Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v19/2000
9/5/2000

Vänner,

Det var för femtio år sedan i dag som den franske utrikesminister Robert Schuman på en presskonferens i Paris presenterade det initiativ som ses som den egentliga startpunkten för det som i dag utvecklats till den Europeiska Unionen.

Och det har bland mycket annat lett till att jag efter en intensiv vecka i Washington och New York på andra sidan Atlanten i dag befinner mig i ett soligt Bryssel.

Schuman tog sitt initiativ på dagen fem år efter det att de nazityska styrkorna definitivt hade kapitulerat och det andra världskriget tagit slut. Och han tog det efter det att det blivit uppenbart att mer ambitiösa försök att bygga ett europeiska enhetsverk Europarådet 1948 inte skulle komma att föra särskilt långt.

I botten låg det stora misslyckandet efter det första världskriget. Då hade man i Versailles 1919 försökt att bygga en fred för all framtid som byggde på att det besegrade Tyskland skulle begränsas, utarmas och kontrolleras. Det var segrarnas diktat som skulle ge stabilitet.

Men så blev det inte. Även om orsakerna var många var det nog så att de hårda villkoren i freden i Versailles bidrog till att bereda vägen för den revanchism som kom att göra Hitler, och därmed det andra världskriget, möjligt.

Och redan tidigt under detta krig växte det fram en insikt om att det misstaget inte fick göras om. I sitt anförande vid universitetet i Zürich 1946 var det Winston Churchill som först trädde fram med tanken att Tyskland så snart som möjligt borde bli en fullvärdig partner i det han kallade Europas Förenta Stater. Den rivalitet mellan Tyskland och Frankrike som under närmare ett sekel hade lett till den ena konflikten efter den andra skulle överbryggas genom samarbete och integration. Så skulle freden i Europa säkras efter de två förödande krigen.

Detta var svåra år. I februari 1948 tog kommunisterna makten i Prag genom den kupp som slutgiltigt ledde till Europas delning i två block. På sommaren samma år försökte Stalin genom en blockad strypa de fria sektorerna av Berlin. I september året efter detonerade Sovjet sin första atombomb och bröt det amerikanska monopolet. I vår egen del av Europa svävade Finlands öde länge i osäkerhet med en de facto sovjetisk kontrollkommission sittande i Helsingfors.

När Tyskland kom att delas blev det viktigt att integrera landets västra delar med Frankrike och andra länder. Och det var i syfte att försöka att åstadkomma detta som utrikesministern Schuman bad Jean Monnet att komma upp med idéer.

I stället för en koncentration på mer grandiosa planer om omfattande europeisk federalism, som hade varit inspirationen till Europarådet när detta bildades, koncentrerade sig Monnet och Schuman på ett mer begränsat område, men med en mycket längre gående integration på detta. De ville bygga en kärna som ett kommande mer utvecklat samarbete sedan kunde expanderas ifrån.

Tanken blev, att ställa Tysklands och Frankrikes kol- och stålindustri under en gemensam och oberoende överhöghet, och att inbjuda också andra länder att vara en del av detta projekt.

Att det var kol och stål som valdes var inte onaturligt. Då sågs kol och stål som grunden för ekonomisk och politisk makt. Att bygga stålverk var symbolen för nationell kraftutveckling. Och ur kolgruvor och stålverk växte också de väldiga vapensmedjorna med de väldiga kanonerna fram. Ju grövre kanoner, desto större möjligheter att snabbt reducera motståndarens befästningar till blott ruiner.

Till detta kom andra faktorer. Man fruktade en betydande överkapacitet i kol- och stålindustrin. Och detta var dessutom en tid när tanken på statligt ansvarstagande för ekonomins utveckling hade växt sig starkare genom det sätt som krigsekonomierna hade mobiliserats.

Schumans plan föregicks knappast av någon offentlig debatt. Den presenterades som ett initiativ, och fick omedelbart tyskt stöd. Och successivt anslöt sig till den också Beneluxländerna och Italien. I april 1951 kunde fördraget om att bilda Kol- och Stålunionen undertecknas i Paris.

