Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v20/2000
15/5/2000

Vänner,

Efter en vecka i USA, en vecka i Europa är det nu för min del en vecka i Asien. Jag har nyss landat i regnigt Tokyo efter elva och en halv timmas flygning från London dit jag kom från Göteborg som jag anlänt till från Stockholm tidigare under söndagen.

Att byta världsdel går numera rasande fort. När solen sjunker ner bortom horisonten kan jag från flygplanet fortfarande se sommarnattens konturer av Gotland i Östersjön.

Och flygvärdinnorna bugar när de serverar sina förfinade japanske rätter någonstans över Östergarns holme på Gotlands östkust. Föga vet de hur det ser ut där nere och föga vet de där nere hur det ser ut i den lilla bit av Japan som rasar fram genom atmosfären en mil över deras huvuden.

Sedan sover man susande fram över Sibiriens vidder. Och tar ett morgonkaffe i trakten av Amurfloden innan man glider ut över Japanska Sjön och så småningom landar på Narita-flygplatsen en bit utanför den väldiga stadskonglomerationen som är Tokyo.

I Göteborg hade jag möjlighet att vara med och dela ut priser på Liseberg till skolklasser barn och lärare som under året utmärkt sig i det viktiga arbetet mot våld. Det var årets manifestation av Göteborgare Mot Våld som hade bett mig att komma.

Och det gjorde jag gärna. Min dagliga gärning handlar om våldet bortom Sveriges gränser. Men visst finns det ett samband mellan våldet här och våldet där. I diskussionerna om Balkan har jag ofta haft anledning att vara kritisk mot dem som tror att våldet ger snabba och enkla svar på komplicerade frågor, och det som gäller i de sammanhangen gäller i grunden i det mänskliga umgänget i övrigt också.

Allt fler verkar allt oftare ha allt lättare att ta till ett allt grövre våld mitt uppe i vårt eget samhälle. Och även om det är viktigt att möta detta våld med rättsstatens alla instrument mer behöver förvisso göras! så är det i grunden en fråga om de värderingar som vi förmår att förankra på bredden i vårt samhälle och då inte minst hos barnen.

Därför är manifestationer som den i Göteborg så viktiga. Flera tusen hade mött upp på en söndag så solig att var och en borde ha tänkt på något annat. Men det som var viktigt för dem var alldeles självklart viktigt för mig.

Förra veckan efter det att jag lämnat Bryssel och högtidlighållandet av 50-årsminnet av Schuman-deklarationen tillringade jag i den österrikiska huvudstaden Wien och den slovakiska diton Bratislava.

Mitt ärende i Wien var att koordinera med den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE. Vi står inför en serie viktiga val på Balkan under de närmaste månaderna, och OSCE har en viktig roll att spela i samtliga dessa.

Lokalval i viktiga delar av Montenegro i början av juni. Arbetet med att försöka skapa förutsättningar för lokala val i Kosovo någon gång i höst. Allmänna val i Bosnien i november. Lokalval i Albanien någon gång i höst. Med all sannolikhet både lokalval och federala val i Jugoslavien under samma månader. Det blir en laddad politisk höst på Balkan.

Och allt sker samtidigt som den politiska osäkerheten i Serbien tilltar. I förgår skedde ytterligare ett mord av politisk betydelse. Det var regeringschefen i provinsen Vojvodina som föll offer för en mördare. Alla dessa mord vi sett under de senaste månaderna må ha olika bakgrunder och anledningar, men de speglar samtliga ett samhälle och ett system statt i sönderfall.

Konfrontationen tilltar. Den stundtals splittrade politiska oppositionen i Serbien försöker nu åter att mobilisera sina krafter. Men en allt viktigare roll kommer sannolikt att spelas av studentrörelsen Otpor Motstånd som kan komma att leda oppositionsaktiviteterna in i nya banor. Att osäkerheten ökar är alldeles tydligt.

Men i Wien var det också naturligt att tala med gamla politiska vänner om den politiska situationen nästan exakt 100 dagar efter det att den kontroversiella nya regeringen hade tillträtt. Jag smög iväg till budgetdebatten i nationalförsamlingen för att se och lyssna till stämningsläget i det omdiskuterade landet.

