Alla dessa företag kommer inte att lyckas. Men det är svårt att frigöra sig från intrycket att en hel del av dem faktiskt har betydande möjligheter att göra det om dels de och dels Sverige i allmänhet sköter sina kort rätt. Och i så fall kommer den nya ekonomi som i dag ännu bara är ett rätt begränsat fenomen i den samlade svenska ekonomin att bli en mycket stark drivkraft.

Vårt möte i Vaxholm var sannerligen inte den enda samlingen av detta slag i dagens Sverige. Företagande har blivit framtidsvägen för en hel ny generation som nu med kraft och idéer kastar sig in i den nya ekonomin.

Men för att vi verkligen skall kunna utnyttja de möjligheter till välstånd för alla som ligger i detta kommer det att krävas förändringar. Moderaterna förde i sitt alternativ till regeringens sorgligt trötta vårbudget fram tanken att helt slopa den statliga inkomstskatten. Den svarar numera bara för 3% av statens inkomster, vilket är en hanterbar storhet i dessa sammanhang. Och resultatet skulle bli en betydande skattelindring på arbete och företagande som på en gång skulle göra Sverige konkurrenskraftigt så det skulle märkas.

Jag tror att detta är en idé som har framtiden för sig. Den kommer självfallet att attackeras med all den retoriska kraft som gamla fördelningsfilosofer förmår. Och det kommer att ta sin tid innan den får tillräckligt stöd för att komma i närheten av möjligheter till genomförande. Men så är det alltid i politik och samhällsarbete.

Det handlar om att staka ut nya vägar och visa nya visioner och sedan steg för steg försöka att förvandla dem till verklighet. Och förslaget borde dessutom kunna bidraga till att syresätta ett politiskt debattklimat som förefaller att vara i behov av detta.

New York är lite kallt för årstiden. Stadens brus ligger långt under mitt rum på 42:a våningen i hotellet mitt emot FN-högkvarteret vid East River. I dag diskuterar säkerhetsrådet Kosovo innan dess delegation ger sig av till Kongo.

New York den 1 maj 2000



Carl Bildt

PS. Den som är intresserad av Red Herrings listning över framtidsföretag i världen finner den på http://www.redherring.com. Och IT-Provider hittas enkelt på http://www.itprovider.com.









Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]