Kring denna Kol- och Stålunion kom sedan att successivt byggas ett nytt samarbete. Efter en serie misslyckanden undertecknades 1958 i Rom det fördrag som bildade den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen. Och sedan dess har samarbetet utvecklats med det ena fördraget efter det andra. I dag har av de ursprungliga sex medlemsländerna blivit 15 som i sin tur förhandlar med ytterligare tolv länder som vill bli medlemmar. Och nu sitter åter en konferens mellan de olika regeringarna för att se hur samarbetet skall utvecklas i en situation där antalet länder blir allt fler och fler.

Kärnan i planen var institutionernas roll. Den s k Höga Myndigheten skulle vara en oberoende internationell institution utrustad med klara maktbefogenheter. Det handlade inte om en klassisk mellanstatlig organisation, men det handlade inte heller om någon grandios plan borta från varje verklighet. Det var en plan för att runt institutioner bygga ett ständigt växande samarbete.

Och detta kom också att lyckas. Av den Höga Myndigheten har så småningom blivit Europakommission. Och till planens institutioner lades på ett tidigt stadium ministerråd, parlament och domstol. Mycket har förändrats, men de grundläggande dragen i institutionerna och deras respektive roller har bestått.

Här i Bryssel har Europaparlamentet och Europakommissionen högtidlighållit 50-årsdagen genom en tvådagarskonferens med företrädare för alla Europas universitet där man diskuterat både det som varit och det som skall komma. Själv hade jag att tillsammans med bl a Europakommissionens förre president Jacques Delors i går diskutera Europa vidare ansvarstagande i världen. Och i dag avslutade vi med en ceremoni med b l a nuvarande kommissionspresidenten Romano Prodi och parlamentets talman Nicole Fontaine.

För ett halvt sekel sedan stod Sverige som blott åskådare till allt detta. Vi hade sluppit de bägge världskrigen, kände en viss distans till den passion som byggde upp samarbetet, vågade alls icke bedriva politik i de mer moraliska termer det här var fråga om och såg fortfarande den nationella självständigheten som någonting absolut. Enstaka röster i Sverige Dag Hammarskjöld var en av dem talade om det europeiska samarbetet. Men deras inflytande på politiken var begränsat.

I dag är mycket annorlunda, samtidigt som det fortfarande återstår en väg att vandra. I det två dagar långa programmet var jag den enda från Norden som inbjudits att tala. Och deltagandet från akademiska kretsar i de nordeuropeiska länderna var inte heller av den omfattning som det var från andra delar av Europa, inte minst från ansökarländerna i Centraleuropa.

För mig var det viktigt att understryka det arbete som återstår. I det delade Europa som fanns på 1950-talet lyckades Schuman-initiativet bygga ett samarbete som lyckades att överbrygga konflikten mellan Frankrike och Tyskland. Men går vi längre tillbaks i den europeiska historien ser vi också andra konfliktzoner, och när nu Europas delning tillhör historien innebär detta att också dessa successivt måste fogas in i samarbetet och det byggas institutioner för integration också i dessa. Det är naturligt att tänka på Balkan, men en mer omedelbar uppgift för det fredsprojekt som EU i grunden utgör är att försöka att överbrygga Cyperns delning i samband med att landet nu förhandlar om medlemskap i Unionen.

Vi avslutade med en patetisk liten ceremoni mellan glas- och betongbyggnaderna i Bryssel. På en för kort flaggstång, efter ett stapplande tal, till ackompanjemang av någon typ av belgisk militärorkester, hissades en Europaflagga.

Jag kunde inte låta bli att tänka på vad man skulle ha gjort av ett tillfälle så rikt på symbolism och betydelse som detta i USA. Det finns fortfarande en tafatthet över mycket av det vi gör i det europeiska samarbetet som kändes alldeles påtagligt närvarande en dag som denna.