Det är ingen tvekan om att de 14 EU-ländernas s k sanktioner har gjort livet något lättare för regeringen och väsentligt svårare för oppositionen. Medan den senare har svetsats samman till ett fungerande team, har den senare tvingats till ett osammanhängande stammande när den haft att ta ställning till sina utländska partikamraters i det egna landet genuint impopulära sanktionsbeslut.

Det var tydligt också i nationalrådets debatter. Regeringens företrädare fräste på mot socialdemokraterna, och de senare hade påtagligt svårt att värja sig. När de gröna introducerade ett förslag som rörde politiken om konflikten i södra Sahara debatten handlade om utrikespolitiken i budgeten passade regeringspartierna på att haka på. Alla partier enade sig i frågan om Sahara vilket gav regeringspartierna ett nytt argument när de frågade varför socialdemokraterna inte kan ställa upp på en enighet om Österrike också.

Socialdemokraterna i SPÖ hukade i bänkarna. Deras nye partiledare hade just kommit hem från ett besök i Paris där han i dess gyllene salar försökt övertyga dess socialister om att vad de hittat på inte var särskilt produktivt och klyftigt.

Morgonen därpå satt jag länge med Wolfgang Schuessel, gammal vän och numera förbundskansler. Efter det att hans ÖVP med knapp marginal blev landets tredje största parti i valet i oktober, och Haiders FPÖ seglade upp som det stora protestpartiet mot decenniers socialdemokratiskt styre, ter sig nu mycket annorlunda.

Opinionsundersökningarna visar att det går kraftigt ner för FPÖ, som fått lägga populismen på hyllan, att det går tydligt bakåt för SPÖ, som dansar mellan positionerna, och att det går bastant framåt för ÖVP. Just nu registreras de som landets största parti. Sett utifrån ser det inte ut som någon smekmånad för den nya regeringen. Men i Österrike är det annorlunda.

Wolfgang är en skicklig politiker med stark övertygelse. Att tro att han skulle tillåta Europa- eller främlingsfientliga krafter att härja fritt är bara att visa okunskap om situationen. Och han kan visa upp en mer invandrarvänlig politik i sitt Österrike än vad åtskilliga andra länder i EU kan göra. I Österrike har det inte bränts invandrarförläggningar.

Hur det hela kommer att sluta återstår att se. Alla Österrikes grannländer som i grunden är de som borde veta bäst tycker att det hela är snurren och söker snabbare utvägar ur det hela. Men det som nu styr dem som motsätter sig en uppluckring är den i och för sig korrekta slutsatsen att han man väl trampat i klaveret låter det lika illa när man drar upp foten. Och då kanske det är bäst att låta den sitta kvar.

Men det kommer inte att gå. Nu diskuteras i Österrike att inom ramen för EU:s regeringskonferens lägga fram ett förslag som i EU:s ”grundlag” tydligt skulle lägga fast regler för de olika regeringarna när det gäller bl a öppenhet för invandrare och respekt för mänskliga rättigheter. Och det diskuteras t o m att lägga fast sådana regler som ett österrikiskt krav med stöd i en folkomröstning senare i höst.

I så fall kan situationen bli besvärlig för sanktionsländerna. De tvingas då att antingen gå mot ett förslag från Österrike som kodifierar i EU-regler just det som EU anklagat Österrike för att hota, med risk för att detta leder till allvarliga förseningar av hela arbetet med det nya fördraget, eller att acceptera någon version av detta. Men för länder som håller hårt på att inte till EU överlämna mer makt än nödvändigt kommer den senare vägen knappast att vara möjlig. Att dessa samma länder varit med om att fatta sanktionsbeslutet mot Österrike gör då inte den röran lättare att hantera.

Inte bara Österrike förefaller nu att umgås med tankar som dessa. Också Belgien, som ju tillhört de pådrivande, har planer. Men Belgien tillhör de nationer som alltid drivit på utvecklingen i riktning mot ett mer överstatligt EU. Dess stridbare utrikesminister har nu inbjudit den österrikiska oppositionen till Bryssel för att höra om sanktionerna är bra eller inte. Möjligen söker också han en utväg.