Min vecka i USA blev ett hektiskt pendlade mellan New York och Washington och intensiva samtal om vägen vidare på Balkan. Men det gav också en känsla för mycket annat i den amerikanska utvecklingen just nu. Jag kom dit när det var minnena från kriget i Vietnam som dominerade media, och levde sedan mitt uppe i det krig om Microsoft som nu dominerar så mycket. Och efter en naturlig paus efter primärvalen börjar nu de bägge presidentkampanjerna åter att synas.

Allt sker mot bakgrund av ekonomi som utvecklas så starkt att ekonomerna blir allt tydligare i sin oro för vart allt detta skall leda. Bush-kampanjen tror att ekonomin i år kommer att växa med närmare 5%, vilket i så fall kommer att innebära att man kommer att ha att hantera ett överskott i de federala finanserna på svindlande ca 1040 miljarder kr.

Och det är kring detta överskott som betydande delar av striden kommer att stå. Demokraterna vill använda huvuddelen till att minska statsskulden och delar till ökade offentliga utgifter, medan republikanerna anser det fullt möjligt att också åstadkomma ett program för sänkta skatter. Utöver detta driver de en hård och framgångsrik kampanj när det gäller skolpolitiken, och George W Bush lanserar nu också tankar om att med inslag av privat sparande förstärka de vacklande offentliga sociala skyddsnäten.

Så mycket seriös debatt har det ännu inte blivit. Det förefaller som om vicepresidenten Gore tänker satsa på en aggressiv kampanj av attacker och misstänkliggöranden av samma slag som han använde mot utmanaren Bill Bradley, men frågan är om detta fungerar mot den mer konciliante Bush. När han i veckan som gick attackerade den senare för ”isolationism” i utrikespolitiken slog attacken snarare tillbaka.

Av utrikespolitik finns det ännu föga i debatten. Den stora fråga som ligger på kongressens bord är frågan om handelsrelationerna med Kina, med avgörande kring den 22 maj. Här är splittringen stor främst på den demokratiska sidan, med antalet deklarerade motståndare bland representanthusets ledamöter ca tre gånger större än antalet deklarerade som förordar förslaget. På den republikanska sidan är förhållandet snarast det omvända, och vi står därmed i den besynnerliga situationen att den demokratiska administrationen kommer att få en central utrikespolitisk åtgärd godkänd genom främst stödet från den republikanska sidan.

Och detta är ingen tillfällighet. I delar av det demokratiska lägret lever fortfarande en viss misstänksamhet mot den fria handeln och dess konsekvenser. Även vicepresidenten Gore svävar ibland på målet när han i stället för fri handel väljer att tala om rättvis handel.

Kina-politiken kommer också på andra sätt att bli viktig i den amerikanska debatten. Den 20 maj är det presidentskifte på Taiwan, och när jag avlade sedvanliga besök på Pentagon var det tydligt att de kartor som fanns i olika planeringsrum hade en viss slagsida åt regionen kring Taiwan och angränsande delar av Kina. Det går inte att utesluta kinesiska maktdemonstrationer riktade mot en mindre återföreningsvänlig ledning på Taiwan.

Efter Kina kommer så sannolikt relationerna till Ryssland i centrum, men den fråga om strategiskt försvarssystem som jag tidigare refererat i dessa brev som den allra viktigaste. Presidentens säkerhetsrådgivare Berger är redan denna vecka på väg till Moskva för att förbereda toppmötet kring inte minst denna fråga i början av juni.

Internetekonomins utveckling fortsätter att fascinera. Ekonomer diskuterar var ”hastighetsgränsen” för den amerikanska ekonomin egentligen ligger i den nya situation som alldeles uppenbarligen inträtt. Och även om de starkare Internetföretagen nu har börsvärden som ligger så mycket som 60 % lägre än när de var som högst, med de svagare ner upp mot 90 %, är tilltron inför framtiden inom sektorn betydande. Företag efter företag fortsätter marschen till börsen för att få nytt riskkapital till ständigt nya satsningar.

Och på samma sätt som i Europa diskuteras intensivt hur ökad invandring kommer att bli en nödvändighet för att attrahera all den kompetens som den snabba expansionen inom sektorn kommer att kräva. Blickarna riktas allt tydligare mot Indien med dess starka universitet, tydliga företagaretradition och självklara kunskaper i det engelska språket.

En vecka i USA bjuder på mycket. Man kan ibland frapperas av djupet av okunskap om olika internationella frågor, och i nästa stund av den imponerande kunskap och kompetens i dessa frågor.

På en middag med ”the great and the good” i New York under värdskap av USA:s FN-ambassadör Richard Holbrooke ber damen på min ena sida lite om ursäkt när hon säger att hon glömt om det är Sverige eller Finland som är det land som ligger närmast Stalingrad. Inte utan tvekan svarar jag att det nog är Finland. Men på middag i Washington någon kväll senare med några av de ledande säkerhetspolitiska tänkarna och tyckarna i staden är det snart sagt ingen gräns på detaljkunskaperna om olika delar av den europeiska utvecklingen. USA är och förblir ett kontrasternas och kreativitetens land.

I FN-huset i New York snurrade frågorna snabbt om varandra. Just nu är det inte Balkan som är i fokus, och vi kunde koncentrera oss på lite planering för tiden fram till sommaren. Men plötsligt detonerade situationen i Sierra Leone som en ny och allvarlig utmaning för FN-systemet. Och det skedde som en delegation från säkerhetsrådet flög iväg till Kongo för att se på förutsättningarna för en FN-insats där.

Afrika har allt mer kommit i fokus. Men utmaningarna och svårigheterna är enorma. Det är tänkvärt, att delegationen från säkerhetsrådet besökte nu en del av de platser i Kongo där också svenska FN-soldater var insatta i början av 1960-talet i den lika komplicerade som kontroversiella operation som också kom att kosta dåvarande generalsekreteraren Dag Hammarskjöld hans liv.

I delar av de internationella kommentarerna till det som nu sker i Sierra Leone ser jag den sedvanliga kritiken av FN. Och förvisso förefaller det som om vissa av de soldater som satts in inte direkt utmärkt sig för välordnad heroism i sin konfrontation med rebellrörelsen.

Men det finns nog skäl att hålla igen kritiken. Det är sällan FN-sekretariatet som driver fram dessa operationer. Oftast är det medlemsstaterna i säkerhetsrådet som kommer till slutsatsen att något måste göras, och därefter ger generalsekreteraren ett uppdrag som oftast gränsar till det omöjliga. Inte sällan visar det sig att mycket få av de stater som är med och fattar beslutet om en viss instans också är beredda att ställa soldater till förfogande för det, och generalsekreteraren tvingas att söka med ljus och lykta för att få det som möjligen går att få tag på.

Så är det i Sierra Leone. FN-styrkan där består uteslutande av afrikanska nationer med soldater som inte alltid har den utbildning som skulle kunna krävas. Styrkan når inte upp till den nivå som säkerhetsrådet beslutet, inte minst därför att det varit svårt att få hjälp från de stora nationerna med att transportera soldater från olika länder dit.

När Storbritannien nu satt in sitt fallskärmsjägarregemente vid flygplatsen i Sierra Leone handlar det inte om att hjälpa till med att genomföra det mandat man varit med att besluta om i säkerhetsrådet, utan än så länge uteslutande för att hjälpa till med evakueringen av brittiska och andra europeiska medborgare från det sargade landet. För några år sedan gjorde den amerikanska marinkåren en liknande operation i landet.

Säkert kommer det som nu sker att leda till nya diskussioner om möjligheter och svårigheter i Afrika.

Kongo-operationen kan mycket väl utvecklas till den största av alla FN-operationer igen! Delegationen från säkerhetsrådet gjorde också besök ägnade att försöka få till stånd en vapenvila mellan Etiopien och Eritrea. Situationen i Zimbabwe blir bara värre. Och nu har också inbördeskrigets alla svårigheter i Afrikas största land Sudan uppmärksammats i Sverige i och med de möjligheter att utvinna olja och på sikt övervinna fattigdom som nu öppnar upp sig, och där ett företag som jag sitter i styrelsen för är verksamt.