I Wien är det ingen som tror att denna regering kommer att falla i första taget. Den sitter i minst fyra år, säger de flesta, och i ljuset av socialdemokraternas eländiga tillstånd kanske i åtta.

Och de allra flesta lägger till att visst behövde Österrike en ny regering efter alla dessa år. Någon påpekar att inrikesministeriet styrts av det socialdemokratiska partiet med endast ett obetydligt avbrott under mer än ett halvt århundrade. Sådant mår inget land, inget politiskt system och inget parti bra av.

Jag fortsätter längs Donau mot Bratislava. Förr brukade det bara stå Pressburg det gamla tyska namnet på vägskyltarna. Men nu är Slovakien ett självständigt land och Bratislava dess huvudstad och skyltarna anpassade därefter.

För hundra år sedan gick det spårvagn mellan Wien och Pressburg, även om staden ingick i den ungerska delen av dubbelmonarkien. Sedan kom freden i Versailles med dess nya skapelse Tjeckoslovakien, sedan ännu ett världskrig med fruktansvärda följder, och när jag första gången besökte staden hade jag att passera järnridåns alla minfält, taggtrådshinder och spärrar innan jag motvilligt släpptes in.

Nu tittar jag så noga jag kan efter rester av detta sår tvärs genom Europa. Men intet finns kvar och intet syns. Gränskontrollen är fortfarande noggrann här går en Schengen-gräns men på andra sidan gränsen finns nu en ny demokrati i förhandlingar om medlemskap i EU. När jag kommer lämnar samtidigt NATO:s generalsekreterare Georg Robertsson efter ett officiellt besök. Världen förändras.

I Slovakien fruktar man inga krigsförklaringar från eller koncentrationsläger i grannlandet. Man tycker det hela är fånigt och gör vad man kan för att manövrera i den situation som uppstått. Den österrikiska utrikesministern kommer snart på officiella besök. Några sanktioner har man alls inte.

Och samma sak gäller andra länder runt om. På det informella EU-toppmötet var det Italiens utrikesminister som gång efter annan förklarade att man måste bort från detta. I Bayern eller övriga södra Tyskland bryr man sig inte om det. Förbundskansler Schuessel har redan varit på officiella besök i både Bern och Budapest. I Tjeckiska Republiken förefaller man att tycka som Slovakien.

Mitt besök i Bratislava handlar egentligen om Balkan. Vid min sida som FN-sändebud har jag Slovakiens utrikesminister Eduard Kukan, och han vill visa upp sitt land. Det blir överläggningar med presidenten och premiärministern och parlamentets representanter och alldeles självklart med utrikesministern självt.

Allt medan solen gassar och det talas om ishockey-VM och Slovakiens framgångar där. I den senare diskussionen håller jag låg flagg både beroende på bristande kompetens och bristande nationella framgångar.

Man känner i diskussioner och frågor att Balkan ligger nära. För människorna i diktaturens Tjeckoslovakien var Jugoslavien ett land av hopp och möjligheter. Hit kunde man resa på semester och här kunde man tala friare. Det knöts nya band utöver dem som fanns sedan gammalt.

Och frågor om etniska konflikter känns nära. Slovakien var under närmare tusen år på ett eller annat sätt under Ungern. Katedralens spira kröns av den ungerska kungakronan detta var länge Ungerns huvudstad. Av landets befolkning är var tionde fortfarande ungrare, och då och då har nationalistiska politiker försökt att hetsa upp gamla stämningar.

Men framtiden innebär nya utmaningar. Av de barn som föds i Slovakien i dag är ca 40 % roma. Det ligger en demografisk och om inte saker och ting sköts rätt politisk bomb och tickar i detta. Slovakien har inte bara ett allmänt intresse av att nationer och folk på Balkan kan leva samman, utan också ett högst påtagligt nationellt sådant.

Förhandlingarna om medlemskap i EU har för Slovakiens del just börjat, men man knyter stora förhoppningar till dem. Europakommissionens utvidgningsansvarige Verheugen har i dagarna sagt att de olika stater som nu förhandlar, med undantag av Rumänien och Bulgarien, kan komma att vara medlemmar senast 2005, och det är tongångar som inte möter opposition i Slovakien.