Ingenting av detta är enkelt. Men att bara överge en fredsprocess i Sierra Leone, passivt acceptera förfallet och striderna i Kongo eller släcka ljusen på oljemöjligheterna i Sudan för att sedan åka hem och se på allt elände skildrat av de TV-team som möjligen vågar sig till alla de platser kan aldrig vara ett moraliskt möjligt alternativ.

Från Bryssel bär min vecka mig vidare till Geneve där jag måste få en viss ordning på mitt nya kontor, inrymt i en villa på det stora FN-området som en gång disponerades av Napoleons första hustru Josefin. Därifrån bär det onsdag vidare till Wien för samtal med säkerhetsorganisationen OSCE, anförande på en Internetkonferens och samtal med den österrikiska regeringen i dess egenskap av ordförande i OSCE.

Mitt och andras sökande efter koncentrationsläger och krigsförklaringar som ett resultat av den nya regeringen i Wien har hitintills varit tämligen resultatlöst. Som f d kabinettssekreteraren Sverker Åström konstaterade i en debattartikel i dagarna skiljer sig det som diskuteras i invandringspolitiken i landet knappast heller från det som är politik i länder som Danmark och Österrike. Har de förhastade sanktionerna från de 14 EU-länderna åstadkommit något mer än allmän förvirring så är det att svetsa samman den sittande regeringen.

Nu sprider sig också förvirringen om hur detta skall hanteras också i Sverige. Med stigande förvåning tar man del av den tilltagande kakofonin från statsministern Persson och utrikesministern Lind. En politik utan tanke blir snabbt en politik utan linje. Någon statsman konstaterade vist någon gång, att om man trampar i klaveret riskerar det att låta precis lika illa när man sedan drar upp foten.

Och det är kontroversen om hur man skall hantera oljudet när man drar upp foten ur det klaver man trampat i som nu leder till tumultet mellan stats- och utrikesministrarna. I Wien är jag övertygad om att man ser med en viss upphöjd förnöjsamhet på spektaklet.

Från Wien bär det för min del vidare till Bratislava där jag på inbjudan av utrikesminister Eduard Kukan kommer att diskutera olika frågor. Även han har ju ett uppdrag som FN-sändebud på Balkan, men utöver detta står samtal med president och premiärminister på programmet, innan det inför helgen bär hem till Stockholm.

På söndag är det sedan så dags för mitt enda offentliga framträdande i Sverige hitintills vid en offentlig manifestation mot våld och rasism i Göteborg riktad inte minst mot skolungdomar. Och från Göteborg bär det för min del direkt vidare till dagar i Asien på inbjudan av först den japanska och därefter den kinesiska regeringen för att diskutera utvecklingen på Balkan. Japan är i år ordförandeland i G8-kretsen och kommer att stå som värd för toppmötet på Okinawa i slutet av juli, medan Kina har sin speciella tyngd som en av de fem medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.

Efter en vecka i Amerika är det nu en vecka i Europa som leder vidare till en vecka i Asien. Och jag hoppas med dessa brev kunna fortsätta att förmedla intryck från en värld i förändring.

Bryssel på Europadagen 9 maj 2000





Carl Bildt



PS. Schuman-dagen och dess betydelse belyses på http://europa.eu.int/abc/9-may/files/decl-sv.htm och om Schuman finns också att läsa på http://www.schuman.org. Det är historia som är av betydelse för att förstå framtiden.

Ett exempel på hur Internet är betydelsefullt i den amerikanska politiska debatten i olika frågor erbjuds på http://www.business4chinatrade.org som argumenterar starkt för handelsavtalet med Kina.

Och värt att notera är också att denna vecka kommer att innebära Internet-världens utdelning av s k Webby Awards för bästa webprodukter. Det hela går av stapeln i San Fransisco på torsdag och kan följas på http://www.webbyawards.com.

Trevligt surfande i historia och framtid.









Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]