Men mycket kommer att bero på hur arbetet inom regeringskonferensen kommer att gå. Blir det ett tillräckligt bra resultat vid toppmötet i Nice i december eller inte?

Hitintills har ju inriktningen från regeringscheferna varit tämligen minimalistisk när det gäller dessa frågor, men allt fler vill nu att man skall gå längre. Förr eller senare måste det helt enkelt öppnas upp en mer genuin europeisk författningsdebatt än den som består i ett ständigt petande i paragraferna.

Tysklands utrikesminister Fischer gjorde i dagarna ett försök att få igång en sådan debatt. I ett anförande vid Humboldt-universitetet i Berlin tecknade han en långt gående vision av det Europa som han vill vara med om att bygga.

Och det var djärva tankar det handlade om. Ett Europaparlament med mycket mer makt och två kamrar. Så småningom en genuin europeisk regering. Och dessutom en folkvald europeisk president med vittgående befogenheter.

Så långt tror jag inte att det kommer att vara aktuellt att gå. Men när Fischer talar om att det i ett utvidgat Europa kommer att bli ett samarbete där det utvecklas en kärna av stater som har viljan och möjligheten att gå längre tror jag däremot att han pekar på en utveckling som vi kommer att få se, och som det finns all anledning att mer konkret börja att diskutera formerna för.

Men frågor som dessa är fortfarande marginella i de politiska diskussionerna i de olika länderna. Fischers tal kommer säkert att leda till rubriker av skräck i de anti-europeiska brittiska gatubladen. Men om det kommer att leda till en vidare diskussion återstår att se.

Europas väljare väljer ständigt sin väg. Och denna helg har inneburit nya val av betydelse.

Nyss anländ till Tokyo har jag ännu inte hunnit inhämta resultaten det får räcka med att registrera vilka viktiga val det handlar om.

Viktigast är utan tvekan delstatsvalet i Nordrhen-Westpfalen i Tyskland. Med 18 miljoner invånare är det landets största delstat, landet kring industrialismens kärnområden kring Ruhr och ett socialdemokratiskt fäste sedan urminnes tider.

För ett år sedan såg der ut som om det fanns en möjlighet till maktskifte i denna viktiga delstat. Socialdemokraterna förlorade viktiga lokala val. Men sedan kom finansskandalerna i CDU med alla de problem som dessa förde med sig. Och även om partiet under nya ledaren Angela Merkel nu gör en betydande comeback i opinionsundersökningar ligger hon personligen före förbundskansler Schröder lär detta inte rubba situationen i just detta val. Men valresultatet kommer säkert att förtjäna att läsas i detalj.

I St. Petersburg har det varit val av guvernör. Sittande innehavare Vladimir Yakovlev har inte utmärkt sig för så mycket mer än allmänt elände. Om han passivt accepterat eller aktivt bidragit till den våg av grova brott och mord som staden vid Neva fått uppleva finns det delade meningar om.

Hur det går återstår att se. President Putin har svajat fram och tillbaka när det gällt detta viktiga avgörande i hans egen stad. Han och Yakovlev är gamla kollegor men också fiender. Ett tag såg det ut som om Putin tänkte satsa allt på att bli av med honom. Sedan såg det ut som om det var tvärt om. Men inför valet i söndags har i alla fall det som finns av Putins s k maktparti gått ut med rekommendation om att stödja den liberala högeroppositionens kandidat Igor Artemyer.

Om valet i St. Petersburg sannolikt får i alla fall viss spegling i svenska media är det nog mer tveksamt med söndagens kommunalval i den italienska provinsen Sydtyrolen. Här kommer tyskspråkiga Suedtyroler Volkspartei med all säkerhet att bibehålla sin alldeles dominerande ställning.

Jag nämner detta val därför att utvecklingen i Sydtyrolen visar hur de spänningar som är så besvärliga i andra delar av världen och Europa kan hanteras. Före 1918 var denna provins en del av Österrike som Tyrolen i övrigt, men har sedan dess varit en del av Italien. Lätt har det inte varit att hitta ett modus vivendi terrorismen har haft sina dagar även här men nu är situationen snarast idyllisk för provinsens ca 400.000 invånare, varav ca en fjärdedel är italienare och resten tyskspråkiga.

Ekonomin frodas med en arbetslöshet som ligger under 2 %. SVP är självfallet representerat i alla regeringar i Rom, även om man numera behåller större delen av skatteintäkterna själva, och därtill kan spä på med lite EU-bidrag.

Förvisso finns det en och annan som blir agiterad över olika strider om ortsnamn, men i grund och botten förefaller det att fungera alldeles utmärkt att vara både österrikare och italienare på samma gång. Och också Wien och Rom har funnit varandra i ett förhållande som efter mycket spända decennier faktiskt fungerar.

Nu är det Asien som blir min vecka. Här i Tokyo håller jag i morgon anförande på en stor konferens om Balkan som den japanska regeringen ordnat med anledning av sitt ordförandeskap i G8. Och jag hoppas att det blir möjlighet att uppdatera mig också i övrigt om utvecklingen i detta viktiga land.

Och sedan bär det vidare till Beijing på inbjudan av den kinesiska regeringen för diskussioner om samma ämnen. Kina är ju en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Men uppehållet där blir så kort att jag fruktar att det officiella programmet kommer att uppta all tid. Det finns gränder från det gamla Beijing jag annars gärna skulle vilja se igen.

Kina blir viktigt denna vecka med konfrontationen i den amerikanska kongressen om handelsförbindelserna allt hårdare och med det officiella skiftet i Taipei på Taiwan. Clinton måste klara den voteringen. Och Beijing gör klokt i att avstå från hotelser riktade mot den demokratiska utvecklingen på Taiwan.

Och Japan har just nu sin speciella betydelse såväl inför förestående allmänna val och det kommande G8-toppmötet på Okinawa som inför kejsarens resa till Europa främst till Holland för att fira de speciella historiska förbindelserna, men också inkluderande ett viktigt statsbesök i Sverige.

Till detta kommer den roll som jag tror att Japan kommer att få när vi tar steget mot det mobila Internet. Tredje generationens mobiltelefoni kommer att introduceras här i Japan först i världen. Och redan har succén med Internet över nuvarande mobiltelefoner visat hur man är ledande på att ta fram ny teknologi för nya generationer av konsumenter. Att den japanska telejätten NTT i vecka köpte in sig i aggressiva holländska teleföretaget KPN är ett tecken så gott som något på att Japan kommer att bli en faktor att räkna med.

Ekonomi kommer att fortsätta att stå i fokus denna vecka. Förra veckan fortsatte osäkerheten inte minst på de amerikanska börserna. Och allt fler bedömare ser den amerikanska ekonomin som ett tåg som bara rusen på i allt snabbare fart utan att någon verkar att ha kontrollen.

Därför kommer torsdagens möte med den amerikanska centralbanken att följas med den allra största uppmärksamhet världen över.

Skall fem försiktiga räntehöjningar under det år som gått nu följas av ett mer bestämt försök att dämpa en utveckling som annars kanske skenar ur kontroll? För en europeisk centralbank som kommit under kritik för att euron tappat i värde gentemot dollarn skulle det med all säkerhet vara välkommet.

Eller kommer den smått legendariske centralbankschefen Alan Greenspan att fortsätta sin mer försiktiga kurs för att försöka att förhindra att en alltför kraftig börsrekyl leder till en alltför snabb inbromsning av den amerikanska ekonomin?

Men till allt detta kommer det att finnas anledning att återkomma. Den nya ekonomin med dess nya frågeställningar är so oder so här för att stanna.

Om en vecka hoppas jag kunna vara tillbaka i den svenska försommaren.

Tokyo den 15 maj 2000





Carl Bildt

PS. Den serbiska studentoppositionen har egen webbsida värt ett besök på http://www.otpor.com .

Förra veckan talade jag på konferensen Planet 2000 i Wien om hur Internet förändrar Europa. Det anförandet finns på http://www.bildt.net , medan mer information om konferensen finns på http://www.i2.com .

Utrikesminister Fischers tal har jag inte hunnit lokalisera på webben än. Så snart jag gjort det kommer också det upp på min hemsida som tysk läsövning för de europaintresserade. Svenska miljöpartister varnas dock för denna läsning det kan vara alltför starka saker för dem!









Friday 
25/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]